torsdag, september 15, 2011

Skrivpuff - 15 september 2011 - del 1

Skriv om en stormakt.

Camp Orion. Sommaren 2006

"Sommarskola...?!" Scott stirrade på ledaren Wendy. "Vi skulle väl slippa det?"
"Ni behöver bara plugga lite." sa Wendy. "Er lärare vill att ni ska göra en bokrecension och skriva en dikt, så ni får godkänt i engelska."
Scott och Hank stönade. De hatade skolan och de hatade sin lärare för att han förstörde sommarlovet för dem!
"Ska han också plugga?" Hank pekade på Alex.
Wendy skakade på huvudet.
"Nej, Alex går ju i en annan skola. Och han har redan godkänt i engelska."
Hank gav sin yngre rumskompis en sur blick.

"Jag hatar lärare!" sa Hank när han och de andra pojkarna satt vid ett av matsalsborden och skrev på sina bokrecensioner en stund senare. "Dom har alldeles för mycket makt! Vår lärare är som han den där grymme kungen i Rom. Vad hette han...?"
Alla vände sig mot Alex.
"Lill-räkan, du vet en massa grejer." sa Scott. "Vad hette den där kungen?"
"Nero." sa Alex. "Han var kejsare. En del lärare är verkligen som han."
Wendy såg på pojkarna och skrattade.
"Nämen pojkar... så illa är det väl inte?"
"Jo..." muttrade Scott. "Skolan är rena jävla stormakten."
Alex nickade instämmande.
"Och för övrigt anser jag att skolan bör förstöras." sa han med högtravande stämma.

Karthago, Tunisien


Soundtrack/Låtlista

onsdag, september 14, 2011

Skrivpuff - 14 september 2011 - del 2

*
Vid sista hålet vände sig Desi till grabbarma.
"Näää killar, nu får ni faktiskt tala om vad ni har så roligt åt." sa hon.
"Lill-räkan, visa henne." sa Scott.
Alex nickade och log finurligt. Han lade ner sin golfboll och fattade sin klubba.
"Wow Alex, du lär dig fort!" sa Desi när hon såg att han höll klubban i ett perfekt grepp.
Alex kvävde ett litet fniss. Sedan svingade han klubban och slog iväg bollen.
Bollen for iväg över den svåra banan och med ett
Plopp!
landade bollen i den gröna fiberglas-krokodilens mun.
Alex sträckte triumferande upp händerna i luften.
"Yes! Hole in one!" jublade han.

Desi och de andra tjejerna gapade.
"Men... du kan ju spela!" utbrast Desi.
Alex nickade och gav henne ett glatt flin.
Desi skrattade.
"Din söta lilla skitunge, du bara lurades!"
"Yep!" sa Alex och skrattade.
"Lill-räkan är jättebra på minigolf." skröt Scott. "Han har till och med vunnit en trofé i en minigolf-tävling en gång!"
Desi drog Alex intill sig.
"Så du ville bara ha en kram...?"
Alex skruvade generat på sig.
"Nja... nej..."
Desi log åt hans blyghet.
"Då ska du få en kram Alex."
Alex fnissade och gick baklänges mot grinden.
"Då får du fånga mig först." sa han och så sprang han ut i parken.

De andra sprang efter. Tjejerna gensköt Alex och fångade honom.
"Får man lurar så där?" log Desi.
Alex nickade glatt.
"Din luriga lilla rackarunge!"
"Jag är smart ju." sa Alex.
Desi skrattade och drog in honom i famnen.
"Ja, du är smart! Och super-söt."
Tjejerna överöste en generad liten Alex med kramar.
"Tänk att lill-räkan får alla tjejer...!" sa Scott.
Alex fnissade, både åt Scotts kommentar och för att Desi retsamt petade honom i sidan.
"Ja, jag är bäst!" sa Alex förnöjt.

 


Soundtrack/Låtlista

Skrivpuff - 14 september 2011 - del 1

Skriv om att vägleda.

