*
28 december.
Kyle vaknade extra tidigt den här morgonen. Inte för att det var hans födelsedag, utan för att han alltid sov dåligt uppe i stugan. Hela atmosfären där inne var fylld av onda minnen.
Han såg bort mot sin systers säng. Coral sov fortfarande.
Kyle såg att hon hade lindat en gasbinda runt sin högra handled.
Kyle fick en klump i halsen. Hon hade skurit sig igen.
Förmodligen hade hon gjort det när fadern berättat att de skulle fira jul i stugan.
Kyle var alltid livrädd att hon en dag skulle skära sig för djupt.
"Var inte orolig Kyle, jag vet vad jag gör." hade Coral lugnt svarat en gång när Kyle pratat med henne om sin oro över att hon skar sig.
Han såg på sin syster och suckade bedrövat.
Jag önskar att du kunde sluta skära dig syrran, tänkte han.
Som om hon kände att brodern tänkte på henne, slog Coral upp ögonen.
Hon log när hon såg att Kyle var vaken.
"Grattis brorsan."
Kyle log.
"Tack."
"Din present ligger under din säng."
Kyle satte sig på golvet och drog fram en stor kartong.
"Jösses, vad har du köpt egentligen?" utbrast han.
Coral bara log hemligt.
Kyle öppnade kartongen och gav ifrån sig ett litet lyckligt skrik.
"Morfars gamla baseball-grejer! Jag visste inte ens att de fanns kvar! Var hittade du dem?"
"Morfars gamle vän Alan överlämnade dem till mig i höstas." svarade Coral. "Jag tänkte att du nog skulle bli glad över att få dem."
"Glad? Jag är mer än glad! Helt otroligt att de fanns kvar! Tack Coral!"
Kyle gav sin syster en lång kram.
Sedan tystnade han och hans ögon blev blanka.
"Jag önskar att morfar Harry kunde få se mig spela med hans grejer."
Coral svalde en klump i halsen och lade armen om sin brors axlar.
"Det gör han, Kyle. Han sitter däruppe nånstans och ser oss."
Coral tittade ut genom fönstret, ut på den vintervita himlen.
Kyle lade armarna om sin syster igen.
"Tack Coral." viskade han.
*
måndag, december 28, 2009
fredag, december 25, 2009
Jul hos Elle – del 2
*
Juldagen – 25 december
Kväll.
”Mamma, får jag gå till Green Hill och testa min nya pulka?” frågade Elle.
Louella skakade på huvudet.
”Inte nu Elle.”
”Jo! Snäääälla mamma!”
”Nej Elle. Klockan börjar bli mycket och det är mörkt. Och jag gillar inte att du åker pulka vid Green Hill.”
”Varför inte?” undrade Elle.
”Därför att barnen som åker där är både större och äldre än du och de är oförsiktiga när de åker nedför backen.”
”Ska min nya pulka bara stå i hallen och ruttna då?” skrek Elle. ”Pappa Eddie skulle låta mig gå dit! Han skulle till och med följa med!”
Elle skämdes varje gång hon gav sin mamma dåligt samvete genom att antyda att hennes far var en bättre förälder, men hon kunde inte rå för det, hon blev så besviken när hon inte fick prova sin julklapp.
”Lugna ner dig Elle.” sa Louella. ”Du och jag kan gå till den mindre backen och åka pulka tillsammans - imorgon, när det är ljust.”
Elle sken upp.
”Kan vi gå ut direkt efter frukost?” frågade hon ivrigt.
”Direkt efter frukost.” lovade Louella.
Elle gick ut i hallen och strök med händerna över sin nya rosa pulka.
”Mamma, har vi en dammtrasa?” ropade hon.
”Dammtrasa? Vad ska du med en dammtrasa till?”
”Duh! Torka av pulkan såklart!” sa Elle. ”Så att den inte blir dammig. Jag måste hålla den ren och fin.”
”Du är verkligen rädd om dina saker du.” sa Elles mormor.
”Ja. Det måste man vara.” sa Elle.
När hon sett till att pulkan var dammfri gick Elle in i vardagsrummet och lekte lite med sina andra julklappar.
När hon leende somnade i soffan den kvällen, iklädd morgonrock och pyjamas med fötter, höll hon några favoritjulklappar i famnen; en nalle, en ljusgrön dagbok med doftande sidor och en ny baddräkt.
I sina drömmar satt hon på en flygande pulka och strödde ut stjärnpulver över alla hon tyckte om. Stjärnpulvret skulle göra alla lyckliga.
*
Juldagen – 25 december
Kväll.
”Mamma, får jag gå till Green Hill och testa min nya pulka?” frågade Elle.
Louella skakade på huvudet.
”Inte nu Elle.”
”Jo! Snäääälla mamma!”
”Nej Elle. Klockan börjar bli mycket och det är mörkt. Och jag gillar inte att du åker pulka vid Green Hill.”
”Varför inte?” undrade Elle.
”Därför att barnen som åker där är både större och äldre än du och de är oförsiktiga när de åker nedför backen.”
”Ska min nya pulka bara stå i hallen och ruttna då?” skrek Elle. ”Pappa Eddie skulle låta mig gå dit! Han skulle till och med följa med!”
Elle skämdes varje gång hon gav sin mamma dåligt samvete genom att antyda att hennes far var en bättre förälder, men hon kunde inte rå för det, hon blev så besviken när hon inte fick prova sin julklapp.
”Lugna ner dig Elle.” sa Louella. ”Du och jag kan gå till den mindre backen och åka pulka tillsammans - imorgon, när det är ljust.”
Elle sken upp.
”Kan vi gå ut direkt efter frukost?” frågade hon ivrigt.
”Direkt efter frukost.” lovade Louella.
Elle gick ut i hallen och strök med händerna över sin nya rosa pulka.
”Mamma, har vi en dammtrasa?” ropade hon.
”Dammtrasa? Vad ska du med en dammtrasa till?”
”Duh! Torka av pulkan såklart!” sa Elle. ”Så att den inte blir dammig. Jag måste hålla den ren och fin.”
”Du är verkligen rädd om dina saker du.” sa Elles mormor.
”Ja. Det måste man vara.” sa Elle.
När hon sett till att pulkan var dammfri gick Elle in i vardagsrummet och lekte lite med sina andra julklappar.
När hon leende somnade i soffan den kvällen, iklädd morgonrock och pyjamas med fötter, höll hon några favoritjulklappar i famnen; en nalle, en ljusgrön dagbok med doftande sidor och en ny baddräkt.
I sina drömmar satt hon på en flygande pulka och strödde ut stjärnpulver över alla hon tyckte om. Stjärnpulvret skulle göra alla lyckliga.
*
torsdag, december 24, 2009
Jul hos Coral & Kyle – del 6
24 december
På kvällen var stugan uppvärmd och en brasa sprakade mysigt i den öppna spisen.
Stämningen var glad, något som var väldigt ovanligt i den isolerade stugan nära skogen vid Lake Hydra.
Coral och Kyle trängde undan alla onda minnen de hade därifrån. Och det gick bra, för tack vare Lizzie fick de bara roliga saker att tänka på.
Kyle och Coral bakade en födelsedagstårta tillsammans med Lizzie efter middagen.
”Du ser ut som en snögubbe, Kyle!” skrattade Lizzie.
Kyle såg på sina kläder som nu var nermjölade.
”Det ska synas att man bakar.” sa Kyle.
Coral och Lizzie skrattade.
”Du har mjöl i ansiktet också.” sa Lizzie. Hon torkade bort mjölet från Kyles kind.
”Och du har något här.” Coral pekade på sin näsa.
”Vaddå?” frågade Kyle.
”Det här.” Coral satte en klick grädde på hans näsa.
”Tack så mycket.” log Kyle. ”Så du vill ha matkrig?”
Coral bara log.
Kyle tog upp sprayburken med grädde och sprayade ner sin syster.
Coral slängde lite mjöl på Kyle.
Lizzie såg skrattande på syskonen.
”Ska ni inte sluta nu innan vi har grädde och mjöl överallt?”
”Nej, det här är roligare.” sa Kyle glatt.
Han var på ett riktigt bushumör nu, så han sprayade lite grädde på Lizzie också.
”Tack så mycket Kyle." skrattade Lizzie.
”Varsågod.” flinade Kyle. ”Du såg lite hungrig ut.”
Lizzie svarade med att ta tag i Kyle och kittla honom.
Coral såg skrattande på sin bror och styvmor.
Det här är den bästa födelsedagen på länge, tänkte hon.
*
På kvällen var stugan uppvärmd och en brasa sprakade mysigt i den öppna spisen.
