Skrivpuff - 7 April 2015

*
Talang

Paradise, California. Våren 2011

Det var med värme i sitt rockstjärne-hjärta som Keith såg på hur Alex klinkade på sin pappas gamla röda elgitarr.
"Du har verkligen talang, grabben." sa Keith och rufsade om 17-åringens hår.
Alex log mot sin "farbror", sin fars bästa vän.
"Nja, det vet jag inte..." sa han och gjorde en blyg liten axelryckning. "Men det är kul att hålla på med musik."
Keith nickade instämmande.
"Det är det sannerligen. Och det är kul att du går i din fars fotspår."
"Mmmm..." sa Alex.
Pojken tittade ner i mattan en stund och tycktes bli fundersam.
"Men jag tänker inte följa i pappas fotspår hela vägen..." mumlade han.

Keith lade armen om Alex och gav honom en liten kram.
"Nej, det vet jag, lilla gubben. Du avskyr ju droger."
Alex nickade. Som alltid kände pojken sig både arg och ledsen över överdosen som tagit hans fars liv bara ett par dagar innan Alex 5-årsdag.
Keith log och gav Alex en kram till.
"Men Neil skulle vara så jäkla stolt över dig om han var här nu! Han sa alltid att du skulle gå långt i livet."

Alex blev rörd av Keiths ord och han harklade sig i ett försök att bli av med gråtklumpen som hade börjat bränna i halsen.
Tänk att det är så jäklarns svårt att prata om farsan, trots att det har gått så många år sedan han dog... tänkte pojken.
Han torkade snabbt ögonen innan de dumma tårarna fick en chans att rinna över.
Keith kramade om honom.
"Du, det är okej att vara ledsen när livet blir tufft."
Alex suckade.
"Men det är pinsamt..."
"Att ha känslor...?" frågade Keith, han log lite. "Nja... jag skulle nog vara mer orolig för dig om du inte visade känslor."
Nu log Alex också.
"Ja, jag antar att du har rätt, Uncle Keith."

Pojken började spela på den röda gitarren igen och sjöng med i melodin.
Han hade alltid tyckt om att lyssna på sin fars och Keiths gamla låtar. 
Och nu var han glad att han kunde spela dem själv.
Keith log stolt och rufsade om hans hår igen.
"Bra jobbat, lilla rock star!" berömde han.
Alex log lyckligt mot honom.

Skrivpuff - 6 April 2015

*
Aning

Paradise, California. Våren 2011.

17-åriga Alex hade en stark aning om att allt inte stod rätt till.
När han nu såg på sin 13-åriga lillasyster, som satt intill honom i soffan, 
märkte han att Cassie ärvt hans ovana att nervös-bita på naglarna.
Han lade armen om hennes axlar.
"Vad tänker du på, sis? Skolan? Darryl?"
Alex visste att Cassie hade mycket att tänka på just nu: mobbarna i hennes skola, styvfadern som så ofta bråkade med deras mamma - och med honom själv.
Cassie såg på sin storebror och log lite fåraktigt. Hon lade ner händerna i sitt knä.
"Äsch, det är inget. Oroa dig inte."
Alex skakade på huvudet.
"Cass... nu börjar du låta som jag... Vad är det som oroar dig?" envisades han.
"Allt möjligt..." sa Cassie med gråten i halsen. "Men nu tänker jag mest på skolan. Tänk om dom inte får byta till Sun City? Jag vet inte om jag vill, eller ens orkar gå i skolan då..."
Cassie brast i gråt.
Alex hjärta gick sönder var gång han såg sin älskade syster så här ängslig och bräcklig.

Han drog Cassie intill sig och kramade henne.
"Om inte din skola låter dig byta är dom dumma i huvudet." sa han. "Dom måste ju se hur dåligt du mår...!"
Alex funderade.
"Och i värsta fall får du väl bli home-schooled."
"Mmmm..." snyftade Cassie. "Men jag tänker på en annan grej också..."
"Vad då?" undrade Alex.
Cassie suckade tungt och såg på sin bror.
"Om jag byter till Sun City High är det kanske bättre om jag också bor hos Joanne och Martin."
Fosterföräldrarna Joanne och Martin var som en extrafamilj för Alex och Cassie.
Alex bodde hos dem på heltid, så han bodde bara hos mamma Nora och sin lillasyster ibland.
Alex nickade eftertänksamt åt Cassies funderingar.
"Ja, du får ju mycket närmare till skolan om du flyttar till Sun City."
Cassie nickade också.
"Ja, det var så jag tänkte." sa hon. "Och då kan vi ses varje dag."
Det sista sa hon med ett varmt leende.
Alex log tillbaka.
"Det låter super-bra, tycker jag." sa han. "Men... du är lite nervös för vad mamma ska säga om att du också vill flytta till Jo och Martin?"
Cassies ögon fylldes med tårar igen.
"Ja. Jag vill ju inte göra mamma ledsen."
Alex bet sig fundersamt i underläppen.
"Nej, det vet jag att du inte vill, syrran. Men jag är säker på att mamma förstår. Hon vill ju att vi ska ha det bra."
Han tillade bittert:
"Hon fattar inte att hon borde lämna idiot-Darryl... Men förutom dåligt omdöme när det gäller pojkvänner är Nora en bra mamma."
Cassie kramade om Alex.
"Du har rätt, brorsan. Mamma kanske inte alltid gör rätt val i livet, men hon älskar oss av hela sitt hjärta."

Leende tillade hon:
"Tack för att jag fick gråta ut hos dig, Alex. Det känns bättre nu. Jag känner mig mer lättad."
"Vad bra!" sa Alex. "Du vet att du kan komma till mig och prata vad det än gäller."
Cassie nickade.
"Det vet jag. Tack."
Hon gav sin älskade bror en lätt puss på kinden.
"Och du kan komma till mig och prata, närhelst du behöver. Glöm inte det."
"Det ska jag inte glömma." sa Alex och log. "Fast jag är inte lika bra på att snacka ut som du är..."
Cassie lade huvudet på sned och såg på Alex.
"Det är du visst. Ibland får man dra ur dig orden bara... men du är bra på att prata om dina känslor."
Alex ryckte lätt på axlarna.
"Tja.. jag antar det..." sa han osäkert. "Jag har ju fått lära mig att inte gå och bära på en massa känslosamt 'skrot' och hemskt mörker..."
Cassie kramade hans hand.
"Ja, du har ju det..." sa hon sorgset. "Men det är tur att du orkar prata om allt det hemska du har varit med om."
Alex nickade.
"Mmmm... jag har märkt att mörkret och ångesten äter upp mig annars."

