Brus – del 1

Paradise, California. 

Januari 2011

Cassie sprang med bultande hjärta och med ett läskigt brus i huvudet.
Munnen var torr, men hon hade inte en endaste droppe vätska att släcka den sandiga törsten med.
Den olidliga hettan klibbade sig fast på huden som en äcklig hinna.

Hon såg sig om efter Alex och såg till sin förskräckelse att Den Elake hade låst in Alex i en bur!
”Alex! Neeeej...!” grät Cassie.
Nu sträckte Den Elake sina stora händer mot henne.
Det fanns ingen chans att komma undan.

Bruset i huvudet växte sig allt starkare, som när man höjer till högsta volym på en TV där den svart-vita testbilden med miljontals svarta och vita små prickar är det enda som visas.
Ljudet blev outhärdligt och Cassie grät och skrek ut sin skräck.
Rakt ut i mörkret.

Mini släkt-rapport: Ryan

Namn: Ryan David McKenzie-Goldman
Född: 29 november 1956


Familj:

Mamma: Kate Goldman-McKenzie
Pappa: David McKenzie

Syskon: (storasyster) Rebecca

Mormor: Adina Goldman
Morfar: Asher Goldman
Moster: Rachel
+ "moster" Maggie (Kate's bästa väninna & Maureen's mamma)

Farmor: Ethel McKenzie
Farfar: George McKenzie
Faster:
Sue (gift med Davids bror Walter)
Vivienne (Davids storasyster)

Farbror:
Walter (Davids storebror)
Harry (gift med faster Vivienne)


Bästa vänner: Maureen, Sunny, Arthur, Clark, Joe & Sheila

senast uppdaterat: 24/7 2011

Mini släkt-rapport: Leni

Namn: Leni Johanna Simonsson
Född: 6/12 1992


Familj:


Mammas sida:

Mamma: Malena Ekdahl
(gift med Göran Ekdahl)

Syskon:
Linus, 15 år
Noel & Melwin, 7 år

Mormor: Leni Rosner
Morbror: Aron
Kusiner: Martin

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Pappas sida:

Pappa: Johan Simonsson
(sambo med Camilla)

Syskon: 
Olivia ”Lilla O” 2 ½ år

Faster: Helena Hasselgren
(gift med Krister)

Kusiner: (Helena & Kristers barn)

Frida 21 år
Tony 13 år
Colette, 8 ½ år

senast uppdaterat: 24/7 2011

SkrivPuff - 22 juli 2011

Skriv om att nedvärdera.

Sitter här och lyssnar på mina urgulliga småbröder,
Linus, 15 år och tvillingarna Noel & Melwin, 7.
Måste dela med mig av deras senaste konversation:

Noel (läser olika ord): Vad betyder detta ordet; Ned... värd... era? Nedvärdera?

Linus: Det är när man inte tycker att någon är så värdefull.

Melwin: Buuuu! Man få' inte göra så!

Noel: Näää, det tycker inte jag heller. Jag ska aldrig nedvärdera nån. Jag tänker vara snäll mot folk - och jag ska UPPvärdera istället!

Melwin: Aaaa, jag med ska uppvädela!

Ja, Melwin har fortfarande lite svårt med bokstaven R... lilla skrutten...

De är ju för fina, småbrorsorna!

Mina vänner, glöm nu inte att "uppvädela" era medmänniskor! :-)

// Storasyster Leni

SkrivPuff - 21 juli 2011 – del 2

*

Hjärtat bultade och det satt en klump i magen på Alex när han och Holly klev in i Maxines sjukrum.
För ett ögonblick övervägde han att springa ut från sjukhuset, bort fån alltihop.
Han ville så gärna träffa sin syster, behövde se att hon var okej, men sjukhus gav honom alltid ångest i magen.

