Huset som Gud glömde - 9

*
Coral

”Du kanske ska klippa dig under er vistelse här, pojk.” sa farmor.
Ashlee gav ifrån sig en lite förfärad flämtning.
Hon brukar alltid säga hur mycket hon älskar Kyles fina hår.
Darla och jag (och många andra vi känner) tycker också att Kyle passar bättre i lite längre hår.

Kyle svalde.
”Nej farmor… jag ska inte klippa mig...”
Han tog ett steg bakåt - som om han väntade sig att farmor skulle ta upp en sax ur sin koftficka nu meddetsamma. Haha!


”Pojken är fin som han är, Maeve.”
Vi vände oss om och fick syn på en man i 70-års-åldern. Han gick med stöd av en kraftig käpp.
”Hej farfar Collins.” sa Kyle och jag.
Farfars leende nådde nästan upp till öronen.
”Finbesök ser jag. Det var inte igår!”
Farfars leende blev bara större och varmare ju längre han såg på oss.
Den gamle mannen såg ut att vara världens snällaste.
Då mindes jag plötsligt att farfar och gammelfaster Muriel var de enda som vi inte hade varit rädda för när vi var små.
Om vi kan hålla oss till dem och undvika de andra kufarna (förlåt, släktingarna och deras anställda) kanske vår vistelse här kan bli riktigt bra.
*

Huset som Gud glömde - 8

*
Coral

”Här kommer mina vackra barnbarn!” sa farmor som stod i hallen och tog emot oss.
Hon hälsade på Ashlee och Darla, sedan gav hon Kyle och mig varsin kram.
En liten kram, men för att komma från farmor var det en storslagen gest.
”Coral och Kyle - Gud vad söta ni är!” utbrast farmors syster Muriel ”Ni blir sötare och sötare för varje dag va?”
Jag ryckte blygt på axlarna.
Kyle log blygt mot Muriel. Han såg generad ut, som alltid när någon påpekar hur söt han är.

Farmor såg länge och granskande på Kyle.
”Jo, dom är verkligen söta - men pojken behöver klippa sig.”
”Äsch, Maeve, det är så ungar har det nu för tiden.” sa Muriel. ”Har du inte sett alla popstjärnor, filmstjärnor och allt vad dom är...?”
Muriel blinkade åt Kyle.
”Behåll det som det är, det ramar bara in ditt fina lilla ansikte.”
Hon klappade en förlägen Kyle på kinden.

Farmor bara fnyste och muttrade någon om att pojkar inte ska vara långhåriga.
Jag skrockade.
Om farmor tyckte Kyle var långhårig nu skulle hon bara se honom på sommaren! Då växer hans hår jättefort och mycket av någon underlig (för mig oförklarlig) anledning - och självfall och lockar kommer fram.
Då kan man snacka om hippie-unge…!
*

Huset som Gud glömde - 7

*
Kyle

”Oj, vem är pingvinen?” utbrast Ashlee plötsligt.
Hon stirrade mot personen som stod på stentrappan.
Jag skrattade till.
”Det är farmor och farfars butler.” svarade Coral fnissande.
”Holy cow!” sa Ashlee.

Butlern såg på oss. Hans uppsyn var bister, totalt glädjelös, och hans grå ögon såg nästan urvattnade ut, som om färgen tömts ut.
”Välkomna till Violet Hill Mansion.” sa han i en ton som fick oss att tänka på en typ som Lurch, betjänten i The Addams Family.
”Trevligt att träffas!” sa Ashlee glatt.
Butlern nickade artigt och gjorde en inbjudande gest åt oss.
Vi klev in över tröskeln.
”Welcome to the Addams family…” muttrade Coral.
Darla gav syrran en road blick.
”Tro mig,” sa Coral. ”The Addams family är normal om man jämför.”
Darla fnissade.
*

Huset som Gud glömde - 6

*
Coral

Ashlee såg på Kyle och mig.
”Hur sträng är er farmor egentligen…?”
”Hon är inte elak eller så,” försäkrade Kyle. ”lite strikt bara.”
”Så hon låser inte in folk i källaren och så…?” skojade Ashlee.
Kyle och jag skrattade.
”Nej, så hemsk är hon inte.” sa jag.

