Skrivpuff - 7 oktober 2011

Skriv om att vara otydlig.

Camp Orion. Sommaren 2006.

Alex berättar:

Jag hade precis duschat och var på väg in i omklädningsrummet för att klä på mig när jag hörde Denny, min äldre sommarläger-kompis, prata med någon där inne.
Han sa: "Neeej... Lägg av...!". Men hans tonfall var inte på något sätt irriterat eller argt... nej, han hade skratt i rösten, ungefär som om han blev kittlad eller så.
Sedan hörde jag Grady (en av våra ledare) skrocka lite, som om det Denny sagt var lustigt.
Jag klev in i omklädningsrummet. Och det jag såg fick mig att stanna upp mitt i steget.
Det kändes som att få en basketboll i magen - luften tar liksom slut och man blir helt andfådd.
Denny satt på en av träbänkarna vid skåpen, han hade inte klätt på sig än efter duschen. Intill honom satt Grady och han... Han hade sin hand mellan Dennys ben.

Nu blev jag yr. Det kändes precis som den gången Darryl, mammas sambo, tvingade mig att åka de där enorma te-kopparna på ett nöjesfält (för Darryl tyckte jag skulle tuffa till mig lite).
Te-kopparna slutar typ aldrig att snurra och man känner sig äckligt sjuk efteråt.

Denny verkade inte äcklad nu. Tvärtom, han log. Och han andades lite konstigt, som om han tyckte att Gradys beröring av sina... "privata delar" kändes skönt.
Jag däremot kände mig äcklad och lite rädd. Skulle Grady göra så där med mig när han var klar med Denny?
Jag ville inte ta reda på det.
Snabbt slet jag åt mig mina jeans, kalsonger och tröja - kläderna låg nämligen intill Grady - och sedan rusade jag in på toaletten och låste dörren.

Jag klädde på mig. Sedan sjönk jag ner på toalettlocket.
Skakade i hela kroppen.
Tänkte på att Grady faktiskt hade rört mig, smekt min kropp, så där...
De gångerna hade jag fått något i min läsk, något skumt som gjorde att allt blev otydligt och dimmigt.
Men nu när jag sett Grady röra Dennys nakna kropp sköljde det klibbiga minnet över mig.
Det vände sig plötsligt i magen på mig och jag lutade mig snyftande över toaletten...

Guns N' Roses: Sympathy For The Devil

---

"Alex hemlighet"-serien

Soundtrack/Låtlista

Skrivpuff - 6 oktober 2011 - del 2

*
James gav Sunshine och Ryan ett stolt leende.
Sunny och Ry är inte ens 14 och 13 år fyllda - men dom är tuffare än få...! tänkte han.
James gav dem en kram, sedan såg han ut över folkmassan.
"Mina damer och herrar, får jag presentera de modigaste ungarna i California: min lillasyster Sunny och hennes bästis Ryan!"
Stort jubel från folkmassan.
"Vill du säga nåt till folket Sunny?" frågade James.
Han gav sin syster mikrofonen.
Sunshine, som var uppväxt i en pytteliten stad nere i Södern, var inte van vid stora folkmassor.
Men Ryan och Maureen, som nu också kommit upp på scenen, gav henne mod.
Sunshine tog ett kavat grepp om mikrofonen.
"Hej alla! Jag heter Sunny!" hälsade hon med sin charmiga Alabama-dialekt. "Detta här är mina bästisar Ryan och Maureen. Vi ska sjunga en ny sång, den heter Give Peace a Chance och är skriven av John Lennon. President Nixon, detta här är ett budskap till dig från Lennon och oss - så lyssna noga: Dra tillbaka trupperna från Vietnam!"

Nytt jubel från folkmassan.
"Kör hårt 'little sister'!" ropade en hippie-kille.
Han gjorde en speciell gest, Peace out, ett sätt att säga good bye, det vill säga; han slog knytnäven mot bröstet och sträckte sedan upp handen i luften, med pek- och lång-fingret formade som ett V.
Sunshine och Ryan log brett och besvarade gesten.
Sedan sjöng de Give Peace a Chance, tillsammans med Maureen och James. De lyckades få hela folkmassan att sjunga med.

