Acedia (Lättja)

2005

14-åriga Charli såg på den saliga röran av kläder, serietidningar och leksaker på golvet i sin lillebrors sida av rummet de delade hemma hos mamma.
”Skulle inte du städa?” frågade Charli.
10-årige Ray låg på sin säng och läste i en serietidning.
”Har inte lust.” sa han.
Charli suckade.
”Bara så du vet; det ser ut som en jäkla soptipp här inne.”
”Vad bra då.” sa Ray likgiltigt.
”Vet du vad Acedia är?” frågade Charli.
Ray rynkade förvirrat pannan.
”Nej…”
”Det betyder lättja - en av de sju dödssynderna. Fattar du, Ray? Det är en dödssynd att vara lat.”
Ray såg på sin syster.
”Så jag hamnar typ i helvetet om jag inte städar mitt rum?” frågade han klentroget.
Charli nickade.
”Mmmm… eller så får du stryk av mig. Jag bor här inne också och jag orkar inte se den här röran längre.”
Ray suckade trött.
”Städa då, om du nu inte orkar se röran.”
Han fortsatte att läsa.
Charli slet seriemagasinet ur händerna på honom.
”Hördu ditt lilla kryp, städa nu innan jag sliter inälvorna ur kroppen på dig och ger dig dom till middag!”
Hon knuffade Ray ur sängen.
”Mamma!” skrek Ray. ”Charli slåss!”
Charli flinade.
”Mamma är inte hemma, hon är och handlar med mormor. Städa nu.”
Ray kastade sig över Charli.
”Städa själv!” vrålade han. ”Jag orkar inte!”

Syskonen slogs och brottades i Rays röra ända tills deras mamma och mormor kom hem.
”Charli, du ska inte ge dig på din lillebror!” skällde mamma. ”Och du Ray ska städa, jag har sagt åt dig i tre dagar nu!”
”Jag orkar inte…” gnällde Ray.
”Då orkar du inte spela dator-spel heller.” sa mamma.
Rays ögon blev stora av förfäran.
"Va...?!"
”Det blir ingen dator eller TV för din del så länge det ser ut så här.”
”Men mamma... det är inget roligt att städa...!” gnällde Ray.
”Nej, men du ska göra det nu.” sa mamma argt. ”Charli, du kommer med ner och hjälper till med middagen.”
”Skönt, då slipper jag vara i den här svinstian.” sa Charli glatt.
”Det är ingen svinstia!” sa Ray stött.
Charli flinade och lät som en gris.
Ray slängde en serietidning på henne.
”Tack.” log Charli. ”Jag har velat läsa den här.”
Hon tog serietidningen med sig och gick mot trappan.
”Ge tillbaka min tidning!” vrålade Ray.
”Städa upp i din svinstia!” ropade Charli tillbaka.
Hon gick ner till köket och lämnade sin lillebror med ett rum som verkligen behövde städas.



Acedia är Latin för Lättja - en av de sju Dödsynderna
*

Hushabye Mountain - del 6

*
När Chloe skulle sova den kvällen ville hon att Eden skulle sjunga Hushabye Mountain som vaggvisa. Eden sjöng för sin yngsta lillasyster, med tårarna rinnande ner för kinderna.
Chloe lade armarna om Edens hals.
”Jag tycker också den är sorglig. Men du sjunger jättefint. Jag älskar dig Eden.”
Chloe pussade Eden på munnen och kramade henne hårt.

När Chloe somnat såg Jordan allvarligt på Eden.
”Varför är du så ledsen idag? Har någon gjort något med dig?”
Eden lade fingret över läpparna och gjorde en gest ut mot hallen, där mamma stod och pratade med en av prästernas fruar.
”Jag ska berätta för dig en dag. Men bara för dig, Jordan. Ingen annan får veta.”
Det var som om Jordan ändå förstod. Hon gav Eden en hård kram.

