SkrivPuff: Utmaning 2011:36 - 5 februari

Skriv om självsäkerhet.

Den blonde killen med varggrinet ställde sig nära Dani vid baren och flinade upp sig extra mycket.
"Vad säger du om att följa med mig hem ikväll, stumpan?"
23-åriga Dani Danelli skänkte honom en kort blick.
"Varför skulle jag det? Hittar du inte hem?"
Danis kollegor Angela Wood och Jacob Linz, som satt vid ett runt bord nära baren, skrattade.
Den blonde ställde sig ännu närmare Dani.
"Du är snygg." flinade han. "Jag gillar dig."
"Jag känner det." sa Dani torrt. "Fäll ner domkraften. Och om du gillar din hand, föreslår jag att du tar bort den från min häck nu."
Nu hördes flera skratt från människorna omkring Dani. De myste av att se den unga tjejen platta till den närgångne killen.
Det blonda varggrinets flin slocknade. Han tog snabbt bort handen.
"Så du vill inte följa med mig hem?" försökte han på nytt.

"Nu får han nog ge sig innan Dani tröttnar rejält på honom." viskade Jacob till Angela.
Angela nickade eftertryckligt.
Dani log ett sött leende mot varggrins-killen.
"Du kan få följa med mig om du vill."
Killens leende blev brett igen.
"Alright!" hurrade han. "Vart ska vi gå?"
"Mitt jobb." svarade Dani och höll upp någonting framför honom.
Killens haka föll till golvet.
"Shit! Är du snut?!" flämtade han när polisbrickan från Special Crime Agency blänkte mot honom i lampskenet.
Dani log förnöjt.
"Yep! Dani Danelli, SCA."
Dani missbrukade aldrig sin makt som SCA-agent, men vid vissa tillfällen kändes det nödvändigt att vifta lite med brickan. Och hon kände att detta var ett sådant tillfälle.
"Hur känns det?" frågade hon leende. "Är det fortfarande kul att antasta unga tjejer...?"
"Helvete...!" var det enda varggrinet fick fram.
"Mmmm, vem vet, du kanske hamnar där om du fortsätter med sexuella trakasserier."

Angela Wood och Jacob Linz log stolt mot deras yngsta kollega.
"Det gjorde du bra, raring." log bartendern Mona.
Det var på tiden att någon satte dit alla äckel som kom till hennes bar och tafsade på hennes kunder.
En kvinna på en barstol höjde sitt glas öl och gjorde tummen upp mot Dani.
"Fan tjejen, du är min idol!"
*

Mina karaktärer är med mig (hela tiden)...

... överallt...
Denna gången ville Caley lämna ett litet "fotspår" ;-)

SkrivPuff: Utmaning 2011:35 - 4 februari

Skriv om att fråga "Varför?"

Sjukhusflygeln, Blue Creek Hill Orphan Asylum. Våren 2010.

Syster Otis såg på den 13-åriga flickan som satt i stolen mittemot henne.
Flickans ögon, som hade samma färg som riktigt mörk Whiskey, blickade sorgset tillbaka.
"Varför pratar du inte Caley? Vi vet att du kan, det är inga fel på dina stämband och helt stum är du inte. Du kan, bara du vill."
Caley vände sig trotsigt bort från sköterskan, och började snurra upp en av sina mörkröda skruvlockar på pekfingret. Hon släppte sedan hårlocken och studerade sina nagelband istället.
Syster Otis suckade och tog tag om Caleys smala, ärrade handleder.
"Nu måste du prata lite med oss Caley." sa hon med sirapslen röst. "Någonting har du väl att säga?"
Flickan öppnade munnen en aning.
Syster Otis lutade sig förväntasfullt framåt en aning och log mot flickan.
"Ja...? Vad vill du säga till mig, lilla Caley?"
Caley stängde munnen. Tänderna slogs lätt ihop med ett litet klickande ljud.
Flickan skakade på huvudet.
Syster Otis suckade otåligt.
"Snälla lilla Caley, varför säger du ingenting?! Du vet ju att du inte får träffa Carrie och Charlie på fredag om du inte sköter dig!"
Tårar steg i flickans ögon. Hon blev förkrossad varje gång hon förvägrades att träffa sin storasyster och storebror - och det visste syster Otis mycket väl.

