*
Coral och Kyle berättade aldrig för någon om att fadern dödat deras kanin.
Deras kompisar anade inget, de antog helt enkelt att Bunny hade rymt och ställde inga frågor om det.
Coral och Kyle berättade heller aldrig att de tvingats sitta kvar vid bordet för att äta upp maten, ingen av alla de gånger det hände.
Det var en hemlighet som syskonen bestämde att de skulle hålla för sig själva.
Den kletiga väven av lögner hade börjat spinnas.
*
söndag, maj 23, 2010
Blue Creek Memories #3 (Del 6)
*
Kyle snyftade och försökte tvinga ner äckelkänslorna.
Till slut stod pojken inte ut längre; han kräktes upp köttbitarna han hade i munnen, mitt på tallriken.
Fadern svor till.
”Jävla unge! Vad du grisar ner!”
Tårarna strömmade ner för pojkens nu bleka kinder.
”Sitt inte där och böla!” röt fadern. ”Ät din mat istället!”
Han vände sig till Coral.
”Det gäller dig också!”
Coral tog, med skakande händer, upp sin gaffel och tvingade i sig maten.
Fadern satte en gaffel i Kyles hand och tryckte ner pojkens huvud nära tallriken.
”Ät...!” väste han.
Klockan hade hunnit bli halv elva på kvällen när Coral och Kyle hade ätit upp allt på sina tallrikar.
De hade nu nästan somnat av utmattning där de satt vid bordet.
Robert Collins stoppade sina barn i säng och tog på dem pyjamas.
”Ungar, jag tvingar er inte att äta för att vara elak.” sa han. ”Jag gör det för ert eget bästa.”
Coral vände sig mot väggen och drog täcket över huvudet, vägrade se på fadern.
Kyle borrade ner ansiktet i kudden.
Fadern suckade.
Han släckte deras sänglampor och lämnade deras rum.
*
Kyle snyftade och försökte tvinga ner äckelkänslorna.
Till slut stod pojken inte ut längre; han kräktes upp köttbitarna han hade i munnen, mitt på tallriken.
Fadern svor till.
”Jävla unge! Vad du grisar ner!”
Tårarna strömmade ner för pojkens nu bleka kinder.
”Sitt inte där och böla!” röt fadern. ”Ät din mat istället!”
Han vände sig till Coral.
”Det gäller dig också!”
Coral tog, med skakande händer, upp sin gaffel och tvingade i sig maten.
Fadern satte en gaffel i Kyles hand och tryckte ner pojkens huvud nära tallriken.
”Ät...!” väste han.
Klockan hade hunnit bli halv elva på kvällen när Coral och Kyle hade ätit upp allt på sina tallrikar.
De hade nu nästan somnat av utmattning där de satt vid bordet.
Robert Collins stoppade sina barn i säng och tog på dem pyjamas.
”Ungar, jag tvingar er inte att äta för att vara elak.” sa han. ”Jag gör det för ert eget bästa.”
Coral vände sig mot väggen och drog täcket över huvudet, vägrade se på fadern.
Kyle borrade ner ansiktet i kudden.
Fadern suckade.
Han släckte deras sänglampor och lämnade deras rum.
*
Blue Creek Memories #3 (Del 5)
*
Kyle och Coral vägrade att äta. De satt och grät ner stora tårar i sina tallrikar långt efter Lenny och Nancy hade gått.
Faderns irritation växte sig större och större.
”Ät upp nu. Ni får inte lämna bordet förrän era tallrikar är tomma.”
Han tog Corals gaffel, lassade på lite mat och pressande in den kalla sörjan i sin dotters mun.
Coral spottade ut maten.
”Reta inte upp mig Coral.” varnade fadern. ”Ät upp maten nu – det du spottade ut också!”
Coral petade runt bland köttbitar och potatis med gaffeln, men hon åt inte en enda tugga.
”Vad ska jag ta mig till med dig?” suckade fadern.
Coral snyftade.
Hon hade ont i magen, av flera anledningar; hunger, rädsla och äckelkänslor.
Fadern gick fram till Kyle och förde en gaffel med mat mot hans mun.
”Du vill väl smaka på pappas mat, lilla gubben?”
Kyle knep ihop munnen och skakade på huvudet.
”Nu äter du!” vrålade fadern.
Båda barnen hoppade till.
Fadern tryckte in mat i Kyles mun, tvingade honom att svälja och upprepade sedan proceduren.
”Snälla pappa, sluta!” grät Coral.
”Tig nu, unge!” röt fadern.
*
Kyle och Coral vägrade att äta. De satt och grät ner stora tårar i sina tallrikar långt efter Lenny och Nancy hade gått.
Faderns irritation växte sig större och större.
”Ät upp nu. Ni får inte lämna bordet förrän era tallrikar är tomma.”
Han tog Corals gaffel, lassade på lite mat och pressande in den kalla sörjan i sin dotters mun.
Coral spottade ut maten.
”Reta inte upp mig Coral.” varnade fadern. ”Ät upp maten nu – det du spottade ut också!”
Coral petade runt bland köttbitar och potatis med gaffeln, men hon åt inte en enda tugga.
”Vad ska jag ta mig till med dig?” suckade fadern.
Coral snyftade.
Hon hade ont i magen, av flera anledningar; hunger, rädsla och äckelkänslor.
Fadern gick fram till Kyle och förde en gaffel med mat mot hans mun.
”Du vill väl smaka på pappas mat, lilla gubben?”
Kyle knep ihop munnen och skakade på huvudet.
”Nu äter du!” vrålade fadern.
Båda barnen hoppade till.
Fadern tryckte in mat i Kyles mun, tvingade honom att svälja och upprepade sedan proceduren.
”Snälla pappa, sluta!” grät Coral.
”Tig nu, unge!” röt fadern.
*
Blue Creek Memories #3 (Del 4)
*
”Vem är Bunny?” frågade Nancy.
”Gör vi det? Äter vi Bunny?” frågade Coral. Även hennes kristallblå var tårfyllda.
”Vaddå...? äter vi nån vi känner?” frågade Lenny.
Han tyckte tydligen att det var roligt sagt, för han skrockade förnöjt åt sig själv.
Nu snyftade Kyle och Coral högt.
”Du har dödat vår kanin!” grät Coral.
”Jag vill... inte... äta mer...!” snyftade Kyle.
”Ni behöver väl inte sitta och böla över en kanin?” sa fadern, i en ton som tydligt visade hur löjliga han tyckte att hans barn var just nu. ”Ät upp maten nu, ungar.”
Kyle skakade på huvudet.
”Vill inte äta Bunny...!” grät han.
Middagen förflöt och de vuxna åt med god aptit. Coral och Kyle satt bara och grät.
”Ät upp nu,” sa fadern. ”så får ni efterrätt sedan.”
*
”Vem är Bunny?” frågade Nancy.
”Gör vi det? Äter vi Bunny?” frågade Coral. Även hennes kristallblå var tårfyllda.
”Vaddå...? äter vi nån vi känner?” frågade Lenny.
Han tyckte tydligen att det var roligt sagt, för han skrockade förnöjt åt sig själv.
