Skrivpuff - 24 Februari 2015

*
Muffins

Fortsättning från 22 Februari 2015

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

När det bara var en timme kvar av vår skoldag fick vår specialklass besök.
Coral och Darla, två 15-åriga tjejer som ungarna i vår lilla grupp tyckte väldigt mycket om, dök upp och undrade om vi ville äta lite mumsigt fredags-mellanmål med dem.
Och det ville vi ju.
Missy Anderson, barnens lärare, gick för att hämta apelsinjuice åt oss.
Tjejerna hade med sig en korg med chokladmuffins. De hade just haft hemkunskap.
"Mums!" utbrast lilla Elle. "Nu är det fest!"
Elle, Blake och Amy såg riktigt hungriga ut nu - och det förstår jag, de fina bakverken såg väldigt goda ut.
Tiger verkade dock inte lägga märke till godsakerna. Lillkillen satt alldeles stilla vid sin skolbänk och tittade nyfiket på Coral och Darla.
Jag presenterade vårt lilla nytillskott för tjejerna och sedan berättade jag för Tiger att det var Coral som fotograferat sköldpaddan och uttrarna som han fascinerats så av förut.

Tiger såg bort mot djurplanscherna på väggen och sedan på Coral.
"Du gör utter-mamma-bild och utter-baby-bild...!" nästan skrek han, beundrande. "Och... sköldpappa!"
Coral log mot den lilla pojken, som nu var så ivrig att han inte kunde stå still, och nickade.
Tiger for upp från sin stol och slog armarna om henne.
"Du har fått ett fan, Cor." log Darla.
Coral log också.
"Kul att du gillar mina bilder, Tiger." sa hon ömt.
Tiger nickade.
"Är dom dina djurar?"
Coral skakade på huvudet.
"Nej, det inte mina djur. Jag bara såg dom när jag ute i naturen. Och jag tyckte dom var så fina, så jag fotograferade dom."
Lilleman lyssnade andlöst och så nickade han.
"Jättefina djurar." sa han till slut.
Coral log igen.
"Vill du ha egna bilder på uttrarna och sköldpaddan? Jag kan skriva ut bilder åt dig?"
Tigers bruna ögon blev stora som tefat.
"Present? Till Tiger?"
"Ja, en liten present till Tiger." bekräftade Coral.
Hon fick ännu en kram av lilleman.

* * *

När vi satt och fikade på muffins och apelsinjuice en stund senare märkte jag att Corals händer skakade lite.
När hon märkte att jag såg det log hon lite generat och gnuggade händerna.
"Dom blir så här darriga när jag har haft migrän mycket." förklarade hon.
Jag nickade igenkännande.
"Jag brukar också bli skakig efter migrän." sa jag.
Eftersom jag inte ville genera Coral sa jag inget mer om skakningarna, just då. 
Men tankarna for runt i huvudet på mig och en liten orosboll började gro i magen.
Jag var orolig för att migrän kanske inte var den enda orsaken till skakningarna, utan något mycket värre...
Jag påminde mig om att ta upp saken med Corals klassföreståndare så fort som möjligt. 
Och det var kanske bra att prata med Coral själv också om mina misstankar, men just nu var ingen bra tidpunkt.
Kanske uppfattade Coral att jag blivit lite misstänksam, för hon log lite mot mig och sa:
"Oroa dig inte Angel, jag mår bra."
Lilla Amy, 10 år, lade sin ena hand över Corals.
"Ta hand om dig." sa hon med sin tysta mjuka röst.
Coral nickade och lade sina händer i knät.
"Tack Amy. Det ska jag göra." sa hon tyst.

Skrivpuff - 23 Februari 2015

*
Absolut

Sun City High School. 
Sun City, California. Våren 2011

Alex kände att han, eller rättare sagt hans humör, var redo att explodera.
För nu hade hans ärkefiende Philip Brower "råkat" (som Philip så försmädligt uttryckte det) slänga basketbollen i huvudet på honom för tredje gången under samma idrottslektion... 
Och nu hade Alex förlorat tålamodet.
Han höll bollen med båda händerna och stirrade ilsket på sin nemesis.
Den tunna 17-åringen kände sig ganska ambivalent där han stod mitt på gympasalsgolvet och andades häftigt.
Skulle han slänga tillbaka bollen på Brower, eller skulle han för en gångs skull ge idioten en rejäl "knogmacka"...?
Det var inte riktigt hans stil att slåss, men nu tyckte han faktiskt att Brower förtjänade en snyting.

Men Alex gjorde inget för att hämnas - det hann han nämligen aldrig, för Rodney, en av hans bästa vänner, rusade fram och stoppade honom.
Det var tur att Rodney var så snabbtänkt och vaksam, annars skulle Alex nog ha råkat väldigt illa ut.
Skolans rektor och lärare tog nämligen bråk mellan elever på stort allvar. 
Med all rätt, tyckte Rodney. 
Men han visste också att Alex som var fosterbarn kunde råka extra illa ut om han hamnade i gräl och slagsmål, för rektorn var tvungen att rapportera sådant till de sociala myndigheterna.
Dessutom var Rodney lite orolig för hur Alex skulle klara ett slagsmål med Philip.
Visst kunde hans kompis slåss, det var det ingen tvekan om, men Philip var längre och större än Alex - och han drog sig inte för att köra med fula knep i slagsmål, han var mer brutal.

