En dag på sjön - del 2

*
Colette, Lilla O och tvillingarna såg noga till att alla hade flytväst på innan de klev i Krister och Helenas båt.
Det hade de.
"Gasen i botten!" sa Tony ivrigt.
Det märktes lång väg att pojken älskade frihetskänslan man fick av att vara på sjön.
"Aj aj kapten!" skrattade Krister.
"Kapten Sparrow om jag får be." sa Tony.
"Vi såg Pirates of the Caribbean igår." fnissade Emilia.

"Får man sjunga en liten sång här på sjön?" bad Colette.
"Gör det, det blir trevligt." sa Krister och rufsade om sin lilla dotters hår.
"Vad ska vi sjunga?" frågade Noel.
"Kan ni den här...?" Colette viskade något till tvillingarna.
"Hallå, vi vill också sjunga!" sa Tony. "Eller hur Emilia?"
"Ja, det vill vi." log Emilia.
"Kan ni Albertina?" frågade Colette, som var stort fan av Saltkråkan-filmerna.
"Jajemen!" sa Tony. "Nu sjunger vi för hela sjön!"

Colette, Tony, Emilia, Noel och Melwin tog i för fulla segel och sjöng:

Det byggdes ett skepp uti norden,
Albertina, ja så var det skeppets namn,
pumpaläns!
Albertina må så vara
Albertina ingen fara
Albertina ja så var det skeppets namn
Pumpaläns!

"Puppalääääns!" gastade Lilla O.
De vuxna skrattade gott.
"Oj, vad ni sjunger härligt!" hojtade Krister.
"Mera!" sa Lilla O och klappade i händerna. "Mera sjung!"
*
Sångtext: 
Albertina (Där byggdes ett skepp uti Norden) av Evert Taube
*

En dag på sjön - del 1

*
"Vi ska åka båt! Vi ska åka båt!" sjöng Noel och Melwin.
Noel hade helt glömt bort sin usla "onixdag" och var nu överlycklig för att han skulle få följa med på en lång båttur.
Melwin var lika lycklig han, likaså Colette och Lilla O.
De små barnen hade tagit på sig flytväst redan kvällen innan, så ivriga var de.

"Jag har försökt tala om att hon inte behöver ha flytväst på land." sa Tony när de var på väg ner mot hamnen.
"Jag gillar min flytväst!" sa Colette.
Tony skrattade och kramade sin lillasyster.
"Jag vet. Du är så fin så."
"Jag åsså har mytbäst!" sa Lilla O och klappade stolt på sin bylsiga orangefärgade flytväst.
"Det är bra att ha 'mytbäst', Lilla O!" skrattade Tony.
"Jaaa!" sa Lilla O. "Jag duktig."
Den lilla tjejen, som till hösten skulle fylla 2 år, såg på alla omkring sig.
"Nonny ingen mytbäst." Lilla O skakade på huvudet och pekade anklagande på Tony.
"Jag ska ta på mig den strax." sa Tony.
"Mmmm." sa Lilla O i en bäst-för-dig-det-ton.
*

Ocean Beach Memories #7

Rebecca berättar:
Man får verkligen se upp med vad man säger när man har barn i närheten.
Det har mor & far fått erfara många gånger.
Ryan var som liten väldigt bra på att snappa upp vad folk sa. (Inte alltid så jättebra...)

En dag när Ryan var 2 år var vi ute och åkte bil. När vi kom till motorvägen var det en bilist betedde sig inte som man bör i trafiken. Han gjorde fula omkörningar och hade en helknasig melodi på sin biltuta.
Pappa David är en väldigt lugn man som aldrig svär – om han inte blir rasande arg. Nu var en sån här gång.
”Fan! Vilken idiot!” råkade pappa vräka ur sig.
”Idiot!” ekade Ryan glatt.
”Tack för du lär vår lille son så fina ord.” mumlade mamma.
(Men hon kunde inte låta bli att skratta)
”Vi får hoppas att han glömmer bort det.” sa pappa.

Ah, älskade lilla pappa, så naiv du är...

Någon dag senare var vi i San Francisco.
En tonårig kille susade förbi på cykel och stilade lite inför oss. Han råkade även ha en cykeltuta... ja, du gissade helt rätt; med exakt samma melodi som bilförarens...
Nu tog min gulliga lilla bror nappen ur munnen, pekade på killen och sa högt och klart – och jätteglatt, så att alla hör:
”Idiot!”


Jaaa... vad säger man?
Hoppsan...?
*

Noel har en ”onixdag” …

Torsdag.