”Jag vill inte bo här.” viskade Jordan.
”Inte jag heller.” viskade Eden tillbaka. Hon kramade sin lillasyster.


Ute bredde nattmörkret ut sig och stora snöflingor föll över Riverdale och bergen.
Eve såg på sina flickor där de låg tätt intill varandra i den stora sängen.
Eden, Jordan och Chloe såg verkligen ut som små änglar, vackra och oskyldiga.

A gentle breeze from Hushabye Mountain
Softly blows o'er lullaby bay.
It fills the sails of boats that are waiting
Waiting to sail your worries away.
*
It isn't far to Hushabye Mountain
And your boat waits down by the key.
The winds of night so softly are sighing.
Soon they will fly your troubles to sea.
*
So close your eyes on Hushabye Mountain.
Wave good-bye to cares of the day.
And watch your boat from Hushabye Mountain
Sail far away from lullaby bay.


- Hushabye Mountain

Ljusets Barn: Eden, Jordan & Chloe - Låtlista/Soundtrack:
http://open.spotify.com/user/dakotadiamond/playlist/17Kco6bc9LfaA5D1vyDFcU
*

Hushabye Mountain - del 5

*
Ute på gården stoppades Eden av en av de äldre kvinnorna.
Kvinnan stirrade på den halvnakna flickan.
”Vad har hänt med dig?”
Hon lät inte orolig, hon såg bara ogillande på Edens outvecklade överkropp.
”Nå Eden, vad har du ställt till med?”

Eden knep ihop munnen och vägrade svara.

”Jag förstår.” sa kvinnan. ”Du är olydig. Då behöver du straffas.”


En timme senare satt Eden klädd i sin finklänning på en kyrkbänk. Hennes bak ömmade och sved och det var fruktansvärt obekvämt att sitta.

Framme vid altaret sjöng lilla Chloe Ave Maria med sin klara vackra stämma.

Eden snyftade högt.
 Hennes mamma strök henne över håret.
”Ja, visst är det vackert. Hon är så duktig vår lilla Chloe.”
Eden började storgråta.

Eve såg förskräckt på sin dotter.

”Men älskade lilla barn… hur är det med dig egentligen?”

Eve höll sin snyftande flicka tätt intill sig.

Eden kunde inte svara hur det var fatt. Inte bara på grund av att hon grät så mycket, utan också av skam.
Ingen skulle någonsin få veta vad som hänt idag.
*

Hushabye Mountain - del 4

*
Eden slet sig loss och sprang mot ytterdörren. Hon sprang, utan stövlar och jacka, ut i den iskalla decembermorgonen.

Han sprang efter.

När Eden snubblade och föll i den djupa snön drog han upp henne och bar in henne i huset.


I det stora rummet lade han ner henne på golvet. Han knäppte upp knapparna i hennes skjorta och smekte henne.

”Du är en vacker flicka Eden, en riktig liten fresterska. Du är farlig för grabbarna här.”

”Man är pedofil om man ger sig på små barn.” sa Eden med hetta i rösten. ”Gud kommer straffa dig och polisen kommer sätta dig i fängelse.”
”Du är också en liten synderska.” sa han. ”Leder män i frestelse och du är olydig. Det blir man straffad för här vet du. Och straff gör ont.”

Han log menande och klappade Eden på rumpan, sedan smekte han hennes långa ljusa hår.

”Men jag kan låta bli att berätta för Fader och de andra att du varit olydig idag, men bara om du gör som jag säger nu. Okej Eden?”

Eden tänkte inte göra som han sa. Hon spottade och klöste honom i ansiktet.
Sedan lyckades hon resa sig.

Han fick tag i en flik av hennes skjorta. Det tunna tyget revs sönder när Eden slet sig loss och sprang.

*

Hushabye Mountain - del 3

*
Eden lämnade inte sin plats vid fönstret.

”Eden, är du ledsen idag, på din födelsedag?”