Rodney satte handflatan mot Alex bröstkorg och föste undan honom.
"Kom igen, lärarna kan ju tro att du gillar att ha kvarsittning..." sa han lite skämtsamt.
Nu log Alex.
Han hade fått kvarsittning ett par gånger den senaste tiden - på grund av Philip Browers bråkiga natur - och han tänkte inte råka ut för det igen.
"Dessutom kanske du ska vara lite mer rädd om dina stygn..." föreslog Rodney och pekade på Alex bandagerade vänsterhand och handled.
"Mmmm..." muttrade Alex.

Holly kom fram till dem.
"Du är som en magnet för trubbel..." suckade hon.
Men sedan log hon och rufsade om Alex hår.
"Kan du nån gång lära dig att du ska vara liiite mera rädd om dig själv...?"
Alex log brett och nickade.
"Absolut!" svarade han.
Sedan studsade han basketbollen i golvet, fångade den och slängde upp den mot basketkorgen.
Bollen landade snyggt i korgen - ett perfekt mål.
Alex snurrade runt och mötte sina kompisars blickar, de jublade och applåderade åt honom.
"Du är awesome, sötnos!" ropade Mia.
Alex log glatt, men lite blygt.
"Jag vet!" skrattade han med låtsad kaxighet.
Philip bara fnyste och gick surmulen ut ur gympasalen.

Holly lindade armarna om Alex midja.
"Är du okej?" frågade hon.
"Såklart!" svarade Alex glatt. "Jag gjorde ju ett perfekt mål, det såg du väl?"
Han flinade triumferande.
Holly skakade på huvudet och suckade överdrivet dramatiskt, som om Alex var helt omöjlig.
Men sedan log hon kramade om honom.
"Jo, lite omöjlig är du, Alex Spencer-Clarke... Men du är också det sötaste jag vet."
Alex log och försökte se cool ut, fast Holly visste att han var så generad nu att han inte visste vart han skulle ta vägen...
Han är för söt! tänkte Holly ömt.
Och så pussade hon honom på kinden. Hon kunde bara inte låta bli.

Skrivpuff - 22 Februari 2015

*
Morgon

Blue Creek School 
Blue Creek. Minnesota. Maj 2010.

Angel

En regnig fredagsmorgon fick Missy Andersons och min specialklass en nyinflyttad liten elev: en liten pojke som kallades Tiger.
Pojken, som var drygt 7 ½ år, hade ett redan fått ett rykte om sig på skolan om att vara bråkig och ickeverbal. Sin ilska visade han oftast genom att bitas med sina små mjölktänder.
Tigers före detta lärarinna, Mrs. Hoffman, var mer än glad över att slippa "bråkstaken". Det märkte jag på henne när hon lämpade över honom till mig.
"Hej då, Tiger." sa Mrs. Hoffman. "Var en snäll och duktig pojke nu."
Sedan vände kvinnan på klacken och stegade iväg.
Tiger stod still och såg storögt på mig.
"Hej Tiger." sa jag och log så snällt jag kunde. "Jag heter Angel och är din nya speciallärare. Vad kul att du ska börja i vår klass."
Pojken blinkande förvånat mot mig när jag sa så och det fick mitt hjärta att känna sig en aning sorgset.

Den här lilla ungen hade förmodligen aldrig, eller väldigt sällan, fått höra att någon tyckte det var kul att ha honom i sin klass.

Jag bestämde mig för att visa Tiger runt i klassrummet innan de andra barnen anlände.
Han gick med mig runt och tittade på allt jag visade honom.
Vid en av väggarna stannade han plötsligt till. Jag log när jag insåg vad som fångat hans uppmärksamhet.
Storögd såg han på de laminerade planscherna med natur och vilda djur, bland annat: björn, varg, tvättbjörn, kanin och örn.
"Visst är dom fina?" sa jag. "Det är djur man kan se här i Blue Creek."
Pojken började ivrigt att peka på alla djur och strök med ena handen över dem, som om han fantiserade om att han klappade dem.
"Gillar du djur?" frågade jag."
Han pekade glatt på en sköldpadda och sedan på en utter med sin utter-bebis..
"Ja, det är en sköldpappa och det där är uttrar." sa jag pedagogiskt. "Visst är dom fina?"
Tiger nickade stilla.
"Och vet du vad, en flicka här på skolan har tagit dom två bilderna."
Tigers ögon blev stora som tefat. Blev han imponerad över att en skolkamrat till honom hade fotograferat dessa djur?
Det blev han tydligen, för han pekade på sköldpaddan igen och strök med fingrarna över den.

Därefter tryckte han mjukt kinden mot utter-bilden.
"Dom är söta, va?" log jag.
Då stack Tiger sin lilla varma hand i min och log.
"Angel." sa han, med eftertryck. "Det heter du."
Jag log varmt och blev alldeles rörd.
"Ja, Angel heter jag. Och du heter Tiger."
Pojken kramade min hand, hårt.
"Min special-Angel." sa han.
Värmen i hans röst fick mig nästan att börja gråta, för jag hörde att han äntligen kände sig välkommen någonstans.
Nu anlände våra andra specialklass-ungar; Elle, Blake och Amy, tillsammans med deras lärare Missy.
Jag vinkade åt dem och hälsade god morgon.
Tiger tycktes inte märka de andra barnen, eller Missy Anderson. Hans blick var som fastnaglad på djurplanscherna.
Han stod alldeles stilla där framför väggen och hans lilla hand fortsatte att krama min.
Nu skulle Miss Hoffman se dig... tänkte jag. Hon som påstår att du inte kan hålla dig lugn i en sekund ens...