Stackars lille Noel, fina lillbrorsan... han har inte en rolig dag.
När han fick veta att hans två bästa kompisar från förskolan inte ska gå i hans klass till hösten, utan i en annan skola, blev han jätteledsen. Och det blev inte bättre när han fick veta ett av namnen på klasslistan tillhör en tjej som han inte tål.
Han grät och sa:
”Då vill jag gå i samma klass som Melwin!”
”Men det går inte.” sa mamma. ”Melwin ska ju gå i specialklass.”
”Meh! Då får jag ju ingen kul klasskompis!” skrek Noel.

Nu är Noel super-lessen, som han själv uttrycker det.
Ingen tröst hjälper... Inga lekar eller kramar eller bus. Inte heller glass, nån kul film, eller godis... Nada.
Noel är helt förstörd... Stackars plutt :(
”Noel har onixdag.” sa Melwin sorgset och det kan man ju verkligen hålla med om!

”Noel vill att storasyster ska komma” sa mamma när vi pratades vid i telefon.
Awww... det är det enda lilla broren vill ha som tröst nu: moi.
”Jag vill att Leni ska va' här!!!”
(Så lät det i bakgrunden - med "stora bokstäver" - när jag pratade med mamma.
Stackars grannar... Noel kan ha väldigt klar och hög röst... *LOL*)
Så himla oturligt att jag just nu befinner mig i skärgården med Ceci, Indra & Peter...
Var inte lätt att tala om för Noel-plutten att jag inte kommer vara hemma i stan på en vecka...


Lite senare kom Ceci med en kanon-idé:
”Leni, du får helt enkelt muta någon släkting som har båt, så att plutten får komma hit.”

Cecilie J. Olsen, du är ett geni!
Muta nån båtägar-släkting som kan köra hit Noel ska jag göra! :D

// Leni
*

Ashlee's Numerologi – del 2

*
”En tant blev arg på Ashlee idag.” berättade Kevin.
”Ja, hon blev jättesur!” sa Ashlee.
Matthew såg på sina barn.
”Vad hände?”
”Jag råkade härma henne...” suckade Ashlee. ”Hon trodde naturligtvis att jag gjorde det med flit...”
”Vi försökte förklara att hon inte kan hjälpa det!” sa Kevin.
”Bra gjort, älskling.” berömde Selma.
”Ja, det var verkligen bra gjort, brorsan.” log Ashlee.
Kevin såg stolt ut. Han tyckte om att hjälpa sin syster och ville alltid göra henne glad.
”Tanten var jättedum!” sa Kevin och proppade munnen full av chokladtårta.
”Jag hamnar alltid i trubbel på grund av mina dumma tics!” sa Ashlee.
Kevin torkade bort choklad från sin mun och såg allvarligt på sin syster.
”Men du kan ju inte hjälpa det, Ashie!”
Han reste sig och gav sin älskade storasyster en kram.
Då började Ashlee gråta.
”Min lilla älskling...” Matthew tog upp sin dotter i famnen och höll om henne.
”Ashlee, dumma kärringar ska du inte bry dig om.” sa farmor och strök sin sondotter över ryggen. ”Hon visste inte vilken underbar tjej du är!”
”Farmor har rätt!” sa Kevin. ”Du är vår finaste Ashlee!”
Ashlee såg på sin familj genom slöjan av tårar.
”Tack.” sa hon grötigt.
”Hon har haft det jobbigt med sina tics och tvångstankar den senaste tiden.” förklarade Matthew för sin mor.
”Vet du farmor, Ashlees lärare slog henne för några veckor sedan!”
Farmor såg förfärad ut.
”Men herrgud!” Farmor såg på Ashlee. ”Slog han dig?!”
Ashlee nickade.
”Det var en av min mattelärare. Han trodde jag härmade honom med flit och tyckte att jag provocerade.”
”Pang!” sa Kevin. ”En jättestor örfil! Hon var alldeles röd på kinden jättelänge!”
”Vilken förskräcklig människa!” sa farmor. ”Vem tror han att han är...?!”
”En skithög!” slank det ur Kevin.
”Du får inte svära Kevin.” sa Ashlee.
Men hon kunde inte låta bli att le.
”Kevin har rätt, Mister Carlisle är faktiskt en skithög.”
*

Ashlee's Numerologi

*
”En, två, tre, fyra, fem... Nej...”
Ashlee skakade på huvudet och tog bort en körsbärstomat från sin tallrik.
”Ska du inte ha den?” frågade Matthew.
Ashlee skakade på huvudet igen.
Hennes pappa tog tomaten och lade den på sin tallrik.
”Tycker du inte om tomater, raring?” frågade hennes farmor som kommit på besök.
”Jo, men det är fem.” svarade Ashlee. ”Ojämnt.”

