lördag, september 10, 2011

Soundtrack of my life - Alex

Soundtrack of my life - Alex 
(Maxine övertalade mig att göra en sådan här lista *lol*)

1993 - 4 oktober föddes jag. Det var en måndag.
Mormor citerade den gamla barnramsan: "Monday's child is fair of face".
Hon tyckte väl att det passade in på mig... *lol*
Min pappa skulle precis upp på scenen den kvällen och när hans manager berättade att jag hade kommit blev pappa helt överlycklig.
Han gick ut på scenen, meddelade att han fått en liten son, och sjöng
I'd Do Anything For Love (But I Won't Do That).
När konserten var över kastade han sig i en taxi och kom och besökte mamma och mig på sjukhuset.
Han tittade länge på mig, sedan på mamma och utbrast:
"Jävlar vad liten han är! Nora, ska dom vara så här små...?" *LOL*
Mamma förklarade skrattande att nyfödda brukar vara små och pappa sa
att jag var perfekt.

1994 - 1 år. Mamma Nora har svenskt påbrå (mormor är svenska), och hon lyssnar en del på svensk musik.
När vi lyssnade Alex Is The Man med Ola & The Janglers sa mamma att låten handlade om mig. Det var nog så jag lärde mig att säga Alex. Fast först lät det mest som "Lex" ;-)

1995 - 2 år. En kväll när jag inte kunde (eller ville) sova, utan bara stod i min spjälsäng och bölade, satte mamma på soundtracket till Disney-filmen
Oliver & company. Och eftersom hon ville spela en lugn låt jag kunde somna till blev det Good Company.
Mamma gick omkring i huset med mig i famnen för att lugna mig.
Vi behövde bara höra låten 12 gånger innan jag somnade... (Inte så konstigt kanske att jag snabbt lärde mig låten utantill) LOL

1996 - 3 år. Pappa var ute på en lång turné och jag frågade ofta efter honom.
Så fort jag hörde ytterdörren öppnas hemma sprang jag dit och förväntade mig att se pappa.
Jag blev besviken när det var någon annan. Mamma har berättat att jag brukade sucka då och säga "No daddy..."
När jag hörde rockmusik på radio eller TV trodde jag alltid att det var pappa.
Och en kväll såg vi honom faktiskt på TV. Hans band gjorde en cover på
Guns N' Rose-låten Paradise City.
Jag sprang till TV:n och kramade den. Sedan såg jag glatt upp på mamma och sa:
"My Daddy is on TV! Daddy is singing lock an' loll." 
(jag var ett knasigt barn...)

1997 - 4 år. I september detta året föddes min söta lillasyster Cassie.
Cassie är döpt till Cassidy, jag kallade henne Cassiebear (det gör jag fortfarande bland).
Jag var nog den stoltaste ungen i världen.
Mamma och pappa var också stolta och glada.

1998 - 5 år. På hösten var jag i New York med pappa. Det var den avslutande delen av bandets turné och vi bodde på lyxhotell.
Jag levde som en prins.
Men en kväll lämnade pappa mig ensam på vårt rum och han gick till polarnas rum och festade.
Jag kände mig arg, ledsen och övergiven. Satt i vår king size bed och kollade på TV och åt pizza och godis
Det var sista gången jag såg farsan i livet.
Nästa morgon gick jag in i rummet mittemot och kunde inte väcka honom.
Inte förrän jag var lite äldre förstod jag att han tagit en överdos...
Jag gick (i pyjamas) ner i receptionen och sa att jag inte kunde väcka pappa.
Charlene, en underbar tjej som jobbade där tog hand om mig hela dagen.
Hon såg till att jag slapp se när poliserna och ambulansen gick upp till pappas rum. och hon såg till att jag fick mat, både lunch och middag.
När jag blev ledsen och ville till pappa tröstade Charlene mig och sjöng Hushabye Mountain för mig.
Sent på kvällen kom morfar. Han hade flugit ända hemifrån California för att hämta mig.
Charlene, jag glömmer aldrig vad du gjorde för mig!
(Och du var nog min första kärlek).

1999 - 6 år. Yikes... vilket jobbigt barn jag var det här året...!
Cassie och jag fick bo hos moster Vendela eftersom mamma hade börjat dricka ganska mycket.
Jag var arg för att pappa var död och arg för att vi inte fick bo hos mamma.
Stackars min snälla, fina moster... Hon klarade inte av mig. Hur mycket hon än försökte trösta mig stötte jag bara bort henne.
I skolan klagade lärarna på att jag fick vredesutbrott och hade sönder saker.
Till slut hamnade jag i fosterhem. Hela vägen dit skrek jag, för jag trodde att jag skulle till ett sånt där hemskt barnhem man ser på film...
Men så fort jag träffade Jo & Martin smälte jag.
Love at first sight! Och de kunde ta hand om mig.