Lilla Elle, en liten livlig och begåvad tjej med busigt lockigt hår, kom fram till oss.
"Är detta här våran nya pojke?" frågade hon.
"Ja, det här är Tiger." svarade jag. "Han är 7 ½ år, precis som du."
Elle såg glad ut, som alltid.
"Vad kul!" utbrast hon ivrigt. "Får han ha bänken intill min?"
Jag log.
"Ja, det ska väl gå bra."
Elle sträckte ut handen mot Tiger.
"Kom, så ska jag visa var våra arbetsböcker finns."
Tiger släppte långsamt min hand och tog Elles utsträckta.
Missy Anderson och jag log stort när de två små lockhåriga ungarna gick fram till hyllan där arbetsböckerna låg.
En som log ännu större nu var Tiger. Han hade fått en splitterny arbetsbok som han tryckte mot sin bröstkorg.
Han sprang fram till mig och visade upp boken.
"Ja, den är bara din. Den ska du jobba med varje dag." förklarade jag. "Du ska få pennor, sudd och kritor också."
Tiger såg sig om i klassrummet och sedan på mig igen.
"Tigers klass?" frågade han.
Jag nickade och den lilla pojken kramade mig.

"Angel Mancini, vad har du gjort med honom...?" viskade Missy leende när alla barn satt vid sina bänkar och pluggade.
Jag såg frågande på henne.
"Vad? Jag har bara hälsat honom välkommen och så visade jag honom runt..."
Missy skakade på huvudet.
"Men detta verkar ju inte alls vara samma jobbiga tornado-unge som Miss Hoffman gnäller över jämt..."
Jag ryckte på axlarna.
"Jag vet inte... Men detta kanske bara är lugnet före stormen..." sa jag osäkert och sneglade på Tiger som satt på sin stol och bläddrade i sin arbetsbok.
Missy Anderson lade armen om mina axlar.
"Eller så har du fått ännu en specialklass-unge att känna sig välkommen, trygg och älskad - sådär som bara du kan göra."
*

En regnig höst-morgon

*
En början: #830 
Tack fina Anitha för din ”börja”! :)

"Vi tar på oss gummistövlar va, eftersom det regnar så mycket?” sa Vera och tog på Leo jackan och sträckte överdragsbyxorna till Jonas. "Du kan väl ta på honom de här? Jag hämtar Linn under tiden. Hon har säkert inte ens stigit upp."
"Det har jag visst det!” ropade Linn från trappan. "Har ni ätit frukost, eller?"
Jonas tittade på sin dotter och skrattade.
"Vad tror du? Klockan är tio och vi ska träffa farmor och farfar vid svampstället om en timme."
"Okej, jag struntar i frukosten då.” sa Linn trumpet och tog på sig en tunn jeansjacka.
"Åh nej, glöm det", sa Vera och tog tag i hennes arm. "Vad vill du ha? Jag kan fixa till O’boy och mackor på några sekunder."
Linn sken upp och tog av sig jackan. 
"Tack, mamma. Du är en ängel."

Leo gömde sig i garderoben. Han tittade på familjen genom springan i dörrarna. 
De gjorde alltid så här och han var trött på det. 
Dumma Linn fick alltid som hon ville. Aldrig lyssnade de på honom. 
Han hade ingen lust att gå till någon dum skog och plocka svamp. Det enda som var roligt var att man kunde gömma sig i grottorna och klättra på stenar.
Jonas suckade och vände sig mot platsen där sonen stått nyss. 
"Men, vart tog han vägen nu då? Vera, såg du vart Leo stack? Jäkla unge. Alltid samma visa." 
Muttrande gick han in i huset och ropade på sonen.

***

Leo satt kvar inne i garderoben. Det var ganska varmt att sitta där iklädd gummistövlar, galonbyxor och regnjacka. Men om han stannade där kanske han skulle slippa åka till skogen.
När han hörde pappa ropade där utanför tryckte han sig närmare väggen och andades så tyst han kunde. Pappa lät inte glad.
Plötsligt slet garderobsdörren upp och Leo blinkade mot lampskenet och faderns gestalt.
"Du ska komma när jag ropar på dig!" röt pappa.
Leo darrade och kände hur mjukisbyxorna under galonisarna blev blöta.

***

Vera hörde hur Jonas skrek på deras son och hjärtat gjorde dubbla volter när hon sprang fram mot dem.

Jonas höll hårt om Leos överarmar och skakade 6-åringen våldsamt.

Pojken skrek och grät och försökte vrida sig loss.

"Jonas! Sluta!" vrålade Vera.

Men Jonas slutade inte, han blev istället alltmer våldsam mot sin lille son.

Linn stod alldeles stilla och stirrade på sin far och på sin lillebror. Hon bet febrilt på en fingernagel.