Tonårspojken suckade och skakade lätt på sig, som om han ville göra sig av med lite av det där mörka som hans själ bar på.
"Nej... nu snackar vi om nåt trevligare, va?"
Det lät som en bra idé tyckte Cassie.
"Ska vi beställa pizza och kolla på den där skräckfilmen på TV?"
Alex log och nickade.
"Törs du kolla på skräckfilm då? Blir du inte skraj för alla spöken?" retades han och började kittla sin lillasyster.
Cassie pep av skratt. 
Hon försökte komma åt att kittla Alex, men då skuttade han upp från soffan och gick för att ringa efter pizza.
"Vänta bara tills jag får tag på dig...!" varnade Cassie leende.
Alex skrattade glatt.
"Jag är inte lika kittlig som du, lillsyrran." sa han lugnt.
"Lögnare!" skrattade Cassie. "Du är ju super-duper-kittlig...!"
Alex skakade på huvudet.
"Inte jag inte..." sa han.
Cassie fnissade åt att hennes bror alltid förnekade att han faktiskt var super-kittlig, trots att alla alltid brukade syna hans lögn och motbevisa honom.
Men hon log också mot honom, för hon var så tacksam över att han fanns, för att han alltid lyckades göra henne lycklig.
Jag hoppas du har en aning om hur mycket jag älskar dig, fina bror... tänkte hon.

Skrivpuff - 5 April 2015

*
Bäva

Paradise High School.
Paradise, California. Våren 2011.

Det var med viss bävan Cassie Spencer drog upp skolporten och klev in i sin korridor.
Flickan såg sig om efter tjejerna i Pink Girls Club, hennes populära klasskamrater som alltid klädde sig i rosa kläder.
I hennes mage hade en otäck klump vid namn "Oro" vaknat. För var dag som gick blev Cassie alltmer nervös på grund av mobbarna.
Sabrina och Hilary och de andra Pink Girls Club-tjejerna hade blivit värre och elakare. De gillade att viska bakom ryggen på sina utvalda och tycktes njuta av att håna och trakassera dem.
Cassie och hennes vän Marissa var två av de mobbade eleverna som råkade allra värst ut. Flickorna kunde bli retade för allt möjligt: de hade från "fel" sorts kläder, de var inte lika coola och utvecklade som de andra tjejerna.

Cassie blev även retad för att hennes familj inte var en "kärnfamilj", som de flesta andra i den idylliska lilla staden.
Många tyckte tydligen att det var märkligt och rentav fel att Cassie och hennes bror Alex utöver mamma och styvfar hade en extrafamilj, bestående av fosterföräldrar och fostersyskon.
Inte nog med detta blev Cassie ofta utstött och pikad för att hennes och Alex biologiska far var död.
Cassie var en känslig och sårbar 13-åring och hon hade ofta svårt att hålla inne med sina känslor, särskilt med gråten. Därför var hon extra tacksam att ge sig på.

Nu syntes inga Pink Girls Club-tjejer till i korridoren.
Cassie antog att de inte hade kommit än. Klockan var bara 8:45, det var femton minuter kvar tills dagens första lektion började.
Eller så sitter de redan i klassrummet... tänkte flickan. Jag hoppas inte det.
Det var jobbigare att gå in i klassrummet när plågoandarna redan fanns där och kunde stirra och fnissa åt henne.
Med en nervös suck öppnade Cassie sitt gula skåp och plockade fram allt som behövdes till lektionen. 
Hon skulle just gå mot klassrummet när hon mindes att hon hade sin ljungfärgade kofta på sig. Inte bra... 
Ljung var visserligen inte baby-rosa, men ändå en slags rosa och därmed farligt nära färgen som bara Pink Girls Club-tjejerna fick bära.
Cassie drog av sig koftan och slängde in den i sitt skåp. Hon stängde snabbt skåpsdörren och låste.
Jag kan åtminstone hindra dem från att skälla ut mig för att bära "deras" kära färg... tänkte hon.

Cassie skyndade sig till klassrummet, kikade in och andades ut. 
Och den här morgonen hade hon tur. Varken Sabrina eller Hilary, eller deras rosa väninnor, hade anlänt än.
Läraren log mot Cassie när hon slank ner vid sin bänk.
"God morgon, Cassidy."
"God morgon, Mrs. Waters." sa Cassie tyst och log mot sin vänliga lärare.
Flera elever strömmade in i klassrummet och Cassie sken upp som en sol när hon fick syn på sina vänner Mara och Finn.
Åh, vad skönt att de är här idag!
Nu behövde hon inte känna sig riktigt så ängslig längre. Finn och Mara var alltid ett stort stöd för henne, i vått och torrt.

Pink Girls Club-tjejerna kom insläntrande i klassrummet klockan 9:03.
Hilary och Sabrina såg på Cassie och fnissade och viskade, som de nästan alltid gjorde.
"Hon har rosa skor...!" flämt-viskade Sabrina.
Cassie såg ner på sina nya rosa Converse.
Åh nej... varför tog jag dem på mig till skolan. Dumt...
"Pink Girls-töntarna äger inte färgen rosa, Cass..." viskade Finn uppmuntrande och kramade Cassies hand. "Och dina skor är snygga."
Cassie log mot Finn och rodnade lite. Sedan suckade hon åt sina belackare.
Mrs. Waters sucakde också åt Pink Girls Club-tjejerna.
"Flickor, ni är sena. När man är sen ber man om ursäkt och så sätter man sig på sin plats, utan att utmärka sig alltför mycket."
De rosaklädda mumlade ett "förlåt att vi är sena" och satte sig slokörade ner på sina platser.
Finn och Mara flinade glatt åt att de snobbiga mobbarna blev "tillplattade". 
Cassie visade inte sin skadeglädje lika tydligt, men hon kände sig väldigt nöjd.
Idag kanske blir en bra dag ändå... tänkte hon. Jag hoppas det i alla fall.

Skrivpuff - 2 April 2015

*
Skriv en text som innehåller ett eller flera av dessa ord:

DEL • LED • ELD

Silver Beach, Sun City, California. Våren 2011.