Flickan nickade.

”Det är ingen rolig dag.” sa hon.
Mannen stoppade ner handen i sin kavajficka och drog upp en svart liten sammetsask. Han räckte den till Eden.
”En liten födelsedagspresent till dig, min flicka.”

Min flicka… Eden avskydde när han kallade henne det.
Hon var inte hans flicka, han ägde henne inte!


Eden tog inte emot sammetsasken. Mannen öppnade den och höll upp en tunn kedja med ett guldkors på.
”Vackert, eller hur?”

Eden nickade.
Mannen satte på Eden halsbandet.

”Så fint det är på dig. Se så, ska du inte byta till din fina klänning nu?”

Eden skakade på huvudet.

Mannen suckade.

”Eden… vad du trilskas idag. Är det så här du ska vara nu när du är tonåring?”

Han skrockade lite och strök med handen över flickans rygg. Ryggraden kändes tydligt under den tunna lilla skjortan.

Eden skruvade på sig för att undkomma beröringen. Men hon visste att hon var fast nu. 

Han drog henne intill sig och smekte den vita huden på hennes mage. Hans andedräkt var varm och tung mot hennes hals.

”Du ska få en present till.” viskade han i hennes öra. ”En speciell trettonårs-present.”

Eden kände en otvivelaktig utbuktning genom tyget av hans byxor.

”Nej…” viskade hon vädjande.
Rösten var grötig och stora tårar föll ner för hennes bleka kinder.

*

Hushabye Mountain - del 2

*
Jordan och Chloe tittade på sin syster. De såg lika modfällda ut som Eden kände sig.

11-åriga Jordan slätade till sin nystrukna klänning, det fick inte bli några veck på den, på högtider skulle man vara extra fin.

7-åriga Chloe hade just klivit ur badbaljan och fick nu sitt ljusa hår borstat av mamma. Chloe gnällde lite när mamma började reda ut en tova.

”Förlåt.” sa mamma mjukt och kysste den lilla flickans mjölkvita kind. ”Jag är snart klar med det här.
"
Eve borstade försiktigt sin yngsta dotters hår och hjälpte henne sedan att klä på sig sina finkläder.

”Gå och ta på er stövlar och kappa.” sa mamma till Jordan och Chloe. ”Ni måste snart gå till kyrkan.”

Jordan och Chloe skulle vara med i barnkören idag. 
Det var meningen att Eden också skulle vara med, men Eden var ledsen och besviken för att de inte skulle fira jul med mormor och vägrade därför vara med och fira jul i år.

En av männen i församlingen kom in i rummet.

”Byt om till din klänning nu Eden.” beordrade han. ”De andra barnen väntar på er.”
Jordan och Chloe skyndade ut i farstun för att ta på sig ytterkläder, men Eden stod trotsigt kvar vid fönstret.

”Gå med Jordan och Chloe du Eve, jag ska prata lite med Eden.”

Eve tog med sig flickorna och gick ut i den gnistrande snön.
Hand i hand gick de bort till kyrkan.
*

Hushabye Mountain - del 1

*
Riverdale 2005

Eden stod vid fönstret och genom mormors lilla kikare såg hon längtansfullt upp mot bergen.
Hon avgudade den vackra naturen och de oändliga vidderna. Man kunde känna sig fri där uppe och den mjuka vinden som strök över ansiktet blåste bort alla bekymmer. 

I somras hade Fader tagit med sig Eden, hennes två systrar Jordan och Chloe och några andra barn från församlingen upp till bergen. 

Det hade varit en av de lyckligaste dagarna i Edens liv. Hon, Jordan och Chloe hade fått springa fritt över den stora ängen och känt det mjuka gräset kittla deras bara fötter. Att springa fort över gräset i vinden hade nästan varit som att flyga.