Camp Orion, California. Sommaren 2006

Alex och hans kamrater var riktigt uppspelta där de stod utanför minigolf-området i Sanford Park. De hade fått lov att åka dit utan de vuxna och de skulle träffa några av tjejerna från flickornas läger.
Tjejerna vinkade glatt när de fick syn på killarna.
"Redo för lite minigolf?" frågade Desi.
"You bet!" sa Scott. "Vi ska sopa banan med er!"
Desi fnyste.
"Glöm det grabben, vi spelar i blandade lag."
"Ska vi vara i samma lag som tjejer...?" utbrast Hank.
"Än sen då?" sa Alex. "Vad är det för fel med det?"
Desi lade armen om Alex.
"Klok kille. Alex får vara med i mitt lag."
Scott log mot Alex och gjorde tummen upp.
Alex log förnöjt.

Desis lag bestod av tre tjejer och två killar (Alex och Scott). Hanks lag bestod av tre killar och två tjejer.
"Förlorarna bjuder vinnarna på glass." sa Desi.
"Hoppas ni har råd med det, losers." flinade Hank. "Gör er redo att gråta över er förlust."
"Det blir inget problem." sa Desi.
Scott höjde avvärjade händer.
"Hallå, nu spelar vi innan ni börjar slåss med klubborna."
De andra skrattade.
Gänget gjorde sig redo att spela. Desis lag var först ut.
Alex lade ner sin blå golfboll i början på bana 1 och fattade tag om klubban.
Scott flinade och viskade något till honom. Alex fnissade.
Han ändrade greppet om klubban - ett ovant och tafatt grepp.

Desi kunde inte låta bli att le.
"Lilla Alex... hur håller du klubban?"
"Eh... jag vet inte..." sa Alex osäkert. "Jag är nog inte så bra på minigolf. Sorry..."
"Awww... det gör inget sötnos. Jag ska visa hur du ska göra."
Desi ställde sig bakom Alex, nära, och lade sina händer över hans på klubbskaftet.
"Jag vägleder dig, följ bara mina rörelser."
"Okej." sa Alex.
Desi och Alex sköt iväg bollen tillsammans.
"Bra Alex!" berömde Desi. "Fixar du nästa slag själv nu?"
Alex låtsades fundera.
"Mmmm... kanske..."
Han såg på sina killkompisar och skrattade tyst.
De äldre grabbarna skrattade också.
"Vad skrattar ni åt?" frågade Desi.
"Inget." sa grabbarna oskyldigt och kvävde sina fniss.
Alex hade också svårt att hålla sig för skratt.

Desi fortsatte att vägleda Alex på de andra banorna också.
Grabbarna gjorde tummen upp åt Alex och de fick allt svårare att hålla sig för skratt.
"Vad är det med er idag...?" sa Desi. "Fick ni er er lustgas till frukost eller?"
Kommentaren fick Alex att fnissa så mycket att han tappade fokus. Han slog bollen så att de hamnade rakt på en stor glasfiber-flodhäst som stod på banan.
"Oj nu fick Hippo hjärnskakning." sa Alex.
"Ni är ju knasiga!" skrattade Desi.
Hon rufsade om Alex hår.

 


Soundtrack/Låtlista

Maxine och gosedjuren (cover utkast 1)

Lilla Maxine har krävt att få sin egen barn/ungdoms-bok.
Så jag ska försöka knåpa ihop en liten sådan ;)
Jag kommer använda lite av materialet härifrån bloggen, och så blir det lite nytt.
Här är utkast 1 av omslaget:

(Klicka på omslaget för att se en större version)
*

tisdag, september 13, 2011

Skrivpuff - 13 september 2011 - del 2

*
"Man kan kittla nån så mycket att personen pinkar på sig." sa Hank.
Han flinade mot Alex.
"Ska vi prova...?"
"Nej!" sa Alex bestämt.
Han var faktiskt lite orolig... Hank skulle verkligen kunna göra en sådan grej.
"Var inte en idiot Hank." sa Desi. "Att förnedra nån är bara taskigt."
Alex satte sig upp. Det var inte så lätt, eftersom tjejerna höll i honom.
"Och vart tror du att du ska ta vägen...?" fnissade Desi och slog armarna om Alex.
"Fly från er såklart." skrattade Alex.
Desi höll fast honom.
"Du kommer inte loss förrän du berättar mer om vattenormen."
"Visst ja!" sa Alex och slog sig i pannan med handflatan. "Det glömde jag bort."
Pojken log.
"Den var inte tre meter."