Och jag fick underbara syskon! Janie & Maxie - I <3 u!!!
Maxne skröt för alla: "Janie och jag har fått en ny liten bror!"
LOL Maxie är bara 9 dagar äldre än jag...! You gotta love her!

P.S. Moster Vendela och jag har fin kontakt idag och vi har pratat ut om allt...
Men det tog många år innan jag ville ha med henne att göra.

Till min fina familj: Jo, Martin, Janie, Maxie, Cassie, Ricky, mamma Nora,
Auntie Vendela, morfar & mormor:
Ain't No Mountain High Enough <3

2000 - 7 år. På våren fick Cassie (2 ½ år) också komma till Jo & Martin.
Det var ett mycket kärt återseende och Maxine & Janie älskade vår lilla syster.
Jag fattar inte hur Cassie stod ut med oss...! Vi kånkade jämt runt på henne och behandlade henne som en omtålig docka... LOL (Sorry Cassiebear!) <3
På hösten började jag ny skola. Skolan i min gamla hemstad låg lite för långt bort.
Det var ett bra byte och det var en trygghet att få gå i samma klass som Maxine.
Jag hade blivit ett jättelugnt barn och älskade min fosterfamilj.

Det här året sjöng och dansade vi mycket till pappa Martins gamla vinylskivor.
Cassie ville gärna höra en speciell låt.
"Happy-song! Cassie wanna listen happy-song!"
Och jösses vad vi spelade "Happy-song mycket!" LOL
Cassiebear, here's to u! <3
Happy Together

2001 - 8 år. Musik har alltid varit viktigt i mitt liv (kanske för att pappa var musiker). Vi har alltid spelat mycket musik här hemma.
Det här året lärde vi (jag & Maxine) oss Johnny Cash I Walk the Line (och andra
Cash-låtar) utantill.
Maxine övertalade mig att uppträda, så när vi hade gäster showade vi.

2002 - 9 år. En ny tjej började i vår klass. Maxine & jag blev genast bästisar med Holly - och är det än idag!
Jag blev retad av några killar i skolan, de sa att jag var kär i Holly och det blev slagsmål.
Holly lugnade mig och sa "Alex, när folk är dumma i huvudet stänger du av öronen och går därifrån."
Visst är hon klok? :)
(Holly får fortfarande lugna mig när jag blir uppretad)

Vi har haft mycket kul ihop Holly!! :)
Real Good Time!

2003-2004 - 10-11 år. Mamma Nora började må bättre. Hon slutade dricka och blev sambo med Darryl.
Cassie (6 år) flyttade hem till mamma och honom.
Jag saknade Cass, men ville inte lämna min fosterfamilj. Ville inte bryta upp med mina älskade syskon och byta skola igen... :/
Men jag saknade Cassie och var vrålarg på mamma för att hon tog hem min lillasyster.
Hela jag var i uppror. Som en tiger.
Vi är små arga tiger-ungar både Maxine & jag.

En låt till Maxie, min fina "hyper-tiger-unge"-syster:
Eye Of The Tiger

2005 - 12 år. Jag började vara mycket på fritidsgården i Paradise.
Vi var bara grabbar, ungar som inte hade världens bästa hemförhållanden
- och jag var minst och yngst.
De stora grabbarna spelade softball och basket, men de tyckte jag var för liten för att få vara med...
Jag började spela för mig själv när de gått.
Fritidsledaren Grady såg att jag var ensam och började lira boll med mig.
Han blev en slags idol och förebild.
Han köpte till och med en basketboll till mig.
Jäklarns (som Maxie brukar säga) vad glad jag var!
Inte kunde jag då ana vad skulle hända på sommarlägret några månader senare...

Get'Cha Head In The Game

2006 - 13 år. Maxine - min älskade, coola, vackra syster - har redan sammanfattat det här turbulenta året så bra, så jag snor bara hennes låtval.
One Of Us

(Basketbollen som Grady gav mig ett år tidigare "råkade" jag tappa bort
den här hösten. Gillade inte den presenten längre...)