Men hjärtat lugnade sig och klumpen blev mindre när Alex såg att Maxine satt i sin säng och skrattade med Janie.
Alex andades lättat ut. Hans syster verkade ha en av sina bra dagar.
"Hej brorsan! Hej Holly!" sa Janie.
Hon hoppade ner från sängen, sprang fram till Alex och Holly och kramade om dem.
Maxine tittade upp och log brett mot sin fosterbror och bästa vän.
”Hej!” sa hon, glatt och en aning överraskat. ”Vad gör ni här?”
”Jag ville träffa dig.” sa Alex.
Maxine klappade med handen intill sig i sängen.
Alex gick sakta dit och satte sig.

Maxine såg att han var uppskakad.
”Vad är det?”
”Behövde få se dig bara.” sa Alex grötigt.
Maxine skakade på huvudet log.
”Knäppisar, ni kan vara på tivoli och ha kul - och så väljer ni att komma hit...”
”Jag var orolig...” mumlade Alex.
"Åh brorsan..." mumlade Maxine.
Hon drog in sin bror i famnen och höll om honom.

På Maxines droppställning hängde en hängprydnad, en mobil, av små blå fjärilar.
Och fastän det var vindstilla i rummet tycktes pappersfjärilarna röra sig. Som om de sakta flög.

SkrivPuff - 21 juli 2011 – del 1

Skriv om hastighet.

Sun City, California. Januari 2011

Spåkvinnan såg Alex i ögonen.
”Jag ser att du bär på en slags sorg. Någon som står dig väldigt nära är på väg in i ett nytt skede av livet. Jag ser... fjärilar. Blå fjärilar.”
Alex flämtade till och så backade han undan, som i slowmotion. Hela tiden hade han blicken fäst på spåkvinnan.
Han nästan snubblade fram längs piren. Längst ut lutade han sig mot räcket och såg flämtande ner i havet.
Holly skyndade fram till honom. Hennes hand strök honom över ryggen.
”Hur är det Alex?” nästan viskade hon.
Alex vände sig om, såg på sin bästa vän en stund och svalde.
”Blå fjärilar.” kved han. ”Maxine brukar rita blå fjärilar. Hon säger att en fjäril symboliserar ett nytt skede i livet, ett slags nytt liv.”
Holly slog armarna om Alex midja och höll om honom.

Efter en stund lösgjorde sig Alex försiktigt och började gå. Bort från piren och det lilla tivolit.
Hans steg var snabba, som om han ville komma därifrån, bort från piren och tivolit och spåkvinnan, så fort som möjligt.
Holly följde med Alex, gick där intill honom som ett stöd.
Hon tog hans hand och kramade den.

Alex stannade till och såg på henne.
”Jag måste till Maxine.” flämtade han, mer av oro än av andfåddhet.
Holly nickade.
”Jag följer med dig.”
Hon lade armen om hans midja och så gick de bort mot busshållplatsen.
De klev på bussen som stannade utanför sjukhuset.

Skrivpuff - 20 juli 2011

Skriv om att snava

Paradise, California. Sommaren 1998

Alex snavade på alla de svarta sladdarna och både den lille pojken och elgitarren med sin ställning rasade ner på scengolvet med en duns.
Alex kravlade sig upp på fötter och sprang in bakom instrumenten.
Det var nog bäst att hitta ett gömställe, ifall någon blev arg för gitarren. Och det skulle någon säkert bli - elgitarrer var dyra, det visste Alex.
Om tre timmar skulle konserten börja och elgitarren var trasig. Nu skulle inte pappa kunna spela på den och hela konserten skulle bli förstörd - och det var Alex fel!
Pojken började snyfta där han satt inkrupen i trumman.
"Alex! Dags att äta - hamburgarna är här nu!"
Pappa. Han hade kommit tillbaka från hamburgerstället dit han åkt för att köpa middag.
Det kurrade rejält i Alex mage när han tänkte på sin efterlängtade cheeseburger, men han ville inte komma fram från sitt gömställe.

Han hörde pappa och trummisen Keith komma ut på scenen och någon lyfte upp gitarren.
"Alex, om du inte kommer ut och äter din smaskiga cheeseburger så äter jag upp den!" sa Keith i en skämtsam ton.
Alex satt kvar.
Pappa Neil och Keith fortsatte att leta.
"Alex, lilla gubben, ingen är arg på dig om det är det du är rädd för." hörde han pappa säga.
Alex kröp fram.
"Men den blev trasig. Jag ramlade på sladdarna och då fallade gitarren i golvet."
Pojken blickade skamset ner i golvet.
"Förlåt pappa, det var inte meningen. Jag ska spara alla mina veckopengar och köpa en ny."