På kvällen höll Sunny och James och deras hippie-vänner en konsert som de kallade Give Peace a Chance '69. Konserten blev en succé och sändes i TV.

Studio Allstars: Give Peace A Chance (Tribute to John Lennon)

All we are saying is:
give peace a chance

Låtlista (Spotify):

☮ Sunny & co: Give Peace a Chance
- Protest against the Vietnam War '69 ☮

Skrivpuff - 6 oktober 2011 - del 1

Skriv om att engagera.

San Francisco, sommaren 1969

"Make love, not war!"

Filmkamerorna följde ivrigt virrvarret av människorna som protesterade mot Vietnam-kriget. Hippies och män i militärkläder utgjorde en färgglad röra.
På en scen stod en ung man och pratade det vackra landet borta i Syodsasien, landet som var drabbat av ett fasansfullt inferno.
Sunshine såg fascinerat på den unge mannen och vände sig till sina bästa vänner Maureen och Ryan och Ryans pappa David.
"Tänk att det är min storebror som står där uppe!" sa hon stolt.
"Sååå coolt!" sa Ryan.
David log.
"Ja, han är beundransvärd, vår James."

En medelålders man med bister uppsyn och militärkläder tyckte inte att det var coolt och beundransvärt. Alla hippies och vapenvägrare gav honom grå hår! Förstod de inte att de bara störde ordningen i staden?
Militären gick fram till scenen och drog ur sladdar till mikrofoner och högtalare.
Plötsligt såg han hur en liten hippieklädd flicka med långt, kopparfärgat, lockigt hår sprang över scenen.
"Vad i helvete...?!" mumlade militären.

Sunshine slet sladdarna ur handen på militären och höll upp dem så att alla i folkmassan såg vad han gjort.
Alla buade högt åt militär-mannen.
Ryan kom fram till Sunshine. Den tanige lille pojken satte i alla sladdar igen.
"Jäkla hippie-ungar!" morrade militäre-mannen. "Åk hem!"
"Åk hem själv!" sa Sunshine.
Ryan kvävde ett fniss.
Maureen och David stod nedanför scenen och skrattade gott Sunshine.
"Hon är för härlig!" skrockade David.
Eftersom alla mikrofoner och högtalare var igång igen, hördes varenda ord militären och Sunshine sa.
Folkmassan gapskrattade åt att en liten tonårs-tjej kunde platta till den store idioten.

Alex hemlighet (del 27)

*
Efter en stund kom Desi ut till Mae och Alex. De satt länge vid Maes iBook och tittade på bilder som Mae och hennes pappa hade tagit.
Alex såg fascinerat på alla vackra bilder från Maes gamla hemstad New York och hennes nuvarande hemstad Delphi (en grannstad till Sun City där Alex och hans fosterfamilj bodde).
Så fort Mae berättade något om bilderna såg Alex länge på henne. Han verkade faktiskt mer fascinerad av Mae än av bilderna.
Flickorna log när de såg Alex glittrande blick.
"Jag tror någon har en liten 'crush' på dig Mae...!" viskade Desi.
Mae log och nickade.

"Vad ler ni åt?" undrade Alex när han tagit blicken från bildspelet på datorn.
Mae log ännu mer och tog Alex ansikte mellan sina händer.
"Åt dig, för du är så söt."
Alex log lite generat och puffade mjukt till Mae.
"Äsch... det är jag väl inte..."
Desi och Mae skrattade mjukt.
"Du är för charmig Alex!" sa Desi och gav pojken en kram. "Och jätte-cool."
Alex lade sig raklång ner på bryggan. Han stortrivdes och gillade att vara när de här söta och glada tjejerna.

Nu anslöt sig de andra tjejerna till den lilla gruppen på bryggan.
Mae startade musik-programmet iTunes i datorn och satte snabbt ihop en liten spellista.
"Den är låtlistan är till dig Alex." sa hon och rufsade om i Alex hår.
Alex log brett och fnissade glatt när han såg låttitlarna. Och han rodnade en aning... låtarna beskrev nämligen precis hur han kände för Mae!