Inte förrän Leo såg bedjande på henne slets hon ur sin trans.

Med het beslutsamhet rusade den 14-åriga flickan ut i köket och slet åt sig den största kniv hon kunde hitta.

Jag kunde inte hindra honom från att röra mig... men han ska inte få skada min lillebror...!

Med ett skri av vrede rusade hon fram mot sin far och började hugga med kniven.

Hon hörde hur Leo skrek av skräck, men det hindrade henne inte.

Han ska inte skada nån av oss mer nu!

***

Trots sitt chocktillstånd lyckades Vera agera rationellt. Vad hon ansåg var rationellt, just då i alla fall.

Hon slet kniven ur dotterns hand, såg till att hennes egna fingeravtryck hamnade på den innan hon släppte den i golvet.

Sedan föste hon ut Linn och Leo i bilen och satte sig själv bakom ratten.

"Vi ska åka och hämta hjälp." flämtade hon och kastade en blick på sina två barn som satt i baksätet, tilltufsade, svettiga och alldeles förgråtna.

"Jag dödade pappa...!" sa Linn, som nu verkade helt chockad över vad hon gjort.

"Mamma, jag har kissat på mig..." sa Leo, tyst och skamset.

***

I huset rådde tystad och stillhet.
Jonas låg stilla på golvet, livlös och blodig.
Och alldeles ensam på fönsterbrädan inne i vardagsrummet satt en bortglömd liten krabat: familjens minsting, 2-årige Loke.
Den lille parveln, fortfarande klädd i pyjamas och blöja, tittade ut genom det stora fönstret.
Hans blick följde intresserat regndropparna som slingrade sig ner på glaset.
"Vatten!" sa han, till allt och ingen. "Jengnar!"
Ingen svarade honom, något som han annars var van vid.
Loke kravlade sig ner från fönsterbrädar och vidare ner på stolen han använt som klätter-hjälpmedel. Ta sig ner på golvet var lite svårare, men det gick bra det med.
"Maaaamma!" ropade Loke.
Fortfarande inget svar.
Lilleman tultade ut mot hallen. Hans gångstil var en aning ostadig.
För några månader sedan hade Loke opererats för en elak hjärntumör, vilken hade påverkat hans talförmåga och gång.

Ute i hallen fick Loke syn på pappa. Han låg på golvet.
Det var konstigt, tyckte Loke. Inte kunde man ligga på golvet och vila heller...
"Baba?"
När han inte fick något svar från pappa satte han sig på huk intill den livlösa kroppen.
"Baba sova?" undrade han.
Pojken skakade på huvudet.
"Inte sov!"
Nej, pappa skulle inte ligga här och sova - de skulle ju gå åka till skogen idag, det hade mamma sagt.

Ytterdörren gnällde och två människor klev in i hallen. Poliser.
Loke log som ett solsken, för dessa två kände han ju! Det var Johan och Camilla, kompisar till mamma.
Den lille pojken sträckte ivrigt sig mot Johan, som kom fram och lyfte upp honom.
"Hej Loke." sa Johan Simonsson ömt.
"Baba sova." förklarade Loke och pekade på sin pappas kropp.
Camilla slog handen för munnen och kämpade med både gråten och illamåendet.
Johan tryckte milt pojkens ansikte mot sitt bröst.
Hur mycket Loke förstod av allt som hänt visste inte Johan, men han ville inte att pojken skulle behöva se sin far i detta otäcka skick.
Loke lyfte på huvudet och såg på polismannen med nyfikna och lite undrade ögon.
”Ut?" frågade han. "'kogen?”
"En annan dag ska vi åka till skogen, lilla gubben." sa Johan mjukt. 
Han höll barnet tätt intill sig och smekte lugnande det trassliga, men mjuka rödbruna håret.
2-åringens hasselnöts-bruna ögon var stora och blanka.
Pojken tycktes fundera på vad som försiggick här.
Han stoppade tummen i munnen.

© auzgos / Flickr

Skrivpuff - 21 Februari 2015

*
Svett

Paradise, California. Våren 2011.

"Ska ni verkligen...?"
13-åriga Cassie såg från sin storebror Alex och styvfadern Darryl till Tabasco-flaskan och de röda chilipeppar-frukterna på köksbordet.
"Man måste våga prova på lite utmaningar ibland." sa styvfadern.
"Men..." började Cassie. "Alltså, Tabasco och chilipeppar..."
Flickan skakade på huvudet, för hon förstod bara inte hur storebror och styvpappa kunde vara så vågade...!
Men hon antog att detta var Alex sätt att visa Darryl att han inte var någon vekling - något som styvfadern ofta påstod att han var.

Alex plockade upp en av chilifrukterna, studerade den. Den var röd och blank och såg nästan konstgjord ut.
Pojken tvekade lite. Han visste ju att chili kunde vara väldigt starkt och han skulle även tvinga i sig en sked Tabasco...
Darryl, som var lite mer galen när det gällde utmaningar, gav pojken ett hånflin och hällde i sig flera droppar Tabasco innan han tog ett stort bett av sin chilifrukt.
Alex tog en försiktigt tugga av sin chili.
Cassie betraktade dem båda och väntade på en reaktion.
Och reaktionen kom. Från Darryl.
Det var som att se en animerad film där någon figur får i sig något super-starkt. Darryls ansikte blev rött och svettigt och han flämtade och svor.
Han kastade sig fram till vattenkranen och slukade flera stora klunkar.
Sedan fortsatte han sig att svära och svalkade sig med öl istället, ur en flaska han tog fram ur kylskåpet.