2007 - 14 år. Jag kämpade för att hålla allt inom mig... allt det onämnbara
som hände med mig året då jag skulle fylla 13.
Maxine var jättesjuk och jag var arg på allt och alla.
Folk trodde som tur var att min ilska berodde på min systers sjukdom.
Ingen visste något om vad som hänt på sommarlägret. Och jag var på något sätt glad för det.
Jag skulle hellre dö än låta någon veta.

Mad World...

2008 - 15 år. Mamma Jo & pappa Martin, även fast ni har haft mycket att göra.
Ni får stå ut med så mycket...
Maxines alla sjukhusvistelser och allt vad det innebär, läxläsning med en Ricky som hellre vill springa till stranden och leka, mitt häftiga humör och allt annat.
Men ni har aldrig gnällt - eller sagt att ni tröttat på hela skiten.
Inte Janie heller, fina storasyster.
Jag beundrar er så in i helvete!
Fattar inte hur ni står ut...!

En dag sa Joanne: "Men lilla gubben, vi gör ju detta för att vi älskar er så kolossalt mycket!"
Obegripligt... (nej jag skämtar bara)
Jo, Martin, Jane... Jag hoppas jag kan göra något för er någon gång.
Calleth You, Cometh I 
Bet on It

2009 - 16 år. Okej, jag snor Maxie's låtval här med...
Scream.

"Alex, fina lilla brorsan, du måste bli bättre på det... håll inte grejer inom dig..." säger Maxine.
Fina lilla syrran, jag ska bli bättre på det.

Nu säger Maxine: "Men brorsan, du kan inte göra en låtlistan utan att ha med 'Cornflakes'...?!"
Det var Ricky (vår lillebror) som en gång sa Cornflakes - han menade Coldplay LOL
Jo, självklart ska Cornflakes vara med.
Here's to you Maxie:
Viva La Vida

2010-2011 - 17 (snart 18) år. Här och nu. Tuffa tider...
Maxine jättesjuk, jag försöker få mamma att lämna Darryl, jag känner mig stundtals trött på skolan... Och alla mörka minnen från sommaren 2006...
Som tur är har jag många som får mig att inte ge upp, familj, vänner & lärare!
I love u guys!!!
If I Ain't Got You...

Holly, du har lärt mig att inte använda nävarna. Hon kramar mig och säger:
"Välj ditt vapen älskling - din hjärna och ditt hjärta 
- för du har så mycket kärlek i dig att hälften vore nog!"
Holly, bästaste vännen, I love u!

Maxie, fina syster, du vet hur det är att bli ursinnigt arg.
Men du (precis som Holly) har lärt mig att inte slåss med nävarna.
"Slåss med orden, Alex!"

Holly & Maxie, den här är till er:
Weapon of Choice




Och till slut: några av ungarna Clarke/Spencer's favoriter:






One Of Those Days
No Regrets
Oh, Imagine That



Alex, det är ju nästan en dikt! säger Cassie nu.
Lilla Cassiebear... hon kan konsten att se något fint i allt :)

♫ Soundtrack of my life - Alex ★
Lyssna gärna på min låtlista på Spotify
- som jag tillängnar min familj & vänner)
Rock on! 
// Alex Spencer-Clarke
(och undrar ni något om mig, så är det bara att fråga :))
*

Skrivpuff - 10 september 2011

Skriv om att vara blyg.

Griffith Observatory, Los Angeles. Våren 2011

Cassie såg med andlös beundran på den vita byggnaden med kupoltak. Observatoriebyggnaden, dess omgivningar och utsikten över Los Angeles var magnifik.
Och det var extra spännande för Cassie att vara här, eftersom en scen i en av hennes favoritfilmer, Rebel Without a Cause med James Dean, hade spelats in vid observatoriet.
"Wow! Det är så vackert här!" sa Cassie. "Och tänk att jag står på samma plats som James Dean har stått på!"
"Det är väldigt coolt!" sa Finn, Cassies bästa vän. "Och vet du nåt annat som är vackert?"
Cassie skakade på huvudet.
"Nej... vad då?"
Finn log. Han ställde sig närmare Cassie och höll hennes hand.
"Du Cassie. Du är vacker."
Cassie rodnade och började nervöst fingra på sitt halsband.