Nu snyftade Kyle och Coral högt.
”Du har dödat vår kanin!” grät Coral.
”Jag vill... inte... äta mer...!” snyftade Kyle.
”Ni behöver väl inte sitta och böla över en kanin?” sa fadern, i en ton som tydligt visade hur löjliga han tyckte att hans barn var just nu. ”Ät upp maten nu, ungar.”
Kyle skakade på huvudet.
”Vill inte äta Bunny...!” grät han.
Middagen förflöt och de vuxna åt med god aptit. Coral och Kyle satt bara och grät.
”Ät upp nu,” sa fadern. ”så får ni efterrätt sedan.”
*
Blue Creek Memories #3 (Del 3)
*
En dag i september när Coral och Kyle kom hem från skolan upptäckte de att kaninen inte satt i sin bur.
De hittade honom inte på gräsmattan på baksidan av huset heller.
”Bunny kanske har rymt!” sa Kyle. Han såg bekymrad ut.
”Mmm...” sa Coral, lika bekymrad hon. ”Jag hoppas att han inte har blivit överkörd av en bil eller ihjälskrämd av högstadiekillarna.”
Kyle såg ännu mer orolig ut.
”Pappa kanske kan hjälpa oss att leta.” sa han.
Senare kom Nancy och Lenny på middag.
Fadern ställde fram en stor gryta på bordet.
”Ta för er!” sa han stolt.
Han lade upp mat på Kyle och Corals tallrikar. Barnen såg på den nya maträtten.
”Vad är det här...?” frågade Kyle.
”Var inte så petig, gubben.” sa fadern. ”Det är gryta, ser du väl? Bara vanlig gryta. Smaka nu.”
Kyle tog en liten, försiktig tugga.
Coral följde sin lillebrors exempel.
”Nå, hur smakade det?” frågade fadern. ”Gott?”
”Mmmm, det var suveränt gott!” sa Nancy. ”Vad säger ni ungar?”
”Men vad är det för nåt?” envisades Kyle.
Precis när han frågat fick Coral en obehaglig känsla i magen. Köttbiten växte i munnen på henne.
Kyle måste ha uppfattat sin systers oro, för hans stora kristallblå ögon fylldes med tårar och blev ännu större när han gav sin far en förskräckt blick.
”Äter vi... Bunny...?” snyftade pojken.
*
En dag i september när Coral och Kyle kom hem från skolan upptäckte de att kaninen inte satt i sin bur.
De hittade honom inte på gräsmattan på baksidan av huset heller.
”Bunny kanske har rymt!” sa Kyle. Han såg bekymrad ut.
”Mmm...” sa Coral, lika bekymrad hon. ”Jag hoppas att han inte har blivit överkörd av en bil eller ihjälskrämd av högstadiekillarna.”
Kyle såg ännu mer orolig ut.
”Pappa kanske kan hjälpa oss att leta.” sa han.
Senare kom Nancy och Lenny på middag.
Fadern ställde fram en stor gryta på bordet.
”Ta för er!” sa han stolt.
Han lade upp mat på Kyle och Corals tallrikar. Barnen såg på den nya maträtten.
”Vad är det här...?” frågade Kyle.
”Var inte så petig, gubben.” sa fadern. ”Det är gryta, ser du väl? Bara vanlig gryta. Smaka nu.”
Kyle tog en liten, försiktig tugga.
Coral följde sin lillebrors exempel.
”Nå, hur smakade det?” frågade fadern. ”Gott?”
”Mmmm, det var suveränt gott!” sa Nancy. ”Vad säger ni ungar?”
”Men vad är det för nåt?” envisades Kyle.
Precis när han frågat fick Coral en obehaglig känsla i magen. Köttbiten växte i munnen på henne.
Kyle måste ha uppfattat sin systers oro, för hans stora kristallblå ögon fylldes med tårar och blev ännu större när han gav sin far en förskräckt blick.
”Äter vi... Bunny...?” snyftade pojken.
*
Blue Creek Memories #3 (Del 2)
*
Den grå kaninen trivdes mycket bra hemma hos Coral och Kyle. Den hade fått en stor fin, hemmabyggd bur och han fick vara ute och skutta i gräset varje dag.
”Vad frisk och glad han är!” sa Kyle lyckligt när de haft kaninen ett tag.
Coral och Kyle lekte med kaninen och lärde den att göra allehanda konster
En dag i slutet av sommaren påminde fadern sina barn om att de inte kunde behålla kaninen för alltid.
”Det är en vildkanin som egentligen inte borde bo med människor.”
”Vi vet, men han kan väl få stanna över vintern i alla fall?” sa Coral bedjande.
”Ja, snäääälla pappa!” bad Kyle.
”Vi får se.” sa fadern.
Coral och Kyle dansade en lyckodans.
Fadern log och skakade på huvudet.
”Men jag lovar ingenting.”
*
Den grå kaninen trivdes mycket bra hemma hos Coral och Kyle. Den hade fått en stor fin, hemmabyggd bur och han fick vara ute och skutta i gräset varje dag.
”Vad frisk och glad han är!” sa Kyle lyckligt när de haft kaninen ett tag.
Coral och Kyle lekte med kaninen och lärde den att göra allehanda konster
En dag i slutet av sommaren påminde fadern sina barn om att de inte kunde behålla kaninen för alltid.
”Det är en vildkanin som egentligen inte borde bo med människor.”
”Vi vet, men han kan väl få stanna över vintern i alla fall?” sa Coral bedjande.
”Ja, snäääälla pappa!” bad Kyle.
”Vi får se.” sa fadern.
Coral och Kyle dansade en lyckodans.
Fadern log och skakade på huvudet.
”Men jag lovar ingenting.”
*
Blue Creek Memories #3 (Del 1)
Blue Creek. Juli 2003
Kaninen var grå. Den verkade rädd och försökte gömma sig i ett snår.
Coral lyfte försiktigt upp den.
Hon kände hur det stackars djuret darrade när hon höll den i famnen.
”Det kanske är dom där stora pojkarna som har skrämt den.” gissade Kyle.
Coral nickade.
Det hade hänt flera gånger att några grabbar från högstadiet sprang i skogen och vandaliserade naturen och skrämde djur.
”Undrar om den är skadad...” sa Coral och kramade kaninen. ”Och hungrig.”
”Kan vi ta hem honom?” frågade Kyle. ”Annars kanske ett större djur kan ta honom, eller dom där killarna...”
Han såg oroligt på kaninen och klappade djurets mjuka päls.
”Ja, vi tar hem honom.” sa Coral.
Hon såg på Kyle och log.
”Morfar kanske kan hjälpa oss att bygga en bur.”
”Ja!” sa Kyle. ”En stor, fin bur!”
”Du ska få ett jättefint hem.” sa Coral och borrade in ansiktet i kaninens päls.
Kaninen verkade trivas i Corals famn, för den slutade skaka och gjorde det bekvämt för sig.
Syskonen log mot varandra och gick hemåt med sin lilla kanin-kompis.
*
Kaninen var grå. Den verkade rädd och försökte gömma sig i ett snår.
Coral lyfte försiktigt upp den.