Tjejerna låtsades se förvånade ut.
"Är det sant?" skojade Desi. "Och vi som nästan trodde på dig."
Alex skrattade.
"Men den var nog så här stor..."
Han höll ut händerna och visade ungefär trettio centimeter.
"Och den ormen höll Alex i!" sa Scott stolt. "Visst är han cool?"
Tjejerna nickade instämmande.
Alex log blygt, men stolt.

Plötsligt plingade det till i en av tjejernas mobiltelefon.
"Varningsmeddelande från lägret... ledarna har upptäckt att vi är borta!"
"Oj, då är det bäst att vi sticker." sa Desi. "God natt grabbar. Sköt er nu."
Tjejerna överöste Alex med kramar.
Alex ålade sig generad ur tjejernas grepp och klättrade upp i sin bädd.
Han började läsa i sin bok.
"Nu är lilla Alex generad." fnissade en av tjejerna.
"Nä, det är jag inte alls!" sa Alex.
Desi ställde sig på kanten av underslafen så att hon kunde kika upp på Alex.
"Vill du ha en godnatt-puss?"
Alex log och skakade på huvdet.
Men Desi gav honom ändå en puss på kinden.
Sedan skyndade flickorna sig fnissande ut ur stugan. De vinkade till Alex.
"Hej då sötnos!"
Alex vinkade tillbaka.
Pojkens kinder var varma och rosiga och ett belåtet leende lekte i hans mungipor.
Leendet stannade kvar när Alex lade ner huvudet på kudden och somnade.



Soundtrack/Låtlista

Skrivpuff - 13 september 2011 - del 1

Skriv om att vara belåten.

Camp Orion, California. Sommaren 2006

Det var nästan midnatt. Månen spred sitt silversken över Camp Orion. I den lilla stugan där Alex och hans kamrater bodde var det full aktivitet.
De äldre killarna satt på golvet runt en samling av godis och spelade kort. Alex höll på att ta på sig sin pyjamas.
Scott flinade.
"Nämen lill-räkan... ska du sova nu?"
"Jaaa..." sa Alex lite osäkert. "klockan är mycket."
Han började klättra upp till överslafen på våningsängen.
"Äh, låt lill-räkan sova," sa Hank med ett brett flin på läpparna. "då får vi ha tjejerna för oss själva."
"Kommer tjejerna hit nu...?" sa Alex.
Hans bara fötter dunsade ner på trägolvet igen.
"Ja, men sov du, om du är trött." sa Scott och log.
Alex skakade på huvudet.
"Jag är inte sömnig." sa han bestämt.
Den kvävda gäspningen som följde sa något annat.

Prat och fniss hördes utanför.
"They're heeeeeere!" sa Scott, en imitation av den där lilla blonda flickan i Poltergeist-filmen.
Alex skyndade sig att dra av sig sin pyjamas och slet åt sig sina jeans och
T-shirt.
Han höll på att krångla på sig tröjan när tjejerna kom in i stugan.
"Går det bra för dig Alex?" fnissade en av tjejerna. "Vad håller du på med?"
"Lill-räkan ville inte att ni skulle se honom i pyjamas." skrockade Scott.
Hank och de andra killarna skrattade också.
"Kom igen nu grabbar, var snälla. Skratta inte åt Alex." sa Desi.
Hon gav Alex en kram.

"Alex simmade i orm-sjön idag." berättade Scott.
Han kände att han ville rädda sin yngre kamrats anseende. Det var nog inte så värst lätt för Alex att vara minst och yngst i det här gänget.
Tjejerna såg imponerat på Alex.
"Gud vad läskigt...!" sa Desi. "Såg du nån vattenorm?"
Alex nickade.
"Den slingrade sig runt min fotled."
"Jag hade dött av skräck!" sa en av tjejerna.
Desi gav Alex en kram till.
"Du är modig du. Var ormen stor?"
Alex log okynnigt.
"Två meter typ."
Tjejerna skrattade.
"Din lilla lögnare!" sa Desi.
Alex satte sig på golvet intill sina kamrater.
"Jo, det är sant!" flinade han. "Den var två meter lång och en meter bred."
Killarna skrattade åt Alex påhitt. Det var nästan rörande att se när han försökte göra sig tuff inför tjejerna.