"Awww! Dom är så söta!" utbrast Holly.
Alex log mot sin bästa vän och nickade. Sedan tittade han på sin 13-åriga lillasyster och log ännu mer.
"Dom är jättegulliga. Sött när de blir så blyga."
Holly log och lade armen om Alex midja.
"Du är också söt och jättegullig."
Alex skakade på huvudet.
"Nääää... jag är inte söt..." mumlade han.
Hans kinder blev lite varma och han tittade ner på sina skor.
"Sötnos, vem är blyg nu?" skrattade Holly och grävde retsamt in sina fingrar i midjan på Alex.
Alex skrattade och skruvade kittligt på sig.
"Eh... nu går vi in," sa han och pekade bort mot observatoriebyggnaden. "innan det blir regn."
Holly skrattade och gav Alex en mjuk dask i baken.
"Knasboll, det är strålande solsken! Du försöker bara undvika ämnet."
Alex flinade okynnigt.
"Jag undviker inte ämnet - jag försöker få dig att glömma bort det."
Holly kramade honom.
"Åh Alex, du är fin du."
Cassie såg bort mot sin storebror och log ett strålande leende.
"Din storebror är lite blyg idag." meddelade Holly.
Cassie fnissade och nickade glatt.

Griffith Observatory

fredag, september 09, 2011

Skrivpuff - 9 september 2011

Skriv om att vara arrogant.

Paradise, California. Våren 2011

"Hej Cassie. Vad kan jag hjälpa dig med?"
Skolsköterskan gestikulerade åt mig att att slå mig ner i en stol.
Jag satte mig. Finn, min bäste kompis, satte sig på armstödet.
"Jag undrar om jag kan få en Aspirin?" sa jag. "Jag har huvudvärk."
"Har du huvudvärk lilla gumman...? Ja, du ser lite blek ut. Har du problem hemma?"
Jag skakade på huvudet.
"Nej," sa jag svagt. "jag har problem med min huvudvärk."
Skolsköterskan gav mig en obehagligt granskande blick.
"Är det jobbigt hemma?"
Finn himlade sig.
"Hon har huvudvärk."
Skolsköterskan reste sig och tog fram något från en hylla.
Men det hon gav mig var inte en huvudvärkstablett, utan ett pappersark.
"Här står lite om bra kost. Det är viktigt att du får i dig näring. Du ser lite mager ut, Cassie."
Finn hoppade ner från stolens armstöd. Gummisulorna på hans sneakers gnisslade mot linoleumgolvet.
Han tog min hand och drog ut mig ur mottagningen.
Listan med kostråd knycklade han ihop till en boll och kastade i papperskorgen.

När min bror Alex kom och hämtade mig lite senare hade min huvudvärk blivit lite värre.
Det var nog för att jag grät.
Alex kramade mig och frågade oroligt vad som hänt.
Finn berättade allt.
Alex knöt nävarna, som han alltid gör när han blir arg.
"Lyssna inte på henne Cassie." sa han och pekade på skolsköterskans dörr. "Hon är en idiotisk, arrogant kärring. Du duger precis som du är Cassiebear."
Jag höll om storebror och blötte ner hans T-shirt med mina tårar.

Alex gav mig en liten Pet-flaska med Cola och en Aspirin. Sedan gick vi och åt lunch på Sea Breeze Diner i Sun City.
Jag mådde snabbt bättre.
Alex och Finn är världens finaste killar! De kan alltid trösta mig.
I love u guys! <3

När vi kom hem gick jag in på min Facebook.
Jag log ett stort leende. Finn skickat ett meddelande till mig.

Till Cassie, världens vackraste tjej! 
Du är alltid så snäll och aldrig arrogant.
Lyssna på den här låten - påminner mig om dig.
<3 Finn


Jag klickade på länken och lyssnade på den här fina låten:
Suddenly I See - KT Tunstall

You can see 
she's a beautiful girl
She's a beautiful girl
And everything around her 

is a silver pool of light
The people who surround her 

feel the benefit of it
It makes you calm
She holds you captivated 

in her palm

Suddenly I See - KT Tunstall

Soundtrack of my life - Maxine

"Mitt liv i låtar". Mina karaktärer får berätta lite om sitt liv och varje år illustreras av en låt.

Soundtrack of my life - Maxine

1993 - 25 september föddes jag. Min biologiska mamma Audrey har berättat att hon hörde en radio spela musik där hon låg på sjukhuset.
Låten som spelades precis när jag kom ut var
(I Can't Help) Falling In Love With You - UB40.
Det kändes så rätt, sa mamma.
Då ja... *eye-roll*
Men det är en fin sång.