"Hörru, lilla drömmare, vad tänker du på...?"
Hollys fingrar lekte i Alex hår och fortsatte ner mot hans nacke.
Alex ryste till av den lätta kittlingen och vaknade upp ur sitt lite drömlika tillstånd. Han tog blicken från havets horisont och såg leende på sin bästa tjejkompis.
"Um... jag vet inte riktigt." svarade han och lutade sitt huvud mot Hollys axel.
Holly skrattade mjukt och höll om sin älsklingskille. 
Hon fingrade retsamt på hans revben, som hon så tydligt kunde känna under hans T-shirt.
Alex skruvade fnissande på sig, men han lät henne hålla på.
För även om han råkade vara super-kittlig tyckte han faktiskt om Hollys mjuka beröring, det var liksom skönt och läskigt på samma gång.
"Rodnar du?" log Holly.
Alex skakade ivrigt på huvudet, trots att han kände hur hans öron glödde - något de alltid gjorde när han blev väldigt generad.
"Näää... jag blir varm av elden ju." sa han snabbt och pekade på brasan som han och hans vänner hade tänt tidigare på kvällen.
Holly skrattade klentroget.
"Ja, visst. Skyll på elden du, gullunge."
Hon drog Alex tätare intill sig och gav honom flera små lätta pussar på halsen.

Deras vänner Libby, Mia och Rodney log mot dem.
"Är det nån som vill ha mer hot dogs, eller ska ni två mysa hela kvällen?" småretades Rodney.
"Ja." svarade Alex och nickade.
De andra skrattade.
"Vilket av det?" frågade Mia.
Alex log sitt lilla blyga och generade leende.
"Jag svarade på det första." muttrade han.
Sedan log han sött.
"Vaddå, var inte det kristallklart...?"
Mia kunde inte låta bli att krama honom.
"Du är för söt!" skrattade hon kärleksfullt och smekte Alex mjuka hår.
Sötnosen skruvade generat på sig igen och blickade ner i sanden.

Efter en stund harklade Alex sig och rätade på sin tunna kropp, så där som han gjorde när han ville "vara lite tuff".
"Äh, ska vi äta nån gång eller? Jag är vrålhungrig."
"Trodde aldrig du skulle föreslå det...!" sa Rodney, som nästan ständigt var hungrig.
Alex räckte sin kompis en grillpinne och log roat när Rodney trädde två hot dogs på den på en gång.
"Ät inte pinnen bara." retades Alex.
Rodney flinade tillbaka och slängde en marshmallow på honom.

När gänget hade ätit sig mätta satt de kvar vid elden och berättade spökhistorier och såg solen gå ner.
"Så här skulle jag kunna sitta varje kväll..." suckade Alex drömmande.
"Här, i min famn?" retades Holly och kramade om honom.
Alex rodnade igen och han skakade på huvudet.
"Näää, här på stranden."
Men sekunden efter gosade han in sig nära Holly och såg ut att njuta av hennes närhet.
"Men för all del," tillade han. "jag skulle kunna sitta så här varje kväll också faktiskt."
Tjejerna log mot honom. Vilken charmig sötis han var!
"Vad bra!" log Holly och fortsatte att hålla om Alex. "För det skulle jag också kunna."
Alex log och hans blå ögon glittrade.
"Äh, var inte så jäklarns sentimental..." sa han truligt. "Berätta mer spökhistorier istället."
Holly kysste honom på kinden.
"Som du vill." log hon.

29/3 - Happy Birthday, Kate!

Happy Birthday, Annie! 24/3 2015

I mörkret under piren

*
(Tidigt) utdrag ur min kommande bok Dennys Hemlighet

Paradise, California. Våren 2011


Tonårspojken ville springa därifrån. Förståndet skrek åt honom att han borde fly.

Men han kunde inte. Han stod bara där, som fastfrusen i den fuktiga, kalla sanden.

Kalla kårar dansade över hela ryggen när mannen rörde vid honom, trots att hans T-shirt skyddade huden från mannens torra fingrar.

Pojken gjorde sitt bästa för att hålla andningen under kontroll, fast det var svårt, stressen började väcka astman till liv.

”Nej, låt bli…” fick han fram.

Han tyckte att han lät som en kvävd liten groda.

Mannen lät inte bli. Hans fingrar vandrade neråt.

Obehagskänslorna och rädslan gjorde Denny skakig i hela kroppen och när hans byxknapp öppnades kändes det nästan som om han skulle behöva kräkas.

Jag skulle kunna skrika.
Människorna uppe på piren skulle höra honom då och de skulle nog komma till undsättning.

Men Denny skrek inte på hjälp.
Nej, för han ville absolut inte att någon skulle se honom så här.
..
Pojken blundade och försökte tänka på något annat än förnedringen, skammen och smärtan.

Denny grävde ner tårna i sanden och lyssnade på havet, försökte påminna sig om hur mycket lugn och harmoni havet brukade skänka honom.

Det hjälpte, lite.

Han drog ett djupt andetag och kände sig lite starkare.

Och modigare. Han slet sig ur förgriparens klor, knäppte sina jeans och började springa.

Mannens hotande ord ringde i pojkens öron:

”Berätta inte för någon…”

Skrivpuff - 21 Mars 2015

*
Dra

Paradise, California. Fredag 6 September 2002.

Denny Jackson var mycket nöjd med den här fredagen.
Hans födelsedagsparty hade varit lyckat och fyllt med skojigheter och han var jätteglad för alla presenter.
"Så det gör inget att jag inte kunde ha mitt party dagen då jag faktiskt fyllde år." sa han till mamma Dinah på kvällen när alla gästerna hade gått hem.
"För det passar bättre med party på en fredag, än på en vanlig onsdag."
Dinah Jackson var rörd över att hennes lilla son var så nöjd.
Och hon var glad - och ganska lättad - över att hon fått Denny att hoppa i badet frivilligt den här kvällen - helt utan tjat.
Varma bad var nämligen bra när man behövde lugna ner en sprallig och sockerstinn unge.

När Denny hade plaskat omkring i badkaret, bland flytande och simmande plastleksaker, i över en halvtimme gick Dinah in i badrummet för att se hur mycket som behövde städas upp.
Hon log. Som vanligt hade hennes yngsta telning varit en vilde i badet.
"Oj... här var det lika mycket vatten på golvet som i badkaret...!" skrattade Dinah.
"Tssss..." fnyste Denny och rynkade på näsan åt sin mors skojande.
Sedan drog pojken i Dinahs klänning, ivrigt, som om han ville något väldigt viktigt.
"Nu kan jag väl få lite privatliv?" sa han mjukt, men bestämt. "Du behöver inte vara här inne när jag badar, mamma. Jag är faktiskt tio år nu."
Dinah log och strök pojken över det mörkbruna håret, den mjuka kalufsen som hade en tendens att locka sig lite när den blev fuktig.
"Jag ska bara ställa in några av dina presenter här." förklarade hon.
Dinah ställde upp en flaska Spiderman-schampoo, badbomber och grodor med grön badolja i på kakelbänken vid badkarets huvudända.
Denny passade på att stänka lite vatten på mamma och skrattade glatt åt sitt lilla påhitt.
"Din lilla rackarunge!" skrattade Dinah och kittlade pojken.