Ashlee och Kevin hjälpte sin pappa med disken efter maten. Selma och farmor Hayden stannade i matrummet och dukade fram fat och bestick till efterrätten.
Farmor passade då på att fråga sin svärdotter om något hon funderat på under middagen.
”Du Selma, har det där med tomaterna något med Ashlees tics att göra?”
”Det är en av hennes tvångstankar.” sa Selma. ”Hon räknar ofta saker. När det gäller mat eller godis ska det vara ett jämnt antal, med andra saker är det tre eller fem som gäller.”
”Vad händer om det blir fel antal?” frågade farmor. ”Jag menar, tror hon att det ska hända något då?”
Selma nickade.
”Ja, vi tror det. Vi har försökt fråga henne om det många gånger, men ibland tror jag inte Ashlee vet själv, det är bara viktigt.”
Farmor suckade.
”Stackar'n... måste vara jobbigt för henne.”
”Det är det.” sa Selma.
”Vaddå?” Ashlee kom in i matrummet.
”Farmor frågade om tomaterna.” sa Selma. ”Varför det måste vara ett jämnt antal.”
”Jaha.” sa Ashlee. ”Jag vet inte... det måste bara det helt enkelt. Det är inte jag som bestämmer.”
”Vem bestämmer det då?” undrade farmor.
Ashlee ryckte på axlarna.
”Vet inte.”
Flickan sprang ut i köket för att hämta in chokladtårtan de skulle äta till dessert.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:153 - 2 juni

Skriv om något unikt.

”Vilka fina vovvar!”
Kevin satte sig på huk för att titta närmare på de små jyckarna.
”Vad heter de?” frågade Elle.
”Bonnie och Clyde.” svarade tanten som ägde hundarna.
Kevin sträckte ut handen för att klappa Bonnie och Clyde, men Ashlee hejdade honom.
”Du får inte klappa dem.” påminde hon.
Samma sak varje gång hennes lillebror träffade en hund...
”Visst ja.” suckade Kevin.
”Min syster är allergisk.” förklarade han för tanten och pekade på Ashlee. ”Om jag klappar dem får jag hundhår överallt.”
”Vad synd att du är allergisk lilla vän.” sa tanten och log mot Ashlee. ”Det måste vara tråkigt.”
Ashlee nickade.
”Tycker du om hundar?” frågade tanten.
”Tycker du om hundar?” ekade Ashlee.
Åh nej...!
Ashlee slog handen för munnen.
”Förlåt ma'am, det var verkligen inte meningen...!”
Tantens leende slocknade. Hon såg surt på Ashlee.
”Hon menade inte att härmas!” skyndade sig Kevin att säga.
”Har inte era föräldrar talat om för er att det är ouppfostrat att härmas?” frågade tanten och snörpte på munnen.
”Jo... men...” började Kevin.
”Det är inte hennes fel!” sa Elle.
Tanten bara fnös.
”Det är inte Ashlees fel.” sa Coral argt. ”Hon har tics.”
Kyle nickade.
”Tourettes Syndrom.” förklarade han.
Men tanten verkade inte bry sig om vad Ashlee hade. Hon snörpte ihop munnen ännu hårdare och började gå därifrån.
”Ouppfostrade unge.” muttrade hon.
”Min syster är inte ouppfostrad!” skrek Kevin. ”Ashlee är speciell!”
”Just det! Hon är unik!” skrek Elle. ”Men det vet du inget om, för du är en ignorant och elak tant!”
Ashlee var nu så generad att hon inte visste vart hon skulle ta vägen.


”Det är synd om såna där människor som vägrar inse och acceptera att det finns de som är annorlunda.” sa Kyle när de gick hemåt.
Ashlee nickade och lade armen om Kyle.
Plötsligt började hon fnissa.
”Hon var ganska unik själv, tanten. Jag visste inte att man kunde se så där sur ut...!”
”Hon kanske äter arton citroner till lunch varje dag.” sa Kevin.
Ashlee, Kyle, Coral och Elle skrattade.
”Det gör hon säkert.” sa lilla Elle. ”Och hon var unikt elak, tycker jag.”
Hon räckte ut tungan åt sura tantens ryggtavla.
*

Ur Ashlee’s Dagbok. #1: April 2010

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

Börja #1.