Caley slet åt sig sina händer, som syster Otis fortfarande höll, i och blängde hatfullt på kvinnan.
Den yngre sköterskan, syster Grey, log vänligt mot Caley.
"Caley, du kan ju lite ASL, kan du inte teckna något till syster Otis, visa vad du har lärt dig?"
Caley log lite mot syster Grey och nickade.
Syster Grey var den snällaste sköterskan i sjukhusflygeln. Hon och Caley kom alltid överens.
Det var Grey som en gång hade visat Caley en sida på internet om ASL - American Sign Language.
Caley hade lärt sig en del tecken och använde dem bara när hon ville prata i kod. De enda som förstod Caleys eget språk var hennes syster, bror, broderns flickvän och syster Grey.

Nu formade Caley händerna till ett tecken.
"Har du lärt dig teckenspråk lilla vän?" log syster Otis ansträngt. "Ja... det var ju ett... trevligt, alternativt kommunikationssätt."
Caley nickade och gav syster Otis ett lömskt leende. Och så tecknade hon.
Syster Grey fick mycket svårt att hålla sig för skratt och var tvungen att vända sig bort.
Otis skulle bara veta... att Caley precis kallade henne häxa...!
Caley kände sig riktigt belåten.
Så går det när man vill tvinga mig att prata.


Här kan du se tecknet för Witch (= Häxa)
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:34 - 3 februari

Skriv om ängslan

Blue Creek, maj 2010

Coral såg på sitt betygskort och suckade bedrövat.
"D i biologi och D i idrott."
Darla lade armen om henne.
"Men resten är bara A och B - och några A och B plus tillochmed! Din pappa borde bli super-stolt över dig, Coral!"
"Jag vet inte..." sa Coral. Hon suckade igen.
"Mmm... han lär bli jättestolt..." mumlade Kyle. "Två barn med D i idrott."
Darla kramade om dem.
"Men älsklingar...! Era betyg är ju jättebra! Och du, Coral, vår biologilärare är så taskig som ger dig D, bara för att du inte klarar av av dissekera äckliga saker...!"
"Jag vet!" utbrast Coral. "Han är en idiot."
"Vi borde dissekera honom." muttrade Kyle.
Coral och Darla började skratta.
"Okej Kyle... det där lät inte läbbigt alls." log Darla. "Är du släkt med Sweeney Todd eller?"
Hon petade Kyle i sidan.
Kyle fnissade och tog bort Darlas hand.
"Mmmm, jag tror faktiskt jag är det." flinade han.
Sedan blev han allvarlig och såg på sin syster.
"Coral, finns det ingen chans för dig att läsa upp ditt biologi-betyg?"
Coral suckade och nickade.
"Jo... biologiläraren har sagt att det fortfarande finns tid till det innan sommarlovet. Men då måste jag dissekera något..."