"Tack Mae." log Alex blygt. Och så gav han Mae en kram.
Desi log.
'Sweet & Innocent' beskriver verkligen hur det är... tänkte hon. Alex är ju ung, rar och oskyldig.
Alex och tjejerna sjöng med i alla låtarna.
Det här är helt klart en av de bästa kvällarna på hela den här sommaren! tänkte Alex.

Låtlistan som Mae tillängnar lille Alex:

---

"Alex hemlighet"-serien

Soundtrack/Låtlista

Skrivpuff - 5 oktober 2011 - del 2

*
Alex ställde sig upp och slog stolt ut med armarna.
"Tadaaaa! Vi har byggt det helt själva!"
"Det är jättefint!" sa rekorn imponerat. "Och vet ni vad, det ser ju precis ut som vår skola - och skolgården!"
Maxine nickade glatt.
"Det är precis vad det är!" sa Alex stolt.
Rektorn log.
"Den här fina modellen borde vi ställa ut i en av glasmontrarna innanför huvudingången, så att alla kan få se den."
Fröken såg glad och stolt ut.
"Det blir väl roligt barn?"
Barnen nickade glatt.
Men Maxine putade med munnen och satte armarna i kors över bröstet.
"Ska du knycka vårans Lego? Vad ska vi bygga med då?"

Rektorn log mot den lilla flickan.
"Vill du inte att hela skolan ska få se allt det fina ni har byggt då?"
Maxine funderade.
"Joooo... fast dom kan ju komma hit och titta, latmaskarna!"
Fröken och rektorn skrattade.
"Jaaaa! Alla får komma hit och kolla på vår Lego-skola!" sa Alex. "Och så får varje person betala 25 cent!"
Fröken rufsade om den lille pojkens hår.
"Jag tror inte det Alex..."
"Det tycker jag!" sa Maxine. "Och vi kan köpa nåt kul för pengarna - nåt till klassrummet!"

Skrivpuff - 5 oktober 2011 - del 1

Skriv om att strukturera.

Sun City School. Hösten 2001

Lärarinnan i Maxine och Alex klass log när hon såg lilla Maxine sitta på golvet bland alla Lego-bitar. Det var riktigt intressant att studera barnet och se hur hon lekte.
Flickan byggde inget, istället sorterade hon alla färger; blå bitar i en hög, röda bitar i en annan och så vidare. Och så höll hon på tills alla bitar låg i varsin hög.
Några av klasskamraterna gick fram till Maxine.
"Maxie, får vi vara med och bygga nåt?" frågade en flicka.
"Jaaaa!" sa Maxine.
Den lilla 8-åringen lyste som en sol. Hon log brett och gestikulerade åt barnen att sätta sig.

Med stor koncentration och glädje byggde barnen något som såg ganska komplicerat ut.
Fröken lät dem hålla på så länge de ville, för det var en fröjd att se barnen vara så kreativa tillsammans. Och framförallt var det roligt att se lilla Maxine vara så lugn och tillfreds med att vara i skolan för en gångs skull.
Det märks så tydligt när att Maxine mår bra, tänkte fröken. Och hon har varit sprudlade glad hela dagen.
Nu var Maxine byggledare för klasskamraterna och hon fick frågor om hur vissa saker skulle byggas.
Barnen skrattade och busade medan de byggde - och ändå lyckades de få ihop en fantastisk kreation, istället för en kaos-artad situation där någon blev arg eller ledsen.

När barnen satte sista Lego-biten på sitt stora verk tittade rektorn in i klassrummet.
Han hälsade ofta på sina elever för att se om alla trivdes i skolan och mådde bra.
"Åh jösses vilket bygge ni har skapat!" utbrast han.
"Yep!" sa Maxine stolt. "Vårans struktur!"
Var lär hon sig alla svåra ord...? Barnet är ett levande uppslagsverk! tänkte fröken.