Jag öppnade brevet och läste. 
Så det är alltså sant, tänkte jag och sjönk ner på toalettlocket. 

Jag kände mig skamsen. 
Det var nog inte meningen att jag skulle få läsa det här.

Att jag är adopterad är ingen hemlighet i min familj. Jag vet allt om hur Pastor Cummings hittade mig på kyrktrappan i Eden Park, min gamla hemstad i Georgia, när jag var en nyfödd liten baby.
Jag vet att min biologiska mor var jätteung (typ 15 eller nåt) när hon fick mig och hon var tvungen att lämna bort mig.
Men att nu läsa ett brev från min biologiska mor och mormor kändes jättekonstigt - lika konstigt som att kalla dem mamma och mormor - för mig är de ju inte det! De är främlingar!
Mamma Selma & pappa Matthew (och mina syskon) har alltid behandlat mig som jag är deras egen. Det känns verkligen så också. Jag tänker (nästan) aldrig på att jag är adopterad.

Jag undrar en sak: hur länge har de där människorna haft kontakt med mamma & pappa…?
Jag har anat att de har kontakt med personer från mitt förflutna och nu har jag fått det bekräftat.
Men varför har inte jag fått veta det?

I brevet står det att de där människorna vill träffa oss. Mig.
Varför vill de det?
Jag tror inte jag vill träffa dem. Det skulle kännas helkonstigt…

Nu måste jag sluta, mamma & pappa kommer hem snart och jag vill inte att de ska se att jag har hittat brevet.

Jag skriver snart igen.
// Ashlee
*

Mer glass-prat med twinsen...

*
När det var läggdags för twinsen idag började de prata glass igen... *lol*
// Leni

Noel: Det var gott med glass idag.

Melwin: Få' vi glass imorgon åsså?

Malena: Ja, det kanske ni kan få.

Noel: (förhoppningsfull ton i rösten) Godis också?

Malena: Nej, inte godis.

Leni: På fredag får ni godis.

Noel: Jaha ja. (paus och sedan ler han ett finurligt leende) Men man kan ju alltid försöka...
*

Glass-diskussion med twinsen...

*
Melwin: Jag vill ha glass. Snälla, jättesnälla mamma!

Malena: Nej, vi ska snart hem och äta. Om ni äter glass nu blir ni ju mätta.

Melwin & Noel: Näähäää!

Leni: Joho! Och om ni är mätta orkar ni ingen mat.

Noel: Aaaa, men det gör väl inget? Det är ju bara bra om vi blir mätta - ifall vi får mat som vi inte gillar.

*

Rekognosering (Del 2)

Rekognosering (Del 1) finns här
*
Blue Creek. April 2010.

Nu, efter några veckors rekning, visste vi hur vi skulle göra med den lilla ligistungen.
En så'n jävla bra plan!
Självklart måste vi vänta på ett tillfälle då de inte är hemma. Men det ska bli så roligt att se hennes reaktion när hon upptäcker vår lilla... ”present”.
Efteråt kommer hon nog vara försiktig med vems hus hon vandaliserar och vem hon sticker upp mot. Sådant gör man inte mot oss ostraffat.

Den lille grabben klädd i en röd, fodrad galonjacka jacka och gummistövlar kom gående mot huset.
Han pratade och skrattade med en liten tjej med lockigt hår och busigt utseende.
Jag skyndade mig därifrån.
”Hej!” ropade grabben till mig och vinkade. ”Var är Napoleon?”
”Vem är Napoleon?” frågade den lilla tjejen.
”Hans hund.” sa grabben.
”Han är hemma.” svarade jag. ”Nu måste jag dra.”
”Hej då!” ropade grabben. ”Hälsa Napoleon!”

Grabbens syster, den svarthåriga lilla söta ligistungen med de gröna ögonen, kom ut på verandan.
Hon gick fram till grabben, tog tag om hans armar och skakade honom lite.
”Du får inte prata med främlingar!” skällde hon.

Tuff liten tjej det där, tänkte jag.
Men det skulle hon inte vara så länge till...

*

En harmonisk helg (Del 6)

*
Kyle och Coral kom hem strax efter klockan åtta på söndagskvällen.
De suckade tungt när de ställde ner sina väskor på golvet och hängde upp sina ytterkläder på krokar i hallen.
Kyle såg olyckligt på sin syster.
”Ja... då var den här harmoniska helgen över...” sa han bedrövat.
Coral nickade, lika bedrövad hon.
Det kändes extra jobbigt för dem att komma hem när när de spenderat ett par dagar med underbara familjer som Ashlees och Darlas. Och de visste aldrig hur fadern skulle bete sig. Hans humör kunde växla väldigt mycket.