Eden, Jordan och Chloe hade plockat vildblommor till mormor. Hon hade blivit väldigt glad åt buketten, de fick stå länge i mormors fina glasvas på köksbordet så att alla som besökte mormor kunde se blomstren.

Nu var sommaren över för länge sedan. Nu var det vinter, julafton och Edens födelsedag. 

Men det var ingen lycklig dag för ett barn som Eden. Nu skulle de dröja innan de fick springa fritt över bergen igen. Fader tyckte inte man skulle ha det alltför nöjsamt, det var en synd.
Eden tog blicken från de snöklädda bergen och satte ner kikaren på fönsterbrädan.
Hon suckade tungt.

*

SkrivPuff: Utmaning 2010:304 - 8 november

Skriv om något begagnat.

”Vad gör ni...?!” Ashlee såg med rynkad näsa och en lite äcklad grimas på sin lillebror och hans kompis Adam.
”Vaddå…?” sa Kevin. ”Vi tuggar bubbelgum.”
”Jo det ser jag,” sa Ashlee. ”men du tuggar ju på samma bit som Adam nyss tuggade på!”
”Jaaa…” sa Kevin, helt oförstående över den äcklade och förfärade tonen i sin systers röst. ”Vi hade bara ett kvar - så vi tuggar i fem minuter var.”
Ashlee stönade.
”Men Kevin… fattar du inte hur äckligt det är!”
De 8-åriga pojkarna skakade på huvudet.
”Bubbelgum är gott.” sa Adam.
Ashlee himlade sig.
”Ja, det tycker jag också, men som alla normala människor föredrar jag obegagnat bubbelgum.”
Kyle fnissade.
Ashlee såg på sin bäste vän.
”Vad skrattar du åt?”
”Du och jag brukade också dela bubbelgum när vi var i deras ålder.” log Kyle.
Ashlee höll för munnen på Kyle.
”Sssssh… Kyle! Jag förmanar min lillebror här, då ska inte du berätta en massa dumheter.”
Kyle bara skrattade.
”Jo, gör det!” sa Kevin glatt. ”Berätta massor med dumheter om Ashie!”
”Jag gör aldrig dumheter.” sa Ashlee oskyldigt.
”Nej, inte alls.” fnissade Kyle.
Ashlee gav honom en låtsas-arg blick.
”Hallå där, jag är en oskyldig liten ängel.”
Hon fladdrade med sina långa ögonfransar.
”Inte igår...” sa Kevin. ”… när du tappade pappas vigselring i avloppet i badrummet.”
”Oooops…” sa Kyle. ”Det var inte så bra.”
Ashlee lade armen om sin lillebror.
”Kevin, om du kan låta bli att berättar om ringen säger inte jag till mamma och pappa att du äter begagnat bubbelgum.”
Kevin höjde på ett ögonbryn.
”Mutar du mig?”
Ashlee nickade.
”Yep!”
”Okej, jag säger inget.” sa Kevin. ”Men då måste du köpa godis åt mig på fredag.”
”Deal.” sa Ashlee. Sedan flinade hon. ”Det finns säkert nåt på marken du kan få.”
Adam stirrade på Kevins storasyster.
"Kev... menar hon allvar...?!"
Kevin fnissade.
"Jo du... man vet aldrig." sa han lurigt. Sedan såg han på Ashlee och blinkade.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:302 - 6 november

Skriv om en installation.