1994 - Jag var 1 år och hade redan blivit en riktig pratkvarn.
Mamma spelade mycket musik hemma, oftast sjöng hon själv, men det spelades mycket skivor också. Och en dag började jag sjunga med och dansa till I Got You Babe - Sonny & Cher.
Jag dansade och shakade min lilla blöjbak och ylade: "Goooo babe!"
Det skulle tydligen betyda "I Got You Babe" LOL

1995 - 2 år. Mamma Audrey & hennes pojkvän spelade ofta Life On Mars? av David Bowie, eller som jag sa: "Wowie"

1996 - 3 år. "Play Misser Tambouween Man, mama"
Jag älskade Mr. Tambourine Man (brukade somna till den på natten):

1997 - 4 år. En natt hade jag en hemsk mardröm och hade fått öroninflammation och var helt otröstlig.
Min älskade barnvakt satt hos mig hela natten, försökte trösta.
Och hon blev inte ens arg när jag spottade ut det äckliga penicillinet.
Hon sjöng Cat Stevens Moonshadow för mig.

1998 - 5 år. Det här året kom jag till världens bästa föräldrar Joanne & Martin.
De gav mig gränslös kärlek, trygghet och regler.
Kärlek vid första ögonkastet.
Polisen och socialen tog hand om mig på en fredag. Och fredagen efter kom jag till familjen Clarke.
Så Friday I'm In Love av The Cure passar väldigt bra.

1999 - 6 år. Jag fick inte göra bara som jag ville för Jo & Martin - men gudarna ska veta att jag testade gränser...!
Holy cow, vilket jobbigt barn jag måste ha varit...! Fattar inte hur folk stod ut med mig...
Men som sagt: Jo & Martin gav mig kärlek, trygghet och regler.
Jag fick mycket frihet också. Frihet med gränser.
"Morbror" Frederick lärde mig I Want To Break Free av Queen.

2000 - 7 år gammal och vildast i stan LOL
Janie (då 8 år) och jag dansade jämt till Super Trouper av ABBA
Martin brukar fortfarande skoja om det och säga det passade bra att vi var en blondin (Janie) och en brunett (jag).
Vi tvingade Uncle Frederick & Alex att vara med också - vi behövde ju en Björn & Benny också ju! LOL
Jag sa alltid åt Alex att han "måste sjunga med basröst", hans röst var ju så ljus och klar. Haha! Stackars lilla brorsan.
Jag var en riktigt liten BLT = Bossy Little Thing.

2001 - 8 år. Vild, hyper och Disney-freak.
Folk kallade mig Disney Princess. Jag ville vara kaxiga Meg (från Hercules).
Jag brukade alltid citera henne: "It's been a real slice." LOL

2002 - 9 år. Jag började kunna äta "sockriga grejer" utan att bli extremt hyper.
Yay me! LOL ;)
Jag älskade Sugar, Sugar med The Archies.

2003 - 10 år. I skolan skulle vi spela en pjäs. Det blev Alice In Wonderland. Jag fick huvudrollen.
Några stönade och sa: "Åh nej... ska hyper-ungen spela Alice...?!"
(ja, jag vet, folk är dumma i huvudet ibland...)
Men jag hade jättekul och mina lärare och min familj var stolta.
Jag fick sjunga i pjäsen också, bland annat fina Will You Won't You Join The Dance.

2004-2005 - 11-12 år. Man kan nästan tro att The Wild One av Suzi Quatro handlar om mig...! LOL
Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra orden "Maxine, lugna ner dig".
Hade jag fått en cent för varje gång skulle jag varit väldigt rik nu...

Relationen mellan min biologiska mor och mig har aldrig varit den bästa... men när jag var 11-12 år tröttnade jag rejält på att bli sviken av henne.
Jag visade det tydligt, bland annat genom att rymma från henne när vi var i Florida, jag var 11 då.
(jag var inte alltid helt smart...)
Väl hemma hos Jo & Martin skrek jag åt mamma Audrey att jag inte vill ha med henne att göra mer.
"Nu slipper du ju ditt misstag, som du kallade mig en gång!"
Jag vägrade att åka till mamma mer.
Det var hennes tur att få känna sig övergiven och sviken nu.
Jag hör hemma här, i California, där det finns folk som inte ser mig som "ett misstag".

What's In It For Me är en en låt som också hör till mitt soundrack.

2006 - 13 år. Ett turbulent år.
Alex var med om fruktansvärda saker. Han bar på en mörk hemlighet som vi inte skulle få reda på förrän 5 år senare...
Jag blev sjuk på hösten och hade en äcklig lärare som tafsade på småtjejer.

Alex och pratade om det här nyligen. Han sa:
"Tänk om Gud kunde leva nere hos oss på Jorden lite... undrar om han 
- eller vad Gud nu är - skulle fatta att vi människor inte alltid har det så lätt."