Stämningen var glad, något som var väldigt ovanligt i den isolerade stugan nära skogen vid Lake Hydra.
Coral och Kyle trängde undan alla onda minnen de hade därifrån. Och det gick bra, för tack vare Lizzie fick de bara roliga saker att tänka på.
Kyle och Coral bakade en födelsedagstårta tillsammans med Lizzie efter middagen.
”Du ser ut som en snögubbe, Kyle!” skrattade Lizzie.
Kyle såg på sina kläder som nu var nermjölade.
”Det ska synas att man bakar.” sa Kyle.
Coral och Lizzie skrattade.
”Du har mjöl i ansiktet också.” sa Lizzie. Hon torkade bort mjölet från Kyles kind.
”Och du har något här.” Coral pekade på sin näsa.
”Vaddå?” frågade Kyle.
”Det här.” Coral satte en klick grädde på hans näsa.
”Tack så mycket.” log Kyle. ”Så du vill ha matkrig?”
Coral bara log.
Kyle tog upp sprayburken med grädde och sprayade ner sin syster.
Coral slängde lite mjöl på Kyle.
Lizzie såg skrattande på syskonen.
”Ska ni inte sluta nu innan vi har grädde och mjöl överallt?”
”Nej, det här är roligare.” sa Kyle glatt.
Han var på ett riktigt bushumör nu, så han sprayade lite grädde på Lizzie också.
”Tack så mycket Kyle." skrattade Lizzie.
”Varsågod.” flinade Kyle. ”Du såg lite hungrig ut.”
Lizzie svarade med att ta tag i Kyle och kittla honom.
Coral såg skrattande på sin bror och styvmor.
Det här är den bästa födelsedagen på länge, tänkte hon.
*
Jul hos Coral & Kyle – del 5
*
24 decemberNär de satt på Archie’s Diner och åt lunch sköt fadern över ett hårt paket med lila glansigt papper till Coral.
”Grattis på födelsedagen. Du trodde väl inte att vi hade glömt bort det?”
”Nej då.” svarade Coral. ”Tack.”
Hon öppnade paketet och strålade av lycka när hon såg vad det var.
”En iPhone!”
”Det var Lizzie som valde.” sa fadern. ”Jag vet inget om vad ungar vill ha nuförtiden.”
”Den är jättecool! Tack så mycket!”
”Grattis älskling.” sa Lizzie.
”Grattis Coral.” Kyle kramade sin syster och gav henne ett litet paket.
Det innehöll amulett på en läderrem.
”Det är en Keltisk knut.” förklarade Kyle.
Coral nickade gillande.
”Kul att se att ungarna värnar om vårt Irländska och Skotska påbrå och gamla symboler.” sa fadern stolt.
”Tack brorsan! Den är jättefin.”
Coral kramade Kyle.
Hon visste mycket väl varför hennes bror köpt just den här amuletten till henne.
För dem stod den Keltiska knuten för så mycket mer än deras påbrå.
De visste att den bland annat var ett beskydd mot olyckor och ondska.
Keltisk knut
Jul hos Ryan & co – del 4
*
24 December, 1970
Kväll.
”Sitter du och gäspar redan Ryan?” fnissade Maureen. ”Klockan är bara halv tio. Hur ska du orka sitta uppe och vänta på tomten?”
”Jag ska inte vänta på tomten.” sa Ryan med ett litet skratt. Han satte sig på knä i soffan, nära Maureen. ”Jag ska busa med dig.”
Han lade armarna om Maureen.
”Vad ska du nu hitta på?” undrade Maureen.
Ryan svarade inte, han bara log busigt.
”Om du kittlar mig ligger du väldigt risigt till sen.” skrattade Maureen.
”Jag vet.” log Ryan. ”Var är du kittlig?”
”Det talar jag väl inte om för dig busunge!”
"Jo, nu vet jag! Du är kittlig här.”
Ryan lade en hand strax ovanför Maureens knä.
Maureen tog bort handen och höll fast den.
”Ryan, jag hinner brotta ner dig innan du har börjat kittla mig. Det vet du.”
”Nej. Inte idag.” sa Ryan. ”Jag har två händer, vet du.”
Han lade armen om Maureens midja.
”Vem ligger risigt till nu, Maureen?”
Ryan började kittla henne.
”Jag vann!” jublade han.
Han log mot Maureen.
”Det är kul att kittlas.” sa han.
”Ryan, ska man inte vara snäll mot tjejer?” frågade Kate.
”Nej, man ska busa med dom!” sa Ryan glatt. ”Särskilt dom kittliga tjejerna.”
”Kom här och ge mig en kram busunge.” sa Maureen.
Hon drog Ryan intill sig och höll om honom.
Ryan besvarade kramen.
”Nu släpper jag inte dig Ryan.” sa Maureen. ”Du är fast här för resten av kvällen.”
Ryan log.
”Det går väl bra. Bara du inte pussas eller kittlas…”
”Det kan jag inte lova.” log Maureen och pussade honom på näsan.
*
24 December, 1970
Kväll.
”Sitter du och gäspar redan Ryan?” fnissade Maureen. ”Klockan är bara halv tio. Hur ska du orka sitta uppe och vänta på tomten?”
”Jag ska inte vänta på tomten.” sa Ryan med ett litet skratt. Han satte sig på knä i soffan, nära Maureen. ”Jag ska busa med dig.”
Han lade armarna om Maureen.
”Vad ska du nu hitta på?” undrade Maureen.
Ryan svarade inte, han bara log busigt.
”Om du kittlar mig ligger du väldigt risigt till sen.” skrattade Maureen.
”Jag vet.” log Ryan. ”Var är du kittlig?”
”Det talar jag väl inte om för dig busunge!”
"Jo, nu vet jag! Du är kittlig här.”
Ryan lade en hand strax ovanför Maureens knä.
Maureen tog bort handen och höll fast den.
”Ryan, jag hinner brotta ner dig innan du har börjat kittla mig. Det vet du.”
”Nej. Inte idag.” sa Ryan. ”Jag har två händer, vet du.”
Han lade armen om Maureens midja.
”Vem ligger risigt till nu, Maureen?”
Ryan började kittla henne.
”Jag vann!” jublade han.
Han log mot Maureen.
”Det är kul att kittlas.” sa han.
”Ryan, ska man inte vara snäll mot tjejer?” frågade Kate.
”Nej, man ska busa med dom!” sa Ryan glatt. ”Särskilt dom kittliga tjejerna.”
”Kom här och ge mig en kram busunge.” sa Maureen.
Hon drog Ryan intill sig och höll om honom.
Ryan besvarade kramen.
”Nu släpper jag inte dig Ryan.” sa Maureen. ”Du är fast här för resten av kvällen.”
Ryan log.
”Det går väl bra. Bara du inte pussas eller kittlas…”
”Det kan jag inte lova.” log Maureen och pussade honom på näsan.
*
Jul hos Ryan & co – del 3
24 December, 1970
Kväll.
”Just det, Maureen föreslog att vi ska ge Ryan en klätterställning i julklapp.” berättade Rebecca.
”Vilken perfekt julklapp till vår little monkey boy!” skrattade David. ”Vad säger du Ryan, ska vi be farfar bygga en åt dig?”
Ryan log och lade armen om sin far.
”Var snäll gamle man, annars får du bara gammal rutten fisk i julklapp.”
David skrattade.
”Rutten fisk…?”
”Ja, jätterutten fisk.” flinade Ryan.
David såg på de andra.
”Rutten fisk... och så kallar han sin far 'gamle man'... Är han inte lite väl kaxig, den här grabben?”
De andra instämde.
”Ska lägga den jätteruttna fisken i alla dina strumpor, pappa.” fortsatte Ryan.
David lyfte upp Ryan och vände honom upp och ner.
”Nu är du inte så kaxig va?” flinade David.
”Jooo!” fnissade Ryan.
David vände Ryan rätt och ställde ner honom på golvet. Men han höll fast sin son i en kram.
”Då får vi väl ta till det gamla knepet då…” sa David.
”Nej!” fnissade Ryan. Han försökte ta sig ur sin fars grepp.
”Vad är 'det gamla knepet'?” frågade faster Sue.
”Ska vi visa henne?” sa David.
”Nej, det ska vi verkligen inte!” fnissade Ryan.
”Ryan, kom och sätt dig här hos mig, så ska jag rädda dig!” sa Maggie.
Ryan lyckades komma ur sin fars armar och satte sig intill Maggie i soffan.
Maureen började skratta.
”Åh lilla Ryan… du går på det varje gång! Du vet ju att mamma älskar att kittlas!”
Ryan såg oroligt på Maggie.
”Men idag räddar du väl mig, Maggie?” frågade han.