När Darla gick på toaletten sjönk Coral ner på en stol i korridoren och begravde ansiktet i händerna.
"Han kommer bli vansinnig om jag kommer hem med det här betyget...!"
Coral kände ångest och ängslan i hela kroppen.
"Han blir vansinning på mig med." sa Kyle. "Jag klarar inte matten och kanske inte idrotten heller..."
Betygskortet skrynklade sig i pojkens ångest-svettiga hand.
Coral drog ett djupt andetag för att bli av med lite av ångesten som började trycka över bröstet.
"Jag gör det." sa hon när trycket äntligen lättade. Hon reste sig upp. "Jag dissekerar nåt. Vi får hoppas att jag dör av äckel eller nåt..."
Kyle kramade henne.
"Vet du hur stark du är syrran?" sa han med ömhet och beundran i rösten.
Coral skakade på huvudet.
"Jag är inte stark..." suckade hon.
"Skämtar du!" utbrast Kyle. "Du klarar hur mycket som helst, trots att det är skitjobbigt för dig. Du är min superhjälte."
Coral svalde gråtklumpen i halsen och kramade sin bror. Sedan log hon mot honom.
"Superhjälte...? Då måste jag skaffa en sån där dräkt va?"
"Ja! Du kan bli Hit-Girl!" fnissade Kyle.
Coral skrattade och nöp honom i midjan.
"Okej lillebror, nu får du inte läsa dina Kick-Ass-magasin mer."

"Vad skrattar ni åt?" frågade Darla roat när hon kom ut från toaletten.
"Syrran ska bli Hit-Girl!" sa Kyle med överdramatisk och dov röst.
"Ja, se 14-åriga pojkar..." skrockade Darla. Hon kittlade Kyle i nacken. "Sötnos, är det inte så att du läser lite för mycket serietidningar?"
Kyle fnissade och skakade på huvudet.
"Nope, det gör jag inte. Min syrra är superhjälte faktiskt!"
Coral log mot sin lillebror.
"Okej, visst, jag är Hit-Girl... och efter lunch ska jag slåss mot den onde biologiläraren."
Kyle log.
"Yay! Hit-Girl power!" sa han triumferande.
Coral log och rufsade om hans hår.
"Brorsan... skolpsykologens rum ligger nere i korridoren vid entrén." skojade hon.
Kyle fnissade.
*

Februari-sol

Mjuk solskens-vind
sveper bort
Vinterns sista spår
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:33 - 2 februari

Skriv om att vara ambitiös.

Blue Creek High School. Maj 2010.

"Coral, där är du ju! Jag har letat efter dig."
Darla slog sig ned intill Coral, som satt vid ett bord i skolbiblioteket, djupt försjunken i en bok.
"Läser du?"
"Mmmm..." sa Coral utan att titta upp från boken. "Detta här är ett bibliotek, Darl."
Darla skrockade och petade Coral i sidan.
"Nu ska inte lilla Miss Collins vara kaxig. Men du... jag trodde du hade läst ut Huckelberry Finn...?"
Coral tittade på sin bästa vän och log.
"Jo, den läste jag ut igår. Nu läser jag War of the Worlds."
Coral höll upp boken och visade Darla framsidan av H.G. Wells klassiker om marsianerna som invaderar Jorden.
"Herregud..." pustade Darla. "Coral Collins, hur många böcker läser du i veckan egentligen...?"
Coral log lite urskuldande.
"Det här är lite extraläsning bara."
"Extraläsning?" utbrast Darla. "Lilla hjärtat... det är bra att vara ambitiös, men du jobbar alldeles för hårt med ditt skolarbete."

Darla suckade och gav Coral en allvarlig blick.
"Coral, jag vet att din pappa kan vara lite strikt mot dig och Kyle när det gäller läxor, men du får inte överanstränga dig. Hade inte du migrän senast igår?"
Coral nickade.
"Jo, men..."
"Inga men." avbröt Darla. Hon reste sig och tog boken ifrån Coral. "Stoppa nu ner Mr. Cruise i din ryggsäck, så går vi och äter fredags-pizza och dricker litervis med läsk med Ashlee och din gullunge till lillebror!"
Coral fnissade och tog tillbaka boken.
"Darl, Tom Cruise är bara med i filmen War of the Worlds, inte i boken."
Darla låtsades bli förfärad.
"Vad säger du? Är inte snyggingen Cruise med i boken?! Det avgör saken; då tänker jag aldrig läsa den."