”Det är väldigt tyst.” sa Kyle. ”De kanske inte har kommit hem än.”
Vi får hoppas det, tänkte Coral.
Fadern och Nancy hade inte kommit hem än.
En lapp på köksbordet talade om att de skulle vara hemma tidigast klockan elva.
Kyle log lite.
”Vi är fria ett par timmar till.”
Coral log också.

Precis när Coral och Kyle var på väg in i sitt rum för att gå och lägga sig senare på kvällen, stannade Kyle till.
”Vad är det?” frågade Coral.
”Han har tagit bort låset...!” flämtade Kyle.
Nyckelhålsplattan under dörrhandtaget var mycket riktigt bortskruvat.
”Nej... det är inte sant...!” stönade Coral. Hon gav dörren en liten förargad spark. ”Han vill verkligen ta bort all vår frihet!”
”Varför gör han så här mot oss...?” sa Kyle.
Han sjönk ner på golvet.
”Jag vet inte.” suckade Coral.
”Varför kan vi inte vara en normal familj...?” frågade Kyle uppgivet.
Coral kramade om sin bror.
”Vi är normala Kyle, det är Han som inte är som man ska vara...”
Kyle drog en darrig suck.
”Jag saknar Lizzie.” nästan viskade han.
”Jag med, Kyle.” sa Coral och kramade sin lillebror hårdare. ”Jag med.”
*

Baby Teeth... (Del 5)

*
Allt gick bra hos tandläkaren. Dr. Holden berättade för Kate att han bara behövde dra ut två tänder och att det bara var en glugg som skulle synas.
”Det var bra nyheter.” sa Kate.

När Ryan vaknade upp ur narkosen var han så sömnig att han bara ville åka hem och sova.
Väl hemma rasade han ner på soffan och sov sedan i flera timmar.

Maggie kom för att äta lunch med Kate vid 12-tiden.
Ryan hade vaknat då, men var fortfarande trött och var inte särskilt hungrig.
Maggie gick fram till Ryan och kramade om honom.
”Hur är det med dig, lilla älsklingen?”
”Det är okej.” sa Ryan. ”Är lite trött bara.”
Han såg på sin mamma.
”Jag hoppas jag inte ser konstig ut med den här gluggen...”
”Nej, det ser inte konstigt ut alls.” försäkrade Kate.
Ryan såg ung och liten ut för sin ålder, så det kändes helt normalt att se honom med mjölktänder kvar och nu med en liten glugg intill framtänderna.
”Jag håller med din mamma, Ryan. Det ser verkligen inte konstigt ut.”
”Vad bra.” sa Ryan och log.

”Det ser gulligt ut.” tyckte Maureen när hon och Sunshine kom hem till familjen McKenzie på eftermiddagen.
”Gör det inte alls.” fnissade Ryan. ”Du är knasig!”
”Mmm... jag kanske är knasig, men du är i alla fall gullig!” skrattade Maureen.
”Just det!” sa Sunshine.
Tjejerna kramade Ryan.
*

Baby Teeth... (Del 4)

*
Ryan väcktes av Kate klockan åtta nästa morgon.
”Är du redo?” frågade hon.
Ryan skakade på huvudet.
”Jag vill inte gå till tandläkaren.” mumlade han.
”Det kommer att gå bra, älskling.” sa hans mamma.


I tandläkarens väntrum satt en äldre man och tjatade om hur det var att gå till tandläkaren förr i tiden.
”Då fanns inget som kallades bedövning och tandläkaren drog ut tänder med en stooooor grov tång.”
Den gamle såg på Ryan.
”Kan du tänka dig det, pojk?”
”Jag vill helst inte göra det...” mumlade Ryan.
En kvinna i 50-årsåldern klappade Ryan på handen.
”Lyssna inte på honom, lille vän, den där gamle stofilen är en fåntratt.”
Hon log mot Ryan.
Ryan log blekt tillbaka.
En dörr öppnades och en sköterska kom ut i väntrummet.
”Ryan, det är din tur nu.”
Ryan gick sakta, på skakiga ben, in till tandläkaren.
*

En harmonisk helg (Del 5)