De hörde ytterdörren öppnas och stängas och Denny klättrade snabbt och smidigt ur badkaret.
"Pappa är hemma!" hojtade han ivrigt.
Han sprang ut ur badrummet, men gav ifrån sig ett litet blygt skri när han kom på att han var naken och rusade in igen.
Dinah svepte in pojken i ett badlakan.
"Torka dig lite och klä på dig först. Pappa går ingenstans."
"Näää... men han har varit bortrest i flera dagar ju..." flämtade Denny ivrigt.
Mamma gav honom en kram.
"Ja, jag vet att du har saknat din pappa."
Denny nickade.
Mitch Jackson uppenbarade sig i dörröppningen. Han log mot sin fru och sin yngsta son.
"Jag tyckte väl att jag hörde välbekanta röster här inne." sa han och log kärleksfullt.
Denny flög upp i pappas famn och Mitch höll om pojken hårt.
"Grattis på födelsdagen, min lilla kille. Förlåt att jag missade din födelsedag och ditt party."
Denny log.
"Äsch... det gör inget. Du är ju hemma nu!"
Sedan gav han sin far en finurlig blick.
"Har du några presenter med dig...?"
Dinah och Mitch skrattade.
"Ja, det kanske jag har." sa Mitch hemlighetsfullt. "Klä på dig först, så ska vi se om jag inte kan trolla fram några paket sedan."

Den ivriga lilla pojken sprang in på sitt rum och drog på sig mjukiskläder - fast bara byxorna, han var alldeles för ivrigt för att bry sig om att ta på sig en tröja också.
Sedan hoppade han upp i soffan där storebror Cameron och storasyster Cordelia redan satt.
Pappa lade upp några paket på soffbordet och det dröjde inte länge förrän Denny drog upp de färgglada snörena och jublade över alla coola saker som låg i askarna.
Överväldigad tackade han sin pappa för allt.
Sedan tackade han mamma, Cameron och Cordelia för alla presenter de givit honom - trots att han hade tackat dem flera gånger redan.
"Du är värd allt fint och coolt, Denny." sa Cordelia och kramade om sin lillebror.

Pappa slog sig också ner i soffan och satte Denny i sitt knä.
"Du ska få en sak till." sa han och gav Denny ett fotografi.
Denny såg länge på fotot. Hans ögon blev stora som tefat och snart började de glittra av ren glädje.
"Ska jag... ska jag få en gecko-ödla? Va, ska jag...?!"
Pojken var nu så överraskad och ivrig att han bara kunde flämta fram orden.
Pappa log ömt och nickade.
"Du och jag ska hämta honom i djuraffären på måndag." berättade han. "En ny liten gecko som längtar efter dig."
"En gecko! Yaaaaay!!!" jublade pojken. "Äntligen ett riktigt, levande husdjur!"
Storebror Cameron log och rufsade om lillebrors hår.
"Awesome va? Ett djur som du inte blir alldeles sjuk och allergisk av."
"Super-duper-awesome!" instämde en lycklig liten Denny.
Han hade alltid varit så himla arg på sin astma och sina allergier som hindrade honom från att få en hundvalp eller kattunge. Men nu skulle han alltså få en liten gecko-ödla, ett djur som han tyckte var super-coolt och sött.

Det var en mycket lycklig liten kille som stoppades i säng av mamma och pappa sent den kvällen.
"Jag har haft en så jäkla bra dag!" sa han.
Sedan gäspade han stort. Han hade fått stanna uppe mycket längre än vanligt, tack vare födelsedagsfirande och pappas hemkomst.
Mamma och pappa kramade och pussade lilleman god natt och stoppade om honom.
En stund senare somnade Denny, med ett stort leende i sitt söta ansikte.

”Piss-ungen”

*
En början: #844
Tack fina Anitha för din ”börja”! :) 

Någonstans i en liten svensk småstad. Juni 1975

Maria sparkade på cykeln och såg den ramla omkull med ett högt brak.
"Där fick du, dumma unge.” mumlade hon och sparkade till den en gång till.
"Det där var väl onödigt…” sa Petra och ställde upp cykeln.
”Näe.” sa Maria och såg att rastvakterna kom gående. "Skynda dig. Vi måste härifrån."
Flickorna sprang iväg och gömde sig bakom boden där skolans leksaker förvarades.
Rastvakterna tittade runt bland cykelställen och stod och diskuterade en lång stund innan de gick in på skolgården igen.
"Varför sparkade du på Tims cykel?” viskade Petra.
"Han är dum."
"Vad menar du med dum? Retas han, eller?"

Maria himlade med ögonen, så överdrivet mycket att Petra nästan trodde att ögongloberna skulle försvinna in i skallen på henne.
”Näe… han är dum i huvudet, det vet du väl.” förklarade Maria. ”Han fattar ju ingenting och det är hans fel att lektionerna tar så lång tid.”
Nu var det Petras tur att himla med ögonen och hon suckade djupt.
”Tim är inte dum i huvudet! Det är väl inte hans fel att han tycker att skolan är svår?”
Maria fnyste.
”Snälla nån… han är ju efterbliven. Och han luktar illa.”
Nu kokade Petra av ilska.
”Näe, vet du vad…!” fräste hon. ”Undrar just vem det är som är dum här…"
Petra tillade:
"Och du är så elak, så jag vill inte vara vän med dig mera!”

Maria verkade inte bry sig om kompisens arga ord. Hon hade nu fått syn på en mager liten gestalt i slitna kläder borta vid cykelställen.
Med ett stort flin i ansiktet och bestämda steg gick hon fram till pojken.
”Varför har du en sån där ful blå cykel, stinkis?” sa hon i riktigt försmädlig ton.
Pojken svarade inte. Han bara tog sin gamla cykel och ledde den medan han gick bort mot skolgrindarna.
”Ajöss piss-unge!” ropade Maria efter honom.
Tim skyndade sig bort från skolgården. Han ville inte att någon skulle se att han grät.