Hon kände hur det stackars djuret darrade när hon höll den i famnen.
”Det kanske är dom där stora pojkarna som har skrämt den.” gissade Kyle.
Coral nickade.
Det hade hänt flera gånger att några grabbar från högstadiet sprang i skogen och vandaliserade naturen och skrämde djur.
”Undrar om den är skadad...” sa Coral och kramade kaninen. ”Och hungrig.”
”Kan vi ta hem honom?” frågade Kyle. ”Annars kanske ett större djur kan ta honom, eller dom där killarna...”
Han såg oroligt på kaninen och klappade djurets mjuka päls.
”Ja, vi tar hem honom.” sa Coral.
Hon såg på Kyle och log.
”Morfar kanske kan hjälpa oss att bygga en bur.”
”Ja!” sa Kyle. ”En stor, fin bur!”
”Du ska få ett jättefint hem.” sa Coral och borrade in ansiktet i kaninens päls.
Kaninen verkade trivas i Corals famn, för den slutade skaka och gjorde det bekvämt för sig.
Syskonen log mot varandra och gick hemåt med sin lilla kanin-kompis.
*
Blue Creek Hill: Rum 97 uppdaterad - igen ;-)
*
Jag har redigerat Blue Creek Hill: Rum 97
(berättelsen om Eli & Dylan)
en aning, gjort några (pyttesmå) ändringar ;-)
*
Jag har redigerat Blue Creek Hill: Rum 97
(berättelsen om Eli & Dylan)
en aning, gjort några (pyttesmå) ändringar ;-)
*
lördag, maj 22, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:142 - 22 maj
Skriv om äkta kärlek
Danmark. Augusti 1990
”Det här är min lillebror Kristian.” Marie Olsen puttade leende sin 24-årige bror framåt i folkvimlet. ”Kristian, det här är Rebecka.”
”Hej.” sa Kristian lite blygt och skakade hand med den unga, blonda kvinnan från Sverige.
”Trevligt att träffas.” log Rebecka. ”Din syster har pratat så mycket om dig.”
”Jaså?” sa Kristian. Han såg på sin storasyster och skrattade lite. ”Du har väl inte sagt nåt dumt, hoppas jag?”
Marie skrattade.
”Nej, inget dumt, skatt. Bara skryt.”
”Låter bra.” log Kristian.
Han såg på Rebecka igen. Vad vacker hon var!
Familjen Olsens strandhus, Danmark. Februari 1991
”Tänk att ni har varit ihop i snart sex månader nu!” sa Renée, Rebeckas äldre syster.
”Han är det bästa som har hänt mig!” sa Rebecka.
”Jag ser det på dig.” myste Renée.
Systrarna satt i den mysiga strandhuset som ägdes av Kristians familj. Det underbara huset låg på en privat strand, endast ett par steg från havet.
Rebecka älskade stället, även nu när himlen var grå, vinden ven runt knutarna och havet såg vildsint ut.
”Sååå... när ska ni flytta ihop då?” frågade Renée plötsligt.
”Så fort vi hittar en bra lägenhet som inte kostar en förmögenhet.” sa Rebecka.
Vinden tjöt när Kristian öppnade ytterdörren och kom ut i köket.
”Jag har en överraskning.” sa han och såg ut som en lycklig liten pojke på julafton.
När Kristian berättat vad det var för överraskning var Rebecka också överlycklig.
De hade fått strandhuset av Kristians mor! Det var nu bara deras.
”Jag älskar det här huset!” jublade Rebecka. ”Och stranden och havet!”
”Och mig?” frågade Kristian och log sitt charmiga, pojkaktiga leende.
Rebecka skrattade och drog Kristian intill sig.
”Mest dig.”
Strandhuset, Danmark. 29 november 1992
Rebecka och Kristian satt i sin dubbelsäng såg på sin nyfödda dotter som sov i sin fars famn.
Den lilla, knappt en timme gammal, hade fötts hemma.
Rebecka hade suttit i badet när värkarna kom och sedan hade allt gått väldigt snabbt. Babyflickan hade bråttom och hade tydligen bestämt sig för att inte födas på sjukhuset, utan hemma i strandhuset.
Som tur var hade Rebecka och Kristian en läkare som närmsta granne. Kristian hade rusat iväg och hämtat henne.
Rebecka var lite trött efter förlossningen, men både mor och dotter mådde bra.
”Hur mår du, skatt?” frågade Kristian.
”Jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt tjugosju-åriga liv.” sa Rebecka, hon fullkomligt strålade av lycka. ”Hur mår du då älskling?”
Kristian såg ut som han just vunnit en miljon.
”Jag har heller aldrig varit lyckligare!” sa han. ”Först träffade jag världens vackraste kvinna och sen får vi den här underbara lilla!”
Rebecka kramade om sin älskling och kysste honom.
Kristian log.
”Det här, Rebecka - du, jag och lilla skrutten här – det är verkligen äkta kärlek.”
*
Danmark. Augusti 1990
”Det här är min lillebror Kristian.” Marie Olsen puttade leende sin 24-årige bror framåt i folkvimlet. ”Kristian, det här är Rebecka.”
”Hej.” sa Kristian lite blygt och skakade hand med den unga, blonda kvinnan från Sverige.
”Trevligt att träffas.” log Rebecka. ”Din syster har pratat så mycket om dig.”
”Jaså?” sa Kristian. Han såg på sin storasyster och skrattade lite. ”Du har väl inte sagt nåt dumt, hoppas jag?”
Marie skrattade.
”Nej, inget dumt, skatt. Bara skryt.”
”Låter bra.” log Kristian.
Han såg på Rebecka igen. Vad vacker hon var!
Familjen Olsens strandhus, Danmark. Februari 1991
”Tänk att ni har varit ihop i snart sex månader nu!” sa Renée, Rebeckas äldre syster.
”Han är det bästa som har hänt mig!” sa Rebecka.
”Jag ser det på dig.” myste Renée.
Systrarna satt i den mysiga strandhuset som ägdes av Kristians familj. Det underbara huset låg på en privat strand, endast ett par steg från havet.
Rebecka älskade stället, även nu när himlen var grå, vinden ven runt knutarna och havet såg vildsint ut.
”Sååå... när ska ni flytta ihop då?” frågade Renée plötsligt.
”Så fort vi hittar en bra lägenhet som inte kostar en förmögenhet.” sa Rebecka.
Vinden tjöt när Kristian öppnade ytterdörren och kom ut i köket.
”Jag har en överraskning.” sa han och såg ut som en lycklig liten pojke på julafton.
När Kristian berättat vad det var för överraskning var Rebecka också överlycklig.
De hade fått strandhuset av Kristians mor! Det var nu bara deras.
”Jag älskar det här huset!” jublade Rebecka. ”Och stranden och havet!”
”Och mig?” frågade Kristian och log sitt charmiga, pojkaktiga leende.
Rebecka skrattade och drog Kristian intill sig.
”Mest dig.”
Strandhuset, Danmark. 29 november 1992
Rebecka och Kristian satt i sin dubbelsäng såg på sin nyfödda dotter som sov i sin fars famn.