Alex tycktes inte reagera på sin chili alls. Han varken svettades eller flämtade, han var bara lite rosig om kinderna.
Detta provocerade Darryl.
"Nu är du nöjd va, att du fick en chilifrukt som inte smakade något?"
Alex svarade inte. 
Det var inte alltid lätt att veta vad man skulle säga inför Darryl, för hans humör kunde vända blixtsnabbt - det hade Alex taniga lilla pojkkropp fått erfara många gånger.
Så nu ryckte Alex bara på axlarna. Och till slut sa han, lite försiktigt:
"Man vet aldrig med chili..."
Nu skrattade Darryl och han rufsade om i Alex hår.
"Jaså, säger du det, skitunge?"
Den stora mannen greppade Tabasco-flaskan och skruvade av den röda lilla korken.
"Men... du har ju en utmaning kvar, grabben."
Alex drog ett skakigt litet andetag.
Åh vad han ångrade att han antagit Darryls utmaning...! Tabasco var ju alltid starkt - och skitäckligt! 
Och nu skulle han behöva ta en hel sked av smörjan, bara för att han inte kunde hindra sina små infall...

Darryl tog fram en matsked och fyllde den till bredden med den heta såsen.
Sedan hördes ett litet skrik från Cassie när styvfadern körde in skeden i Alex mun och tvingade i honom mer Tabasco än de kommit överens om.
Cassie såg förfärad på hur Alex svalde och flämtade efter luft. Det såg ut som han fick kväljningar och hans ögon tårades.
Darryl flinade brett åt sina styvungar och gick ut ur huset.
Han skulle förmodligen dricka öl med några polare, gissade Cassie och Alex.

Cassie lindade armarna om sin bror.
"Hur mår du...?" frågade hon oroligt.
"Jag vet inte..." suckade Alex. "Jag vet bara att jag aldrig vill äta chili mer i hela mitt liv...!"
Nu skrattade pojken lite.
"Det var så jävla stark...!"
Cassie stirrade häpet på honom.
"Men du visade ju ingen reaktion..."
Alex log.
"Nä, jag ville inte ge Darryl den tillfredsställelsen."
Cassie skakade på huvudet åt honom.
"Du är helgalen, brorsan."
Sedan såg hon oroligt på honom igen och strök honom honom över håret, precis så där som mamma brukade göra.
"Mår du illa...?"
Alex nickade.
"Lite, tror jag. Den där Tabascon alltså..."

"Du ska dricka yoghurt som lindring." sa Cassie. "Inte vatten."
Flickan gick fram till kylskåpet och tog fram ett paket med vaniljyoghurt, som hon sedan hällde upp i ett glas.
"Här."
Alex log mot sin omtänksamma lillasyster.
"Tack syrran!"
Pojken drack den lena, milda yoghurten och pustade ut.
"Cassiebear, undvik chili och Tabasco."
Cassie fnissade.
"Ja, vad tror du? Jag är ju inte lika galen som du..." sa hon, samtidigt som hon retsamt stack fingrarna i sidorna på sin bror.
Alex skruvade kittligt på sig.
"Hey...! Lägg av!" protesterade han skrattande. "Smaka på lite chili istället."
Cassie rynkade på näsan och skakade på huvudet.
"Skulle inte tro det du..."
Hon log mot sin älskade storebror.
"Vi går och äter hamburgare till middag istället, eller vad säger du? Mamma har lagt fram pengar till oss."
Alex nickade.
"Låter bra. Bara jag slipper äta nåt starkt..."
Cassie log ömt.
"Ja, det tycker jag att du ska låta bli."

Skrivpuff - 20 Februari 2015

*
Kjol

Sun City, California. Hösten 2000

Joanne

Att klä på två stundtals ostyriga 7-åringar var inte det lättaste - särskilt inte finkläder.
9-åriga Janie valde snabbt klänning och skor till festen vi skulle gå på den här dagen.
Men hennes yngre (foster)syskon Maxine och Alex, våra små yrväder, var en helt annan femma...
Det var allt tur att man var begåvad med tonvis av tålamod.

Maxine ratade alla klänningar jag föreslog. De var antingen "osköna", för varma, eller för långa - och därmed svåra att leka i.
"Välj den som är mest bekväm för dig." sa jag.
"Denna här!" utropade Maxine och tog fram sin rosa ballerina-kjol. "Den är fin, inte så varm och den kan man leka i."
Flickungen lade huvudet på sned och såg på mig.
"Den kan jag väl få ha, va, mamma Jo?"
Min man Martin och jag har som regel att inte skämma bort våra ungar, särskilt inte genom att låta dem bestämma alltför mycket, men det kunde inte skada att låta Maxine få ha ballerina-kjolen. Hon tyckte ju så mycket om den.