* * *

På bron över ån stannade Tim och såg ner i vattnet. Det ilade i magen och hans fingrar kramade broräcket.
Ingen kommer att sakna mig och min cykel om vi försvinner ner där… Jag är ju bara en piss-unge…
Han slängde ner cykeln först. Den lands med ett stort plask och sjönk.
Ännu en snyftning riste pojkens kropp.
Snart följer jag efter.
Men just som han samlade mod för att klättra över broräcket kände han en varm hand på sin.
”Tim, vill du gå och äta glass?” frågade flickan som nu stod intill honom.
”Jag… jag har inga pengar…” sa Tim skamset och såg ner i vattnet igen.
Petra tog milt tag om hans axlar och vred honom mot sig.
”Men det har jag.” sa hon och log sitt fina leende. ”Vill du ha glass så bjuder jag såklart.”
Tim snyftade till igen.
”Ingen har bjudit mig på glass förut. Ingen i skolan i alla fall.”
Petras ögon blev blanka och hon bet sig hårt i läppen. Tim undrade om hon också var på väg att börja gråta.
Men istället log hon igen.
”Då är det på tiden!” sa hon.
Och så slog hon armarna om Tim och kramade honom.

* * *

En stund senare gick två små 10-åringar hand i hand mot glasskiosken på torget.
Försommar-solen lyste varmt på barnen och luften var full av glädje.
Nu när Tim gick här med Petra mådde han bra. En känsla han inte var van vid.
Petra var så snäll, det hade hon alltid varit.
När Tim sedan tänkte på en djupa åns vatten ryste han.
”Tim…” sa Petra, eftertänksamt och allvarligt. ”Du får aldrig hoppa från bron. Lova det. Mitt hjärta kommer att gråta för alltid om du dör.”
En tår föll ner på Petras kind.
Tim såg på henne, alldeles storögd.
Åh Petra… fina Petra. Tänk att hon vill vara snäll mot mig - en liten piss-unge…!
Tim samlade mod och tog ett djupt andetag.
Sedan kramade han Petra.
”Jag vill inte att ditt hjärta ska gråta för alltid.” viskade han med en stor gråtklump i halsen.

Happy Birthday, Holly! 17/3 2015

Happy Birthday, Jordan! 3/3 2015

Skrivpuff - 1 Mars 2015

*
Ta en bok. 
Slå upp sidan 18.
Skriv en text baserad på fjärde meningen på sidan.

Oak Park, New York. Sommaren 1964

"Gör dina pappa nåt så att du får såna märken?"

"Va...?!"
Alessia "Allie" Salerno stirrade argt på skolsköterskan.
"Dina blåmärken, Alessia. Hur har du fått dom? Du kan berätta för mig om nån gör illa dig." frågade skolsköterskan och strök flickan över håret.
Allie drog undan huvudet och slet till sig sina kläder som låg intill henne. 
Hon hade ingen lust att sitta här i bara trosorna längre och lyssna till någon kärrings insinuationer.
Okej, skolsköterskan var snäll och så, men Allie önskade att hon kunde sluta lägga sig i så mycket.
Jodå, farsan kunde spöa henne ibland när han var arg och full - rätt så rejält också om han tyckte att hon förtjänade det, men det var inget hon tänkte sitta här på bristsen och gråta ut om.
"Det är inte min pappa som har gjort dom." svarade Allie.
Men mer än så sa hon inte, för hon ville inte prata om pervot Garvey heller, bensinmacks-killen som typ dreglade över henne och hade utsatt henne för ett våldtäktsförsök nere på stranden kvällen innan.

Allie gled ner från undersökningsbritsen och slog armarna över sin tunna, outvecklade flickkropp.
"Kan jag klä på mig nu?"
Skolsköterskan suckade.
"Ja, klä på dig du, lilla vän."
Allie suckade lättat och drog snabbt på sig sin klänning och sandalerna.
Flickan svor tyst över att mamma inte låtit henne ha jeansshorts och T-shirt idag, klädesplagg som hon brukade ha.
Men jeans och T-shirt dög inte när man var bortbjuden på middag, sa mamma.
Så fort Allie fått på sig kläderna skyndade hon ut ur sköterskans rum.
"Adjö, lilla Alessia." ropade skolsköterskan efter henne.
Flickan svarade inte, hon hade alltför bråttom att komma därifrån.

Bedrövad och oroad över vad hon sett på flickans magra kropp, slog sig skolsköterskan ner vid skrivbordet och öppnade en mapp innehållande flickans journal.
Hon tog ett nytt papper, skrev dagens datum och ett par anteckningar om dagens undersökning av flickan.
Under min rutinundersökning av Alessia Salerno, född 27 November, 1950, upptäckte jag flera blåmärken på flickans kropp: på ryggen, överarmarna (nära axlarna, och på insidan av låren.
Flickan vägrade att prata om hur blåmärkena uppstått, men jag misstänker stark att hon har blivit misshandlad.

När skolsköterskan skrivit klart i journalen gick hon bort till rektorsexpeditionen och lämnade en kopia av sina journalanteckningar till rektorns sekreterare.
Sedan ringde hon till Alessias hem och pratade med flickans mor om vad hon upptäckt idag.
Till sin stora förskräckelse fick skolsköterskan veta att den stackars tösen hade blivit överfallen kvällen innan.
Det arma lilla barnet... Om hon bara hade berättat för mig...

---

Skrivpuff - 28 Februari 2015

*
Rygg

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

På måndagen hade vi lite tid över i specialklassen, tid då vi inte behövde göra något särskilt.
Blake och Amy försjönk i varsin bok och Missy Anderson tittade i en fin bilderbok med foton av djur tillsammans med vår nya elev, lille Tiger.
Stämningen var bra och lugn och ungarna verkade trivas med "slötiden", som de kallade den.
Men Elle började bli rastlös, sådär som hon kunde bli om hon var understimulerad, så jag tog med mig henne på promenad genom skolan.
Den lilla flickan höll min hand och frågade nyfiket vad vi skulle göra.
"Jag tänkte att v kunde besöka Mrs. Rices matteklass, så du får se hur de jobbar i Kyle och Ashlees klass. Och så kanske Mrs. Rice har någon rolig matte-utmaning åt dig."
Jag blinkade med ena ögat åt henne.
"Jaaaa!" jublade Elle av lycka. 
Hon älskade Kyle och Ashlee och hon tyckte väldigt mycket om high school-elevernas mattelärare.
Elle skyndade mot mattesalen.
"Vänta lite." skrattade jag. "Vi kan inte bara storma in som insatsstyrkan..."
"Men Angel..." fnissade Elle. "du är ju polis - när du inte jobbar i vårans klass." sa flickan finurligt.
"Ja, det har du rätt i, men idag är jag inte polis, bara speciallärare."
Elle bara log.