Den lilla, knappt en timme gammal, hade fötts hemma.
Rebecka hade suttit i badet när värkarna kom och sedan hade allt gått väldigt snabbt. Babyflickan hade bråttom och hade tydligen bestämt sig för att inte födas på sjukhuset, utan hemma i strandhuset.
Som tur var hade Rebecka och Kristian en läkare som närmsta granne. Kristian hade rusat iväg och hämtat henne.
Rebecka var lite trött efter förlossningen, men både mor och dotter mådde bra.
”Hur mår du, skatt?” frågade Kristian.
”Jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt tjugosju-åriga liv.” sa Rebecka, hon fullkomligt strålade av lycka. ”Hur mår du då älskling?”
Kristian såg ut som han just vunnit en miljon.
”Jag har heller aldrig varit lyckligare!” sa han. ”Först träffade jag världens vackraste kvinna och sen får vi den här underbara lilla!”
Rebecka kramade om sin älskling och kysste honom.
Kristian log.
”Det här, Rebecka - du, jag och lilla skrutten här – det är verkligen äkta kärlek.”
*
fredag, maj 21, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:141 - 21 maj
Skriv om kulturkrockar
Maj 2001
”Varför pratar du så konstigt?” frågade Filip den rödhåriga flickan.
”Cecilie pratar inte konstigt, hon pratar annorlunda, för hon kommer från Danmark.” sa Peter, en av Cecilies bästa kompisar.
”Det var bra sagt Peter.” berömde deras lärare.
”Tack.” sa Peter blygt.
Läraren såg vänligt på Filip.
”Filip, du är ju ny i klassen, så du vet inte att en del av barnen här pratar lite annorlunda. Cecilie pratar både svenska och danska och Indra pratar svenska och kroatiska.”
”Och Peter pratar tre språk!” sa Leni. ”Svenska, engelska och lite spanska!”
”Precis,” sa läraren. ”och när människor kommer från olika länder och kulturer kan det kanske bli lite tokigt ibland om alla har olika traditioner."
Läraren skrattade till.
"Oj, nu blev jag rörig. Men förstår du vad jag menar, Filip?”
Filip log och nickade.
”Ja, fröken, jag förstår. Alla kan inte va' lika.”
”Nä, för det det skulle bli tråkigt!” sa Cecilie.
”Tror jag med.” sa Filip. ”Förlåt att jag sa att du pratade konstigt, Cecilie. Jag menade annorlunda - på ett bra sätt, fast jag kom inte på det ordet.”
”Det är okej.” sa Cecilie och log.
”Jag önskar jag kunde fler språk än svenska.” sa Filip avundsjukt.
”Vi kan lära dig!” sa Indra.
Filip såg överlycklig ut.
"Ja! Vad kul!"
Läraren var stolt över att barnen tog hand om sin nye klasskamrat så fint.
Cecilie, Leni, Peter, Indra och Filip sprang iväg och hade språklektion.
När skolan var slut för dagen hade Filip fått en diger samling ord och fraser att lära sig.
Barnen lekte på skolgården medan de väntade på att deras föräldrar skulle hämta dem.
Plötsligt sprang Cecilie och Filip rakt in i varandra och slog ihop huvudena rejält.
Cecilies pappa kom springande mot barnen som nu satt på marken.
”Hur gick det, skatt?” Kristian Olsen lyfte upp sin dotter.
”Bra tror jag.” Cecilie gnuggade sin panna där en ond bula nu växte fram.
Även Filips panna pryddes av en stor bula
”Är ni okej?” frågade Kristian oroligt.
Filip och Cecilie nickade.
”Vad hände?” frågade Kristian
Cecilie log genom smärtan.
”Kultur-krock.”
*
Maj 2001
”Varför pratar du så konstigt?” frågade Filip den rödhåriga flickan.
”Cecilie pratar inte konstigt, hon pratar annorlunda, för hon kommer från Danmark.” sa Peter, en av Cecilies bästa kompisar.
”Det var bra sagt Peter.” berömde deras lärare.
”Tack.” sa Peter blygt.
Läraren såg vänligt på Filip.
”Filip, du är ju ny i klassen, så du vet inte att en del av barnen här pratar lite annorlunda. Cecilie pratar både svenska och danska och Indra pratar svenska och kroatiska.”
”Och Peter pratar tre språk!” sa Leni. ”Svenska, engelska och lite spanska!”
”Precis,” sa läraren. ”och när människor kommer från olika länder och kulturer kan det kanske bli lite tokigt ibland om alla har olika traditioner."
Läraren skrattade till.
"Oj, nu blev jag rörig. Men förstår du vad jag menar, Filip?”
Filip log och nickade.
”Ja, fröken, jag förstår. Alla kan inte va' lika.”
”Nä, för det det skulle bli tråkigt!” sa Cecilie.
”Tror jag med.” sa Filip. ”Förlåt att jag sa att du pratade konstigt, Cecilie. Jag menade annorlunda - på ett bra sätt, fast jag kom inte på det ordet.”
”Det är okej.” sa Cecilie och log.
”Jag önskar jag kunde fler språk än svenska.” sa Filip avundsjukt.
”Vi kan lära dig!” sa Indra.
Filip såg överlycklig ut.
"Ja! Vad kul!"
Läraren var stolt över att barnen tog hand om sin nye klasskamrat så fint.
Cecilie, Leni, Peter, Indra och Filip sprang iväg och hade språklektion.
När skolan var slut för dagen hade Filip fått en diger samling ord och fraser att lära sig.
Barnen lekte på skolgården medan de väntade på att deras föräldrar skulle hämta dem.
Plötsligt sprang Cecilie och Filip rakt in i varandra och slog ihop huvudena rejält.
Cecilies pappa kom springande mot barnen som nu satt på marken.
”Hur gick det, skatt?” Kristian Olsen lyfte upp sin dotter.
”Bra tror jag.” Cecilie gnuggade sin panna där en ond bula nu växte fram.
Även Filips panna pryddes av en stor bula
”Är ni okej?” frågade Kristian oroligt.
Filip och Cecilie nickade.
”Vad hände?” frågade Kristian
Cecilie log genom smärtan.
”Kultur-krock.”
*
torsdag, maj 20, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:140 - 20 maj
Skriv om något franskt!
*
”Non! Absolut inte, Soleil!”
François röst var bestämd. Han kunde inte tillåta barnen att vara med och strida i den planerade revolutionen, de var alldeles för unga.
“Jag vill också slåss för vår frihet och rättigheter!” sa Soleil.
“Det är alldeles för farligt.” sa François.
Soleil tjurade lite och pillade på ett hopvikt tygstycke hon hade i knät.
“Vad är det där?” frågade Bastien, Soleils bäste vän, som hon rymt från barnhemmet tillsammans med.
Soleil vek upp det röda tygstycket och höll upp det framför sig.
“En flagga?” sa Bastien.
Soleil reste sig, höll upp den röda flaggan så högt hon kunde ovanför huvudet.
“Jag har gjort den själv!” sa hon stolt.
Hon log och gav flaggan till François.
“Till mig?”
Soleil nickade ivrigt.
“Bara för revolutionens skull.”