"Säg sanningen nu."sa Desi. "Hur stor var ormen?"
Alex flinade.
"Tre meter."
Desi skrattade och rufsade om hans hår.
"Du behöver inte göra dig tuff Alex. Vi tycker redan att du är världens sötaste lilla tuffing. Du är super-cool!"
"Tycker ni...?" sa Alex häpet.
Tjejerna nickade.
"Ja, men säg sanningen om vattenormen nu," sa Desi. "innan vi tvingar den ur dig..."
Innan Alex hann öppna munnen för att säga något hade tjejerna brottat ner honom och började kittla honom.
Alex skrek av skratt.
"Ta bort dom här galningarna från mig!" pep han.
Men hans kamrater bara skrattade.
"Nääää, du får klara dig själv." sa Scott.



Soundtrack/Låtlista

måndag, september 12, 2011

En dag i hängmattan

Silver Beach, Sun City, California. Hösten 2000

"Joanne, du måste se det här!"
Martin Clarke stod ute på terassen och vinkade till sig sin hustru.
Joanne skyndade ut. Synen hon möttes av fick henne att le stort och hennes hjärta smälte nästan.
I hängmattan, som Martin hängt upp för att barnen skulle kunna ligga i den och vila om de hade haft en tuff dag, låg lilla Maxine.
Flickungen var barfota, klädd i en gul liten solklänning och bar brandgula solglasögon. Solbrillorna var en aning för stora.
Maxine var omgiven av ett helt gäng gosedjur och nedanför hängmattan stod en flaska Orange Crush. Flickan sög i sig apelsinläsken med ett långt sugrör.

Joanne och Martin log brett mot sin fosterdotter. 7-åringen såg ut att ha det hur mysigt som helst där i hängmattan.
"Har du det bra peanut?" frågade Martin och killade flickan under foten.
Maxine fnissade och gömde fötterna under gosedjuren.
Hon tog av sig solglasögonen och såg med lyckligt glittrande ögon på sina fosterföräldrar.
"Jag har det jättebra här! Man kan ligga här och titta på havet och bara filosofisera."
Joanne log.
"Det låter verkligen skönt."
Maxine nickade.
"Det är det. Alla borde göra det när dom kommer hem från jobb och skola, tycker jag. Man mår bra i hela kroppen faktiskt."

Maxine såg verkligen ut att vara helt tillfreds med att bara ligga still, vilket var ganska ovanligt för den lilla vildbasaren efter en skoldag.
Joanne satte sig försiktigt i hängmattan och drog in den lilla ungen i famnen.
"Min lilla söta Maxie, du är så klok."
"Jaaaa det är jag!" sa Maxine.
Hon kurade in sig nära mamma Jo och njöt av värmen och närheten.

Grattis Jack! 12/9 2011

*
Happy Birthday Jack!

Love,
Luci
Sophie
Mom
+ Grandma & all the aunties


Grattis Benjamin! 11/9 2011

*
Happy Birthday Ben!

Love,
Emily
The Hamilton Family
Sebastian, Rose & Desmond

Skrivpuff - 12 september 2011 - del 2

*
"Helvete!" utbrast Scott. "Lill-räkan drunknar!"
Scott och Hank rusade ner mot vattnet för att rädda sin lille kamrat.
När de stod med vatten till knäna dök Alex upp igen.
Han simmade snabbt in till stranden och klev upp i sanden.
"Shit lill-räkan...! Vi trodde du höll på att dö ifrån oss!" sa Scott.
"Jaaa, nästan." sa Alex. "Men det gjorde jag inte."
Vatten dröp om honom och i hans lilla söta ansikte bredde ett förnöjt flin ut sig.
"Vad flinar du åt?" undrade Scott.
Alex höjde sin högra arm.
I handen höll han vattenormen som slingrat sig kring hans fotled.
"Holy shit!" utbrast Scott. "Trodde dom där jäklarna höll sig borta från folk..."
"Denna här gjorde ett undantag." sa Alex. "Den snodde sig om ankeln på mig."
Scott ryste och grimaserade.
"Slår vad om att du pinkade på dig lill-räkan!" flinade Scott.