Neil Spencer log mot sin lille son. Han tog upp pojken i famnen.
"Ingen fara grabben. Det där är inte pappas riktiga gitarr - den där hade vi bara under vår fotografering igår, som rekvisita. Har du glömt det?"
Alex nickade och torkade bort tårarna med sin randiga tröjärm.
Pappa Neil rufsade om i hans hår och kramade honom.
"Ingen skada skedd, tiger. Var inte ledsen."
"Nu går vi och käkar." sa Keith. "Jag är hungrig som en varg. Och ikväll Alex, då rockar vi så taket lyfter här!"
Alex fnissade.
"Rock 'n' roll!" jublade han.
Neil och Keith skrattade.
"Helt riktigt grabben!" sa Keith. "Du kanske vill vara med på scen ikväll och lira lite trummor med mig?"
Alex strålade av glädje.
Han skulle få spela trummor med Keith - på en riktig konsert!
"Jag ska bli rockstjärna!" jublade han och sträckte upp en liten segernäve i luften.

SkrivPuff - 17 juli + 18 juli 2011 – del 2

*

Marco Danelli log igen.
”Okej stumpan, då får jag väl ringa skolan och sjukskriva dig då.” sa han skämtsamt och rufsade om i Danis mörka hår.
Dani drog undan huvudet.
”Du hajar ju inte! Jag får ju aldrig någon chans att träffa dig! Jag vet att ditt jobb är viktigt – men jag vill faktiskt umgås med min pappa ibland! Är det för mycket begärt?”
Flickan drog upp knäna till hakan och slog armarna om benen. Hon tittade sammanbitet ner i asfalten och mumlade:
”Jag tänker inte börja gråta nu... jag är nästan tio år - ingen liten unge.”

Marco lyfte upp Dani i famnen.
”Jo, du är min lilla unge och jag älskar dig mer än någonting annat i hela världen. Jag lovar att jag ska börja jobba lite mindre så att jag får umgås mer med dig.”
”Så säger du bara för att jag inte ska tjura mer.” sa Dani truligt.
Marco Danelli log och tryckte sin lilla unge intill sig.
”Nej Dani, det är ett löfte. Bryter din far någonsin ett löfte?”
Dani skakade på huvudet.
”Nope. Det har du aldrig gjort.”
”Nej, det har jag inte.” log Marco. ”Och jag lovar att du och jag ska ha hela helgen för oss själva.”

Dani sken upp som en sol.
”På riktigt? Bara du och jag hela helgen?”
Marco nickade.
”Det kan du skriva upp, baby. Och du, idag följer jag med dig och din klass till zoo och sedan bjuder jag dig, Nikki och Cole på glass. Blir det bra?”
Dani log ett stort ljuvligt leende. Hon såg så glad ut att man kunde tro att hon vunnit en miljon dollar.
”Pappa, you had me at hello.”
Marco skrattade och gav sin älskade lilla unge en stor kram.

”You had me at hello” är en klassisk replik från filmen Jerry Maguire.

SkrivPuff - 17 juli + 18 juli 2011 – del 1

Skriv om att avgöra & om att vägra.

New York City. September 1997

Dani Danelli avgjorde att hon från och med idag skulle vägra att gå någonstans med sin efterhängsne livvakt.
Vem ville ha en butter kostymklädd snubbe efter sig jämt?
Livvakten höll upp bildörren åt Dani. Men istället för att klättra in i framsätet på hans svarta Mercedes, sprang flickan mot SCA – Special Crime Agency-byggnaden där hennes far jobbade.
Livvakten svor till och sprang efter flickan.
Han tog försiktigt tag i henne.
”Dani, varför springer du iväg från mig?!”
”Jag har bestämt att jag inte vill ha någon livvakt längre.” sa Dani.
”Ledsen flicka lilla, men det avgör din far – inte du.”
Dani spände sina blå ögon i livvakten.
”Jag behöver ingen gammal livvakt, så det så! Och om du inte släpper mig skriker jag att du försöker kidnappa mig.”
Livvakten skrockade. Han tog milt tag om Danis axlar och ledde henne mot bilen.
Dani spjärnade emot.
”Hjälp! Hjälp! Den här otäcke mannen försöker kidnappa mig!”
”Snälla Dani, sluta nu! Folk kan ju tro att du menar allvar! Vill du inte gå på zoo med din klass idag?”
”Jo!” sa Dani och kämpade för att vrida sig loss. ”Men jag vill inte ha någon gammal livvakt har jag ju sagt!”