“Du är en sann liten patriot, du, Soleil.” sa François.
Han log mot den lilla flickan som var så söt i sina ljusa, toviga lockar och lite smutsiga ansikte.
Det fanns så mycket glädje i det lilla livet, trots att hon inte ägde någonting och inte hade någon familj som älskade henne.
Soleil log tillbaka mot François, som hon beundrade så. Hon slätade till sin klänning, som hon så omsorgsfullt sytt själv, en enkel liten bomullsklänning i rött, vitt och blått.
“Du ska väl inte vara med på barrikaderna?” frågade Bastien.
Han kände sig rädd och orolig inför de annalkande striderna.
“Jo, det ska jag!” sa Soleil bestämt.
Den lilla flickan ställde sig på sin stol, sköt upp en knuten näve i luften.
“Revolution eller död!” skrek hon.
Som om hon redan står på barrikaden... tänkte François med en liten suck. Jag måste ta ett allvarligt samtal med Jules som lovat henne att få vara med.
Soleil, Bastien och François åt sin frukost under tystnad.
Det var en mager frukost, bestående av ost, bröd och vatten.
“Det är inte bakelser, men det är bättre än inget.” hade Soleil sagt, med en liten glimt i ögat, när frukosten serverades.
Hon syftade på ryktet som uppstått om en drottning i deras land för över fyrtio år sedan.
Soleil tog en stor tugga av sin brödbit och sköljde ner den med vatten.
“Sa drottningen verkligen så, att folket kunde äta bakelser?” frågade Bastien.
Soleil ryckte på axlarna.
“Je ne sais pas.”
“Isåfall borde hon fått bakelser nerkörda i halsen.” tyckte François.
Soleil nickade instämmande.
Sedan började hon tyst nynna på La Marseillaise.
*
*
Prolog till SkrivPuff: Utmaning 195 - 14 juli (2009)
*
REVOLUTIONENS BARN
Café Coeur Rouge, Paris. Juni 1832
”Non! Absolut inte, Soleil!”
François röst var bestämd. Han kunde inte tillåta barnen att vara med och strida i den planerade revolutionen, de var alldeles för unga.
“Jag vill också slåss för vår frihet och rättigheter!” sa Soleil.
“Det är alldeles för farligt.” sa François.
Soleil tjurade lite och pillade på ett hopvikt tygstycke hon hade i knät.
“Vad är det där?” frågade Bastien, Soleils bäste vän, som hon rymt från barnhemmet tillsammans med.
Soleil vek upp det röda tygstycket och höll upp det framför sig.
“En flagga?” sa Bastien.
Soleil reste sig, höll upp den röda flaggan så högt hon kunde ovanför huvudet.
“Jag har gjort den själv!” sa hon stolt.
Hon log och gav flaggan till François.
“Till mig?”
Soleil nickade ivrigt.
“Bara för revolutionens skull.”
“Du är en sann liten patriot, du, Soleil.” sa François.
Han log mot den lilla flickan som var så söt i sina ljusa, toviga lockar och lite smutsiga ansikte.
Det fanns så mycket glädje i det lilla livet, trots att hon inte ägde någonting och inte hade någon familj som älskade henne.
Soleil log tillbaka mot François, som hon beundrade så. Hon slätade till sin klänning, som hon så omsorgsfullt sytt själv, en enkel liten bomullsklänning i rött, vitt och blått.
“Du ska väl inte vara med på barrikaderna?” frågade Bastien.
Han kände sig rädd och orolig inför de annalkande striderna.
“Jo, det ska jag!” sa Soleil bestämt.
Den lilla flickan ställde sig på sin stol, sköt upp en knuten näve i luften.
“Revolution eller död!” skrek hon.
Som om hon redan står på barrikaden... tänkte François med en liten suck. Jag måste ta ett allvarligt samtal med Jules som lovat henne att få vara med.
Soleil, Bastien och François åt sin frukost under tystnad.
Det var en mager frukost, bestående av ost, bröd och vatten.
“Det är inte bakelser, men det är bättre än inget.” hade Soleil sagt, med en liten glimt i ögat, när frukosten serverades.
Hon syftade på ryktet som uppstått om en drottning i deras land för över fyrtio år sedan.
Soleil tog en stor tugga av sin brödbit och sköljde ner den med vatten.
“Sa drottningen verkligen så, att folket kunde äta bakelser?” frågade Bastien.
Soleil ryckte på axlarna.
“Je ne sais pas.”
“Isåfall borde hon fått bakelser nerkörda i halsen.” tyckte François.
Soleil nickade instämmande.
Sedan började hon tyst nynna på La Marseillaise.
*
onsdag, maj 19, 2010
tisdag, maj 18, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:138 - 18 maj
Skriv om en dagsnyhet (kolla dagens nyheter)
ur en 9-årings perspektiv.
Erik blir nyfiken och läser. Artikeln handlar om en husvagn som har stulits i Skara.
Pojken ställer sig vid fönstret och tittar ut på garageuppfarten en stund.
Ögonen blir som tefat och munnen ett stort O när han drar sin slutsats.
- Mooorfar! Polisen letar efter en stulen husvagn! ropar han in mot vardagsrummet.
Morfar kommer ut i köket och kikar i tidningen som Erik läst.
- Oj då. Det var värst.
- Ja! säger Erik. Här i Skara. Och det är en Kabe Smaragd – en så'n som vi har där ute!
Erik ser mycket allvarligt på morfar, gör en gest mot husvagnen och säger, på fullaste allvar:
- Jaha... Arne Englund... säg mig: var exakt fick du tag på den där?
*
ur en 9-årings perspektiv.
Polisen söker stulen husvagnlyder rubriken till den korta artikeln.
Erik blir nyfiken och läser. Artikeln handlar om en husvagn som har stulits i Skara.
Pojken ställer sig vid fönstret och tittar ut på garageuppfarten en stund.
Ögonen blir som tefat och munnen ett stort O när han drar sin slutsats.
- Mooorfar! Polisen letar efter en stulen husvagn! ropar han in mot vardagsrummet.
Morfar kommer ut i köket och kikar i tidningen som Erik läst.
- Oj då. Det var värst.
- Ja! säger Erik. Här i Skara. Och det är en Kabe Smaragd – en så'n som vi har där ute!
Erik ser mycket allvarligt på morfar, gör en gest mot husvagnen och säger, på fullaste allvar:
- Jaha... Arne Englund... säg mig: var exakt fick du tag på den där?
*
måndag, maj 17, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:137 - 17 maj
Skriv om något norskt.
(Dansk-Svenska) Cecilie om något norskt:
Det var den 17 maj 2000, jag var 7 ½ år.
Jag hade på den tiden en sköldpadda som jag (varför vet jag inte) döpt till
Ole Baltazar von Skalman. Och den här norska nationaldagen bestämde jag mig för att göra sköldpaddan Ole lite patriotiskt fin, så jag plockade fram vattenfärger och penslar och satte igång.
Vad mor och far fick se några minuter senare var Ole Baltazar von Skalman
som coolt gled in i köket - med röd-vit-blå sköld.