Ja... What if God was One Of Us....
Kloka lilla brorsan... <3
Ja, jag kallar honom alltid lillebror - jag är ju faktiskt hela 9 dagar äldre... LOL ;-)

2007 - 14 år. Min bästis Holly sa en dag till mig:
"Maxie, hur står du ut med allt...? Alla som säger idiotiska saker om dig för att du är fosterbarn och lite vild... och din sjukdom..?"
Jag svarade att jag så klart blir arg och ledsen, men ibland försöker jag ignorera skiten.
I Don't Think About It
Fokuserar istället på alla som finns där för mig.
Holly såg länge på mig och sa:
"Min lilla Maxie, du är inte 14... du är en en liten 'old soul'"
Holly, vad fin & poetisk du är! :) <3

2008 - 15 år. Det är alltid cool att hitta låtar med sitt eget namn i.
Det finns två som jag gillar mycket:
Me And Maxine av Sammy Kershaw och Maxine av The Photos.

2009 - 16 år. Under min tid på sjukhus har jag sett mycket på film.
En dag när mina syskon kom på besök såg vi hela High School Musical-trilogin.
(Mmmm, vi Clarkes gillar Disney LOL)
Brorsan (Alex) och kände igen oss mycket i Troys låt Scream. Ibland känner man att man bara måste släppa ut ett riktigt skrik och lätta på en massa känslor.
Gudarna ska veta att jag har skrikit mycket i mitt liv. (Fråga min familj bara... LOL)

Alex, fina lilla brorsan, du måste bli bättre på det... håll inte grejer inom dig... <3

2010 - 17 år. Jag har alltid varit besvärlig, jobbig, hyper, missförstådd...
Folk har alltid velat sätta stämplar och diagnoser...
Och jag vet, jag kan vara a pain in the butt....
Men jag som jag sa när jag var 7:
"I'm just Maxine! I'm a hyper-tiger-baby!"
Tack alla som låter mig vara "bara Maxine" - Just A Girl
Min familj - The Awesome Clarkes: Mamma Jo, Pappa Martin, Janie (my big sis), Alex, Ricky
Cassie (lil sis)
Min bästa vän Holly
Dr. Craven
Miss Barclay - bästa läraren ever!
I <3 u!

Your hyper-tiger-baby
Maxie

2011 - 18 år. Mitt liv har stundtals varit ganska tufft. Men min brorsa Alex har haft det ännu tuffare... Han (och lillasyster Cassie) har varit med om så mycket...
Men Alex är så stark! Inget kan knäcka honom.
Alex, baby: Kick Ass!!
Love ya bro!! <3





Lyssna gärna på min låtlista på Spotify!
Love,
Maxine <3


(och undrar ni något om mig, så är det bara att fråga)
*

torsdag, september 08, 2011

Alex hemlighet (del 18)

Miller Hotel, New York City. Oktober 1998

"Pappa, jag skulle vilja bo här alltid!"
5-årige Alex kravlade upp ur hotellets stora inomhuspool.
Neil Spencer log mot sin lille son.
"Skulle du inte sakna mamma och Cassie då?"
Alex strök några våta hårslingor ur ögonen.
"Joooo... jag bara menar att jag skulle vilja bo vid en pool."
Neil skrattade.
"Ja lilla gubben, det är härligt med pool."
Alex sprang fram till sin pappa som satt i en solstol av trä och läste i ett häfte med sångtexter.
"Men du badar ju inte pappa..."
Den lille pojken drog i sin pappas arm.
"Kom och simma med mig!" bad han.
"Ledsen Alex, pappa måste öva lite text till i kväll."

Alex lomade besviken tillbaka till poolen.
"Pappa, jag kan dyka! Kolla!"
Men Neil tittade inte upp från sina sångtexter.
"Pappaaaa, jag kan dyka!" upprepade Alex.
"Jag tittar om en stund älskling!" svarade Neil. "Jag lovar."
Alex gick tillbaka till pappa och kröp upp i hans knä.
"Oj..." sa Alex. "Jag är ju alldeles blöt."
Neil log.
"Det gör inget lilla gubben."
Neil drog pojken intill sig och kramade honom.
Alex gosade in sig hos sin pappa.
"Jag vill läsa sångtext med dig pappa."