”Jag vet inte det jag.” log Maggie och höll om honom.
”Men det är julafton…” försökte Ryan. ”Då ska man vara snäll.”
”Det är roligare att vara busig. Och jag hjälper gärna till.” sa Maureen. ”Ryan, nu ska vi visa din faster Sue vad vi brukar göra med dig.”
”Nej… Hjälp mig!” pep Ryan.
*
Kväll.
”Just det, Maureen föreslog att vi ska ge Ryan en klätterställning i julklapp.” berättade Rebecca.
”Vilken perfekt julklapp till vår little monkey boy!” skrattade David. ”Vad säger du Ryan, ska vi be farfar bygga en åt dig?”
Ryan log och lade armen om sin far.
”Var snäll gamle man, annars får du bara gammal rutten fisk i julklapp.”
David skrattade.
”Rutten fisk…?”
”Ja, jätterutten fisk.” flinade Ryan.
David såg på de andra.
”Rutten fisk... och så kallar han sin far 'gamle man'... Är han inte lite väl kaxig, den här grabben?”
De andra instämde.
”Ska lägga den jätteruttna fisken i alla dina strumpor, pappa.” fortsatte Ryan.
David lyfte upp Ryan och vände honom upp och ner.
”Nu är du inte så kaxig va?” flinade David.
”Jooo!” fnissade Ryan.
David vände Ryan rätt och ställde ner honom på golvet. Men han höll fast sin son i en kram.
”Då får vi väl ta till det gamla knepet då…” sa David.
”Nej!” fnissade Ryan. Han försökte ta sig ur sin fars grepp.
”Vad är 'det gamla knepet'?” frågade faster Sue.
”Ska vi visa henne?” sa David.
”Nej, det ska vi verkligen inte!” fnissade Ryan.
”Ryan, kom och sätt dig här hos mig, så ska jag rädda dig!” sa Maggie.
Ryan lyckades komma ur sin fars armar och satte sig intill Maggie i soffan.
Maureen började skratta.
”Åh lilla Ryan… du går på det varje gång! Du vet ju att mamma älskar att kittlas!”
Ryan såg oroligt på Maggie.
”Men idag räddar du väl mig, Maggie?” frågade han.
”Jag vet inte det jag.” log Maggie och höll om honom.
”Men det är julafton…” försökte Ryan. ”Då ska man vara snäll.”
”Det är roligare att vara busig. Och jag hjälper gärna till.” sa Maureen. ”Ryan, nu ska vi visa din faster Sue vad vi brukar göra med dig.”
”Nej… Hjälp mig!” pep Ryan.
*
Jul hos Ryan & co – del 2
24 December, 1970
Ryan satt på verandaräcket och spanade efter gästerna.
Maggie och Maureen kom först.
”Sitter du här och väntar?” sa Maggie och kramade Ryan.
”Mmmm, man har bra utsikt här uppe.” svarade Ryan.
”Och så har du en bra ursäkt att klättra lite på räcket.” skrattade Maureen.
”Exakt!” skrattade Ryan.
”Du borde få en klätterställning i julklapp.” sa Maureen.
”Det var en bra idé!” sa Rebecca.
”Du är så rolig Maureen.” sa Ryan och lade armen om henne.
”Ja, visst är jag.” sa Maureen. ”Och du är supergullig.”
Maureen pussade honom på kinden.
”Ska du hålla på och pussas nu igen?” sa Ryan.
”Ja, hela dagen.” log Maureen.
”Nu kommer mormor och morfar!” meddelade Rebecca.
Hon och Ryan sprang ner på stranden och mötte dem.
Mormor och morfar kramade sina barnbarn länge. Sedan gick de upp till huset.
”Har ni köpt julklappar till hela stan?” skojade Kate när hon såg alla kassar hennes mor och far bar på.
”Du vet hur pappa är, Kate, han vill alltid skämma bort er.”
”Nu skyller hon på mig.” skrattade morfar. ”Själv har hon tömt varenda hylla i alla stans affärer.”
”Ni behöver inte köpa så mycket.” sa Rebecca.
”Nej, det behöver vi inte.” log mormor. ”Men vi vill det. Och jag har bakat pretzels.”
”Yes!” sa Ryan. ”Dina pretzels är bäst mormor!”
”Åh tack min älskling.” Mormor gav sin dotterson en kram.
”Du kan ge några till tomten och renarna när de kommer inatt.” sa morfar och rufsade om Ryans hår.
Alla skrattade.
Ryan låtsades bli sur.
”Jag ska inte sitta upp och vänta på några renar.” sa han truligt. ”Och de får absolut inte äta våra pretzels.”
”Det här skämtet om tomten och renarna har hängt kvar i många år nu va?” frågade faster Sue.
”Ja, sedan Ryan var sju.” sa Rebecca.
”Och skämtet blir aldrig tråkigt.” sa Maureen. Hon såg på Ryan. ”Eller vad säger du, gullunge?”
Ryan kastade ett popcorn på Maureen.
”Om du kastar fler popcorn pussar jag dig.” varnade Maureen.
Ryan bara flinade busigt. Han tog upp tre popcorn ur skålen och kastade dem på Maureen.
”Det verkar som om Ryan vill bli pussad.” skrattade Maggie.
”Du är en tjejtjusare du Ryan.” sa David.
”Nä, men Maureen blir så glad om hon får pussa mig lite.” flinade Ryan.
De andra skrattade.
”Det kommer att gå illa för dig om du fortsätter vara så där kaxig.” sa Maureen.
”Yeah, right.” sa Ryan lugnt.
Han satte sig lite nonchalant på kanten av köksbordet.
Maureen gick fram till honom och pussade honom på halsen, precis så där som Sheila brukade göra med honom.
”Nej sluta!” pep Ryan och försökte komma undan. ”Jag ska inte vara kaxig mer, jag lovar.”
”Jodå det kommer du visst att vara.”sa Maureen ”Du kan inte låta bli. Förresten är du väldigt söt när du rodnar och dina öron blir röda.”
Ryan kastade ännu ett popcorn på Maureen.
*
Ryan satt på verandaräcket och spanade efter gästerna.
Maggie och Maureen kom först.
”Sitter du här och väntar?” sa Maggie och kramade Ryan.
”Mmmm, man har bra utsikt här uppe.” svarade Ryan.
”Och så har du en bra ursäkt att klättra lite på räcket.” skrattade Maureen.
”Exakt!” skrattade Ryan.
”Du borde få en klätterställning i julklapp.” sa Maureen.
”Det var en bra idé!” sa Rebecca.
”Du är så rolig Maureen.” sa Ryan och lade armen om henne.
”Ja, visst är jag.” sa Maureen. ”Och du är supergullig.”
Maureen pussade honom på kinden.
”Ska du hålla på och pussas nu igen?” sa Ryan.
”Ja, hela dagen.” log Maureen.
”Nu kommer mormor och morfar!” meddelade Rebecca.
Hon och Ryan sprang ner på stranden och mötte dem.
Mormor och morfar kramade sina barnbarn länge. Sedan gick de upp till huset.
”Har ni köpt julklappar till hela stan?” skojade Kate när hon såg alla kassar hennes mor och far bar på.
”Du vet hur pappa är, Kate, han vill alltid skämma bort er.”
”Nu skyller hon på mig.” skrattade morfar. ”Själv har hon tömt varenda hylla i alla stans affärer.”
”Ni behöver inte köpa så mycket.” sa Rebecca.
”Nej, det behöver vi inte.” log mormor. ”Men vi vill det. Och jag har bakat pretzels.”
”Yes!” sa Ryan. ”Dina pretzels är bäst mormor!”
”Åh tack min älskling.” Mormor gav sin dotterson en kram.
”Du kan ge några till tomten och renarna när de kommer inatt.” sa morfar och rufsade om Ryans hår.
Alla skrattade.
Ryan låtsades bli sur.
”Jag ska inte sitta upp och vänta på några renar.” sa han truligt. ”Och de får absolut inte äta våra pretzels.”
”Det här skämtet om tomten och renarna har hängt kvar i många år nu va?” frågade faster Sue.
”Ja, sedan Ryan var sju.” sa Rebecca.
”Och skämtet blir aldrig tråkigt.” sa Maureen. Hon såg på Ryan. ”Eller vad säger du, gullunge?”
Ryan kastade ett popcorn på Maureen.
”Om du kastar fler popcorn pussar jag dig.” varnade Maureen.
Ryan bara flinade busigt. Han tog upp tre popcorn ur skålen och kastade dem på Maureen.
”Det verkar som om Ryan vill bli pussad.” skrattade Maggie.
”Du är en tjejtjusare du Ryan.” sa David.