”Fan jävla skitsladdar!”
Fred kände en lätt knackning på axeln och såg in i lilla Elles bruna ögon.
”Vad vill du?” suckade han.
”Vad gör du?” frågade barnet nyfiket.
Fred suckade igen.
”Jag försöker få ordning på den här jävla sladd-röran som din mamma har ställt till med.”
Elle gav honom en allvarlig blick.
”Du svär mycket. Det är inte så trevligt faktiskt.”
”Elle, stör inte Fred nu när han ska installera sladdar till datorn!” ropade Louella från köket.
”Jag stör honom inte, mamma. Jag bara vill veta vad han gör.”
Fred log ett ansträngt leende.
”Lilla, rara Elle… kan inte du gå in på ditt rum och leka?”
”Jo, det kan jag. Men jag vill inte.” Elle log ett stort leende. ”Jag ska äta frukost, sen ska jag gå ut och leka med Kevin och Blake.”
”Skönt.” mumlade Fred.
Barn var något Fred hade svårt att hantera, särskilt den här lilla ungen. Visst hon var jäkligt dock-söt och så, men hon var ju så irriterande smart!
Fred kände sig ofta överkörd av Elle när det gällde kunskap och sätt att uttrycka sig. Hur fasen kunde hon veta allt hon visste…? Hon var ju inte ens åtta år!
”Gå ut och lek i sandlådan eller vad småbarn nu gör, så jag blir av med dig en stund.” muttrade Fred.

Elle fnös. Sandlåda…? Bli av med…? Det var det fräckaste!
”Jag tycker inte så värst mycket om dig heller ska jag tala om.” sa Elle och spände blicken i Fred. ”Du svär och är sur hela tiden. Min mamma gillar glada människor faktiskt.”
Fred morrade.
”Ungjävel.”
”Vet du, Fred...” sa Elle. ”om man svär har man lite dåligt ordförråd. Fundera på det du.”
Elle gav sin mors nye pojkvän ett bländade leende och gick mot köket för att äta frukost.
*

Huset som Gud glömde - 85

Coral

Måndag

När Kyle och jag kom hem från skolan satte vi oss vid köksbordet och gjorde vi våra läxor. Tråkigt, men det är lika bra att sätta igång direkt, så är man av med det sedan.
Vi hade båda två som läxa att läsa och skriva lite om Blue Creeks historia.
Det är kul att läsa alla mytologiska berättelser som platser häromkring har fått sina namn efter.
Kyle hade även lite att ta igen i matte. Stackar’n… han kämpar verkligen hårt med alla tal, som är helt obegripliga för honom.
”Hur kan du tycka att det där är svårt?” sa Steven och pekade på ett av Kyles mattetal.
Kyle bara suckade.
”Låt din kusin vara ifred när han pluggar.” sa Uncle Don till Steven.
”Jag bara frågar hur det där kan vara svårt.” sa Steven.
Elaine sparkade till hans smalben under bordet.
Steven svor till och gav sin syster en arg blick.
Jag såg att Kyle log lite i smyg.

Det kändes skönt att han hade så många på sin sida nu. Kyle blir ju ofta ifrågasatt, och tillochmed hånad, för att han har så svårt för matte.
”Man kan inte vara bra på alla ämnen.” sa Uncle Don. Han log och kramade Kyles axel. ”Och du Kyle, lyssna inte på allt skit folk säger, okej?”
Kyle log.
”Okej Uncle Don. Tack.”

Visst har vi världens bästa farbror? :)
*

I Want My Mummy…! del 6

*
Joe och Clark sprang skrikande ut från museet.
Ryan gick skrattande efter dem.

”Vad gapar ni för?” undrade Sheila.
”Vi såg… en… en… mumie!” flämtade Joe. ”Jag visste väl att dom levde…!”
Ryan kunde inte sluta skratta.
”Vi borde ta med honom till skolan. Skelettet i biologi-salen kanske vill ha en kompis.”
Sheila lade armen om Ryans midja.
”Du, lilla busiga gullunge, ett mumie-skämt till och du får en puss!”
Ryan flinade.
”Gillar du inte mumier, Sheil?”
Sheila började jaga Ryan.
”Vänta bara tills jag får tag på dig!”