”Men Cecilie! Varför har du målat Oles sköld?!” utbrast mor.
”Han fejrer Norges nationaldag!” svarade jag glatt, som om det inte fanns något mer självklart i hela världen.
Far och jag tvättade min stackars sköldpadda i handfatet och jag tror att
Ole Baltazar von Skalman hoppades och önskade innerligt att mina vattenfärger skulle gömmas undan - helst innan den 5 juni – Danmarks nationaldag/grundlagsdag (och Fars Dag) ...
// Ceci Olsen
( som nuförtiden inte målar några djur alls ;-) )
*
(Dansk-Svenska) Cecilie om något norskt:
Det var den 17 maj 2000, jag var 7 ½ år.
Jag hade på den tiden en sköldpadda som jag (varför vet jag inte) döpt till
Ole Baltazar von Skalman. Och den här norska nationaldagen bestämde jag mig för att göra sköldpaddan Ole lite patriotiskt fin, så jag plockade fram vattenfärger och penslar och satte igång.
Vad mor och far fick se några minuter senare var Ole Baltazar von Skalman
som coolt gled in i köket - med röd-vit-blå sköld.
”Men Cecilie! Varför har du målat Oles sköld?!” utbrast mor.
”Han fejrer Norges nationaldag!” svarade jag glatt, som om det inte fanns något mer självklart i hela världen.
Far och jag tvättade min stackars sköldpadda i handfatet och jag tror att
Ole Baltazar von Skalman hoppades och önskade innerligt att mina vattenfärger skulle gömmas undan - helst innan den 5 juni – Danmarks nationaldag/grundlagsdag (och Fars Dag) ...
// Ceci Olsen
( som nuförtiden inte målar några djur alls ;-) )
*
Motellet (del 4)
*
Med alla förvirrade tankar som tumlade runt i huvudet var det omöjligt att somna. Jag låg på sängen och funderade, länge, länge.
När tröttheten till slut vann över mig framåt småtimmarna, klädde jag av mig och kröp ner mellan lakanen.
Jag skulle just till att somna när jag kände en liten isande kall hand på min arm.
Vad fan var det...?!
Jag ryckte till och satte mig upp.
Där, vid sängen stod en liten flicka med långt, nästan vitt hår.
Hon var klädd i vitt nattlinne och hennes ansikte var närapå genomskinligt, så blek var hon.
Allt det vita lyste nästan i rummet.
Jag stirrade på tösen.
”Vem är du?” frågade jag.
Inget svar.
Jag fortsatte utfrågningen.
”Var bor du?”
För ett ögonblick trodde jag att jag inte skulle få något svar den här gången heller, men så pekade hon bort mot väggen.
Mot rum nummer 9.
Sedan vände hon och gick mot dörren.
Då såg jag ett ohyggligt sår i hennes bakhuvud. Ett stort, blodigt skotthål.
*
Med alla förvirrade tankar som tumlade runt i huvudet var det omöjligt att somna. Jag låg på sängen och funderade, länge, länge.
När tröttheten till slut vann över mig framåt småtimmarna, klädde jag av mig och kröp ner mellan lakanen.
Jag skulle just till att somna när jag kände en liten isande kall hand på min arm.
Vad fan var det...?!
Jag ryckte till och satte mig upp.
Där, vid sängen stod en liten flicka med långt, nästan vitt hår.
Hon var klädd i vitt nattlinne och hennes ansikte var närapå genomskinligt, så blek var hon.
Allt det vita lyste nästan i rummet.
Jag stirrade på tösen.
”Vem är du?” frågade jag.
Inget svar.
Jag fortsatte utfrågningen.
”Var bor du?”
För ett ögonblick trodde jag att jag inte skulle få något svar den här gången heller, men så pekade hon bort mot väggen.
Mot rum nummer 9.
Sedan vände hon och gick mot dörren.
Då såg jag ett ohyggligt sår i hennes bakhuvud. Ett stort, blodigt skotthål.
*
söndag, maj 16, 2010
Motellet (del 3)
*
Jag rusade ut i regnet och halkade nästan fram till rum nummer nio.
Just som jag skulle slita upp dörren, hördes ett tredje pistolskott.
Med bankande hjärta sprang jag till sega gubben i huvudbyggnaden.
”Ring polisen!” skrek jag flämtande. ”Det har begåtts ett mord i nummer nio!”
Sega gubben såg på mig med sina stora dumma ögon.
”Ja, jag vet.” sa han sävligt.
”Men ring polisen då!” skrek jag.
Bara en dum blick till svar.
”Varför då?” frågade han till slut. ”Har det hänt något?”
Jag bara gapade. Var gubbstrutten tappad bakom en vagn...?
Jag grep tag om hans seniga handled och och drog med honom till rum nummer 9.
Gubben öppnade och så klev vi in.
Jag tappade hakan.
Istället för att mötas av den hiskeliga syn jag stålsatt mig inför att möta, såg jag ett vanligt, välstädat motellrum.
Tomt. Inte en enda människa där.
Gubben gick, utan ett ord, tillbaka till sitt lilla utrymmen bakom disken i huvudbyggnaden.
Jag fattade ingenting.
Hade jag bara inbillat mig allt...?
*
Jag rusade ut i regnet och halkade nästan fram till rum nummer nio.
Just som jag skulle slita upp dörren, hördes ett tredje pistolskott.
Med bankande hjärta sprang jag till sega gubben i huvudbyggnaden.
”Ring polisen!” skrek jag flämtande. ”Det har begåtts ett mord i nummer nio!”
Sega gubben såg på mig med sina stora dumma ögon.
”Ja, jag vet.” sa han sävligt.
”Men ring polisen då!” skrek jag.
Bara en dum blick till svar.
”Varför då?” frågade han till slut. ”Har det hänt något?”
Jag bara gapade. Var gubbstrutten tappad bakom en vagn...?
Jag grep tag om hans seniga handled och och drog med honom till rum nummer 9.
Gubben öppnade och så klev vi in.
Jag tappade hakan.
Istället för att mötas av den hiskeliga syn jag stålsatt mig inför att möta, såg jag ett vanligt, välstädat motellrum.
Tomt. Inte en enda människa där.
Gubben gick, utan ett ord, tillbaka till sitt lilla utrymmen bakom disken i huvudbyggnaden.
Jag fattade ingenting.
Hade jag bara inbillat mig allt...?
*
Baby Teeth... (Del 3)
Abraham Lincoln High School.
Lunchtid.
”När man talar om trollen...” muttrade Arthur.
Macy kom gående mot deras bord.
”Hej!” kvittrade hon. Ryan fick en särskilt öm blick. ”Vad pratar ni om då?”
”Att Ryan ska till tandläkaren imorgon.” slank det ur Joe.
Sunshine gav honom ännu en spark på smalbenet.
”Aaaj! Vad är det nu då Sunny?”
Sunshine gav honom en bestämd, menande blick.
”Eh... nähä... Jaha...! Nu är jag med.” sa Joe.
”Grattis...” muttrade Sunshine och flinade lite mot Joe.
Joe flinade tillbaka och gned sig på smalbenet. Sedan såg han på Macy.