”Nä, men Maureen blir så glad om hon får pussa mig lite.” flinade Ryan.
De andra skrattade.
”Det kommer att gå illa för dig om du fortsätter vara så där kaxig.” sa Maureen.
”Yeah, right.” sa Ryan lugnt.
Han satte sig lite nonchalant på kanten av köksbordet.
Maureen gick fram till honom och pussade honom på halsen, precis så där som Sheila brukade göra med honom.
”Nej sluta!” pep Ryan och försökte komma undan. ”Jag ska inte vara kaxig mer, jag lovar.”
”Jodå det kommer du visst att vara.”sa Maureen ”Du kan inte låta bli. Förresten är du väldigt söt när du rodnar och dina öron blir röda.”
Ryan kastade ännu ett popcorn på Maureen.
*
Jul hos Ryan & co – del 1
24 December, 1970
”Vi har ju glömt att sätta upp stjärnan i granen!” sa Rebecca på julaftonsmorgonen.
”Det kan jag göra!” sa Ryan. ”Var är vår trappstege?”
”Du ska alltid klättra på allt du, Little Monkey Boy.” skrattade Rebecca.
”Det är kul!” sa Ryan glatt.
”Stegen är så gammal och ranglig, Ryan.” sa David. ”Ingen ska klättra upp på den. Jag ska kasta den nån dag.”
”Sätt upp stjärnan du pappa.” sa Rebecca. ”Innan Ryan börjar klättra i granen.”
David skrattade.
”Ja, det är nog säkrast.”
”Vad ska jag klättra på då?” frågade Ryan.
”Du kan klättra upp på din stol.” log Kate. ”Vi ska äta frukost.”
Ryan satte sig på sin plats vid köksbordet.
”När kommer gästerna?” frågade Rebecca.
”Mormor, morfar, Maggie och Maureen kommer till lunch.” sa Kate. ”Farmor och farfar kommer lite senare.”
”Och jag ska åka till flygplatsen och hämta faster Sue om en stund.” sa David.
”Det ska bli så kul att träffa faster Sue igen!” sa Ryan.
”Ja, verkligen!” sa Rebecca. ”Det var längesen. Kul att hon vill fira jul med oss.”
”Ja ska bli kul att ha henne här ett tag.” sa David. ”Hon var lite tveksam först, med tanke på hur folk har pratat bakom hennes rygg.”
”Hon ska inte bry sig om alla inskränkta människor!” sa Ryan. ”Och en del borde ha vett att inte lägga sig i så mycket.”
”Tänk om alla var lika kloka och snälla som du älskling!” sa Kate. Hon pussade Ryan på håret.
”Ja, då skulle världen vara bättre.” sa Rebecca. ”Du är världens finaste, visste du det lillbrorsan?”
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*
”Vi har ju glömt att sätta upp stjärnan i granen!” sa Rebecca på julaftonsmorgonen.
”Det kan jag göra!” sa Ryan. ”Var är vår trappstege?”
”Du ska alltid klättra på allt du, Little Monkey Boy.” skrattade Rebecca.
”Det är kul!” sa Ryan glatt.
”Stegen är så gammal och ranglig, Ryan.” sa David. ”Ingen ska klättra upp på den. Jag ska kasta den nån dag.”
”Sätt upp stjärnan du pappa.” sa Rebecca. ”Innan Ryan börjar klättra i granen.”
David skrattade.
”Ja, det är nog säkrast.”
”Vad ska jag klättra på då?” frågade Ryan.
”Du kan klättra upp på din stol.” log Kate. ”Vi ska äta frukost.”
Ryan satte sig på sin plats vid köksbordet.
”När kommer gästerna?” frågade Rebecca.
”Mormor, morfar, Maggie och Maureen kommer till lunch.” sa Kate. ”Farmor och farfar kommer lite senare.”
”Och jag ska åka till flygplatsen och hämta faster Sue om en stund.” sa David.
”Det ska bli så kul att träffa faster Sue igen!” sa Ryan.
”Ja, verkligen!” sa Rebecca. ”Det var längesen. Kul att hon vill fira jul med oss.”
”Ja ska bli kul att ha henne här ett tag.” sa David. ”Hon var lite tveksam först, med tanke på hur folk har pratat bakom hennes rygg.”
”Hon ska inte bry sig om alla inskränkta människor!” sa Ryan. ”Och en del borde ha vett att inte lägga sig i så mycket.”
”Tänk om alla var lika kloka och snälla som du älskling!” sa Kate. Hon pussade Ryan på håret.
”Ja, då skulle världen vara bättre.” sa Rebecca. ”Du är världens finaste, visste du det lillbrorsan?”
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*
Jul hos Elle
*
Julafton”Var är du, Elle?” Louella såg sig om efter dottern.
”Jag är här!” hördes en liten röst bakom granen. ”Jag gömmer julklappar.”
Elle kröp fram och ställde sig upp.
”Så, nu ligger de bra där.”
”Du är duktig du som ordnar med allt julpyssel.” sa Louella.
”Jaaa, det är jag.” sa Elle. ”Det är roligt. Du mamma, får jag gå ut en stund?”
”Okej, men stanna här utanför.”
”Det ska jag. Jag ska bygga snögubbe.”
”Ha så roligt älskling.” sa Louella.
Elle såg på sin mamma en stund, funderade på något.
”Snäääälla mamma, du kan väl följa med ut och bygga snögubbe med mig och kanske en snölykta?”
Elle såg bedjande på Louella.
Louella log.
”Jo, det kan jag väl.”
”Jippi!” Elle studsade upp och ner av glädje.
”Klä på dig du, Elle. Jag ska bara hämta ljus till snölyktan.”
”Många ljus. Det ska bli världens finaste snölykta!” sa Elle. ”En jättestor ska vi bygga, så alla som ser den ska bli glada.”
”Du är världens finaste och sötaste unge. Vet du det Elle?”
Elle kastade sig i sin mammas famn och kramade henne.
”Vi får en fin jul; du och mormor och jag.” sa Louella när de gick ut i snön. ”Tror du inte det?”
”Jo.” sa Elle. ”Men jag önskar att pappa också får en bra jul.”
”Han blir glad om han vet att du tänker lite extra på honom.” sa Louella.
”Han blir nog glad om du också tänker lite extra på honom.” trodde Elle.
”Mmmm.” sa Louella.
”Ikväll, när vi går till sängs ska jag säga extra högt: ’God natt pappa och god jul!’ Då känner han att jag tänker på honom och längtar.”
*
Jul hos Coral & Kyle – del 4
24 december
”Kör försiktigt nu, Robert.” sa Lizzie när de åkte på den slingriga vägen vid Morton’s Quarry.
Han flinade och körde oförsiktigt ryckigt.
”Lägg av!” sa Lizzie.
”Jag skojar ju bara lite.” sa han.
”Det är inte kul.” sa Lizzie. ”Du vet hur många som har dött på den här vägen.”
”Okej, förlåt. Jag ska köra försiktigt.”
Fadern sneglade på Kyle och Coral i baksätet.
”Det är ingen som är åksjuk va?”
”Nej.” svarade Kyle och Coral samtidigt.
”Bra.” sa fadern.
”Nån som är hungrig då? Det börjar bli dags för lunch.” sa Lizzie. ”Ska vi ta en hamburgare på Archie’s Diner?”
”Brukade inte ni sjunga den där cheeseburger-låten när ni var yngre?” frågade Lizzie. ”Hur gick den?”
Coral puffade mjukt till Kyle.
”Sjung brorsan.”
Kyle log och skakade på huvudet. Han puffade tillbaka.
“Bara om du också sjunger.”
Coral log.
”Okej, vi sjunger båda två.”
Cheeseburgers for me
Cheeseburgers for me right now
If I could only have a shake and some pie
My life would be so complete
If I go walk for what a treat
Some onion rings would be so neat
The fries and shakes that can't be beat
Give me food I want to eat
”Vilken jävla låt…” sa fadern. Men han skrattade lite.
Coral och Kyle sjöng sista versen ännu högre.
Cheeseburgers for me
My life would be so complete
Burgers really are neat
Every day of the week
And don't forget my fries!
*
”Kör försiktigt nu, Robert.” sa Lizzie när de åkte på den slingriga vägen vid Morton’s Quarry.
Han flinade och körde oförsiktigt ryckigt.
”Lägg av!” sa Lizzie.
”Jag skojar ju bara lite.” sa han.
”Det är inte kul.” sa Lizzie. ”Du vet hur många som har dött på den här vägen.”
”Okej, förlåt. Jag ska köra försiktigt.”
Fadern sneglade på Kyle och Coral i baksätet.