"Okej då, du kan ha den." sa jag. "Ska vi hitta en fin liten T-shirt till?"
Maxine nickade och sökte bland sina tröjor.
Till slut valde hon en vit T-shirt med en rosa fjäril på.
"Denna här matchar ju!" sa hon förtjust.
Hon klädde på sig och snurrade lyckligt runt.
"Du är jättefin, älskling." log jag och kysste henne på kinden.
Maxine nickade glatt.
Jag plockade fram ett par rosa skor och en fint hårband åt henne också.
Sedan gick jag in i Alex rum för att ta fram kläder åt honom.

Alex brukade vara en enklare match än sin syster när det gällde kläder, men inte idag.
"Jag vill inte ha skjorta och finbyxor...!" sa han truligt där han satt på sin säng iklädd endast kalsonger.
"Men det är bara idag, älskling." försökte jag. "När man går på fest är det väl roligt att vara fin?"
Alex skakade på huvudet.
"Obekäms-kläder är inte fina, mamma Jo..."
Jag funderade och såg in i pojkens garderob.
"Okej, lilla gubben, vi kan kompromissa." sa jag. "Du kan ha din ljusgröna skjorta, men du behöver inte ha kostymbyxorna."
Ja, ibland fick man använda sig av lite lock och pock.

Jag höll fram en lindblomsgrön skjorta mot den lilla pojken.
Alex putade fundersamt med munnen och övervägde mitt erbjudande.
"Jeans?" frågade han.
Jag nickade.
"Ja, dina nya mörkblå jeans är fina till den här skjortan."
Pojken drog på sig sina ny jeans, dem tyckte han om. 
Sedan tog skjortan ur min hand och tittade länge på den.
"Jag tar den väl då..." muttrade han. "Men jag tänker inte tycka om det."
Jag skrattade och kramade om honom.
Sedan hjälpte jag honom att ta på sig skjortan och knäppte den.
Maxine kom inskuttande i rummet. Hon såg leende på sin bror.
"Oj... vad vackra vi är!" utbrast hon.
Det höll jag med om.

Skrivpuff - 19 Februari 2015

*
Ihålig

Silver Falls, Montana. Sommaren 1855

Sebastian Cooper log snällt mot alla grannar som kom hem till dem och sa vänliga, mjuka ord och smekte honom över håret.
Men nu när kvällen närmade sig började han känna sig överväldigad och trött på allt. 
Alla ville väl, det visste han, men allas beklagande ord om att mor och hennes ofödda barn nu var borta gjorde att den lilla pojken kände sig alltmer tom. 
Även far såg trött och tom ut, det såg Sebastian, och att se sin annars så trygga pappa vilsen och bedrövad gjorde att han bara ville gråta.

"Anna var en så vacker ung flicka." sa en av granntanterna. "Hon var en fantastisk mor och hustru."
Far bara nickade.
"Men nu är hon hos Gud," fortsatte granntanten. "vi får finna en tröst i det."
Sebastian stirrade på henne. Hur kunde hon stå här i deras hus och säga något sådant...?
"Mor ska vara hos mig, inte hos Gud!" skrek Sebastian.
Och så rusade han ut ur huset, så att ingen skulle se tårarna som strömmade ur ögonen och ner på kinderna.

Pojken ville komma så långt bort från den tunga sorgestämningen och alla begravningsgästerna som möjligt.
Han sprang ut i skogen, så långt in han bara tordes. Det var en mörk och lite otäck skog, särskilt när mörkret snart skulle falla.
Medan han hämtade andan sökte hans blick efter ett gömställe.
Bara en stund skulle han gömma sig, tills tårarna var slut och till begravningsgästerna gått hem.
Sebastian fann ett ihåligt träd. Där kröp han in och i mörkret släppte han ut sin sorg.
"Mamma... varför skulle du dö...?" grät han. "Jag behöver dig, jag är bara tio år!" Far behöver dig, han är så ledsen..."

Sebastian somnade där inne i det ihåliga trädet, utmattad av all gråt och sorg.
När han vaknade och kröp fram från sitt gömställe var det natt. 
Mörkret i skogen omslöt honom. Och det skrämde honom.
Skulle han hitta hem...?
En ugglas hoande fick honom att hoppa till och han började gråta igen.
"Pappa!" ropade han. "Pappa, var är du...?!"
Och tänk så underbart, där borta i månskenet stod ju hans älskade far!
"Pappa, jag är här borta!" grät pojken.
"Sebastian!" ropade far.
Han rusade fram mot pojken och slet nästan upp honom i sin famn.
"Åh tack gode Gud att du är välbehållen..." suckade far och kramade honom.
Sebastian sa ingenting. Han bara höll hårt om sin far och borrade in sitt tårdränkta lilla ansikte i hans skjorta.
Far bar honom i sin famn hela vägen hem.
Sebastian kände sig varm, trygg och älskad.

Skrivpuff - 18 Februari 2015

*
Källare

Tidigt utdrag ur mitt (kommande) bokprojekt
Lägenhet 47 - en Halloween-story


New York City. Torsdag, 30 oktober 2003

Eftersom nästan alla lampor i hyreshusets källare var trasiga var det skumt, nästan mörkt, där nere.
Denny var glad att Indie hade en starkt lysande ficklampa med sig - även om han önskade att hon kunde lysa rakt framför dem, istället för att svänga ljuskäglan hit och dit...
"Är du rädd?" flinade Indie.
Denny bara fnyste.
"Jag är faktiskt 11." sa han, en aning indignerat.
Indie lyste honom i ansiktet.
"Blir man inte rädd om man är 11 år...?" sa hon klentroget och fnissade.
Denny puffade bort hennes hand som höll i lampan.
"Blända mig inte!" fräste han retligt. "Förresten blir jag inte rädd, så det så."
Indie fortsatte att flina och ryckte på axlarna.
"Nä, nä, om du säger det så..."
Denny blängde på henne och suckade lite missbelåtet.