"Du Hank, här får du en present!" sa Alex.
Och så kastade han vattenormen på Hank.
Hank skrek till och kastade ifrån sig den randiga reptilen.
Alex flinade.
"Vem är feg nu...?"
Scott skrattade så mycket att han druttade omkull i sanden.
"Shit, jag tror jag dör...! Lill-räkan, du äger!"
Alex log malligt, men glatt.

Hank gick fram mot Alex.
Alex stålsatte sig och gjorde sig beredd för en fet smäll. Hank var inte den sortens kille man retade upp om man var rädd om livet.
Men Hank log och gav Alex en broderlig dunk i ryggen.
"Vet du vad lill-räkan? Du är jäkligt cool! Det är inte många som vågar simma i orm-sjön."
Alex leende blev ännu bredare.
Den lille killen sög åt sig av berömmet och han skulle leva länge på det.
Han hade länge velat bli accepterad av tonåringarna.
Nu hade han äntligen blivit det - och nu tyckte de dessutom att han var modig och cool!
Ibland var det viktigare att bli accepterad än att få i sig mat, dryck och syre.



Soundtrack/Låtlista

Skrivpuff - 12 september 2011 - del 1

Skriv om en gräns.

Camp Orion, California. Sommaren 2006

Alex stod vid gränsen där gräs mötte sand och såg ut över färskvattensjön.
Han bet sig betänksamt i underläppen och sneglade på sina äldre kamrater.
"Gå i då fegis." flinade Scott.
"Hur många ormar finns det i sjön egentligen...?" undrade Alex.
Hank skrockade.
"Det märker du väl när du kommit i."
Alex suckade och förbannade sig själv för att han antagit utmaningen att simma i den förbjudna sjön.
Barnen hade fått stränga order om att inte leka i sjön, eftersom det fanns vattenorm i den.
Men pojkarna var hungriga på spänning och gillade att tänja på gränserna.

Hank knuffade ut Alex i sanden.
"Kom igen nu lill-räkan, du vet vad du måste göra om du inte går i..."
De andra grabbarna skrattade.
"Fuck you all...!" fräste Alex.
Han slet av sig sina sneakers och drog sin T-shirt över huvudet. Jeans-shortsen behöll han på.
Pojkens magra kropp huttrade i den lite kyliga, mulna morgonluften.
Han hade ingen lust att simma med äckliga ormar - men han hade ingen lust att ta straffet om han bangade heller.
Bara tanken på att visa sig naken inför tjejerna på flick-lägret fick hans kinder att hetta.
Jävla dumt påhitt... muttrade Alex.

Han gick långsamt ner i det kalla vattnet.
När det nådde till midjan kändes det nästan outhärdligt.
"Krymper pitten på dig lill-räkan?" ropade en av grabbarna.
"Kyss dig i röven fisnylle!" ropade Alex tillbaka.
Han sänkte ner hela kroppen i den blöta kylan och med hackande tänder och bultande hjärta började han simma.
Hoppas det inte kommer någon orm... tänkte han nervöst.
Den grå-svart-randiga ormen var harmlös och inte giftig, och kanske inte större än en snok - men gillade man inte ormar spelade det ingen roll.
Ett bett från en vattenorm var inte farligt, men kunde kännas obehagligt.
Normalt höll sig vattenormen borta från människor, men det visste inte Alex.

Vid mitten av sjön kände Alex något som snodde sig runt hans fotled.
Alex gav ifrån sig ett litet tunt skrik.
De äckliga monstren från de senaste nätternas mardrömmar flimrade förbi hans ögon.
Alex hjärta bultade som om det ville hoppa ut ur brösten på honom och illamåendet kom krypande.
Han dök ner under vattnet för att ta bort äcklet runt ankeln.
Men paniken gjorde att han andades fel och han började sjunka.



Soundtrack/Låtlista

söndag, september 11, 2011

Soundtrack of my life - Cassie

"Mitt liv i låtar". Mina karaktärer får berätta lite om sitt liv
och varje år illustreras av en låt (eller fler).

Soundtrack of my life - Cassie

1997 - Jag föddes torsdagen den 4 september.
Precis som när min storebror föddes, citerade mormor en rad ur den gamla barnramsan:
"Thursday's child has far to go."
Eh...jaha... tack...
Jag döptes till Cassidy (efter mammas barndomsidol David Cassidy tror jag).
Cassidy betyder "Curly Haired". Mitt mellannamn Delia är grekiskt och betyder "Person From Delos".