”Det är ingen som är åksjuk va?”
”Nej.” svarade Kyle och Coral samtidigt.
”Bra.” sa fadern.
”Nån som är hungrig då? Det börjar bli dags för lunch.” sa Lizzie. ”Ska vi ta en hamburgare på Archie’s Diner?”
”Brukade inte ni sjunga den där cheeseburger-låten när ni var yngre?” frågade Lizzie. ”Hur gick den?”
Coral puffade mjukt till Kyle.
”Sjung brorsan.”
Kyle log och skakade på huvudet. Han puffade tillbaka.
“Bara om du också sjunger.”
Coral log.
”Okej, vi sjunger båda två.”
Cheeseburgers for me
Cheeseburgers for me right now
If I could only have a shake and some pie
My life would be so complete
If I go walk for what a treat
Some onion rings would be so neat
The fries and shakes that can't be beat
Give me food I want to eat
”Vilken jävla låt…” sa fadern. Men han skrattade lite.
Coral och Kyle sjöng sista versen ännu högre.
Cheeseburgers for me
My life would be so complete
Burgers really are neat
Every day of the week
And don't forget my fries!
*
Jul hos Coral & Kyle – del 3
*
24 december”Jag tänkte att vi ska åka upp till stugan vid Lake Hydra och fira jul.” sa fadern på julaftons morgon. ”Det är så vackert och fridfullt där uppe och det blir skönt att komma ifrån stan lite.”
”Det låter jättetrevligt.” sa Lizzie.
”Måste vi…?” slank det ur Kyle innan han hann tänka sig för.
Fadern skrattade.
”Ungar… de vill bara vara i stan jämt, med alla moderniteter.” sa han till Lizzie.
Sedan vände han sig till Kyle och Coral.
”Ni har ju era bärbara datorer, ta med er dom så ni kan spela och chatta eller vad ni nu gör när ni får tråkigt.”
”Tycker ni inte om stugan?” frågade Lizzie.
”Jo då, det gör dom.” svarade fadern. ”De tycker väl att det är lite trist att vara borta från stan bara. Eller hur?”
Fadern rufsade om Kyles hår.
”Mmmm…” mumlade Kyle.
”Kom Kyle, vi går och packar.” sa Coral.
Syskonen gick in i rummet de delade.
Kyle sjönk ner på sin säng.
”Jag vill inte åka till stugan, Coral.”
”Jag vet.” sa Coral. ”Inte jag heller.”
”T-t-t-änk om…” stammade Kyle. Han började bita på sin tumnagel.
Coral satte sig intill honom och tog ner hans hand.
”Bit inte så där, Kyle, du kommer bita sönder hela nageln snart.”
Coral lade armen om sin brors axlar.
”Han kan inte göra nåt nu - inte när Lizzie är med.”
De hörde fadern ropa från köket:
”Packar ni nu eller? Vi åker om en timme!”
”Ja, vi packar!” skrek Coral tillbaka.
Hon reste sig och tog fram deras väskor ur garderoben.
”Det är väl bäst att vi börjar packa.”
Kyle suckade.
Coral såg på sin bror och log finurligt. Hon började prata med fånigt överdriven basröst.
”Kyle, sluta sucka. Packa dina väskor istället. Dagens ungar är så lata. De sitter bara och tjurar.”
De kollapsade på sängen och gapskrattade.
Lizzie uppenbarade sig i dörröppningen. Hon såg roat på Coral och Kyle.
”Vad är det som är så roligt?”
”Coral.” skrattade Kyle. ”Hon är knasig.”
*
onsdag, december 23, 2009
Jul hos Coral & Kyle – del 2
*
”Jag går ut och skottar snö.” sa fadern på kvällen.
”Nu? Men jag har gjort varm choklad.” sa Lizzie.
”Det ska snöa mer inatt och då blir det dubbelt så mycket skotta imorgon.” svarade Robert. "Och jag arbetar inte som en slav på julafton."
Han gick ut i hallen och drog på sig sina varma ytterkläder.
”Ska jag hjälpa till, pappa?” frågade Kyle tjänstvilligt.
Fadern gav ifrån sig ett litet hånfullt skratt.
”Du…? Du orkar väl knappt lyfta en snöskyffel!”
Kyle bara blängde på sin far. Han orkade inte ta illa upp.
Det gjorde Coral i hans ställe; hennes ögon smalnade när hon spände blicken i fadern.
”Det var ett skämt.” sa fadern. ”Slappna av.”
”Skotta snö du.” sa Lizzie. ”Vi går i alla fall ut i köket och dricker choklad.”
Hon lade armen om Kyle och Coral och ledde ut dem i köket.
”Jag är glad att du vill vara vår mamma.” sa Kyle.
Han såg lite generad ut när han insåg att han tänkt högt.
”Det är jag också glad för.” sa Coral.
”Åh tack, älsklingar!” Lizzie såg glad ut. ”Och jag är glad att ni vill ha mig till mamma.”
Hon kramade om Kyle och sedan Coral.
Coral var nära att börja gråta. Hon bet ihop och upprepade tyst för sig själv:
Inga tårar Coral. Inte gråta.
Kyle kramade sin systers hand. Som om han visste vad hon tänkte.
Coral harklade sig.
”Nu dricker vi choklad tycker jag.” sa hon.
”Det tycker jag med.” sa Kyle.
Lizzie log mot dem.
Jag hoppas att de vet vilka fina ungar de är, tänkte hon.
*
”Jag går ut och skottar snö.” sa fadern på kvällen.
”Nu? Men jag har gjort varm choklad.” sa Lizzie.
”Det ska snöa mer inatt och då blir det dubbelt så mycket skotta imorgon.” svarade Robert. "Och jag arbetar inte som en slav på julafton."
Han gick ut i hallen och drog på sig sina varma ytterkläder.
”Ska jag hjälpa till, pappa?” frågade Kyle tjänstvilligt.
Fadern gav ifrån sig ett litet hånfullt skratt.
”Du…? Du orkar väl knappt lyfta en snöskyffel!”
Kyle bara blängde på sin far. Han orkade inte ta illa upp.
Det gjorde Coral i hans ställe; hennes ögon smalnade när hon spände blicken i fadern.
”Det var ett skämt.” sa fadern. ”Slappna av.”
”Skotta snö du.” sa Lizzie. ”Vi går i alla fall ut i köket och dricker choklad.”
Hon lade armen om Kyle och Coral och ledde ut dem i köket.
”Jag är glad att du vill vara vår mamma.” sa Kyle.
Han såg lite generad ut när han insåg att han tänkt högt.
”Det är jag också glad för.” sa Coral.
”Åh tack, älsklingar!” Lizzie såg glad ut. ”Och jag är glad att ni vill ha mig till mamma.”
Hon kramade om Kyle och sedan Coral.
Coral var nära att börja gråta. Hon bet ihop och upprepade tyst för sig själv:
Inga tårar Coral. Inte gråta.
Kyle kramade sin systers hand. Som om han visste vad hon tänkte.
Coral harklade sig.
”Nu dricker vi choklad tycker jag.” sa hon.
”Det tycker jag med.” sa Kyle.
Lizzie log mot dem.
Jag hoppas att de vet vilka fina ungar de är, tänkte hon.
*
Jul hos Coral & Kyle – del 1
*
”Wow! Vilken julgran!” utbrast Kyle när han och Coral kom hem från Darla.
”Ja, visst är den fin!” sa Lizzie.
Granen var mörkgrön och bred och nådde nästan ända upp till taket.
Coral och Kyle klädde granen tillsammans med Lizzie senare på eftermiddagen.
Fadern satt och tittade på.
Coral lade märke till att han såg lite svartsjuk ut när hans barn skojade och skrattade tillsammans med Lizzie.
”Robert, sluta tjura.” sa Lizzie. ”Kom hit och umgås och klä granen med oss istället.”
Han reste sig och gjorde som Lizzie sa.
Kyle och Coral såg på varandra, fulla i skratt.
De njöt av att Lizzie fick fadern att göra precis som hon sa.
Lizzie lagade en god kycklinggryta till middag och de hade en riktigt trevlig måltid.
Ett oroligt ögonblick uppstod när Coral råkade välta ut sitt glas med läsk så att drycken rann ner på golvet.
Coral satt spikrak i ryggen, varenda nerv i kroppen spänd.
Kyle såg på fadern, sedan på systern med oroliga ögon.
Fadern höjde handen för att slå till Coral, men så kom han på sig själv; Lizzie var ju med.
Istället för att ge sin dotter en örfil, rufsade han om hennes kopparröda lockar och skrattade.