Indie var en bra kompis för det mesta, men ibland kunde hon malla sig bara för att hon råkade vara 12 ½ år - hela 18 månader äldre än han själv och sådant tyckte inte Denny om.
Indies storasyster Virginia brukade säga åt Denny att ignorera Indie om hon retades, då skulle hon tröttna snabbt. Men det var ju lättare sagt än gjort...
Nu rufsade Indie om i Dennys hår och gav honom ficklampan, i ett försök att blidka honom.
"Håll den du."
Denny tvekade.
Men sedan tog han leende emot hennes lilla fredsgest. 
Det var ju så tråkigt att gå och tjura hela tiden. Och han ville inte vara osams med Indie under den korta tiden han skulle vara här i New York.
Han påminde sig själv hur kul det faktiskt var att hänga med Indie - eller Indiana, som hon egentligen hette. Hon var ju snäll (för det mesta) och påhittig.

När barnen befann sig vid det källarförråd som tillhörde lägenhet 47 stannade Indie till och petade Denny i sidan.
"Pssst...! Tanten i lägenhet 47 brukar låsa in barn i sitt källarförråd."
Denny gav sin kamrat en klentrogen grimas.
"Joooo, det är sant!" hävdade Indie. "Varje Halloween knycker hon minst en unge och låser in dom. Hon hatar barn och Trick or Treat."
Denny ville vägra att tro på henne.
Men som den lilla kille med livlig fantasi han var började han känna sig aningens nervös och orolig igen.
Han svalde ljudligt.
Indie skrockade retsamt.
"Det är typiskt småkillar att bli skraja för allting..."
Denny kontrade med att tjejer alltid hittar på en massa struntsaker.
Indie skakade på huvudet.
"Det är faktiskt sant."
"Du ljuger." muttrade Denny.
Indie skrattade.
"Du gick ju på det!"

Denny skulle just komma på ett dräpande svar, när de hörde den tunga källardörren knarra.
Båda barnen skrek till. Högt.
Denny vände sig triumferande till Indie.
"Det är tydligen inte bara småkillar som blir skraja för allting..." sa han och flinade.
Indie log tillbaka och slängde armen om hans axlar.
"Snorunge!"
"Takes one to know one!" skrattade Denny.
Mannen som kommit ner i källaren blängde nu surt och irriterat på de två barnen.
"Detta är ingen lekplats." sa han tillrättavisande.
Vi leker inte. tänkte Denny. Vilken sur-gubbe...
"Vi ska faktiskt hämta en sak i vårt källarförråd." svarade Indie, i mycket viktig ton.
Hon låste upp förrådet som tillhörde hennes storasyster och Dennys storebror och tog ut en stor påse.
Därefter tog hon Dennys hand och ledde honom ut från källargångarna.
Barnen sprang hela vägen till Virginia och Camerons lägenhet, flämtande efter luft.

När de äntligen befann sig i den trygga och varma lägenheten kastade de sig på soffan och pustade ut.
De såg på varandra och log.
"Vilket äventyr, va?" sa Indie.
Denny nickade.
Indie flinade brett.
"Du blev väldans skraj där nere i källaren - erkänn det."
Denny skakade häftigt på huvudet.
"Erkänn, sa jag!" befallde Indie.
Och så kastade hon sig över Denny och kittlade honom så att han skrek av skratt.
"Du Indiana, ta det lite lugnt med Denny." skyndade sig Virginia att säga.
Men Indie lyssnade inte på henne.

"Han klarar sig." sa Cameron lugnt.
Virginia log.
"Okej. Men när Denny skriker 'sluta' måste du göra det och låta honom andas lite. Hör du det, Indie?"
Cameron log ömt åt Virginia och hennes omtänksamhet. 
Han förstod att det var Dennys astma hon hade i åtanke. 
Ibland när hans lillebror lekte kunde han glömma bort att han hade sjukdomen och kom inte på det förrän han fick ett rejält astma-anfall.
"Du kanske ska ta din medicin, brorsan." föreslog Cameron. "Särskilt nu när du ha sprungit..."
"Jag kan andas bra." pep Denny mellan skratt-attackerna.
Cameron skakade på huvudet åt sin envisa lillebror.
"Ungar..." suckade han och gick in i det lilla gästrummet för att hämta Dennys astma-medicin.
Virginia drog bort Indie från Denny.
"Låt grabben andas lite nu."

Denny satte sig flämtande upp. Hans kinder var alldeles rosiga och det bruna håret var extra rufsigt.
"Är du okej...?" frågade Virginia, för pojkens anding oroade honom lite.
Denny nickade och log brett. Sedan kvävde han en liten hostning i tröjärmen.
Virginia kramade honom.
"Du ska nog ta det lugnt i fortsättningen, sötnos."
"Äsch... jag klarar mig." försäkrade Denny.
Han sneglade lite på Indie när han tillade:
"Jag är tuff. Faktiskt."