Coral skrattade och satte upp sina koppar-röda lockar i en hästsvans.
"Vad ska du välja som extraläsning?" frågade hon.
"Idag ska jag bara läsa pizza-menyn." log Darla. Hon lade armen om Corals midja. "Kom, min lilla über-ambitiösa kompis, nu går vi. Jag är vrålhungrig."
Coral skrattade.
"Jag är också lite hungrig. Men du, den här boken är faktiskt rätt så spännande."
Hon viftade lätt med boken framför Darla.
"Coral Joy Collins, våga inte säga ordet 'bok' igen." varnade Darla och kittlade sin bästis.
"Nej, sluta!" fnissade Coral och vred sig ur sin väns grepp. "Jag ska vara snäll och ska inte säga det där läskiga ordet mer idag."
"Bra." sa Darla.
Coral log ett finurlig leende.
"Fast du borde läsa den, Darl. Den är bra."
Skrattande hoppade Coral undan ännu en kittlingsattack från Darla.
Sedan stoppade hon ner War of the Worlds i sin ryggsäck. Marsianernas invasion fick vänta tills ikväll.
Men Coral kände sig nöjd med sig själv. Nu skulle hon få bra betyg den här terminen också - och pappa skulle inte kunna säga att hon var oambitös och oduglig i skolan.
Han kanske tillochmed skulle bli stolt över henne. Men bara kanske.

The War of the Worlds

Dagens rätt...

*
Varje dag brukar mamma fråga vad vi fått för mat i skolan, en liten tradition hon hållit på med sedan Linus och jag var små.

Mamma: Fick ni något gott idag?

Noel: Mja... det vi fick var inte så värst gott... Det var såna här strumpeband.

Jag: Eh... va??? Strumpeband??

Tony: Kan man äta sånt...?

Noel: Aaaa... inge' gott.

Linus: Seriöst, strumpeband?? Menar du inte något annat?

Noel: Näää, strumpeband hette det!

Emilia (väldigt försiktigt): Noel, menar du möjligtvis isterband?

Noel (skiner upp): Aaaaaa! Det hette det! Isterband!

Melwin: Jag inte heller gillar om klisterband.

Ja... vad säger man? Kära maträtter har många namn? ;-)

Puss & Kram,
Leni
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:32 - 1 februari

Skriv om att fylla en kunskapslucka.

Blue Creek High School. Maj 2010.

"Kyle, hur kan du tycka att matte är så svårt...?" frågade Marshall vid slutet mattelektionen. "Det är ingen konst att få ihop några ekvationer."
"Men jag har ju dyskalkyli." svarade Kyle.
"Jaha, där mattesvårighets-skiten som Mrs. Rice har babblat om?"
Kyle nickade.
"Men vaddå?" undrade Marshall. "Blir man dum i huvudet för det?"
"Kyle är inte dum i huvudet!" fräste Ashlee.
"Men Gud... ta det lite lugnt, Ashlee...!" stönade Julie Carver. "Du blir ju helt galen så fort man frågar Kyle något."
"Lägg av Julie." muttrade Kyle.
Han var trött på att Julie alltid hackade på Ashlee.

"Men Kyle," fortsatte Marshall. "du har alltså inga mattekunskaper alls typ...?"
Kyle skakade på huvudet.
"Nej, det kan man säga."
"Men... var har dom kunskaperna tagit vägen då?" frågade en annan klasskamrat.
Kyle ryckte på axlarna.
"Vet inte... måste ha glömt dom på bussen imorse."
Ashlee fnissade.
"Yep! När vi åker hem får vi fråga busschauffören om han har sett dom."
Kyle, Ashlee och deras kompisar gapskrattade.

De andra klasskamraterna stirrade på dem. Några skrattade, men de flesta uppfattade inte vad som var så kul.
Julie skakade trött på huvudet.
"Alltså... jag vet inte vem som är mest störd av er."
Hennes blick föll på Ashlee.
"Jo vänta, det vet jag ju..." sa hon försmädligt.
Kyle blängde förhatligt på Julie.
Ashlee svarade sin fiende med ett uppsträckt långfinger.