*
Ashlee gapade; låtsades bli förolämpad.
Coral, Darla och Kevin skrattade.
”Förlåt Ash.” skrattade Kyle. ”Men jag kunde inte låta bli.”
Ashlee brottade ner Kyle i soffan och satte sig på honom.
”Tar du tillbaka det där?”
”Aldrig i livet.” fnissade Kyle.
”Okej.” sa Ashlee. ”Då har jag inget val, Kyle... jag måste uppfostra dig lite.”
Hon började kittla Kyle.
Ashlee och Kevins mamma tittade in till dem.
”Ashlee, var försiktig med Kyle, han kanske tycker det är jätteläskigt att bli kittlad.”
”Det är ingen fara, Mrs. Hayden.” skrattade Kyle.
”Där ser du!” sa Ashlee. ”Han tycker inte att det är jätteläskigt.”
Hon kittlade Kyle ännu mer.
”Jag tror jag tar tillbaka!” sa Kyle mellan skratt-attackerna. ”Det är läskigt!”
”Nej då.” fnissade Ashlee. ”Det är inte läskigt. Det är kul.”
”Nej, snälla sluta!” sa Kyle och försökte låta bli att skratta.
”Okej, jag ska sluta.” sa Ashlee.
Hon släppte Kyle och sjönk ner bredvid honom i soffan.
”Bara för att jag är så snäll.”
”Mmmm... du är verkligen jättesnäll.” mumlade Kyle.
Han log. Sedan brottade han ner Ashlee.
”Kittla henne!” skrek Kevin. Han hoppade ivrigt jämfota på mattan.
”Det var en bra idé, Kevin.” sa Kyle. ”Vill du hjälpa till?”
Kevin nickade glatt. Han morrade sitt lilla monster-morr och hoppade upp i soffan.
”Inte kittlas.” sa Ashlee.
”Jo!” sa Kevin glatt.
”Nej.” fnissade Ashlee.
”Jo.” skrattade Kyle. ”Det är inte läskigt, Ashie – det är kul.”
*

En harmonisk helg (Del 4)

*
På lördagen var Kevin långt ifrån lika pigg och vild som han varit dagen innan. Att vara upp senare än vanligt tog på krafterna på en liten, snart 8-årig kille.
På eftermiddagen satt han tyst och lugn på sitt rum och byggde med Lego.

När det ringde på dörren vid fem-tiden och Coral och Darla kom, blev Kevin piggare och nyfiken.
Det var alltid spännande när Ashlee hade kompisar hemma.
Ashlee brukade vara snäll och tillät oftast Kevin att vara med dem en stund.

”Busringde Max och Chris till er också?” frågade Darla när hon, Coral, Kyle, Ashlee och Kevin satt i familjen Haydens vardagsrum.
”Nej.” sa Ashlee. ”Vad sa de?”
”De frågade om vi hade Prins Albert på burk.” sa Coral med ett litet leende.
Kevin gapskrattade.
”Prins Albert på burk!” tjöt han. ”Den är rolig!”
Kevin sprang ut till sina föräldrar i köket och drog Prins-Albert-på-burk-skämtet för dem, sedan sprang han tillbaka till sin syster och hennes vänner i vardagsrummet och drog skämtet igen.
”Kevin, ge dig nu.” suckade Ashlee.
”Näää!” sa Kevin. ”Prins Albert på burk är roligt! Ursäkta, har ni Prins Albert på burk?”
”Ursäkta min bror.” sa Ashlee. ”Han har rymt från cirkusen.”
”Jaha, precis som du?” flinade Kyle.
*

En harmonisk helg (Del 3)