När den tunga dörren till huset öppnades strömmade de första ödesmättade tonerna ur Beethovens Symphony No. 5 ut i vårluften.
”Jösses!” sa Darla.
Jag nickade.
”Vi har sugits in i en annan dimension och har nu landat i en skräckfilm.”
”Överdriver inte ni två lite nu?” skrattade Darla.
Kyle och jag skakade på huvudet.
”Är detta stället så läskigt?” frågade Darla.
Kyle nickade.
”Welcome to the Twilight Zone…” mumlade han.
”Min lilla söta knasboll!” fnissade Darla och lade armen om Kyles axlar.
”Det är jag inte alls.” sa Kyle, truligt, men med ett litet leende på läpparna.
”Vad är du inte?” flinade Ashlee. ”Knasboll eller söt?”
Kyle räckte ut tungan åt henne.
*

Huset som Gud glömde - 5

*
Coral

Chauffören öppnade bildörrarna åt oss och vi klev ur.
Just som vi skulle lyfta ur vårt bagage ur bakluckan knäppte chauffören med fingrarna och genast kom fyra anställda ut från huset och bar in våra väskor.
Kyle, Darla, Ashlee och jag gick efter dem upp till huset.

”Tack så mycket.” sa jag till våra farföräldrars anställda. ”Men väskorna är inte tunga, vi kan bära dom själva”
En av väskbärarna log mot mig.
”Er farmor har beordrat oss att passa upp på er medan ni är här.”
”Vi borde ha väskbärare i skolan.” skojade Ashlee.
Han som log mot mig gav även Ashlee ett stort leende.
”Jo du, skolböcker kan vara riktigt tunga.”
”Totally.” sa Ashlee. ”Fast ni behöver inte passa upp på oss.”
”Jo flicka lilla,” sa en annan väskbärare. ”det är bäst att göra som Maeve Collins säger.”
*

Huset som Gud glömde - 4

*
Coral


”Wow!” utbrast både Ashlee och Darla när bilen körde upp på grusgången utanför huset.
Eller hus… det är nästan ett mindre slott!
”Mmmm…” sa Kyle. Han lät inte det minsta imponerad. ”Välkommen till huset som Gud glömde.”
Ashlee fnissade.
”Men Kyle… så illa är det väl inte.” frågade Darla och log.
Kyle nickade.
”Jo.” sa han truligt.
Darla skrattade och rufsade om i Kyles hår.

Jag satt i framsätet. Jag vände mig om och log mot min bror och Ashlee och Darla i baksätet.
”Är ni redo för ett äventyr?”
”You bet!” sa Ashlee ivrigt.
*

Huset som Gud glömde - 3

*

Fredag

Welcome to Silver Lake
läser vi på en skylt.

En chaufför hämtade oss hemma i Blue Creek i eftermiddags,
så nu sitter vi i bilen på väg till Violet Hill vid Silver Lake
och farmor och farfar Collins. Adressen är Roxbury Road, Silver Lake.

Det är ett vackert och samtidigt kusligt område.
Man kan nästan höra skräckfilms-musik när man närmar sig huset…

Det ska bli ett spännande äventyr att tillbringa lovet här :)


// Coral

*

Huset som Gud glömde - 2

*

Nu är det bestämt.
Vi ska åka till Violet Hill redan på fredag eftermiddag, direkt efter skolan.
Även om det läskiga gamla stenhuset inte är det första stället man vill åka till ska det bli väldigt skönt för syrran & mig att komma hemifrån
och slippa allt i ett par dagar.

Och en annan jättebra sak:
Ashlee och Darla ska följa med oss! Yay! :)
Kanske det blir ett roligt lov ändå. :)

Hoppas nu bara att farmor ger oss lite frihet.
Hon är ganska gammaldags och sträng - och är ett stort fan av regler.

// Kyle

*

Huset som Gud glömde - 1

Prolog
*
Kyle

”Ni ska få vara hos farmor och farfar på vårlovet.”
Min syster och jag såg förvånade på vår pappa.
Coral och jag brukar aldrig träffa farmor och farfar, som bor i ett stort gammalt hus på ett ställe som heter Violet Hill.
Det har bara hänt ett par gånger, att vi har träffat dem menar jag. Senaste gången var nog när Coral och jag var 9 och 10 år.
Farmor och farfar Collins verkar inte vara så intresserade av sina barnbarn.
Men det är inget Coral och jag är särskilt ledsna för.
Ärligt talat hade vi varit ganska rädda för farmor de gånger vi träffade henne.
Farfar är okej, minns jag - en snäll gammal man som mest håller sig för sig själv.

”Er pappa och jag ska resa bort. Bara han och jag.” förklarade Nancy. ”Romantisk semester.”
Blä! Jag gjorde ofrivilligt en grimas.
Jag vill verkligen inte veta mer om deras ”romantiska semester”.

”Farmor och farfar?” sa Coral försiktigt. ”Men… vi känner dom ju knappt…”
”Ni får väl lära känna dom nu då.” sa pappa stramt.
”Det blir väl kul att träffa farmor och farfar?” gullade Nancy och kramade mig.
Jag slingrade mig ur hennes omfamning och suckade.