Jag knackade på klassrumsdörren och vi väntade på att bli insläppta.
Mrs. Rice log när hon öppnade.
"Nämen hej, vilket finbesök vi har fått!" sa hon och log sitt alltid så vänliga leende.
Ashlee tittade upp. Hon log stort och vinkade glatt åt oss.
"Hej!" ropade hon.
Elle rusade fram och kramade henne.
Bredvid Ashlee satt Kyle, så djupt fokuserad på sina mattetal att han inte verkade märka världen omkring sig.
Mrs. Rice såg med nästan bekymrad blick på honom.
"Han har kämpat stenhårt i nästan två timmar nu." sa hon med tyst röst till mig.
Ashlee nickade.
"Han har inte ens tagit en paus..."
Jag lade lätt min hand på Kyles rygg och hälsade på honom.
Pojken ryckte till och såg upp.
När han såg att det var jag log han fåraktigt.
"Åh... hej Angel."
Han rodnade lite.
"Förlåt om jag skrämde dig, det var verkligen inte meningen." sa jag.
Kyle skakade på huvudet.
"Ingen fara. Jag gör så där ibland. Det är ju därför en del kallar mig spaz boy - för att jag rycker till."
Han suckade.
"Jag är ett freak."
"Det är du inte alls!" utbrast jag, arg och ledsen för att en del av hans skolkamrater intalade honom att han var ett missfoster.

Kyle såg länge på mig, fundersamt.
"Ibland önskar jag att jag gick i din specialklass." sa han tyst.
"Jag med!" sa Ashlee, som även hon utsattes för skolkamraternas glåpord och mobbing.
Mrs. Rice och jag log mot varandra. Vi förstod att de två rara och känsliga 14-åringarna saknade allt lugn och acceptens som fanns i min lilla specialklass.
"Ashlee och Kyle, ni har jobbat så hårt idag, jag är stolt över er. Och det är bara femton minuter kvar, så ni kan packa ihop era saker och sluta för idag."
De två små tonårsungarna packade snabbt ner sina matteböcker och pennor i sina ryggsäckar.
"Tack Mrs. Rice!" sa Kyle.
"Ni är awesome!" inflikade Ashlee.
"Åh tack raring." log Mrs. Rice.

När Kyle satte på sig sin ryggsäck märkte jag att han grimaserade lite, som om han hade ont.
"Hur är det?" frågade jag.
"Eh... jag är okej." sa Kyle osäkert.
Men hans blick sa mig något helt annat...
En oro började gro i mig, samma sorts oro som jag känt för hans syster Coral i fredags, när hennes händer skakade så.
Det fanns så mycket igenkänning i deras tillbakadragna och oroliga beteende att jag började må illa...
Jag kände igen mig själv - otäckt väl - när jag var i Kyle och Corals ålder. 
Precis som så ofta jag kände igen mig i lilla Amys jagade själ och skakande händer.
10-åriga Amy, en av mina specialklass-ungar, var på flykt undan sin våldsamma pappa. Det var därför hon och hennes mamma bodde här i Blue Creek nu.
Men hur var det med Coral och Kyle...? Var det någon som skadade dem?
Jag var rädd för det... 
Tyst i mina tankar lovade jag Coral och Kyle att jag skulle göra allt som stod i min makt för att hjälpa och skydda dem.

En stund senare, när Ashlee och Elle gått på toaletten, stod jag ensam med Kyle ute i korridoren.
Jag lade försiktigt armen om hans axlar.
"Kyle, du vet att du kan komma till mig om du behöver hjälp med något, va?" sa jag. "Oavsett om det gäller skolarbete eller nåt annat. Okej?"
Kyle nickade.
"Tack Angel." sa han tyst, knappt hörbart.
Sedan log han lite och han såg ut att vilja krama mig. Men hans tonårs-blyghet fick honom att låta bli.
Jag log. Det var bedårande.
Försiktigt gav jag den magra pojken en liten kram.

Skrivpuff - 27 Februari 2015

*
Utsatt

Sun City, California. 1 Oktober 2001.

Joanne

En dag när barnen kom hem från skolan var Alex ovanligt tyst. Han ville inte säga vad som var fel och såg mig inte i ögonen när jag frågade vad som hänt.
"Du vet att du kan berätta vad som helst för mig." sa jag och strök den lilla pojken över håret.
Alex nickade bara och så följde han efter sina två systrar till köksvasken. Där tvättade de händerna under kranen och torkade händerna med pappershanddukar.
Jag log, stolt över att de alltid kom ihåg att sköta sin hygien utan att jag eller deras far behövde tjata på dem.
När barnen tvättat händerna slog de sig ner sig ner vid köksbordet.
Alex sneglade på kakburken och sedan på mig och frågade om han fick ta en kaka.
Jag gav barnen två kakor var ur kakburken och hällde upp mjölk åt dem i färglada plastmuggar.
10-åriga Janie och 8-åriga Maxine babblade på om deras skoldag och alla dess aktiviteter, men Alex satt tyst och tuggade lite på en kaka.

Nu kunde jag inte låta det vara längre... Jag drog fram en stol och satte mig intill pojken, sedan höll jag hans hand.
"Älskling, kan du inte berätta vad som har hänt...?"
Den nästan 8-åriga pojken skakade häftigt på huvudet igen.
Men så tittade han på mig, de stora blå ögonen blanka av tårar.
”Får jag ha dom nya jeansen imorgon?” frågade han. "Dom som ligger i min tvätthög."
Jag förstod att han menade de nytvättade jeansen.
"Ja, det är klart du får. Men jag trodde ju gillade dom du har nu?"
Jag klappade lite på hans tuffa, lite slitna jeans som han fått i somras.
Alex nickade.
"Jo, det gör jag..."
Sedan tittade han ner i bordet och teg igen.

Maxine slutade att mumsa på kakor och mjölk och tittade upp.
Hon hade fått en tjusig mjölk-mustasch, vilken hon nu torkade bort med baksidan av handen.
"Skitungarna är dumma igen." förklarade hon.
"Maxie..." sa jag förmanande. "Vad har vi sagt om det ordet...?"
Maxine suckade.
"Förlåt mamma Jo. Men dom är skitungar."
"Dom säger att jag stinker." mumlade Alex. "Och dom säger att mina kläder stinker."
Maxine nickade ivrigt och knöt sina små nävar.
"Dom är lögnare!" utbrast hon argt. "Min brorsa stinker inte!"
Jag satte ett finger över mina läppar för att tala om att hon inte behövde skrika.
Flickungen plutade med läpparna och gav ifrån sig ett fnysande ljud, men hon sa inget.
Jag log mot henne.
"Du har helt rätt, Maxie, din brorsa stinker verkligen inte. Det är bara elakt struntprat."
Maxine nickade bestämt.
"Skit-struntprat!" deklamerade hon.
Jag kunde inte låta bli att skratta lite nu. Lilla Maxine var så underbart beskyddande mot sina familjemedlemmar.