”Se inte så sorgsen ut Coral. Det är bara lite Pepsi, det går att torka upp, vet du.”
Fadern hämtade hushållspapper och torkade upp läsken, sedan tog han fram en ny Pepsi-burk till Coral.
Coral och Kyle utväxlade blickar.
Vem var den här mannen...?
Han såg ut som deras far, men han betedde sig absolut inte som mannen de hatade och fruktade.
De visste inte vad Lizzie gjorde med fadern, men de älskade henne för att hon fanns hos dem.
Snälla Lizzie, stanna hos oss för alltid! bad Kyle tyst för sig själv.
*
”Wow! Vilken julgran!” utbrast Kyle när han och Coral kom hem från Darla.
”Ja, visst är den fin!” sa Lizzie.
Granen var mörkgrön och bred och nådde nästan ända upp till taket.
Coral och Kyle klädde granen tillsammans med Lizzie senare på eftermiddagen.
Fadern satt och tittade på.
Coral lade märke till att han såg lite svartsjuk ut när hans barn skojade och skrattade tillsammans med Lizzie.
”Robert, sluta tjura.” sa Lizzie. ”Kom hit och umgås och klä granen med oss istället.”
Han reste sig och gjorde som Lizzie sa.
Kyle och Coral såg på varandra, fulla i skratt.
De njöt av att Lizzie fick fadern att göra precis som hon sa.
Lizzie lagade en god kycklinggryta till middag och de hade en riktigt trevlig måltid.
Ett oroligt ögonblick uppstod när Coral råkade välta ut sitt glas med läsk så att drycken rann ner på golvet.
Coral satt spikrak i ryggen, varenda nerv i kroppen spänd.
Kyle såg på fadern, sedan på systern med oroliga ögon.
Fadern höjde handen för att slå till Coral, men så kom han på sig själv; Lizzie var ju med.
Istället för att ge sin dotter en örfil, rufsade han om hennes kopparröda lockar och skrattade.
”Se inte så sorgsen ut Coral. Det är bara lite Pepsi, det går att torka upp, vet du.”
Fadern hämtade hushållspapper och torkade upp läsken, sedan tog han fram en ny Pepsi-burk till Coral.
Coral och Kyle utväxlade blickar.
Vem var den här mannen...?
Han såg ut som deras far, men han betedde sig absolut inte som mannen de hatade och fruktade.
De visste inte vad Lizzie gjorde med fadern, men de älskade henne för att hon fanns hos dem.
Snälla Lizzie, stanna hos oss för alltid! bad Kyle tyst för sig själv.
*
The Night Before Xmas at the McKenzie family
23 December, 1970
Maggie och Kate stod i köket och bakade julkakor.
”Ingen ser om jag snor en kaka, va?” sa Ryan och tog en kaka.
”Spara några åt Tomten.” log Kate.
Det hade blivit ett klassiskt litet julskämt hos familjen McKenzie.
När Ryan var liten var han väldigt noga med att Tomten och renarna skulle få kakor och morötter när de kom. Julen när Ryan var sju år satt han uppe mitt i natten och väntade på Tomten.
När David frågade vad han gjorde uppe så sent svarade Ryan, på en sjuårings fulla allvar:
"Tomten och renarna kanske vill ha lite sällskap när dom kommer."
“Ska vi lägga fram några kakor åt tomten och renarna?” frågade Rebecca och log lite retsamt mot sin lillebror. ”Det brukar du ju vilja göra.”
”Ha, ha, roligt.” svarade Ryan. Men han kunde inte låta bli att le.
Han satte sig hos Maureen och Sunshine i soffan.
”Vilken familj jag har, va…?” sa han till tjejerna. ”Man gör en knasig grej när man är liten och sen retas familjen för resten av ens liv…”
”Den berättelsen är ju så gullig!” sa Maureen och drog in Ryan i sin famn. ”Jag älskar att höra om alla dina roliga och gulliga påhitt.”
”Gör du…?” sa Ryan.
”Ja, det gör jag!” Maureen skrattade åt hans förvåning. "Men det vet du väl att jag gör?”
”Kanske det.” sa Ryan och log mot Maureen.
”Ska du sitta uppe i natt och vänta på Tomten?” frågade Maureen och petade honom retsamt i sidan.
Ryan fnissade.
”Sluta kittlas! Och nej, jag ska inte sitta uppe i natt.”
”Stackars Tomten...” sa Rebecca. ”Han kanske gillar ditt sällskap.”
”Det är alltså ingen här som vill ha julklappar i år…?” sa Ryan.
”Awww… lilla Ryan… retas vi för mycket med dig?” frågade Maureen.
”Nej, det gör ingenting.” log Ryan. ”Jag gillar er ändå.”
Ryan kramade Maureen.
”Min älskling, du är så gullig!” sa Maureen. ”Får man ge dig en liten julpuss?”
”Nej,” sa Ryan med glimten i ögat. ”Jag vill inte ha tjejbaciller.”
”Du får en puss i alla fall.” Maureen pussade honom.
”Tjejer är hopplösa…” suckade Ryan.
”Yep.” sa Sunshine glatt. ”Och du älskar oss!”
Maggie och Kate stod i köket och bakade julkakor.
”Ingen ser om jag snor en kaka, va?” sa Ryan och tog en kaka.
”Spara några åt Tomten.” log Kate.
Det hade blivit ett klassiskt litet julskämt hos familjen McKenzie.
När Ryan var liten var han väldigt noga med att Tomten och renarna skulle få kakor och morötter när de kom. Julen när Ryan var sju år satt han uppe mitt i natten och väntade på Tomten.
När David frågade vad han gjorde uppe så sent svarade Ryan, på en sjuårings fulla allvar:
"Tomten och renarna kanske vill ha lite sällskap när dom kommer."
“Ska vi lägga fram några kakor åt tomten och renarna?” frågade Rebecca och log lite retsamt mot sin lillebror. ”Det brukar du ju vilja göra.”
”Ha, ha, roligt.” svarade Ryan. Men han kunde inte låta bli att le.
Han satte sig hos Maureen och Sunshine i soffan.
”Vilken familj jag har, va…?” sa han till tjejerna. ”Man gör en knasig grej när man är liten och sen retas familjen för resten av ens liv…”
”Den berättelsen är ju så gullig!” sa Maureen och drog in Ryan i sin famn. ”Jag älskar att höra om alla dina roliga och gulliga påhitt.”
”Gör du…?” sa Ryan.
”Ja, det gör jag!” Maureen skrattade åt hans förvåning. "Men det vet du väl att jag gör?”
”Kanske det.” sa Ryan och log mot Maureen.
”Ska du sitta uppe i natt och vänta på Tomten?” frågade Maureen och petade honom retsamt i sidan.
Ryan fnissade.
”Sluta kittlas! Och nej, jag ska inte sitta uppe i natt.”
”Stackars Tomten...” sa Rebecca. ”Han kanske gillar ditt sällskap.”
”Det är alltså ingen här som vill ha julklappar i år…?” sa Ryan.
”Awww… lilla Ryan… retas vi för mycket med dig?” frågade Maureen.
”Nej, det gör ingenting.” log Ryan. ”Jag gillar er ändå.”
Ryan kramade Maureen.
”Min älskling, du är så gullig!” sa Maureen. ”Får man ge dig en liten julpuss?”
”Nej,” sa Ryan med glimten i ögat. ”Jag vill inte ha tjejbaciller.”
”Du får en puss i alla fall.” Maureen pussade honom.
”Tjejer är hopplösa…” suckade Ryan.
”Yep.” sa Sunshine glatt. ”Och du älskar oss!”
tisdag, december 22, 2009
Utopia…
*
Coral och Kyle var hemma hos Corals kompis Darla och hennes familj, för att fira att de hade jullov och de skulle sova över där i natt.
Kyle och Coral stortrivdes hemma hos Darla.
Darla, hennes äldre syster Amanda och deras föräldrar var underbara och varma människor.
Nu satt Kyle vid soffbordet och spelade spel med Darla och Amanda.
Coral hjälpte Darlas föräldrar att duka av middagsbordet.
”Gå in och spela med de andra du.” sa Darlas pappa.
”Är det säkert att jag inte ska hjälpa till…?” frågade Coral.
”Du är ju gäst, gumman.” sa Darlas mamma.
Coral gick in till Darla, Amanda och Kyle i vardagsrummet.
”Coral, vet du att din lillebror fuskar?” log Darla.
Coral skrattade.
”Fuskar du Kyle?”
”Han är hopplös.” sa Darla. ”Han flyttade min spelpjäs bakåt.”
”Nej, det var inte jag.” sa Kyle oskyldigt. ”Det måste ha varit någon slags magnetisk dragningskraft.”