Skrivpuff - 17 Februari 2015 - Alex

*
Egendomlig

Tidigt utdrag ur mitt bokprojekt Eldflugornas dans

Clearwater Falls, Minnesota. September 2008.

Alex hade suttit länge på klippan och tittat på floden som slingrade sig fram likt ett mörkblått sidenband.
Vatten; floder, hav, sjöar, åar, ja alla sorts vatten, hade alltid fascinerat honom.
Han gillade överhuvudtaget att vistas ute i naturen, men det var något extra speciellt med just sådana platser, tyckte pojken.
Kanske för att han kände ett lugn i själen så fort han fick vara nära sina vatten-platser.
Här i Clearwater Falls, Minnesota hade han även blivit helt förtrollad av de starka, klara höstfärgerna. Trädens löv som sprakade i grönt, gult, orange och rött var fantastiskt vackra.

"Du ramlar inte i floden nu, va...?"
Den mjuka rösten med skratt i fick Alex att vända sig om.
Där stod Pie, en Clearwater Falls-tjej som var ett par år äldre än han.
"Hej! Nej då, ingen fara. Jag ramlar inte i." sa Alex och skrattade han med.
Pie slog sig ner intill honom.
"Så du sitter här och beundrar alla färger?"
Alex nickade.
"Yep. Visst, vi har höstiga färger hemma i California också så här års - särskilt uppe i bergen några mil från vår stad. Men jag brukar inte tänka på det på samma sätt som här..."

Pie log mot den lilla taniga killen. Han var så söt, med långa täta ögonfransar, och stora safirblå ögon, som alltid tycktes glittra.
Men det var inte bara Alex utseende som var speciellt. Hans sätt var mycket mjukt och vänligt. Och han var så äkta - och lugn, inte alls så där skränig och "gåpåig" som en del tonårskillar kunde vara.
Och det var rart att han uppskattade naturen och dess rofyllda lugn så mycket.
Pie sa det till honom. Då log Alex, lite blygt.
"Ja... jag är nog lite egendomlig. Ingen kille i min skola skulle uppskatta allt det här..."
Pojken gjorde en svepande, visande gest över floden och skogen.
Pie lade armen om hans axlar.
"Du är inte egendomlig, Alex. Du är en fin kille."
Alex log brett.
"Jag är kanske lite annorlunda..." sa han tankfullt.
Och så ryckte han på axlarna.
"Vem vill vara som alla andra...?"
Han suckade.
"Fast en del tycker väl att man ska vara det..." sa han, lite drömmande och fundersamt. "Det är inte lätt att vara... jag."

Pie såg länge på honom, forskande och fundersamt.
"Du blir mobbad i skolan va, på grund av att inte vill vara som de 'stora och tuffa' grabbarna?"
Alex nickade.
"Jag får en del gliringar för att jag är mindre än de andra killarna." 
Han himlade med ögonen.
"Jag fyller 15 i oktober, men ser ut som typ... 12..."
Alex suckade och fortsatte berätta:
"Nästan alla mina närmaste vänner är tjejer, så det är tydligen kul att reta mig för det också. Och så är jag fosterhems-unge."
Pojken tystnade en stund och tittade ner på sina skor.
"Och både Cassie - min lillsyrra - och jag har blivit retade för att vår pappa är död." sa han med tunn liten röst.

Pie fick tårar i ögonen.
"Mobbas ni för att er pappa är död...?! Dom är ju inte kloka!"
Alex log, ett litet glädjelöst leende.
"Jag vet, tänk att det ryms så många idioter i två småstäder... Min fostersyrra Maxine har också blivit retad rätt mycket."
Nu log Alex stort, trots allt elände han berättade om.
"Fast Maxie är tuff - hon skiter i mobbarna. Ibland har hon också slagits - som jag brukar göra, men för det mesta kan hon ignorera alla glåpord."
Pie blev oerhört rörd den känsliga, fina killens sätt att prata om sina systrar. 
Hon visste att Cassie och Maxine och hans andra syskon hade en stor plats i hans hjärta.

Pie kramade Alex hårt.
"Men du är ju också stark, hjärtat."
Alex ryckte lätt på axlarna.

"Mja... jag antar det." sa han generat.

Sedan sa han:

"Oftast försöker jag skita i allt dom gör och säger mot mig. Men det klarar man bara så länge... och till slut exploderar man ju."
Pie nickade.
"Ja, man kan inte stå ut med hur mycket som helst. Och det ska du inte göra heller.
Alex drog in lite solig, men ganska kylig höstluft i lungorna.
Sedan såg han länge på Pie.
"Tack för att du orkade höra en liten unges gnällande." småskrattade han blygt.
Han log (omedvetet) charmigt.
Pie höll honom intill sig.
"Säg inte så, Alex! Du gnäller inte. Det är bra att prata av sig, och viktigt. Och jag finns alltid här för dig om du behöver prata om nåt, det får du inte glömma."
Alex tog mod till sig och kramade den söta, äldre tjejen tillbaka.
"Det ska jag inte glömma." sa han. "Tack, Pie."

Bokomslag