Miss Coleman skrattade.
”Hej då ungar, vi ses imorgon!” ropade hon efter Ryan och Sheila.
”Räkna inte med det!” ropade Sheila tillbaka. ”Jag tänker både pussa och kittla ihjäl Ryan!”
”Vi hjälper till!” sa Maureen.
Hon och Sunshine sprang i kapp Sheila och Ryan.
*

I Want My Mummy…! del 5

*
När klassen skulle gå ut kom Joe på att han glömt sin anteckningsbok inne på Antika Egypten-avdelningen.
Clark och Ryan gick med honom dit.

Joe hittade anteckningsboken och stuvade ner den i sin bokväska.
Sedan kastade han en blick på sarkofagen. Den var nu stängd.
”Hörni,” sa han ivrigt. ”jag gömmer mig därinne och så springer ni till klassen och säger att jag gått vilse. När klassen kommer hit, hoppar jag ut och skrämmer dem!”
Joe log och nickade entusiastiskt, som om hans idé var oerhört bra.

Han och Clark gick fram till sarkofagen och öppnade den.
I nästa sekund skrek de av fasa och hoppade bakåt.
Inne i sarkofagen stod en fasansfull mumie och stirrade blankt på dem.
*

I Want My Mummy…! del 4

*
”Kom igen nu!” envisades Joe.
"Lägg av Joe." sa Macy surt. "Det är inte kul."
”Jag slutar inte förrän ni svarar." sa Joe. "Varför lämnade mumien sin grav efter 1000 år?"
Han såg på sina klasskamrater. Plötsligt sken han upp.
"Sunny, du vet!”
Sunshine himlade med ögonen och suckade. Men hon svarade.
”Han tyckte att han var gammal nog att lämna hemmet.”
Joe och Clark flämtade av skratt.
”Gammal nog att lämna hemmet! Den var bra!”
"Mmm.. oehört bra." mumlade Sunshine.

Klassen gick vidare. Det var snart dags att lämna museet.
”Men var är mumien nu då?” utbrast Clark. ”Vi vill se honom ju!”
Joe låtsades gråta och gnuggade sig överdrivet med knutna nävar i ögonen.
”I want my mummy!”
Ryan, Maureen, Sunshine och Sheila skrattade.
”Du är så knäpp!” sa Sheila.
Joe bugade sig.
”Tackar, tackar. Det var snällt sagt.”

Hela vägen till utgången låtsas-snyftade Joe och Clark:
”I want my mummy! I want my mummy!”
”Om ni inte håller tyst ska jag se till att en mumie äter upp er!” väste Sheila.
*

I Want My Mummy…! del 3

*
Guiden öppnade sakta den gamla sarkofagen.
Joe och Clark höll nästan andan.
Men besvikelsen blev stor. Sarkofagen var tom.

”Neeej…!” flämtade Clark. ”Den är borta…!”
Sunshine log.
”Du hade rätt Ryan, han har rymt!”
Ryan, Maureen, Sunshine och Sheila skrattade.
”Men nu får vi ju inte se en livs levande mumie.” muttrade Joe besviket.
”Mumier lever inte Joe…” fnissade Sunshine.
Joe fick ett fånigt flin i ansiktet.
”Ååååh nej…” viskade Maureen till Sunshine, Sheila och Ryan. ”Nu har han kommit på fler mumie-skämt.”

Mycket riktigt, Joe flinade upp sig ännu mer och frågade med högtidlig stämma:
”Varför lämnade mumien sin grav efter 1000 år?”
Klassen stönade.
*

I Want My Mummy…! del 2

*
Miss Coleman gjorde tecken åt dem att vara tysta.
”Guiden ska öppna sarkofagen nu.” viskade hon.
Clark gnuggade förnöjt sina händer.
”Vi ska få se en mumie! Vi ska få se en mumie!” sjöng han glatt.
Macy tittade på honom med en blick som tydligt talade om hur barnslig hon tyckte han var.
”Ryan, vi ska få se en mumie!” sa Clark.
”Det är inte så säkert.” sa Ryan med mystiskt röst.
Clark tappade hakan.
”Va…?”
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, han kanske har rymt…”
Clark, Joe och Ryan brast ut i skratt.
Sunshine och Maureen såg leende på dem och skakade på huvudet.
”Pojkar…” sa Maureen med låtsad förmaning i rösten.
Men sedan började även hon och Sunshine att skratta.
*