Marco Danelli, Danis far och grundare till SCA, kom fram till dem.
”Dani, vad står på?”
”Pappa, jag vill faktiskt åka till skolan utan livvakt. Folk tittar på mig som om jag var ett freak när 'Men In Black' måste följa med mig överallt.”
Dani lyckades dra sig ur sin livvakts grepp.
Marco Danelli log.
”Det är för din egen säkerhet Dani.”
Med en liten suck satte sig Dani ner på trottoarkanten.
”Jag vill att du ska åka med mig till skolan och skolutflykter!” sa hon och pekade med ett bestämt pekfinger på Marco. ”Du är min pappa – inte han! Jag tänker sitta här och vägrar att resa mig!”

SkrivPuff – 15 + 16 juli 2011

Skriv om ett samband & om att trotsa.

”Men lilla rara Cecilie… du skulle ju rita den Svenska flaggan.” säger fröken.
”Ja, det vet jag, men jag gillar rött och vitt bättre.” svarar jag med min underliga Dansk-Svenska accent, som var så stark på den tiden, när jag var 8 år.
Jag fortsatte att fylla i rött på min flagga.
Fröken suckar, lite så där trött som vuxna kan göra när barn inte riktigt gör som skolfröknar har planerat.
”Jag tycker vi kan måla blommor till avslutningen istället.” säger Leni, min bästis. ”Blommor är mera somrigare än flaggor.”
Ny trött suck från fröken.
”Ja, ja, rita blommor då.”
Fröken går bort till katedern och mumlar i ogillande ton att Leni och jag alltid ska hålla ihop. Och vi uppfattar ordet ’trotsiga’.
”Fröken!” ropar Leni glatt. ”Ceci och jag är alltid trotsiga ihop!”
”Ja!” instämmer jag. ”Vi är ett samband!”

Fröken var nog glad att hon bara skulle ha oss i klassen ett år till.
När vi började mellanstadiet skulle en annan stackars lärare få sucka över det trotsiga sambandet Leni Simonsson och Ceci Olsen.

Skrivpuff - 14 juli 2011

Skriv om en stofil

"Hur står det till herr Fredriksson?"
Gamle Fredriksson snodde runt och plirade förvirrat på Johansson och hans söta lilla flicka Pyret.
"Ja... jag skulle visst ta vägen någonstans, men tycks ha glömt vägen..."
"Ska vi följa er hem, farbror Fredriksson?" frågade Pyret.
"Det vore vänligt." sa Fredriksson.
Pyrets far erbjöd sig att bära Fredrikssons tunga matkassar och lilla Pyret höll den gamle i handen. Så började de gå över torget och mot Storgatan.
"Jaså, har Johansson börjat ledsaga gamla stofiler?" skrockade en man som satt på en bänk på torget.
"Tjänar han pengar på det tro?" skrockade en annan.
Pyret blängde på dem, usch vad dumma de var.
"Ibland är det bättre att hålla munnen stängd." svarade Pyrets far lugnt. "Då riskerar man inte att det hoppar ut fula grodor."
Pyret fnissade.
"Just det! Och förresten är det väl bra att det finns nån gentleman i den här stan! Man ska hjälpa folk, tycker jag. Men det begriper inte ni, dumstrutar."
Männen på bänken såg ut som fågelholkar.
Gamle Fredriksson log mot Pyret och kramade hennes hand.

*

En bortglömd puff....