”Vi pratar om fredags-showen.” förklarade han.
”Det blir säkert en fantastisk show – som vanligt!” sa Macy exalterat. ”Eller vad tror ni?”
”Jo.” sa Ryan. ”Bara jag kan koncentrera mig på den...”
Just nu hade han bara morgondagen i tankarna. Och det var inga trevliga tankar alls.
Han kände att han skulle kunna göra vad som helst bara han slapp gå till tandläkaren.
Sunshine, som verkade känna vad han tänkte, gav honom en mjuk, uppmuntrande klapp på ryggen.
”Det går bra imorgon, Ryan.” sa hon bestämt.
Så bestämt att Ryan faktiskt kände sig lite bättre till mods.
”Jag tror faktiskt att du har magiska krafter, Sunny.” sa han och log mot henne. ”Jag känner mig inte lika orolig längre.”
Sunshine skrattade och gav Ryan en kram.
*
Lunchtid.
”När man talar om trollen...” muttrade Arthur.
Macy kom gående mot deras bord.
”Hej!” kvittrade hon. Ryan fick en särskilt öm blick. ”Vad pratar ni om då?”
”Att Ryan ska till tandläkaren imorgon.” slank det ur Joe.
Sunshine gav honom ännu en spark på smalbenet.
”Aaaj! Vad är det nu då Sunny?”
Sunshine gav honom en bestämd, menande blick.
”Eh... nähä... Jaha...! Nu är jag med.” sa Joe.
”Grattis...” muttrade Sunshine och flinade lite mot Joe.
Joe flinade tillbaka och gned sig på smalbenet. Sedan såg han på Macy.
”Vi pratar om fredags-showen.” förklarade han.
”Det blir säkert en fantastisk show – som vanligt!” sa Macy exalterat. ”Eller vad tror ni?”
”Jo.” sa Ryan. ”Bara jag kan koncentrera mig på den...”
Just nu hade han bara morgondagen i tankarna. Och det var inga trevliga tankar alls.
Han kände att han skulle kunna göra vad som helst bara han slapp gå till tandläkaren.
Sunshine, som verkade känna vad han tänkte, gav honom en mjuk, uppmuntrande klapp på ryggen.
”Det går bra imorgon, Ryan.” sa hon bestämt.
Så bestämt att Ryan faktiskt kände sig lite bättre till mods.
”Jag tror faktiskt att du har magiska krafter, Sunny.” sa han och log mot henne. ”Jag känner mig inte lika orolig längre.”
Sunshine skrattade och gav Ryan en kram.
*
Baby Teeth... (Del 2)
Abraham Lincoln High School.
Lunchtid.
”Har du mjölktänder kvar?!” Clarke stirrade på Ryan.
”Ja...” suckade Ryan. ”Tre stycken. Två där nere och en där uppe.”
”Så du kommer vara alldeles tandlös imorgon?” frågade Joe, tanklös som han var.
Sunshine, som satt mittemot honom vid bordet, sparkade honom på smalbenet.
”Aj!”
Joe gned sig på smalbenet.
”Nej, alltså... jag menar inte så..." skyndade han sig att säga. "jag bara undrar: kommer det synas att dom har dragit ut tänder?”
”Ganska mycket.” sa Ryan. ”Särskilt här uppe, eftersom den här ska bort.”
Ryan pekade på tanden som satt bredvid hans vänstra framtand.
”Men kan vi inte prata om något annat nu?” bad han.
”Bra idé.” sa Maureen. ”Vi kan prata om vår nästa fredags-show.”
”Det ska bli spännande att se vad vi ska göra den här gången.” sa Sunshine.
”Hoppas det blir nåt häftigt!” sa Joe. ”Inget sånt där kärleks-tjafs...”
”Inte ens om du får kyssa Macy?” flinade Sunshine.
Joe tog sig för hjärtat.
”Gud bevare mig väl...! Sunny, ska du ge en stackars grabb hjärtattack i så här unga år?”
De andra skrattade.
”Nä, det är väl ingen som vill göra någon scen med Macy, oavsett om det är en kärleksscen eller ej...” trodde Clark.
”Jag gjorde en sån scen mot henne i en fredags-show...” sa Ryan.
”Mmmm...” suckade Clark. ”Och vi tycker fortfarande synd om dig, grabben.
Ryan skrattade.
*
Lunchtid.
”Har du mjölktänder kvar?!” Clarke stirrade på Ryan.
”Ja...” suckade Ryan. ”Tre stycken. Två där nere och en där uppe.”
”Så du kommer vara alldeles tandlös imorgon?” frågade Joe, tanklös som han var.
Sunshine, som satt mittemot honom vid bordet, sparkade honom på smalbenet.
”Aj!”
Joe gned sig på smalbenet.
”Nej, alltså... jag menar inte så..." skyndade han sig att säga. "jag bara undrar: kommer det synas att dom har dragit ut tänder?”
”Ganska mycket.” sa Ryan. ”Särskilt här uppe, eftersom den här ska bort.”
Ryan pekade på tanden som satt bredvid hans vänstra framtand.
”Men kan vi inte prata om något annat nu?” bad han.
”Bra idé.” sa Maureen. ”Vi kan prata om vår nästa fredags-show.”
”Det ska bli spännande att se vad vi ska göra den här gången.” sa Sunshine.
”Hoppas det blir nåt häftigt!” sa Joe. ”Inget sånt där kärleks-tjafs...”
”Inte ens om du får kyssa Macy?” flinade Sunshine.
Joe tog sig för hjärtat.
”Gud bevare mig väl...! Sunny, ska du ge en stackars grabb hjärtattack i så här unga år?”
De andra skrattade.
”Nä, det är väl ingen som vill göra någon scen med Macy, oavsett om det är en kärleksscen eller ej...” trodde Clark.
”Jag gjorde en sån scen mot henne i en fredags-show...” sa Ryan.
”Mmmm...” suckade Clark. ”Och vi tycker fortfarande synd om dig, grabben.
Ryan skrattade.
*
Baby Teeth... (Del 1)
*
”Tandläkartid...?!” utbrast Ryan förskräckt.
Han satt med sina föräldrar vid frukostbordet och hade just fått veta att han skulle till tandläkaren nästa morgon.
”Ja,” sa Kate. ”du har ju ett par mjölktänder kvar och tandläkaren ska dra ut dem imorgon.”
Ryan stirrade på sina föräldrar.
”Dra ut tänder...? Aldrig i livet!”
”Vi vet hur mycket du hatar att gå till tandläkaren, gubben...” sa David.
Det var en lätt underdrift – Ryan var livrädd för tandläkarbesök!
”Men dina nya tänder kan inte komma ut om dina gamla babytänder är kvar.” fortsatte David.
”Jag behöver inte nya tänder...” muttrade Ryan.
David och Kate kunde inte låta bli att skratta.
”Du behöver inte oro dig, älskling,” sa Kate lugnt. ”du kommer att vara sövd, och då känner du ingenting.”
”Om jag inte går till tandläkaren kommer jag inte heller känna något.” sa Ryan.
Trots oron inför morgondagens tandläkarbesök lyste nu den där busiga glimten, som var så typisk Ryan, i hans blå ögon.