*
”När kommer pappa hem?” frågade Kevin när de satt vid middagsbordet.
”Är du Kevin igen nu?” frågade Ashlee leende.
”Näää!” morrade hennes lillebror. ”Jag är ju Godis-monstret! Jag är jättefarlig och hungrig, nu ska jag äta dig!”
Kevin låtsades bita Ashlee i halsen.
”Ewww! Slima inte ner mig!” sa Ashlee och puffade bort honom.
”Kevin, sätt dig på din plats igen.” sa Selma. ”Vi håller på att äta middag här.”
Kevin morrade lite, men han satte sig på sin stol och åt upp sin mat.
”Pappa kommer hem i natt.” sa Selma. ”Vid ett, halv två.”
”Aha,” sa Kevin. ”då sitter jag uppe och väntar.”
”Ja, du orkar säkert hålla dig vaken till halv två.” sa Ashlee.
Kevin såg förhoppningsfullt på sin mamma.
”Får jag det, stanna uppe till halv två?”
Selma Hayden skrattade mjukt och skakade på huvudet.
”Nej min älskling, så sent ska ni ligga och sova.”
”Dom också?” Kevin pekade på Ashlee och Kyle.
”Ja, dom också.” sa Selma. ”Alla ska sova då.”
”Nähä!” protesterade Kevin. ”Inte dom som bor på andra sidan jorden, för dom har morgon när vi har natt! Haha!”
”Kevin har en poäng där.” sa Ashlee.
”Ska ni gadda ihop er mot mig nu?” skrattade Selma.
Ashlee och Kevin skrattade och nickade.
”Kyle är på våran sida!” sa Kevin snabbt. ”Och nu ska vi tre äta upp allt godis!”
Kevin förvandlades till Godis-monstret igen och skrattade bullrigt och ondsint.
”Tänk om vi inte har nåt godis då?” flinade Ashlee.
Kevin kom av sig fullständigt. Han stirrade förskräckt på sin syster.
”Vaddå? Har vi inget godis?”
Han rusade in i skafferiet och snokade på alla hyllorna.
Snart hördes ett litet jubelskri.
”Vi har visst godis!” ropade han.
Han sprang ut ur skafferiet och gick fram till Ashlee, satte händerna på höfterna och gav sin syster en förgrymmad blick.
”Det är inte snällt att luras, Ash.”
”Jo, lite.” skrattade Ashlee.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:151 - 31 maj

Skriv om något oviktigt.

Teckningen föreställde ett stort havsodjur som reste sig ur höga, skummande vågor. Den var så vacker och välgjord att den såg ut att vara en illustration hämtad ur en sagobok.
Bildläraren var alldeles hänförd.
”Tony, har du gjort den här?” frågade hon.
Tony tittade upp från teckningen han nu höll på med. Han såg på havsodjuret och nickade.
”Den är ju underbar! Vilken talang du har!”
Tony log blygt och fortsatte med sin bild.
Intill pojken låg en hög med sagolika teckningar. Bildläraren tog upp dem och studerade dem fascinerat.
”Tony, har du ritat alla de här...?”
”Jaaa.” sa Tony tyst.
Han tittade inte upp, fortsatte bara att färglägga sitt senaste alster.

Emilia, som satt bredvid Tony, såg på teckningen han nu höll på med. Även detta alster var en sagoillustration; tre barn, två pojkar och en flicka, stod på en karg klippa och kämpade mot ett drakliknande havsodjur.
”Wow!" flämtade Emilia imponerande. "Jättefin! Vad vad bra du är på att rita och måla, Tony!”
”Äsch..." sa Tony med en liten axelryckning. "Det här är inget speciellt, inget viktigt.”
Han tillade mumlande:
”Jag är inget viktigt.”
”Säg inte så!” sa Emilia. ”Dom är jätte, jättefina och du är visst viktig!”
Tonys kinder blev lätt rosa. Han var inte var att få så här mycket positiv uppmärksamhet.
I sin nya familj och nya skola kände sig Tony trygg, älskad omtyckt och respekterad. Det var något han inte fått uppleva tidigare i sitt unga liv.

”Tack Emilia.” mumlade han.
”Berätta om bilden.” bad Emilia.
”Det är vi.” sa Tony. ”Du och jag och Dante. Tre äventyrare.”
”Det måste vi skriva en historia om!” utbrast Emilia. ”Och så gör vi en bok med sagan och dina bilder!”
Tony sken upp.
”Tycker du?”
Emilia log brett.
”Absolut!”
Hon satt tyst och såg på Tony ett ögonblick.
Hur kunde han tycka att han var oviktig? Han var en av de snällaste killarna Emilia kände.
Dessutom var han var söt, omtänksam och duktig på en massa saker.
Emilia kunde faktiskt känna igen sig i Tony. I sin gamla skola hade hon känt sig oviktig, ful och värdelös.