Pappa var obeskrivligt stolt när jag föddes. Han kramade sjuksköterskorna
och sjöng Elvis (Let Me Be Your) Teddy Bear för mig.
Alex sa: "Pappa, hon är inte Teddy Bear, hon är Cassie bear."
Brorsan brukar fortfarande kalla mig Cassie bear :)

1998 - Jag hade precis fyllt 1 år när pappa dog.
Pappas band-kompisar sjöng Johnny Cash Amazing Grace på begravningen.
Alex stod storögd och allvarlig intill mamma, som hade mig i famnen.
"Cassie, säg hej då till pappa." sa brorsan.
Jag fattade ju inget, men jag vinkade till urnan med pappas aska och sa
"bye bye, dada."
Mamma bröt ihop och morfar fick hålla mig.

1999 - 2 år. Stackars mamma var knäckt efter pappas död. Hon började dricka för att döva smärtan och Alex var väldigt arg. Han var mest arg för att han saknade pappa, han kände sig sviken och han ville att mamma skulle göra saker med oss. Men mamma orkade inte...
Alex var bara 6 år och tog hand om mig mycket. Han brukade sjunga för mig när jag skulle sova.
Jag kommer väldigt väl ihåg Hushabye Mountain.

Moster Vendela kom och hämtade oss. Vi fick bo hos henne.
Alex trivdes inte alls, mådde jättedåligt och kom inte överens med moster.
Till slut fick han flytta till fosterhem.
Det var svårt att skiljas från sin älskade storebror... men jag tror ändå att det var tur att han fick komma till Jo & Martin. Det blev hans räddning.

2000 - På våren fick jag också komma till Jo & Martin. Jag var  2 ½ år då, skulle fylla 3 i september.
Jag stortrivdes och tyckte det var jättekul med alla mina äldre syskon.
Förutom älsklings-brorsan Alex hade jag nu två underbara systrar,
Janie & Maxine.
I love you all sooooo much!! <3

Det här året fick jag en ny favoritsång: Happy Together. Eller som jag sa:
"Happy-song!" LOL

2001-2002 - 4-5 år. Moster Vendela ville ha vårdnaden om mig.
Alex (8-9 år) var fullständigt vansinnig. Han skrek åt Vendela att hon var en elak häxa som ville knycka hans lillasyster.

Black - Pearl Jam

Jo & Martin pratade med Vendela och sa att det skulle bli traumatiskt för oss (särskilt för Alex) att skiljas från varandra.
Moster gick med på att låta mig stanna hos familjen Clarke, men jag träffade henne mycket och vi gjorde en lång resa tillsammans.

2003 - 6 år. Jag flyttade hem till mamma igen. Stor lycka!
Alex (10 år) stannade hos Jo & Martin. Han och mammas sambo har aldrig kommit överens... och så ville han inte byta skola igen.
Att skiljas var jättesvårt, men ändå inte traumatiskt. Vi sågs jättemycket ändå.
Men min dröm är att Alex ska flytta hem till oss!

I'm Gonna Miss You Forever

2004-2005 - 7-8 år. Den här tiden började jag må dåligt.
Jag blev brutalt påmind om att jag inte hade någon pappa... Barnen i skolan retade mig och jag blev inte bjuden på ett father-daugher-party - trots att Martin erbjöd sig att gå med mig.
Och jag blev retad för att min bror var fosterbarn.
Jag kände mig ofta miserabel och jag grät mycket.
Som tur var började mamma må bättre nu. Hon slutade dricka, gick på
AA-möten och var en underbar mor.
Hon tröstade mig mycket.

Mom's Song (We Think We'll Keep You)
<3

Alex har också tröstat mig mycket och gjorde roliga saker med mig.
Och han sa att han kunde klå upp alla som var dumma mot mig.
Men det fick han inte för mig.
Lilla fina storebrorsan... <3

Till min älskade familj
Mamma & Alex
Jo & Martin
Janie, Maxine & Ricky
och Finn, min bästa vän (& din familj):
Ni finns alltid där för mig.
Jag kan inte leva utan er!