Hejsan excentriska släktingar.
Farväl till ett roligt vårlov tillsammans med Ashlee och Darla.
Suck.
*

Mina innersta tankar: Kyle - 1

*
Beröring. Tänk att ett och samma ord kan ha så många olika betydelser. När tillexempel Darla eller Ashlee - eller min syster - rör mig eller kramar mig känns det bara tryggt och bra.
Visst jag kan känna mig ganska generad om Darla eller Ashlee typ kittlar mig eller kramar mig... men inte så att det känns dåligt.
Men varje gång Nancy rör vid mig kryper det konstigt och obehagligt
i hela kroppen och skinnet på mig. Och jag känner mig så äcklad.
Ibland är jag rädd att det ska synas på mig vad hon gör med mig...
Jag skulle dö av skam om någon fick veta!
Om någon fick veta skulle de bara tycka att jag är äcklig.
Jag kommer aldrig kunna berätta vad som händer mig.
Jag berättar inte ens för Coral.
Fast jag tror hon vet.

Vänta... det kommer någon...!

Det var bara Coral :)
Måste sluta nu. Ska försöka sova lite - vi ska upp tidigt i morgon.

Jag kanske skriver en annan dag.

// Kyle

Blue Creek. Maj 2010
*

Emilia och konstmysteriet - del 14

*
”Vad häftigt det vore att ha den där tavlan.” sa Emilia när hon och familjen åt middag hemma på herrgården den kvällen.
Vanström gick förbi matsalen och skrockade.
”Jo du, då får man hoppas att din spargris är välfylld.”
”Äh, man kan väl få drömma?” muttrade Emilia.
Vanström flinade.
”Ja, dröm på du flicka lilla.”
”Dom hade affischer i museets souvenir-shop.” sa Emilias mamma. ”De kanske har en affischversion av tavlan.”
”Åh! Kan vi inte gå tillbaka till museet i morgon och se efter?” bad Emilia.
”Jo det kan vi göra på väg hem i morgon.” sa Emilias mamma.
Emilia såg förundrad på sin mamma.
”På väg hem från vad…? Vad ska vi göra i morgon?”
Emilias mamma log.
”Jag tänkte att vi kunde gå på Gröna Lund i morgon.”

Emilia for upp från sin stol och sprang fram och gav sin mamma en stor kram.
”Åh mamma vad du är snäll!”
Emilias mamma kramade sin dotter.
”Jo visst,” log hon. ”men jag har också världens snällaste lilla flicka.”
”Och du är alltid så tacksam för allting.” instämde Emilias pappa. ”Därför blir det extra roligt att ge dig saker och överraskningar.”
”Tänk vilken lyckost jag är som får göra så mycket roligt den här sommaren!” myste Emilia.
Hela hon strålade av glädje.
”Det förtjänar du lilla gumman.” sa Emilias farmor och log varmt. ”Åh vad det värmer mitt gamla hjärta att se mitt lilla barnbarn så här lycklig!”
*

Emilia och konstmysteriet - del 13

*
Dante började sjunga på La Marseillaise.
De andra gästerna på fiket såg på honom och log.
”Vive la liberté!” sa Dante när han såg att han var iakttagen.
Några ungdomar höjde sin glas i en skål och snart satt nästan alla gäster på uteserveringen och sjöng La Marseillaise.

Förbipasserande gav dem nyfikna eller undrande blickar.
En överförfriskad man raglade förbi. Hans ögon var stora som brunnslock när han stannade och såg på den sjungande gruppen.
”Va…? Sitter ni här och sjunger ’Majonäsen’…?”
Han ryckte på axlarna.
”Ja vad fan… varför inte?”
Han höjde sin ölpava och skrålade:
”Vive la France!”
”Vive liberté!” log Dante.
”Eh… Aaaa, det med.” sa den överförfriskade.
*

Emilia och konstmysteriet - del 12

*
Senare på dagen satt Emilia och Dante på en uteservering i solen och fikade.
Dante höjde sitt glas med Coca-Cola.
”Skål för lilla modiga Soleil Emilie! Och skål för Les enfants de la révolution!”
Emilia log och höjde sitt glas med Cola.
”Skål för lilla Soleil Emilie!”
Dante och Emilia slog ihop sina glas så att det klirrade lite.
”För Les enfants de la révolution!” sa de unisont.