I Want My Mummy…! del 1

*
Museum of Natural History, Delphi. 
Maj 1971


Det var torsdag eftermiddag. Miss Coleman var på Naturhistoriska museet med sin klass.
De gjorde besök där ganska ofta och den här gången var de på avdelningen om Antikens Egypten.
Macy stannade till vid en kattstaty i brons.
”Vilken fin!” sa hon hänfört.
”Äh katter…” fnös Clark. ”Jag vill se en mumie eller nåt.”
Joe knackade Clark på axeln och pekade på en sarkofag som stod vid andra änden av rummet.
”Mumie.”
Joe och Clark gick fram till sarkofagen och knackade försiktigt på den.
”Hallå, nån hemma?” viskade Joe.
Några i klassen fnissade.

”Grabbar, skärp er lite.” sa Miss Coleman. ”Tänk på att vi är på ett museum.”
”Ja ja,” sa Clark. ”vi bara pratar med vår vän mumien här.”
”Miss Coleman,” sa Joe ivrigt. ”Vart går mumier om de vill simma?”
Miss Coleman log och skakade på huvudet.
”Det vet jag inte, Joe.”
Clark tog ivrigt tag i Ryan.
”Ryan, vet du vart går mumier om de vill simma?”
Ryan suckade.
”Döda havet.” svarade han oberört.
Joe och Clark skrattade som om det var det roligaste skämtet de hade hört i hela sitt liv.
”Så kul var det inte.” sa Ryan.
”Skojar du?” sa Joe. ”Det var ju jättekul!”
*

Födelsedags-special 31/10: Nikki

Grattis Nikki!

[Klicka på bilden för större version]

*

Mystiker

*
Sebastian stod och funderade länge på något.
Efter en stund såg han på den mörkklädde Desmond.
"Men Desmond, hur kunde du höra vad vi pratade om här nere?"
Sebastian var fortfarande häpen över att Desmond hade hört dem. De hade inte alls pratat högt, inte som man gjorde när man stod på scen...
Desmonds ilska tycktes rinna av honom. Han flinade och lade en arm om Sebastians axlar.
"Jo, du förstår pojk, jag har väldigt bra hörsel."
Hans flin blev ännu bredare och han blinkade mystiskt.
"Onaturligt bra hörsel." sa Sebastian. Han skrattade, men det var ett förvirrat litet skratt.
"Ja, bra hörsel måste du sannerligen ha, Desmond!" skrattade Rose.
Desmond bara skrockade.
"Men hur kan du höra så bra...?" envisades Sebastian.
Desmond skrockade glatt.
"Du är bra frågvis du pojk." sa han och drog in Sebastian i en kram.
Sebastian skrattade, en gladare skratt den här gången.
"Sluta vara så hemlig." sa han.
Desmond fortsatte att skrocka.
"Man kan höra allt, bara man vill."
Sebastian skakade på huvudet.
"Du hittar bara på."
Desmond skrattade.
"Ja, det gör jag."
Emily fnissade.
"Du får nog aldrig reda på det, Sebastian. Jag tror Desmond är en riktig mystiker."
Sebastian log och suckade.
"Jag tror du har rätt Emily."
Desmond rufsade om Sebastians hår.
"Du får nog reda på mina hemligheter en vacker dag, Sebastian."
Sebastian såg häpet på Desmond.
"Får jag? Har du fler hemligheter?"
Desmond bara log.
Sebastian suckade.
Han höll mycket av mannen som var som en far för honom. Men samtidigt blev han aldrig klok på Desmond som alltid var så mystisk och hemlighetsfull.
*

Desmond

*
På den lilla balkongen över scenens högra sida skymtade en mörkklädd figur.
Han såg nästan ut att höra hemma bland skuggorna där uppe, om man inte var uppmärksam skulle man missa honom.