If I Ain't Got You
<3

2006-2007 - 9-10 år. En fredag när jag kom hem från skolan hittade jag Alex på köksgolvet. Han låg i fosterställning och kved av plågor.
Jag blev livrädd! Var han sjuk?
Jag kastade mig ner intill honom och smekte honom över håret, som mamma brukar göra.
Han var alldeles kallsvettig och vit i ansiktet
"Alex, var har du ont?"
"Magen..." kved Alex. "Men säg inget till mamma..."

Mamma var inte hemma, så jag sprang in till grannen som ringde efter ambulans.
Det visade sig att Alex hade drabbats av brusten blindtarm.
Och inte förrän nu i år har vi förstått att det var på grund av övergreppen han utsatts för på sommarlägret som han inte ville åka till sjukhus.
Han ville inte vara sövd och maktlös och tålde inte att främlingar tog i honom.

(Måste tillägga att Alex så klart opererades - och han blev snabbt pigg igen!)

Min fina lilla storebror... jag vill inte vara så här maktlös... ;-(
Jag vill krama dig och ta bort allt det onda inom dig!

Leave It All To Me

Mamma gav mig en skiva med det svenska bandet The Wallstones.
En av favoritlåtarna blev Invisible People.
Min bästis Finn och jag pratade mycket om att det kunde vara skoj att vara osynlig på riktigt.
Tänk vad mycket bus vi kunde göra mot alla som var taskiga mot oss...!
Härlig tanke!

En annan härlig låt med The Wallstones är Good Old Stonecake! :)
Våra svenska släktingar tycker det är jättekul att jag lyssnar på musik av svenska artister.
Jag kan lyssna på svenska låtar också (talar nästan språket flytande) :)


2008 - 11 år. Höjdpunkten det här året:
Finn & jag uppträdde i skolans talangshow - och vi vann! :)
Vi sjöng (och dansade till) Grace Kelly av Mika.

När jag gick till bilen med min familj efter showen sprang Finn ikapp mig. Han sa:
"Cassie! Cassie! Vi äger!"
Och sedan kramade han mig. :)

2009 - 12 år. Det här året såg jag många gamla filmer, bland annat Paper Moon, Gone with the Wind och James Dean-filmer.
Alex retas alltid skämtsamt med mig för att jag är gammaldags och säger: "Cassiebear, du vet att det finns nya filmer nuförtiden va?"
Och det säger grabben som gillar låtar från 60- & 70-talet...! LOL
You gotta love him!

It's Only a Paper Moon

Okej, lägger in en lite "nyare" låt också ;-)
All For One

2010-2011 - 13/14 år. De senaste åren har stundtals varit väldigt svåra...
Maxine är jättesjuk... och ibland känns det hopplöst...
Mamma vill inte lämna sin sambo Darryl fast han är elak och kan bli våldsam.
Alex är jättearg för det.
Han pratar inte så mycket med mamma längre. Och Alex och Darryl råkar ofta i bråk.

Jag gråter mycket när ingen ser och önskar att allt blev bra och jag önskar att mamma,
Alex & jag kunde bo tillsammans som en lycklig familj, i ett mysigt hus vid stranden.

Only You
Rain

Men vi har bra stunder också och jag slutar aldrig att bli rörd av saker som min familj och vänner gör för mig.
Efter en tuff dag i skolan fick jag ett jättegulligt mail på min Facebook av Finn.
Han skrev vilken fin tjej jag är och han hade hittat en jättefin låt
som påminner honom om mig:
Suddenly I See
Jag blev såååå lycklig! :)
<3

Jag tillbringar mycket tid på stranden när jag är i Sun City (Alex & familjen Clarke bor där - och de bor precis vid havet).
Ibland är Finn med och vi tar en promenad i sanden.

Jag älskar att vara på stranden med min familj!
Alex & Maxine's bästis Holly brukar vara med oss också - och vi har så mysigt och kul allihop! :)
Holly älskar att göra Alex blyg och generad genom att tala om hur söt och snäll han är.
Och hon älskar att reta honom för att han är så kittlig (fast Alex försöker alltid vara cool då och säger att han inte alls är det... Nice try bro! LOL)
Härliga tider!! :D
I'm Thinking Sunshine
Shake It Up


Fler låtar som jag och mina syskon lyssnar mycket på nu:



Sing For Me
I Found A Way (from Drake and Josh)
Count On Me

A Little Bit Of Love

Till slut - en låt till Maxine (och alla andra som kämpar):
JUST STAND UP!