Killen i 30-årsåldern som jobbade på fiket såg på barnen och log.
”Vilka skålar ni för sa ni?”
”Revolutionens barn på barrikaden.” sa Dante högtidligt. ”Några modiga unga män och en liten flicka som slogs för friheten i Paris.”
”Wow.” sa café-killen. ”Det må jag säga, det var verkligen något att skåla för!”
Han log brett.
”Får man bjuda på lite glass? För att hedra Revolutionens barn.”
”Ja tack!” jublade Emilia och Dante. ”Jättesnällt!”
*

Emilia och konstmysteriet - del 11

*
”Den lilla flickan då?” frågade Emilia och pekade på barnet i röd klänning. ”Fick barn vara med på barrikaderna…?”
Guiden skakade på huvudet.
”Nej, nej, det var alldeles för farligt. Men den där lilla tösen var med ändå, ingen kunde stoppa henne.”
Guiden såg på flickan på tavlan och suckade sorgset.
”Soleil Emilie var hennes namn. Efternamnet är okänt - hon var föräldralös. Hon var en av junirevolutionens yngsta martyrer…”
Emilia hajade till.
”Martyr? Är inte det någon som dör för sin tro?”
Guiden suckade igen.
”Jo. Lilla Soleil trodde starkt på frihet och folkets rättigheter. Hon dödades av militärens kulor.”
”Vad sorgligt…!” Emilia fick tårar i ögonen.
Dante lade armen om hennes axlar.
Emilia torkade bort en tår som var på väg att rinna nerför kinden.
*

Emilia och konstmysteriet - del 10

*
Emilia såg på den gamla tavlan med stora ögon. Hon kunde inte slita sig ifrån det historiska motivet.
Tavlan föreställde unga män i gammaldags kläder i brunt, svart och beige.
Deras ansikten var allvarliga och beslutsamma. Några av männen bar vapen.
De stod eller satt på någon slags mur som såg ut att bestå av allsköns bråte, brädor, stolar, tunnor.
En omsorgsfullt byggd barrikad.
Några av de unga männen låg utsträcka på marken nedanför barrikaden.
De hade redan fallit för fiendens vapen.

De enda färgklickarna i bilden var trikoloren, den blå-vit-röda franska flaggan, som en av de unga männen höll upp mot himlen.
Och så det som fängslade Emilias blick allra mest: en liten flicka i röd klänning som höll upp en röd flagga mot skyn.

På en mässingskylt under tavlan fanns några rader fakta ingraverade:

Les enfants de la révolution sur la barricade
Paris, Juin 1832

”Revolutionens barn på barrikaden. Paris, juni 1832” översatte museiguiden.
”Målad av Jules Deveraux.” tillade Dante stolt.
Emilia såg på honom.
”Deveraux…?”
”Oui,” nickade Dante. ”en släkting till mig. Jules var student i Paris och var en av dom som ledde revolutionen.”
”Wow…!” utbrast Emilia hänfört.
*

What's the longest you've ever gone without a bath or shower?

*

Kevin answers:
4 or 5 days - when we were on a camping trip.
(But I did swim in a lake, so I didn't smell too bad *giggles*)


http://www.formspring.me/bluecreekies

*

If you could become any fictional character, who would you be?

*

Elle answers:
Hmmm... hard to pick just one... there are sooo many cool and lovely characters!
I love Roald Dahl's books, so I'd like to be Matilda, Sophie (in BFG)
or someone in Charlie and the Chocolate Factory :)


http://www.formspring.me/bluecreekies

*

What's the oldest piece of clothing you still own & wear?

*

Coral answers:
A Baseball Jersey.
It belonged to our Grandfather (Mom's Dad),
he was a baseball player when he was young.
Grandpa gave one of his jerseys to me a few years ago
(Kyle got one too).
I use mine as pajamas/nightie :)


http://www.formspring.me/bluecreekies

*

Do you believe in angels?

*

Elle answers:
I guess so.
Hey! I know someone named Angel! cool huh? :)


http://www.formspring.me/bluecreekies

*

Have you broken any bones? If so, how?

*

Ashlee:
Broke my collarbone when I was 6 (fell off my bike)
and my arm when I was 8 (slipped on ice).


Kyle:
I broke my arm when I was 7 ½


Coral:
When I was 12, I tripped in gym class and broke my left wrist...



http://www.formspring.me/bluecreekies

*

What was the weirdest gift you ever received?

*

Ashlee:
A rubber turkey...
(Kevin liked it though...) ;-)


Max:
Socks! (ok maybe not a weird gift...
but come on - socks...! not a fun gift...)

I'm the one who gave Ash the rubber turkey btw :P


Kyle & Coral:
A singing fish...
(Yeah, Max gave it to us *lol*)


http://www.formspring.me/bluecreekies

*