*

Ärade läsare & läsarinna,

Jag kom just på att jag skrev en puff den 17 maj, 

men så glömde jag att lägga upp den... ooops...

Men frukta icke, här kommer

Lonely's historia

*

Grattis Tony! 14 juli 2011

*

Grattis Tony!

*

Grattis Dante! 14 juli 2011

*

Grattis Dante!

*

Maxine och Mr. Molester - del 5

*
"Maxie, vi måste stoppa äcklet." sa Josh. "Han kan ha gjort så här mot fler barn och kommer göra det igen om inte dina andra lärare, rektor och polisen får veta."
Maxine torkade tårarna.
"Men dom kanske tror att jag ville..."
Josh skakade på huvudet.
"Nej Maxie, den som tror nåt så dumt är korkad." sa han. "Vi börjar med att berätta för dina föräldrar och så får Jo och Martin snacka med din skola."
Josh suckade och tillade:
"Ett kräk som gör sånt här mot oskyldiga små barn ska inte komma undan förstår du, lilla kompis. Dom ska sitta inspärrade."

Maxine kramade Josh.
"Tack för att du tror på mig Joshy."
"Klart jag tror på dig!"
Josh log och rufsade om Maxines lockiga hår.
"Jag är väl ingen dumbom heller?"
Maxine log.
"Näää, det är du verkligen inte!"

*

Maxine och Mr. Molester - del 4

*
"Lilla kompis, vad har hänt?"
Maxine tittade upp och fick syn på Josh, en av killarna som bodde i grannhuset.
Maxine och hennes syskon avgudade Josh och de andra killarna i 20-års-åldern som bodde där. De var coola och alltid schyssta mot Maxine, Alex, Janie och Ricky.
"Har någon varit stygg mot dig?" frågade Josh.
Han satte sig intill Maxine på trappan.
Maxine snyftade och kastade sig om halsen på honom.
"Maxie, nu gör du mig riktigt orolig... vad har hänt?"
"Min gympalärare..." hickade Maxine. "Han... rörde mig... han fick ståfräs och rörde mig på det äckliga sättet..."
Maxine visade med händerna på sina knän och lår hur läraren hade smekt henne.
Josh kände hur en blandning av illamående, äckel och hat vällde upp inom honom.
"Jag ska döda det satans aset!" skrek han.
"Nej Joshy! Du får inte göra nåt!" sa Maxine. "Och du får inte berätta för nån - jag vill inte att nån ska veta..."

*

Maxine och Mr. Molester - del 3

*
Idrottsläraren stönade till och kastade sig bakåt.
"Aj! Fan, jävla unge!"
Han spottade ut lite blod och smaken av det där lite konstiga som han inte fattade vad det var.
Maxine rusade mot dörren.
"Hoppas min medicin dödar dig, jävla äckel!" skrek hon.
Medicin...? Var det medicin som hade smakat så underligt i flickans mun?
"Det är gift!" fräste Maxine.
Hon hoppades att det skrämde honom.

Maxine rusade in i omklädningsrummet och slet åt sig sin gula ryggsäck.
Hon sprang ut från skolan i gympashorts och T-shirt.
Hennes vanliga kläder fick ligga kvar i skåpet.

Maxine tog bussen hem till Silver Beach.
Hon kände sig skakad och äcklad av det som hänt, och medicinerna gjorde henne alltmer illamående.
Benen darrade när hon klev av bussen och medan hon gick den korta promenaden mot familjens hus.
När hon kom fram till trappan hemma sjönk hon ner på den och började gråta.

*

Maxine och Mr. Molester - del 2

*
Maxine skruvade besvärat på sig.
Hemma hade Joanne och Martin haft samtal med sina fosterbarn om tillåten och otillåten beröring. Man bestämde själv vad som kändes okej eller inte hade de sagt.
Maxine tyckte inte att idrottslärarens händer mot hennes bara hud kändes okej alls.
När hans händer smög in under hennes gympashorts pirrade det till lite.
Men det var inte ett skönt pirr... inte som när man åkte vattenrutschkanorna på Splash World, eller som när man satt på en skateboard på väg nerför den där sluttande gatan som fanns nära Maxines hem.
Nej, det här pirret var bara obehagligt. Varenda fiber i Maxines magra lilla kropp skrek att det här var fel!