”Ja, säkert!” skrattade Darla. ”Jag ska ge dig för magnetisk dragningskraft!”
Darla höll ner Kyle i soffan.
”Nej, inte kittlas!” skrek Kyle. ”Jag hatar att bli kittlad.”
”Sorry lilla vän..." flinade Darla. "men fuskar man och flyttar på andras spelpjäser blir man kittlad i det här huset. Familjeregler.”
Coral såg roat på sin bror som försökte komma undan Darlas kittlingsattacker.
Det kändes skönt att se honom glad.
Coral var oerhört tacksam att Darlas familj kunde få henne och Kyle att känna sig så trygga och lyckliga - och det var utan att de visste vad Coral och Kyle gick igenom med sin pappa.
”Erkänner du att du fuskar, Kyle?” frågade Darla.
”Aldrig!” fnissade Kyle.
”Okej, skyll dig själv.” flinade Darla.
Hon stoppade händerna innanför Kyles tröja och kittlade honom skoningslöst.
Kyle rodnade och försökte komma loss.
Amanda och Coral skrattade.
”Sluta skratta och hjälp mig istället!” sa Kyle.
”Du är det sötaste som finns, Kyle” sa Darla när hon slutat kittla honom.
”Jag håller med.” sa Amanda.
”Det är jag inte alls. Ni är ju helknasiga.” sa Kyle lite blygt.
”Mmmm, vi är helknasiga.” skrattade Darla. ”Men du är i alla fall jättesöt.”
Darla gav Kyle en kram.
Coral satt försjunken i egna tankar.
Hon önskade att hon och Kyle alltid kunde få ha det så här kul och mysigt.
”En penny för dina tankar.” sa Amanda.
”Va?” Coral kom tillbaka till verkligheten.
Amanda log.
”Vad tänker du på gumman?”
”Allt och inget.” mumlade Coral.
Kyle såg på sin syster. Han förstod att hon tänkte samma sak som han; att det var skönt att för en gångs skull få vara i en normal, trygg familj.
Darla strök Kyle över håret.
”Sitter du också och dagdrömmer nu?”
Kyle nickade.
Han önskade att Coral och han skulle få ha det så här bra längre än en dag.
*
Coral och Kyle var hemma hos Corals kompis Darla och hennes familj, för att fira att de hade jullov och de skulle sova över där i natt.
Kyle och Coral stortrivdes hemma hos Darla.
Darla, hennes äldre syster Amanda och deras föräldrar var underbara och varma människor.
Nu satt Kyle vid soffbordet och spelade spel med Darla och Amanda.
Coral hjälpte Darlas föräldrar att duka av middagsbordet.
”Gå in och spela med de andra du.” sa Darlas pappa.
”Är det säkert att jag inte ska hjälpa till…?” frågade Coral.
”Du är ju gäst, gumman.” sa Darlas mamma.
Coral gick in till Darla, Amanda och Kyle i vardagsrummet.
”Coral, vet du att din lillebror fuskar?” log Darla.
Coral skrattade.
”Fuskar du Kyle?”
”Han är hopplös.” sa Darla. ”Han flyttade min spelpjäs bakåt.”
”Nej, det var inte jag.” sa Kyle oskyldigt. ”Det måste ha varit någon slags magnetisk dragningskraft.”
”Ja, säkert!” skrattade Darla. ”Jag ska ge dig för magnetisk dragningskraft!”
Darla höll ner Kyle i soffan.
”Nej, inte kittlas!” skrek Kyle. ”Jag hatar att bli kittlad.”
”Sorry lilla vän..." flinade Darla. "men fuskar man och flyttar på andras spelpjäser blir man kittlad i det här huset. Familjeregler.”
Coral såg roat på sin bror som försökte komma undan Darlas kittlingsattacker.
Det kändes skönt att se honom glad.
Coral var oerhört tacksam att Darlas familj kunde få henne och Kyle att känna sig så trygga och lyckliga - och det var utan att de visste vad Coral och Kyle gick igenom med sin pappa.
”Erkänner du att du fuskar, Kyle?” frågade Darla.
”Aldrig!” fnissade Kyle.
”Okej, skyll dig själv.” flinade Darla.
Hon stoppade händerna innanför Kyles tröja och kittlade honom skoningslöst.
Kyle rodnade och försökte komma loss.
Amanda och Coral skrattade.
”Sluta skratta och hjälp mig istället!” sa Kyle.
”Du är det sötaste som finns, Kyle” sa Darla när hon slutat kittla honom.
”Jag håller med.” sa Amanda.
”Det är jag inte alls. Ni är ju helknasiga.” sa Kyle lite blygt.
”Mmmm, vi är helknasiga.” skrattade Darla. ”Men du är i alla fall jättesöt.”
Darla gav Kyle en kram.
Coral satt försjunken i egna tankar.
Hon önskade att hon och Kyle alltid kunde få ha det så här kul och mysigt.
”En penny för dina tankar.” sa Amanda.
”Va?” Coral kom tillbaka till verkligheten.
Amanda log.
”Vad tänker du på gumman?”
”Allt och inget.” mumlade Coral.
Kyle såg på sin syster. Han förstod att hon tänkte samma sak som han; att det var skönt att för en gångs skull få vara i en normal, trygg familj.
Darla strök Kyle över håret.
”Sitter du också och dagdrömmer nu?”
Kyle nickade.
Han önskade att Coral och han skulle få ha det så här bra längre än en dag.
*
måndag, december 21, 2009
Rockin' Around the Christmas Tree - del 17
*
21 December, 1970.
Måndag eftermiddag.
”Titta Ryan, vi står under mistel!” Jill pekade på mistel som hängde i ett rött band över dörrposten.
”Eh, det är inte mistel…” försökte Ryan lite nervöst. ”… det är basilika.”
”Älskling, vi gick inte på det där förra året, så vänta dig inte att vi ska göra det i år!” skrattade Maureen.
”Så du kommer inte undan det här året heller, sötnos.” sa Sheila.
”Ni får fånga mig först!”
Ryan skyndade sig mot terrassen, men tjejerna ställde sig i vägen för honom. Han hade inte en chans mot fem tjejer.
Maureen drog in honom i sin famn.
”Nu är du fast Ryan!”
”Jag vill inte ha några pussar.” fnissade Ryan. Hans kinder blev rosiga. ”Ni tjejer är ju farliga!”
Han tog sig ur Maureens grepp.
”Du får pussar vare sig du vill eller inte.” sa Sheila.
Hon knuffade milt ner Ryan i soffan och började pussa honom.
”Det finns ju ingen mistel här över soffan!” protesterade Ryan.
David som just skulle hänga upp mistel över dörren till terrassen gick fram till Ryan och tjejerna och höll misteln över soffan.
”Nu finns det mistel här också.” flinade han.
”Pappa…” suckade Ryan. ”Du är världens knäppaste!”
Tjejerna fnissade.
"Ryan, vad är värst: att bli pussad eller kittlad?” frågade Jill.
”Det är lika hemskt.” sa Ryan.
”Äh, det måste väl vara värre att bli kittlad.” sa Maureen. Hon satte sig intill Ryan i soffan.
”Ja, det vet väl du.” flinade Ryan.
”Och vad menar du med det?” sa Maureen småskrattande.
”Jag menar at du är kittlig.” sa Ryan. ”Inte sant?”
Han lade en hand på Maureens knä.
Maureen tog bort hans hand. Sedan drog hon ner Ryan så att han låg med överkroppen i hennes knä.
”Och du lille vän, är superkittlig.”
”Näää, det är jag inte.” protesterade Ryan.
”Inte ljuga så här nära jul.” sa Maggie. ”Då kommer inte tomten.”
”Kom igen tjejer, nu torterar vi sötnosen!” sa Sheila. ”Alla på en gång!”
”Nej!” fnissade Ryan. ”Pappa, hjälp mig!”
”Pappa hjälp mig?” skrattade David. ”Var det inte jag som var världens knäppaste alldeles nyss?”
”Skojade bara lite.” sa Ryan oskyldigt.
David skrattade.
”Bra försök, pysen.” sa David.
”Ska alla tortera mig nu?” frågade Ryan oroligt.
”Yep!” sa Sunshine.
”Skulle man inte vara snäll nu innan jul...?” flinade Ryan.
”Tomten har sagt att vi ska hålla ordning på dig.” sa Kate. ”Och då måste man kittlas lite.”
Ryan kiknade av skratt när hans familj och vänner började kittla honom.
”Ni får inga julklappar i år!” pep han.
*
☃
* 21 December, 1970.
Måndag eftermiddag.
”Titta Ryan, vi står under mistel!” Jill pekade på mistel som hängde i ett rött band över dörrposten.