"Kyle, du borde inte umgås så mycket med Ashlee," fortsatte Julie. "hennes stördhet kanske smittar av sig."
"Vet du Julie, vi borde ge dig en fyndig replik på det där." Kyle log änglalikt. "Men... nä... du är inte värd det."
*

1 februari 2011: Grattis Ray

*

Happy Birthday Ray!

Love,
Mom & Dad
 Charli
 Nikki, Dani & Cole
 Uncle Marco & Uncle Bobby

*

A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 6

22 December

"Vi har ett fall med en 10-årig flicka som har försvunnit." berättade en av cheferna. "Försvinnandet anmäldes av flickans far, Harvey Nichols. Flickan heter..."
"Noelle." fyllde Dani i.
Chefen stirrade på sin yngsta agent.
"Ja. Hur kunde du veta det?"
"Jag känner familjen Nichols." sa Dani. "Nikki och brukade sitta barnvakt åt Noelle när hon var yngre. Jag vill ta fallet."
Chefen såg osäker ut.
"Jag vet inte Dani..."
"Okej, jag formulerar om," sa Dani. "jag tar fallet."
"Är det så bra, Dani?" frågade cheften. "Du känner henne..."
"Just precis." avbröt Dani. "Jag känner Noelle och hennes familj och vet mycket om henne."
Chefen suckade och log.
"Okej okej, Dani, jag ger mig. Du och Jacob får ta fallet. Men jag behöver fler mannar på det. Wood och Daley?"
Agenterna Angela Wood och John Daley nickade.
Chefen delade ut uppdrag till sina övriga agenter och önskade dem all lycka till.

"Vi åker hem till familjen Nichols." sa Dani till Jacob.
"Det är nog bäst att Jacob kör." flinade Daley.
Jacob såg förbryllat på Daley och sedan på Dani.
"Varför är det bäst att jag kör?"
Daley gav Dani ett menande flin.
Dani suckade.
"Jag körde på trottoaren EN gång...!"
Hon höll upp ett pekfinger i luften för att illustrera antalet.
"Vi jagade en förövare och hade därmed bråttom, okej? Och dessutom var det tomt på den gatan."
Daley skrockade och gav Jacob en blick.
"Fattar du nu varför jag tycker att du borde köra?"
Jacob log. Han vände sig till Dani och sträckte fram handflatan mot henne.
"Bilnycklarna, tack. Jag kör - alltid."
Dani suckade och gav sin partner bilnycklarna.
Sedan log hon.
"Okej, här smartass. Men jag bestämmer över musiken."
Hon blinkade åt sin partner och gick mot hissarna.
*

Intensity - 8

*
Kyle visade Ashlee det fullständigt felaktiga talet med tåget och bussen och Corals lösning.
Ashlee fnissade åt det och hon verkade genast piggare.

Snart satt Ashlee, Kyle, Max och Shirley och fnissade och småpratade.
Mrs. Rice misstänkte att deras prat inte alls hade med matematik att göra, men hon lät dem hållas.
Så länge de inte störde någon annan eller halkade efter kunde de få sitta och fnissa en stund.
Särskilt för Kyle och Ashlees skull; de kämpade alltid så hårt att de gott kunde få ta en liten paus.
*

Intensity - 7

*
Ashlee hade en dålig dag.
Hennes OCD verkade ha blivit värre nu under våren och den här morgonen hade hon kommit en halvtimme för sent till första lektion på grund av sina tvångstankar, som innebar att räkna trappsteg i skol-entréns stora trappa på ett speciellt sätt.
Den här morgonen hade tvångstankarna även tvingat henne till att räkna elevernas skåp på höger sida av korridoren.