"Då gör vi det." sa Neil.
Han höll häftet så att Alex också kunde se.
"Jag kan alla dina sånger jag." sa Alex stolt.
Neil log och kysste Alex på huvudet.
"Ja, du är min fina pojke du. Och du kan allt."
Alex såg med sina stora blå ögon på sin far.
"Näää... inte allt."
"Joho då." sa Neil. "Du kan göra vad du vill, bara du vill. Glöm aldrig det, min unge. Och glöm aldrig att följa dina drömmar."
"Drömmar...?"
"Ja, drömmar om framtiden. Vad du vill bli och göra i livet."
Alex nickade.
"Jahaaa...! Jag ska bli rockstjärna och så kanske jag ska jobba i fotoaffär."
Neil log brett och kramade sin lille son länge.





Soundtrack/Låtlista


Skrivpuff - 8 september 2011 - del 2

*
Alex sprang tillbaka till lägret och låste in sig i stugan han delade med Scott och de andra grabbarna.
Med ilskans vilda frenesi rev Alex ner lakan, kuddar och filtar från alla sängar och kastade ner allt på golvet.
Sedan sparkade han till papplådan som pojkarna förvarade allt sitt godis i.
M&M-påsar, Twizzlers och tuggummin flög över trägolvet.
"Jävla skit-pappa!" vrålade Alex.
Pappa Neil hade dött av en överdos på ett hotellrum när Alex bara var fem år.
Alex tänkte inte så ofta på sin far, men ibland slet sorgen och ilskan över faderns död upp stora sår i den lilla pojkens känsliga själ.
"Varför var du tvungen att lämna mig?!" skrek Alex ut i luften. "Jag hatar dig!"
Pojken rasade ihop i högen av sängkläder på golvet och grät ut sin smärta.

"Pappa... hur kunde du lämna oss?" snyftade Alex när det värsta ilskan gått över. "Vi behövde ju dig... vi var så små... Cassie var ju bara en liten baby..."
Alex glömde aldrig den där kvällen när pappa Neil hade lämnat honom ensam på deras hotellrum och gick in i polarnas rum för att festa.
Och så morgonen därpå...
"Jag trodde du sov..." viskade Alex. "Men du ville inte vakna... och jag var så rädd..."
Stora tårar rann nu ner för pojkens kinder.

Alex blev arg för han grät, hatade det. Och han hatade att Scott hade gjort så att smärtan kom fram.
Han såg på sitt uppskrapade knä. Han tryckte hårt på skadan med tummen.
Det gjorde ont, jävligt ont.
Men den andra smärtan, den som gjorde ännu ondare, tonade bort.
Det var en lättnad, så Alex pressade ännu hårdare.



Soundtrack/Låtlista

Skrivpuff - 8 september 2011 - del 1

Skriv om inflytande.

Camp Orion, California. Sommaren 2006

Alex såg skeptiskt på den slarvigt hemrullade cigaretten som de äldre kamraterna Scott och Hank turades om att röka.
"Röker ni 'gräs'...?"
Scott nickade.
"Vill du smaka?"
Alex skakade på huvudet.
"Nääää, jag gillar inte knark."
"Men det här är ingenting," sa Hank. "det är inte som dom tunga drogerna."
Alex himlade med ögonen.
"Det är dumt att ta droger."
"Fan, vilken mes du är!" fnös Hank.
Alex knöt nävarna. Men sedan räknade han tyst till tio och behärskade sig.
"Jag är iallafall inte dum i huvudet." kontrade han.
Scott dunkade Alex broderligt i ryggen.
"Det är lugnt räkan, du bestämmer själv. Och bry sig inte om Hank, han vet inte att din farsa knarkade ihjäl sig..."

Alex knöt nävarna igen och den här gången kunde han inte behärska sig.
"Snacka inte om min farsa!" vrålade han.
Scott höjde avväpnande händerna.
"Ta det lugnt räkan... Jag menade inte att göra dig ledsen."
"Jag är inte ledsen!" fräste Alex.
"Okej..." sa Scott.
Han lade armen om sin yngre kamrats axlar.
"Du är en cool kille, Alex. Och det är bra att du inte låter gräs-rökande puckon som oss ha dåligt inflytande på dig."
Alex vände sig bort. Han ville inte visa att han faktiskt var ledsen.
Han kände tårarna bränna i halsen och bakom ögonlocken.

Pojken reste sig och sprang bort från den lilla stranden.
Han halkade på klipphällen och skrapade upp ena knät.
"Gick det bra räkan?" ropade Scott.
Alex svarade inte.
Han tog sig svärande på fötter och fortsatte att springa.