Jag rufsade Maxine i håret och sedan vände jag mig mot Alex igen.
"Men lilla älsklingen..." utbrast jag.
För nu rann några tårar nedför hans kinder.
Åh... det gjorde så ont i mitt mamma-hjärta varje gång våra barn blev utsatta för mobbning och andra elakheter…
"Jag stinker väl inte...?" sa han grötigt och såg osäkert på mig. "Men ungarna i skolan säger att jag gör det för att jag är fosterhems-unge och dom säger att min riktiga mamma är fattig."
Jag tog pojken i min famn.
"Men inget av det där är ju sant, Alex." sa jag. "Din mamma är ju inte fattig. Och inte stinker du heller, det gör du aldrig."
Alex skakade på huvudet.
"Nej... men det gör ont i själen ändå..." sa han och gnuggade tårarna ur sina stora blå ögon.
"Ja, det klart att det gör ont." sa jag.
Jag höll min fina lilla unge i famnen och kramade honom länge.
Både Alex och Maxine fick utstå mycket dumheter från folk - både barn och vuxna - för att de var fosterbarn. Det fanns inga gränser för en del människors fördomar och vilja att uttala sig elakt och korkat...

Storasyster Janie kom fram till oss och kramade om Alex.
"Lillebrorsan... du ska inte ska lyssna på så dumma, lögnaktiga kommentarer!"
Hon pussade Alex på kinden och rufsade honom i håret.
Maxine rusade också fram och kramade honom.
"Du stinker inte! Du luktar gott, så det så!" sa hon.
Nu log Alex stort.
Vår kärlek och uppmuntrande ord hade stärkt honom och nu var han övertygad om att han inte stank.
"Jag ska strunta i dumskallarna nu!" sa Alex kavat.
Maxine nickade.
"Och om dom bråkar med dig, eller mig, igen ska jag minsann bita dom i benen!"
"Maxie..." suckade jag förmanande.
Men Alex skrattade så att han höll på att kikna.
"Jaaaa...!" utbrast han lyckligt.
Janie log stort mot sina småsyskon.
"Dom är så söta att det är svårt att bli irriterad på dom, visst mamma?" sa hon.
Det höll jag med om.
Jag gav Alex en extra kram och frågade sedan vad han ville ha i födelsedagspresent.
På torsdagen, den 4 oktober, skulle han fylla 8 år.
Pojken slog lätt med pekfingret mot läpparna och funderade.
"Kanske en haj som man kan ha i badkaret..." svarade han. "Du vet en sån haj i gummi eller plast eller vad det nu är?"
Jag log.
"Jag vet precis vad du menar, lilla gubben. Jag tror materialet är vinyl."
Alex nickade.
"Aaaa... just det. En sån haj vill jag önska mig. Dom är coola."
"Nåt mer?" frågade jag.
Alex funderade igen. Sedan svarade han allvarligt:
"Att mamma Nora, Cassie och moster Vendela - och Denny - kommer hit och har födelse-kalas med oss."
Han nickade med eftertryck och log mot oss.
"Ja, det önskar jag mig."
Jag blev oerhört rörd. Det var så rart... allt denna lilla pojke önskade sig var en haj att bada i badkaret med och att hans biologiska familj och bästa kompisen från hemstaden Paradise skulle komma på kalas.
Och det bästa var ju att hans önskning skulle gå i uppfyllelse.
Jag visste att Alex mamma, hans lillasyster, mostern och bästisen Denny skulle komma hit och fira hans 8-årsdag med oss.
Men de skulle komma på fredag, så att det inte gjorde något om det blev en sen kväll för barnen.

"Mamma Jo," sa Maxine. "Alex ska väl få jätte-massor med paket när han fyller år, va?"
Hon hade själv fått många presenter när hon fyllde år i september, så det ville hon att hennes älskade bror också skulle få.
"Det är klart, Maxie." inflikade Janie leende. "Det får vi ju alltid när vi fyller år. Du vet ju hur mamma och pappa skämmer bort oss."
Maxine sken upp. Nöjd med storasysters försäkring om många presenter till lillebror också.
Alex sken också upp.
"Tårta!" utbrast han. "Tårta måste vi ha. Choklad."
Jag nickade och log mot ungarna.
"Det ska stå 'världens bästaste Alex på tårtan'!" tyckte Maxine.
Alex log blygt.
Sedan blev han plötsligt sitt livliga, glada jag igen. Han gled ner på golvet och hoppade nästan jämfota av iver.
"Och åtta ljus ska det vara. Glöm inte det."
Jag nickade igen. Det där med tårtljusen var viktigt för barnen.
"Det glömmer jag inte." lovade jag. "Åtta ljus för Alex. Och chokladtårta."
Alex gjorde tummen upp. Och nu började han faktiskt studsa i hyperaktiv glädje.
"Jag längtar till fredag." sa han. "Då blir det party - och ingen skola på lördag!"

Den lilla pojken slog armarna om mig.
"Och jag är inte stinkig - det vet jag nu! Det är bara dumma ungar som snackar skit-strunt!"
"Och dom ska man bita i benen!" inflikade Maxine.
Hon fnissade busigt.
"Grrrrr...!" tiger-morrade hon.
Även tösungen hade blivit uppspelt och hyper nu.
Ibland räcker det med två kakor för att få igång dessa två... tänkte jag.
Detta var verkligen Maxine och Alex i ett nötskal: skuttiga, ivriga, glada - och hyper.
Janie, som var betydligt lugnare än sina småsyskon, och jag satt vid köksbordet och såg kärleksfullt på de små hyper-ungarna. Och vi kunde inte låta bli att skratta.
"Dom sååå söta! Visst är dom, mamma?" sa Janie, som verkligen älskade sina bedårande fostersyskon.
Jag nickade instämmande.
"Kom hit, ungar." sa jag och sträckte ut mina armar mot dem.
Maxine och Alex skyndade in i min famn och jag höll fast dem i en kram.
Inte bara för att det var mysigt att krama dem, utan också för att jag måste lugna ner dem lite innan de blev alltför uppskruvade.
Jag tog även in Janie i min famn och så kramades vi allihop.
"Jätte-många kramar idag." påpekade Alex.
"För att ni är så underbara och för att jag tycker om er sååå mycket." sa jag och överöste pojken med små pussar.
Alex fnissade och skruvade kittligt på sig.
"Mamma Jo... du är knasig...! Dina pussar killas ju!" skrattade han pärlande.
Han log finurligt mot mig.
"Fast jag är bara pyttelite kittlig, faktiskt."
Maxine började fnissa.
"Det där är ljug, Alex!" sa hon glatt.
Alex flinade.
"Ja, lite ljug."
Sedan kröp Alex upp i mitt knä och gosade in sig i min famn.
"Men jag älskar dig fast du kittlas, mamma Jo." sa han ömt.
"Och jag älskar dig, sötnosen min." sa jag och pussade honom på håret.
Han såg allvarlig på mig.
"Och vet du, mamma Jo? Jag tycker om att vara fosterbarn i denna här familjen. Det är lyxigt att ha två familjer, som jag har."
"Ja, du har massor med familj som älskar dig!" sa lilla Maxine ömt.
Alex nickade.
"Ja...!" sa han hänfört. "Och det är väldans bra, tycker jag."