Som tur var var Mrs. Rice en mycket vänlig och förstående kvinna som väldigt väl kände till Ashlees problem.
”Hur är det med dig idag, lilla gumman?” frågade Mrs. Rice.
Ashlee ryckte på axlarna.
Hon såg redan ganska trött ut och Mrs. Rice tyckte så synd om henne, att tyckte inte att flickan skulle behöva sitta och kämpa med sin mattebok i två timmar.
”Orkar du räkna nåt?” frågade Mrs. Rice mjukt. ”Eller vill du vila lite?”
Ashlee skakade på huvudet, drog till sig sin mattebok och satte igång med räkningen.
*

Intensity - 6

*
Kyles mattelärare Mrs. Rice fick sig ett gott skratt nästa dag när Kyle visade det felaktiga mattetalet och hon gillade Corals lösning.
”Jag gillar hur din syster och du tänker. Ni får guldstjärna båda två.” sa Mrs. Rice leende och gav Kyle en liten blinkning.
Kyle log tillbaka.
Sedan såg han ut att fundera på något.
”Mrs. Rice… är det nåt fel på min hjärna? Jag menar, är jag dum på nåt sätt?”
”Men kära vännen…!” utbrast Mrs. Rice, nästan förskräckt. ”Så får du inte säga. Du är absolut inte dum! Tvärtom; du är en väldigt intelligent pojke, Kyle."
Kyle log ett litet blygt leende, generad av berömmet.
"Du råkar bara ha svårt för matematik," fortsatte Mrs. Rice. "men du är inte dum för det. Har någon sagt det till dig?”
Kyle tvekade.
Till slut skakade han på huvudet.
”Nej.” ljög han.
”Det var tur det.” sa Mrs. Rice. ”Om säger någon att du är dum ska de få med mig att göra.”
Kyle log.
”Tack Mrs. Rice.”
*

Intensity - 5

*
”Mrs. Rice ger dig nog guldstjärna om du löser talet.” sa Coral.
”Mmmm, säkert Cor.” log Kyle. ”Som om det där skulle gå att lösa…”
”Vore kul om det gick.” sa Coral.
Och plötsligt sken Coral upp, som om hon fått en riktigt bra idé.
”Jo, det går att lösa!”
Kyle såg klentroget på henne.
”Vänta så ska jag visa dig.” sa Coral finurligt.
Hon klottrade ner något på ett papper.
”Ta da!” sa hon triumferande efter en stund.

Tåget från Blue Creek avgår klockan 17:20.
Det är framme vid Stillwater station klockan 18:30.
Ta sedan bussen från Stillwater klockan 18:45.
Du är framme i Clearwater klockan 19:50.

”Jag räknade inte in hur fort tåget går…” sa Coral med en lätt axelryckning. ”Men så där kan man faktiskt ta sig till Clearwater och tiderna stämmer.”

”Du är knäpp.” fnissade Kyle och petade Coral i sidan. ”Men tack för att du fick mig på bättre humör.”
”Any time, lillebror.” log Coral och kramade honom.
*

Intensity - 4

*
”Jag hatar läxor!” stönade Kyle en halvtimme senare. ”Den som uppfann matte borde straffas.”
”Jag håller med dig.” skrattade Coral.
Hon ställde sig intill sin bror som satt på sin skrivbordsstol.
”Kan jag hjälpa dig?”
”Ja tack.” muttrade Kyle.
Han sköt över matteboken till Coral.
”Vem bryr sig hur lång tid det tar för ett tåg att åka från Blue Creek till Stillwater?” sa Kyle trött.
Coral gav honom ett sympatiskt leende.
”Den som ska åka till Stillwater kanske?” sa hon.
Kyle suckade.

Coral började plötsligt fnissa.
”Vad är det som är så kul?” undrade Kyle.
Coral pekade på talet som Kyle kämpade med.
”Lyssna på det här.”
Coral läste högt ur matteboken:

Ett tåg till Stillwater lämnar Blue Creek station klockan 17:20
och kör 80 kilometer i timmen.
När är bussen framme i Clearwater?