”Eh, det är inte mistel…” försökte Ryan lite nervöst. ”… det är basilika.”
”Älskling, vi gick inte på det där förra året, så vänta dig inte att vi ska göra det i år!” skrattade Maureen.
”Så du kommer inte undan det här året heller, sötnos.” sa Sheila.
”Ni får fånga mig först!”
Ryan skyndade sig mot terrassen, men tjejerna ställde sig i vägen för honom. Han hade inte en chans mot fem tjejer.
Maureen drog in honom i sin famn.
”Nu är du fast Ryan!”
”Jag vill inte ha några pussar.” fnissade Ryan. Hans kinder blev rosiga. ”Ni tjejer är ju farliga!”
Han tog sig ur Maureens grepp.
”Du får pussar vare sig du vill eller inte.” sa Sheila.
Hon knuffade milt ner Ryan i soffan och började pussa honom.
”Det finns ju ingen mistel här över soffan!” protesterade Ryan.
David som just skulle hänga upp mistel över dörren till terrassen gick fram till Ryan och tjejerna och höll misteln över soffan.
”Nu finns det mistel här också.” flinade han.
”Pappa…” suckade Ryan. ”Du är världens knäppaste!”
Tjejerna fnissade.
"Ryan, vad är värst: att bli pussad eller kittlad?” frågade Jill.
”Det är lika hemskt.” sa Ryan.
”Äh, det måste väl vara värre att bli kittlad.” sa Maureen. Hon satte sig intill Ryan i soffan.
”Ja, det vet väl du.” flinade Ryan.
”Och vad menar du med det?” sa Maureen småskrattande.
”Jag menar at du är kittlig.” sa Ryan. ”Inte sant?”
Han lade en hand på Maureens knä.
Maureen tog bort hans hand. Sedan drog hon ner Ryan så att han låg med överkroppen i hennes knä.
”Och du lille vän, är superkittlig.”
”Näää, det är jag inte.” protesterade Ryan.
”Inte ljuga så här nära jul.” sa Maggie. ”Då kommer inte tomten.”
”Kom igen tjejer, nu torterar vi sötnosen!” sa Sheila. ”Alla på en gång!”
”Nej!” fnissade Ryan. ”Pappa, hjälp mig!”
”Pappa hjälp mig?” skrattade David. ”Var det inte jag som var världens knäppaste alldeles nyss?”
”Skojade bara lite.” sa Ryan oskyldigt.
David skrattade.
”Bra försök, pysen.” sa David.
”Ska alla tortera mig nu?” frågade Ryan oroligt.
”Yep!” sa Sunshine.
”Skulle man inte vara snäll nu innan jul...?” flinade Ryan.
”Tomten har sagt att vi ska hålla ordning på dig.” sa Kate. ”Och då måste man kittlas lite.”
Ryan kiknade av skratt när hans familj och vänner började kittla honom.
”Ni får inga julklappar i år!” pep han.
*
Rockin' Around the Christmas Tree - del 16
*
21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)
”Ramla inte ner nu.” sa Maureen oroligt när Ryan klättrade upp på statyn av stadens borgmästare.
”Ingen fara.” sa Ryan. ”Jag är van att klättra.”
”Jo vi vet det, Little Monkey Boy!” skrattade Sunshine.
”Ja, du klättrar ju på allt.” skrattade Maureen.
Ryan satte tomteluvan på borgmästarstatyn.
”Så där,” sa han förnöjt. ”nu fryser ingen staty här i stan om huvudet.”
Han klättrade ner till Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska vi klättra på nu?”
”Du ska inte klättra på nånting mer nu Ry.” skrattade Maureen. ”Nu ska vi gå hem till dig och ha julfest.”
”Och vi ska se om de har hängt upp nån mistel än.” sa Sheila.
”Ha, ha, jättekul.” sa Ryan.
”Men det är väl romantiskt att stå under en mistel och kyssas? Tycker du inte det Ryan…?” retades Sheila.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
”Det är ganska fånigt. Jag fattar inte varför folk måste pussas så fort de ser en mistel.”
”Du är så söt, Ryan, så dig måste man pussa hela tiden.” sa Sheila.
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*
☃
* 21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)
”Ramla inte ner nu.” sa Maureen oroligt när Ryan klättrade upp på statyn av stadens borgmästare.
”Ingen fara.” sa Ryan. ”Jag är van att klättra.”
”Jo vi vet det, Little Monkey Boy!” skrattade Sunshine.
”Ja, du klättrar ju på allt.” skrattade Maureen.
Ryan satte tomteluvan på borgmästarstatyn.
”Så där,” sa han förnöjt. ”nu fryser ingen staty här i stan om huvudet.”
Han klättrade ner till Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska vi klättra på nu?”
”Du ska inte klättra på nånting mer nu Ry.” skrattade Maureen. ”Nu ska vi gå hem till dig och ha julfest.”
”Och vi ska se om de har hängt upp nån mistel än.” sa Sheila.
”Ha, ha, jättekul.” sa Ryan.
”Men det är väl romantiskt att stå under en mistel och kyssas? Tycker du inte det Ryan…?” retades Sheila.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
”Det är ganska fånigt. Jag fattar inte varför folk måste pussas så fort de ser en mistel.”
”Du är så söt, Ryan, så dig måste man pussa hela tiden.” sa Sheila.
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*
Rockin' Around the Christmas Tree - del 15
*
21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)
”Grät du mamma?” frågade Ryan när showen var över och eleverna gick ner och mötte sina familjer.
”Ni sjöng ju så fint.” sa Kate.
”Jag grät nästan själv under de sista sångerna.” sa Maureen.
”Men lilla Maureen… är du så känslosam?” sa Ryan retsamt, men kärleksfullt, och klappade Maureen på huvudet.
Maureen bara skrattade och drog in Ryan i en kram.
Macy kom fram till dem.
”Ryan, tack för att jag fick sjunga.” sa hon.
Hon gav Ryan en kram. Sedan skyndade hon iväg.
”Har hon bättrat sig tro?” sa Maureen tankfullt.
”Det är snart jul.” flinade Ryan. ”Hon vill väl inte stå med på tomtens lista över stygga barn.”
De andra skrattade.
”Du hamnar definitivt inte på den listan.” sa Rebecca och rufsade om sin lillebrors hår.
”Säg inte det.” sa Ryan. ”Du vet inte vad vi har planerat att göra i eftermiddag...”
Han såg på Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska ni nu hitta på?” frågade David.
”Vi ska dela ut några tomteluvor.” sa Ryan lurigt.
”Ja, vi vill ju inte att stans statyer ska frysa om huvudet i jul.” sa Maureen.
”Vad gör ni om ni åker fast då?” frågade Maggie.
”Då skyller vi på er.” Ryan pekade på Maggie och Kate. ”Det var ju ni som startade den traditionen.”
”Vi ska nog inte avslöja mer om våra galna upptåg för barnen.” skrattade Maggie.
”Jo, gör det!” sa Ryan ivrigt.
*
☃
* 21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)
”Grät du mamma?” frågade Ryan när showen var över och eleverna gick ner och mötte sina familjer.
”Ni sjöng ju så fint.” sa Kate.
”Jag grät nästan själv under de sista sångerna.” sa Maureen.
”Men lilla Maureen… är du så känslosam?” sa Ryan retsamt, men kärleksfullt, och klappade Maureen på huvudet.
Maureen bara skrattade och drog in Ryan i en kram.
Macy kom fram till dem.
”Ryan, tack för att jag fick sjunga.” sa hon.
Hon gav Ryan en kram. Sedan skyndade hon iväg.
”Har hon bättrat sig tro?” sa Maureen tankfullt.
”Det är snart jul.” flinade Ryan. ”Hon vill väl inte stå med på tomtens lista över stygga barn.”
De andra skrattade.
”Du hamnar definitivt inte på den listan.” sa Rebecca och rufsade om sin lillebrors hår.
”Säg inte det.” sa Ryan. ”Du vet inte vad vi har planerat att göra i eftermiddag...”
Han såg på Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska ni nu hitta på?” frågade David.
”Vi ska dela ut några tomteluvor.” sa Ryan lurigt.
”Ja, vi vill ju inte att stans statyer ska frysa om huvudet i jul.” sa Maureen.
”Vad gör ni om ni åker fast då?” frågade Maggie.
”Då skyller vi på er.” Ryan pekade på Maggie och Kate. ”Det var ju ni som startade den traditionen.”
”Vi ska nog inte avslöja mer om våra galna upptåg för barnen.” skrattade Maggie.
”Jo, gör det!” sa Ryan ivrigt.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)