Lyssna gärna på min Spotify-låtlista!
// Cassie <3
Undrar ni något mer om mig? Var inte rädda att fråga! :)

StandUp2Cancer


Jag, och flera jag känner, har förlorat nära och kära
i den här sjukdomen från helvetet...
Har fina människor i min närhet som har överlevt
och några fina som fortfarande kämpar.

Saknaden efter våra älskade
är stor.
Sorgen
ilskan
maktlösheten
river hål i själen.

Till alla som kämpar: ge sjukdomen på käften!
Jag vill inte förlora er!

<3

StandUp2Cancer

SU2C - Change the odds


Skrivpuff - 11 september 2011

Skriv om att minnas.

New York City. 11 September 2001

Jag satt på trottoarkanten vid korsningen Fulton Street och Church Street, nästan mitt i infernot av kollapsade torn, ask-damm och rädda människor,
när jag såg pappa komma springande.
Vägen från Police Plaza (där han hade besökt en kollega) till platsen där jag nu satt var inte lång att gå, men pappa var svettig och andfådd.
Hans blick var vild av rädsla och oro.
För ett ögonblick hade han nog trott att han förlorat sin enda dotter, sitt allt...
När han fick syn på mig svepte han upp mig i famnen, som jag inte vägde någonting.
Jag skakade av snyftningar.
Pappa torkade bort tårar, svett och dammig aska ur mitt ansikte och höll mig tätt intill sig.
"Dani, varför är du inte i skolan?"
Gråtande förklarade jag att vi hade fått i läxa att dokumentera New Yorks kända byggnader och jag hade glömt World Trade Center, så jag hade skolkat för att kunna gå dit och fotografera.
Jag ville inte att vår stränga lärare skulle underkänna mig, det räckte att hon inte tyckte om mig. Ville inte att hon skulle tycka jag var värdelös på skolarbete också.

Men det fanns något som var ännu värre än att bli underkänd i skolan.
"Pappa..." grät jag. "Colin är instängd i raset..."
Colin, en ung brandman, var vår granne. Jag tror faktiskt att jag var lite förälskad i honom.
Och nu befarades han vara död.
Tanken fick mitt snart 14-åriga hjärta att brista av sorg. Min själ var svart av rädsla.
Lika svart som det mörker som nu började sänkas över staden. Aldrig kunde jag ana att aska kunde kännas så klaustrofobiskt hotfullt.
"Pappa, jag är så rädd."
Jag klamrade mig fast vid min trygge far.
"Ska se till att du kommer i säkerhet," sa pappa. "sedan ska jag hjälpa till i räddningsarbetet."
"Snälla pappa, hitta Colin..." viskade jag.
Pappa kysste mig på kinden och lovade att han inte skulle sluta leta förrän Colin var funnen.


New York. 10 September 2011

Mina händer darrade när jag lade ner blommorna på graven och tårarna började rinna.
Och jag som aldrig gråter... inte sedan jag var liten iallafall...
Min kusin Nikki och vår bäste vän Cole höll om mig.
"Tänk att det är 10 år sedan imorgon..." sa Nikki.
"Mmmm..." sa Cole. "och det är fortfarande lika ofattbart... Saknaden kommer nog aldrig försvinna."
Jag tog Coles hand.
"Vi får aldrig glömma att Colin var en hjälte." sa jag.
"Nej, det kommer jag aldrig att glömma." sa Cole. "Han räddade livet på min pappa."

Jag snyftade till och strök med handen över gravstenen.
"Colin, du kommer alltid att vara min första kärlek."
Jag hörde Nikki snyfta och jag hörde Cole kämpa mot gråten.
I nästa sekund öppnade sig himlen och regndropparna blandades med våra tårar.
Med armarna om varandra grät vi tillsammans med himlen.
Och mindes.

Låtlista (Spotify)

Washington Square Park, Greenwich Village, NYC
(Man kan svagt skymta tvillingtornen i diset)
© Dakota Diamond
<3