Emily missade honom inte. Hon sken upp när hon såg honom.

"Desmond!" ropade hon.

Sebastian och Rose vinkade glatt till honom.

Den mörkklädde försvann från balkongen med en svepande rörelse och några minuter senare klev han ut på scenen.
"Jag skulle också vilja säga den satans karl'n ett par sanningens ord." morrade han.
William Hamilton log. Glad åt att hans lilla dotter hade så många på sin sida.
Kanske kunde de gå tillsammans till Mr. Pottsworth och tala med honom?
Han skulle fråga Desmond om det.

Desmond klev smidigt ner från scenen och gick fram till Emily.
Emily slog armarna om honom.
Desmond strök flickan över håret. Sedan såg han in i hennes ögon.
"Får jag se på dina fingrar lilla vän?"
Emily sträckte fram sina sargade fingrar och precis som Sebastian hade gjort, lade han försiktigt flickans små fingar på sin handflata.
"Det var hennes lärare som slog henne." sa Sebastian.
Desmond släppte Emilys händer.
"Ja, jag hörde det."
Sebastian stirrade på Desmond.
"Hur kunde du höra det...? Du var ju ända där uppe..."
Men Desmond hörde honom inte. Hans tankar var nu fokuserade på mannen som gjort lilla Emily illa.
Ett dovt morrande hördes från hans strupe.
"Vilken satans... jag skulle kunna...!
Desmond knöt nävarna.
"Jag känner likadant." sa Emilys far.
*

Gästblogg 29/10: Alice

Dagens...

Dagens TV-ögonblick:
Tom Jones syns i rutan. Troy stirrar storögd på sångaren och pekar ivrigt
med sitt lilla knubbiga finger.
Troy: "Mamma, se! Tånten!!"
Jag: "Nej lilla Troy, inte Tomten, det är Tom Jones."
Troy (tittar på mig som om jag var helt bakom flötet): "Määäääe, tånte!"

Okej, du vara chef, det är Tomten.



Dagens Dorian:
Dorian: "Mamma och moster Jennie, vet ni... idag, i skolan,
var det en stor (äldre) kille som klättrade vid stora rutschkanan, utanpå klätterställningen, ni vet.
Jag sa till honom att man inte får klättra där, för man kan ramla ner och skada sig.
Då sa han: 'håll käften och sköt dig själv jävla skitunge'.
Se'n ramlade han ner och gjorde sig illa i foten. Jag brukar tycka synd om folk som gör illa sig..."

Jennie: "Det vet vi hjärtat."

Dorian: "Mmmm... jag är lessen att behöva säga det här nu,
men den där typen fick faktiskt skylla sig själv."




Dagens Isolde:
"Troy säger att han ser Tomten på TV."
(Hon tittar på TV-rutan där Tom Jones nu står på scen och sjunger.)
"Meh... det där är ju inte Tomten! Det är ju morfar!"

*

Huset som Gud glömde - 84

Ashlee

Mamma tog loss Kevin från mig och lade honom ner i sängen igen.
”Mamma, läs en saga för mig.” bad Kevin.
Mamma log.
”Bra försök, skrutten. Pappa har ju redan läst för dig. Nu ska du sova.”
”Jag kan inte sova…” gnällde Kevin.
”Det går lättare om du blundar.” log mamma.
Kevin skakade på huvudet och såg bestämd ut.
”Nej, jag tänker vara vaken heeeeela natten!”
Jag fnissade.
”Lycka till med det.” sa jag.
Mamma släckte lampan och hon och jag gick ut ur Kevins rum.

Kevin somnade efter tio minuter.
Och han som skulle vara vaken hela natten… haha!
Småbarn är så knasiga…!
*