Hon försökte resa sig, men idrottsläraren tryckte mjukt ner flickan på bänken igen.
"Inte gå nu," sa han. "du är väl nyfiken på sånt här? Det brukar tjejer i din ålder vara. När man är i din ålder brukar man experimentera med sex och sånt."
Maxine kände hur det hettade i hennes ansikte.
Hon var bara 13 år - hon ville inte höra på en massa prat om sex och sånt
- det tyckte hon bara var genant och äckligt!
"Jag vill gå nu." sa Maxine bestämt.
Idrottsläraren lyfte upp Maxines haka och såg henne i ögonen. Han skakade på huvudet.
Sedan förde han sina läppar till Maxines och kysste henne.
Flickungen smakade lite underligt tyckte han, inte sött av godis och tuggummi, eller läppglans, som andra tonårstjejer, utan något obestämt som han inte känt förut. Var det något metalliskt han kände? Konstigt.
Men begäret dunkade och han tänkte fortsätta att lära den lilla flickungen hur man kysser någon på riktigt.

Maxine kände till sin stora förfäran att idrottsläraren förde in sin tunga i hennes mun.
När tungan pressades in mellan Maxines tänder tvekade hon inte en sekund. Hon bet till.
Och hon hoppades att det gjorde ont.

*

Maxine och Mr. Molester - del 1

Sun City, California. Oktober 2006.

"Tjejer, varför har inte ni gått till omklädningsrummet än?" frågade idrottsläraren och såg på Holly och Maxine.
Flickorna satt ensamma kvar längst ner på läktaren i gympasalen.
"Ni kommer att komma för sent till nästa lektion om ni inte skyndar er."
"Maxine blöder näsblod." sa Holly. "Hon är sjuk, det är därför hon blöder."
Hon lade armen om sin bästis som såg lite blek och olycklig ut.
"Oj då." sa idrottsläraren. "Men jag tar hand om det. Spring iväg och byt om du Holly, så hjälper jag Maxine till sjuksyster."
Holly såg lite tveksam ut.
"Jag vill stanna med Maxie."
Idrottsläraren skakade på huvudet.
"Holly, om du kommer försent till nästa lektion blir inte din lärare glad på dig. Skynda dig iväg nu."
Maxine nickade.
"Ja, Mrs. Harper blir jättearg om man kommer sent till hennes lektioner." sa hon. "Alex fick kvarsittning en hel fredagseftermiddag en gång för att han kom fem minuter för sent."
Holly reste sig sakta. Hon gav Maxine en kram och skyndade sedan mot omklädningsrummet.

Idrottsläraren tog upp en ren handduk från bänken och gav den till Maxine.
"Här, du kan försöka stoppa blodet med den här. Jag ska hämta lite blodstillande vadd och en våt pappershandduk åt dig."
Maxine tryckte handduken mot sin blödande näsa.
Hon började känna sig lite yr och ett lätt illamående, en bieffekt av behandlingen hon fått några dagar tidigare, fanns kvar.
Idrottsläraren kom tillbaka med blodstillande vadd och blöta pappershanddukar.
Han satte sig på huk framför Maxine och torkade bort blodet från hennes ansikte. Sedan satte han försiktigt lite vadd i flickans näsborre.
"Tack." sa Maxine svagt.
Idrottsläraren log.
Han lade sina händer på Maxines knän och med en smekande gest förde han händerna upp mot flickans smala lår.

*

Skrivpuff - 13 juli 2011

Skriv om att smälta

Silver Beach, Sun City, CA. September 2006.