”Jag tror det var meningen att vi skulle bli vänner.” sa Tony plötsligt.
Han lade sin hand på Emilias.
”För tillsammans kan vi få känna oss viktiga.”
Emilia nickade. Hon hade tårar i ögonen.
”Ja.” viskade hon. ”För vi är viktiga för varandra.”
*

Blue Creek Memories #4 (Del 4)

*
Just när de skulle kliva in i bilen kom Brent, Jerry och några andra från skolan gående över parkeringen.
”Papegoj-ungen!” ropade Brent. ”Säg Kukhuvud!”
Selma Hayden såg chockad på honom.
Vad är det ungen säger...?! tänkte hon.
”De har hållit på så hela dagen.” suckade Kyle.
”Idioter!” skrek Coral.
Brent och hans uppbåd bara skrattade.
”Säg det nu då, Papegoj-ungen!” ropade Brent. ”Säg Kukhuvud!”
”Nu lägger du av!” sa Selma Hayden strängt.
”Det är en grej jag inte fattar, Brent!” ropade Ashlee med hög och klar röst. ”Varför vill du att jag ska gå och ropa på dig hela tiden...?”
Vilda jubel och skratt hördes från Ashlees kompisar som befann sig i närheten.
”Heja Ashlee!” skrek Max och Chris.

Ashlee, Kyle och Coral gjorde high-fives, sedan klättrade de upp i familjen Haydens bil.
”Där fick Brent så han teg!” sa Ashlee stolt.
Efter en stund sa hon:
”Han är faktiskt ett ku...”
Hon avbröt sig när hennes mamma strängt harklade sig.
”Ashlee Grace...” sa Selma Hayden i förmanande ton.
”Sorry mamma.” sa Ashlee.
Den 12-åriga flickan log.
”Jag menar; idiot. Brent är en idiot!”
*

Blue Creek Memories #4 (Del 3)

*
Ashlees mamma Selma kom och hämtade Ashlee en stund senare.
När kom fram till bilen kom Kyle springande mot dem.
”Här Ash, du glömde din ryggsäck i klassrummet.”
”Tack!” Ashlee log mot Kyle och tog sin lila- och svartspräckliga ryggsäck.
Kyle log tillbaka.
”Jag hoppas du mår bättre snart.” sa han.
Ashlee log igen.
Selma Hayden log också mot den rara pojken. Vad omtänksam han var.
”Kyle, vill du ha skjuts hem?”
”Det var snällt, Mrs. Hayden, men jag ska vänta på Coral. Hon slutar snart.”
”Vi kan vänta.” sa Ashlee. ”Eller hur mamma?”
Selma log.
”Ja, vi kan vänta på Coral.”
”Vi vill inte vara till besvär.” sa Kyle blygt.
”Kyle, raring, ni är aldrig till besvär.” sa Selma.

”Cor, vi får skjuts hem!” sa Kyle till sin syster när hon kom fram till dem.
”Vad snällt!” sa Coral. ”Tack Mrs. Hayden!”
”Det gör jag så gärna.” log Selma Hayden.
”Mamma, kan inte Kyle och Coral få äta middag med oss?” bad Ashlee.
”Jo visst kan de få göra det.” sa hennes mamma.
Barnen sken upp.
”Sova över också?” frågade Ashlee förhoppningsfullt.
Selma Hayden skrattade.
”Ja, det ska väl också gå bra. Det är ju fredag.”
Hon vände sig till Coral och Kyle.
”Ni får fråga er pappa om det går bra.”
”Han är på lastbilsresa.” sa Coral. ”Vi ska ha barnvakt i helgen.”
”Fast vi sover mycket hellre hos er.” sa Kyle. ”Barnvakten är så tråkig...”
Selma Hayden skrattade och kramade om Kyle.
”Då ringer jag den tråkiga barnvakten och säger att ni bor hos oss i helgen istället.”
”Hela helgen...?” frågade Coral och Kyle unisont.
Det lät ungefär som om de två syskonen fått en jättefin present.
Selma Hayden log och nickade. Hon drog in Coral, Kyle och Ashlee i sin famn.
”Ja, vi vill ha er hemma hos oss hela helgen.”
Coral, Kyle och Ashlee jublade.
*

Blue Creek Memories #4 (Del 2)

*
Brent och Jerry och två av deras kompisar försökte hela dagen att provocera Ashlee till att vräka ur sig svordomar och de retade henne för hennes tvångsmässiga beteenden.
Ashlee blev alldeles spänd när hon kämpade för hålla tillbaka sin ilska och OCD.
Mot slutet av skoldagen var Ashlee så spänd och varm att deras lärare var rädd att flickan var sjuk. Hon skickade Ashlee till skolsköterskan.

När Ashlee gick förbi Brent, som satt närmast dörren, väste Brent:
”Lilla papegojaaaan... säg kukhuvud.”
Max, som satt bakom Brent, sträckte sig fram och knuffade till Brent i ryggen.
”Låt Ashlee vara ifred, Brent!” fräste han.
Brent bara flinade.
Ashlee skakade på huvudet för att visa hur patetisk Brent var.
*