© http://bella-here.tumblr.com/

Skrivpuff - 25 Februari 2015

*
Hafsverk

Paradise, California. Våren 2011.

Darryl höll på att laga garageporten och hans svordomar hördes ända in i huset. 
När han kom in igen var han varm och irriterad. 
"Det här hemmet är bara ett hafsverk."
Nora, som bott i huset med sina två barn långt innan hon och Darryl blev sambos, såg indignerat på honom.
"Det här hemmet duger bra åt oss, Darryl. Vi har ett ganska stort sovrum och ungarna har varsitt fint litet rum."
Darryl fnyste.
"Huset må vara fräscht och rent - men det är för litet och trångt, Nora."
"Ska vi inte flytta till Los Angeles ändå, och skaffa ett mycket finare hus?"
Mannen log brett, nöjd åt sina flyttplaner.
"Och vi kanske ska hitta ett hus med pool. Vad säger ni om det, ungar?"
Han såg entusiastiskt på tonåringarna som satt vid köksbordet.
17-åriga Alex blev alldeles torr i munnen och han stirrade på styvfadern.
"Vad snackar du om? Vi ska inte flytta till L.A."
Darryl såg lite häpet på pojken.
"Va? Vill ni inte bo i ett stort fint hus med pool?" sa han och rufsade om i pojkens hår. "Du gillar ju att simma, Alex."

Alex gjorde en liten grimas. Jo, visst älskade han att simma, men han ville inte bo i Los Angeles - särskilt inte i samma hus som Darryl.
"Vi har ju vår familj och våra vänner, både här och i Sun City." sa han.
Tanken på att flytta flera mil från sin älskade fosterfamilj i grannstaden Sun City och alla vännerna kändes som en mardröm.
Alex 13-åriga lillasyster Cassie nickade instämmande.
"Ja, och mormor och morfar i San Francisco." tillade hon.
Darryl suckade.
Han försökte övertala sin sambo och hennes ungar om hur bra de kunde få det i Los Angeles, men varken Nora, Alex eller Cassie ville flytta.

Deras ovilja verkade göra Darryl sur.
"Vad är det som är så jävla bra med det här lilla huset...?" fräste han.
"Vi har nära till allt." sa Nora, lite osäkert. "Havet, affärer, restauranger och sånt."
"Och pappa har bott här..." mumlade Cassie.
Det var inte meningen att Darryl skulle höra det, men det gjorde han.
"Du minns väl knappt din pappa..." fnyste han. "du var ju bara en liten baby när han dog."
Cassie bet sig underläppen och fick tårar i ögonen.
"Cassie minns visst pappa!" sa Alex trotsigt. "Och du ska inte prata om vår pappa!"
Alex lade armen om sin lillasyster.
Darryl gav pojken en blick som tydligt sa att det var bäst för honom om han höll tyst nu.
Och som för att straffa sin sambo och deras "snorungar" för att de vägrade göra som han sa gick Darryl ut och repade upp den lilla rabatten med vita och rosa rosor utanför huset. Han påstod att de ändå var jobbiga att sköta.

"Nej!" skrek Cassie förfärat.
Den förkrossade flickan föll i sin mammas famn och snyftade hjärtskärande.
Hur kunde Darryl vara så elak mot dem...? Hon kunde bara inte förstå det.
Alex grät inte, men han var vit i ansiktet av chock. Och han andades häftigt och såg ut att vilja strypa deras styvfar.
Nora höll om sina barn och försökte trösta dem, trots att hon själv var gråtfärdig.
Barnens far Neil hade planterat rosorna - Noras favoritblommor - när barnen föddes. Vita rosor för Alex och fyra år senare; rosa för Cassie. Så rabatten hade alltid betytt mycket för den lilla familjen.

*******

När Darryl hade lämnat huset, för att gå till puben, gick Alex ut till rabatten - det som var kvar av den.
"Låt den där röran vara, älskling!" ropade Nora efter honom. "Du kan göra dig illa på taggarna."
"Mmmm.." mumlade Alex bara.
Han plockade ihop en bukett av de rosor som klarat sig och han blev riktigt nöjd, för det blev en fin blandning av vita och rosa blommor.
Han gick in och visade sin mamma och syster vad han gjort.
"Jag kunde i alla fall rädda dom här." sa han när han höll fram buketten.
Cassie flämtade hänfört och kramade sin bror. 
Nora blev så rörd över den stora vackra buketten att hon brast i gråt.
"Åh, älskade unge! Vilken fin överraskning!"
Alex log lite blekt.
"Tja.. vi kan ju spara dom ett tag åtminstone..."
Nora kramade sin son och kysste honom lätt på kinden. 
Sedan ordnade hon fram en vas, hällde i vatten och satte i rosorna.

"Det blev jättefint." sa Cassie.
Alex nickade instämmande.
Han såg länge på rosorna som hans far en gång så kärleksfullt hade planterat åt dem.
"Om skithögen gör det allra minsta försök att förstöra våra rosor igen, slår jag vasen i skallen på honom."
Nora höll om honom hårt.
"Nej, min älskling, du ska inte alls göra nåt sånt. Du måste lära dig att dämpa dina arga känslor, särskilt inför Darryl."
Alex skakade argt på huvudet.
"Jo, Alex." sa Nora bestämt. "För din egen skull."
Pojken suckade tungt.
Han hade god lust att säga att Darryl gärna kunde få dra åt ett varmare ställe, men han teg.
Styvfadern var ju i alla fall inte hemma nu, så en stunds lugn och ro skulle de få.

Nora slog sig ner i soffan, med Alex och Cassie på varsin sida om sig, och hon höll ömt om sina älskade ungar.
"Snälla mamma, lämna honom..." sa Alex.
Men sedan suckade han, ty han visste att hans ord inte hade någon effekt, den här gången heller.
Alex suckade igen och lutade kinden mot sin mammas axel.
Nora strök honom ömt över håret.
"Tack igen för rosbuketten, min fina lilla älskling."