”Nej, det har du rätt i.” skrattade David. ”Men du måste tyvärr gå dit imorgon.”
Ryan suckade tungt.
”Jag antar att du har rätt...”
Kate kramade om sin son.
”Känns det okej, gubben?”
Ryan skakade på huvudet.
”Nej. Men jag har väl inget val...”
*
”Tandläkartid...?!” utbrast Ryan förskräckt.
Han satt med sina föräldrar vid frukostbordet och hade just fått veta att han skulle till tandläkaren nästa morgon.
”Ja,” sa Kate. ”du har ju ett par mjölktänder kvar och tandläkaren ska dra ut dem imorgon.”
Ryan stirrade på sina föräldrar.
”Dra ut tänder...? Aldrig i livet!”
”Vi vet hur mycket du hatar att gå till tandläkaren, gubben...” sa David.
Det var en lätt underdrift – Ryan var livrädd för tandläkarbesök!
”Men dina nya tänder kan inte komma ut om dina gamla babytänder är kvar.” fortsatte David.
”Jag behöver inte nya tänder...” muttrade Ryan.
David och Kate kunde inte låta bli att skratta.
”Du behöver inte oro dig, älskling,” sa Kate lugnt. ”du kommer att vara sövd, och då känner du ingenting.”
”Om jag inte går till tandläkaren kommer jag inte heller känna något.” sa Ryan.
Trots oron inför morgondagens tandläkarbesök lyste nu den där busiga glimten, som var så typisk Ryan, i hans blå ögon.
”Nej, det har du rätt i.” skrattade David. ”Men du måste tyvärr gå dit imorgon.”
Ryan suckade tungt.
”Jag antar att du har rätt...”
Kate kramade om sin son.
”Känns det okej, gubben?”
Ryan skakade på huvudet.
”Nej. Men jag har väl inget val...”
*
Sonett 1
*
Trädens knoppar gröna*
Gör hela naturen, ja hela mänskligheten, glad
Ack, vad de är sköna
Dessa små, vårens nya blad
Efter vårens skira dräkt man trånar,
Värmen och ljuset, det vill man trolla fram, fastän det icke går
Ty vinterns hårda blåst, den bara hånar
Regn och rusk och blöta är allt vi får
I mörkret har man muttrat
När solens ljus ej genom fönstret når
I kylan har man huttrat
Känslorna är samma varje nya år!
Lilla vår, vi gillar dig
Kom ofta du, och sjung hos mig
lördag, maj 15, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:135 - 15 maj
Skriv om en nymodighet.
Den lilla skaran i Bertilssons radioaffär trängdes kring den märkliga trälådan. Den hade stora runda, vridbara knappar och någon slags glasruta på framsidan.
”Fantastisk va?” sa Bertilsson.
”Vad i hela friden är detta för något?” undrade Tant Hjördis.
Den äldre damens ansikte som alltid var bistert såg inte precis gladare ut nu när hon inte alls begrep sig på denna underliga tingest.
”Det är en televisionsapparat vetja'!” sa Pyret.
”En te-le-vaddå...?”
”En televisionsapparat.” förklarade Bertilsson. ”En slags låda som visar rörliga bilder.”
Bertilsson vred på en knapp och lådan började visa en film.
Tant Hjördis gav ifrån sig ett litet förskrämt skrik.
”De rör sig ju där inne! Och de låter!”
”Fantastiskt!” jublade Pyret.
Tant Hjördis vände sig om och såg upp på Pyrets far.
”Han menar väl inte att han ska köpa det här otyget?”
Pyrets far log brett.
”Det kan du lita på att jag ska! Jag har sparat och vänt på slantarna i över ett år nu.”
”Flickan får absolut inte sitta nära det där otyget!” utbrast Tant Hjördis och spände blicken i Pyrets far. ”Tänk om hon sugs in i lådan!”
”Men Tant Hjördis, inte kan jag väl sugas in i televisionsapparaten heller!” fnissade Pyret.
”Nej, det ska ni inte vara oroliga för.” log Bertilsson.
”Tänk att de kan visa människor i den där!” sa Tant Agda, som ägde sybehörsaffären. ”Det trodde jag väl aldrig att jag skulle få se...”
Tant Agda gick litet närmare televisionsapparaten och studerade den noga.
”Men... hur kommer gubbarna in i lådan...?”
Pyret kände att hon var nära att explodera av fnisset som låg på lur.
Hennes far gjorde tecken åt henne att vara tyst; man fick inte skratta åt andra människor.
Men det blev oerhört svårt för alla (förutom Tant Hjördis) att hålla sig för skratt när rara lilla Tant Agda böjde sig ännu närmare televisionsapparaten och tillade:
”Är di så små från början, eller blir di små där inne...?”
Pyret höll för munnen med båda händerna och kvävde det sockerdricksbubblande skrattet.
*
Den lilla skaran i Bertilssons radioaffär trängdes kring den märkliga trälådan. Den hade stora runda, vridbara knappar och någon slags glasruta på framsidan.
”Fantastisk va?” sa Bertilsson.
”Vad i hela friden är detta för något?” undrade Tant Hjördis.
Den äldre damens ansikte som alltid var bistert såg inte precis gladare ut nu när hon inte alls begrep sig på denna underliga tingest.
”Det är en televisionsapparat vetja'!” sa Pyret.
”En te-le-vaddå...?”
”En televisionsapparat.” förklarade Bertilsson. ”En slags låda som visar rörliga bilder.”
Bertilsson vred på en knapp och lådan började visa en film.
Tant Hjördis gav ifrån sig ett litet förskrämt skrik.
”De rör sig ju där inne! Och de låter!”
”Fantastiskt!” jublade Pyret.
Tant Hjördis vände sig om och såg upp på Pyrets far.
”Han menar väl inte att han ska köpa det här otyget?”
Pyrets far log brett.
”Det kan du lita på att jag ska! Jag har sparat och vänt på slantarna i över ett år nu.”
”Flickan får absolut inte sitta nära det där otyget!” utbrast Tant Hjördis och spände blicken i Pyrets far. ”Tänk om hon sugs in i lådan!”
”Men Tant Hjördis, inte kan jag väl sugas in i televisionsapparaten heller!” fnissade Pyret.
”Nej, det ska ni inte vara oroliga för.” log Bertilsson.
”Tänk att de kan visa människor i den där!” sa Tant Agda, som ägde sybehörsaffären. ”Det trodde jag väl aldrig att jag skulle få se...”
Tant Agda gick litet närmare televisionsapparaten och studerade den noga.
”Men... hur kommer gubbarna in i lådan...?”
Pyret kände att hon var nära att explodera av fnisset som låg på lur.
Hennes far gjorde tecken åt henne att vara tyst; man fick inte skratta åt andra människor.
Men det blev oerhört svårt för alla (förutom Tant Hjördis) att hålla sig för skratt när rara lilla Tant Agda böjde sig ännu närmare televisionsapparaten och tillade:
”Är di så små från början, eller blir di små där inne...?”
Pyret höll för munnen med båda händerna och kvävde det sockerdricksbubblande skrattet.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)