Maxine såg på sitt äppelgröna armbandsur av plast. 13:30. Nu var det bara
en halvtimme kvar tills hon skulle åka iväg till sjukhuset och göra ett benmärgsprov...
Tanken på det läskiga hon hade framför sig gjorde att hon fick ont magen.
Maxine lade ner sin isglass på trappan. Plötsligt var hon inte alls sugen på glass längre.
"Jag vill inte att dom sticker mig med stora, feta nålar!"
Underläppen darrade och hennes blå ögon fylldes till bredden av tårar.
"Jag kollade på internet hur man gör."
Info från internet... tänkte Martin med en liten suck. Inte alltid till godo...
"Dom ska sticka en grej i min höft." fortsatte Maxine. "En äcklig grej som ser ut som mammas vinöppnare. Och med den ska dom ta ut ben - från mitt skelett!"
Flickungen skakade och stora tårar hängde i hennes mörka täta ögonfransar.
Martin lyfte upp sin fosterdotter i famnen.
"Älskade Maxine... nålarna är inte så stora och feta som du kanske tror.
Och dom tar inte ut ben, utan benmärg, det är en vätska."
"Äckligt!" grät Maxine. "Jag vill inte!"

"Varför måste läkarna ta ett sånt där benmärgsprov på Maxie?" frågade Maxines fosterbror Alex.
"Läkarna måste veta vilken sjukdom Maxine har." förklarade Martin.
"Det vet dom ju." hickade Maxine. "Det såg dom ju på blodprovet..."
"Jo, men dom måste ta reda på vilken sort du har." sa Joanne.
Alex stirrade på sin fostermamma.
"Va? Finns det flera sorter...?"
Pojken släppte sin isglass. Den landade där Maxine lagt ifrån sig sin.
Sedan sparkade han argt till ett par strandhinkar som stod på trappan. De färgglada hinkarna och spadarna flög.
"Jävla äckliga sjukdom!" skrek Alex. "Jag vill inte att Maxine ska vara sjuk!"
Joanne drog in pojken i sin famn och kramade honom länge.
Maxine gled ur sin fosterfars famn, gick fram till Alex och kramade om sin bror.
Joanne gick fram till Martin, rasade in i hans famn. Martin höll om sin fru och strök henne tröstande över ryggen.
Joanne begravde ansiktet mot hans skjortbröst och grät.

Janie (Joanne och Martins biologiska 14-åriga dotter) och 6-årige fosterbrodern Ricky, samt Alex och Maxine stod alldeles tysta och såg på sina ledsna föräldrar.

Barnen stod alldeles tysta och såg på sina ledsna föräldrar.
Isglassarna smälte till en liten körsbärsröd pöl i solskenet på trappsteget.

*

Skrivpuff - 12 juli 2011

Skriv om att försäkra

SCA - Special Crime Agency, New York.
Sommaren 2010

"Den här gången åker du dit din jävel." sa Marco Danelli belåtet.
Han vände sig bort från datorn och såg leende på sina agenter.
"Han har gjort det igen - tagit ut en livförsäkring på sin fru. En miljon dollar."
"Som tillfaller honom om frun dör?" sa Agent Daley. "Vilket hon precis har gjort..."
Marco Danelli nickade.
"Mmmm... precis som hans första fru. Och det ska bli mig ett sant nöje att sy in kräket, något som polisen inte lyckades med för tolv år sedan."

SCA:s yngsta agent Dani Danelli och hennes partner Jacob Linz steg in på kontoret.
De hade precis varit hemma hos den misstänkte hustrumördaren och tagit med honom till SCA. Nu satt mannen en trappa ner i ett av förhörsrummen.
"Han har med all sannolikhet dödat sin fru." sa Jacob. "När de var nere i Florida, de har hus där."
"Hur gick det till?" undrade Agent Daley.
"Det finns... några väldigt mätta alligatorer där nere nu..." sa Dani med vämjelse i rösten.
Angent Angela Wood rös.
"Nej... fy vad vidrigt! Har han erkänt?"
Dani skakade på huvudet.
"Nej, men jag pratade med deras vuxna dotter. Hon sa att hennes mamma aldrig skulle gå i närheten av alligatorerna frivilligt - hon var rädd för dem."

Marco Danelli suckade och reste sig från stolen.
"Nu ska jag ha ett litet trevlig samtal med Mr. Alligator."
Dani flinade.
"Jag följer med." sa hon ivrigt. "Jag vill gärna höra när du meddelar att han aldrig kommer att få se skymten av den där livförsäkringen."

*