Soundtrack/Låtlista

onsdag, september 07, 2011

"Just Maxine"

Sun City, California. Hösten 2000

7-åriga Maxine snodde runt på stolen och såg sig om i det lilla rummet.
Det var ett tråkigt rum, där fanns inga roliga färgglada böcker eller leksaker, bara ett trist skrivbord och en stor brun bokhylla full med pärmar och böcker med titlar Maxine inte förstod.
Flickungen gav ifrån sig en hög och dramatisk suck.
"Varför är vi i detta här fula rummet?"
Joanne smekte sin fosterdotters mjuka kind.
"Vi ska prata med en tant, en doktor, som ska hjälpa dig att förstå varför du känner dig så arg ibland."
"Mmmm... och hyperaktiv." sa Maxine. "Jag är hyperaktiv ju. Det är därför vi inte äter så mycket sockriga grejer hemma ju."
"Ja," sa Martin. "och tanten vi ska träffa ska hjälpa oss."

Maxine suckade.
"Men hon kommer ju aldrig, den dära doktor-tanten... vi har väntat i trettielva timmar ju...!"
"Hon kommer strax." sa Martin lugnt och log mot Maxine.
Maxine gled ner från stolen.
"Jag vill inte träffa nån jäklarns doktor-tant!" proklamerade hon. "Jag vill gå hem och äta lunch, för jag är super-hungrig faktiskt."
Flickungen gick mot dörren och sträckte sig upp mot dörrhandtaget. Med viss möda fick hon upp dörren.
Hon såg med sina stora glittriga ögon på sina fosterföräldrar och meddelade:
"Jag går hem nu. Hälsa tanten att jag har inga fel. Jag är bara Maxine."
Med de orden gick barnet ut i korridorren.

Alla som gick förbi log mot den bedårande lilla flickan.
Det var en stolt liten tös, som på morgonen glatt hade klätt sig själv,
i en starkt rosa tyllkjol, gula leggings, ljusrosa T-shirt och gula Converse-skor.
Allting toppades av en färgglad virkad mössa ovanpå flickans mjuka lockar.
Maxine hälsade glatt på alla.
"Hej! Jag heter Maxine. Jag är en hyper-tiger-unge!"

Just A Girl 
by No Doubt 
Klicka på bilden (skivomslaget) 
för att lyssna på låten (Spotify)

formspring.me

Ställ frågor till mig eller mina karaktärer :)
http://formspring.me/writingcorner

Who's the best teacher you ever had?

Kyle answers: Mrs. Rice is a great teacher! :)

Skrivpuff - 7 september 2011 - del 2

*
Folk i parken stirrade av skräck och förvåning när de såg en shoppingvagn med en liten pojke i komma infarande i parken.
"Stanna nån gång då idiot-vagn!" skrek Alex.
Han blev bönhörd. Shoppingvagnens hjul stannades av en sten och Alex kastades ur.
Som tur var hade en uppblåsbar hoppborg ställts upp i parken. Hoppborgen var nu tom på barn och blev en perfekt landningsplats för Alex.
Hoprullad som en liten kattunge studsade han ner i hoppborgens mjuka golv.

Grady, Wendy och Alex kamrater kom rusande mot hoppborgen.
"Herregud...! Alex..." skrek Wendy. "Är du okej!"
Alex ställde sig vingligt upp och strök några hårslingor ur ansiktet.
Pojkens ansikte lystes upp av ett soligt, brett leende.
"Det här var skitkul! Kan vi göra om det?"
Hans kamrater skrattade.

Grady lyfte ner Alex och kramade om pojken.
"Fan vad du skrämde oss! Ni är galna."
"Det var kul!" sa Alex.
Hank log snett.
"Erkänn att du var lite rädd."
Alex log brett och skakade på huvudet.
"Inte jag inte."
Grady log och gav Alex en mjuk dask i baken.
"Tokiga unge. Nu går vi till posten och sen åker vi tillbaka till lägret."
"Vi skulle ju gå och äta mjukglass." sa Scott.
"Glöm det." sa Grady. "Ni dödar nästan er kompis och tror att ni ska få mjukglass..."
Alex funderade en stund.
"Men kan vi inte få mjukglass för att jag inte dog då...?"

Grady och Wendy började gapskratta.
"Det är klart att vi ska fira att Alex klarade sig." sa Wendy.
Hon stack fingrarna i Alex sidor och fick pojken att skruva på sig och nästan kikna av skratt.
"Inte kittlas!" sa han generat.
Grady log och lyfte upp Alex på sina axlar.
"Kom nu skitungar så går vi och äter den där mjukglassen."
Alex blickade ner på sina äldre kamrater.
"Tur att jag inte dog va?" sa han med ett litet flin på läpparna.



Soundtrack/Låtlista