Kyle började också skratta.
”Say what...?! Varifrån kom bussen?! Och Clearwater…? Tåget skulle väl till Stillwater?”
”Inte så konstigt att du blev förvirrad av det här talet, Kyle...” skrattade Elaine.
”Exakt!” skrattade Coral. ”Det är inte rätt nånstans!”
”Det tåget skulle inte jag vilja åka.” sa Kyle.
*

Intensity - 3

*
”Om du är klar med utfrågningen nu ska jag göra mina läxor.” sa Kyle.
”Läxor… sånt är för småbarn.” stönade Steven.
Sedan gav han Kyle ett litet illvilligt flit.
”Visst ja - du är ju en småunge!”
Kyle smålog och skakade på huvudet.
”Sa du nåt nyss, Steven...? Jag tyckte jag hörde ett irriterande surrande.”
Steven såg sur ut och lämnade rummet.

”Förstår ni att jag blir galen på honom!” utbrast Elaine när Steven var utom hörhåll.
Coral log och nickade.
Elaine suckade.
”Varför kan jag inte få ha dig som lillebror, Kyle?”
Kyle fnissade.
”Det får du. Flytta hit.”
*

Intensity - 2

*
”Men kom igen nu Kyle...” suckade Steven. ”Har du och din tjej ni nått ‘second base’?”
Kyle funderade på om han kunde Baseball-metaforerna.
First base var att kyssas, second base var hångel, eller kanske till och med mer, om han inte mindes helt fel.
Kyle skakade på huvudet igen.
”För det första är vi bara kompisar…”
”Ja säkert…” sa Steven.
Kyle blängde lite på Steven och fortsatte:
”Och för det andra är vi kanske lite för unga för... såna grejer...”
Steven skrockade och skakade på huvudet.
”Du är verkligen en liten unge, Kyle. Jag nådde second base med min tjej när jag var tolv!”
Kyle rullade med ögonen.
”Så fantastiskt.” mumlade han torrt.
Steven gav sin yngre kusin en medlidsam klapp på huvudet.
”Kyle, när du blir stor kommer du inse hur kul det är att hångla med sin tjej.”
”Och när du blir stor kommer du att inse att det finns viktigare saker här i livet.” kontrade Kyle.
Coral log mot sin lillebror och Elaine kvävde ett skratt.
*

Intensity - 1

Blue Creek.
Maj 2010

Steven såg på ett foto av Kyle och Ashlee som satt uppe på väggen i Coral och Kyles rum.
”Är det där din tjej?” flinade Steven.
”Det är min bästa tjej-kompis.” svarade Kyle.
”Tjej-kompis, men gud så himla gulligt.” skrockade Steven. ”Men kom igen Kyle, har du kysst henne?”
Kyle skakade på huvudet.
”Nja… hon kysste mig, på Nyårsafton.” mumlade han lite generat.
Coral fnissade. Hon mindes hur uppspelt, nervös och generad hennes lillebror hade blivit på Nyårsafton så fort hon nämnde Ashlee.
Kyle räckte ut tungan åt sin syster.
"Det var bara en liten kyss..." mumlade han.
"Mmmm..." fnissade Coral.

”Nice!” sa Steven. ”Har ni nått ‘second base’ än då?”
”Steven…” suckade Elaine. ”Låt Kyle vara...!”
”Men han kan väl svara!” fräste Steven.
Elaine himlade sig.
”Bra att du har gränser brorsan…”
”Äh, så farligt är det väl inte?”
”Nej då inte alls… genera folk är ju jättesnällt…” sa Elaine torrt.
Kyle log mot sin kusin.
”Det är lugnt, Elaine. Om han frågar för mycket svarar jag inte.”
Elaine såg på Coral och log.
”Måste vara skönt att ha en så klok brorsa. Hur är det att ha det...?”
Coral skrattade.
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:30 - 30 januari

Skriv om rynkor.

Esther McKenzie granskade sin spegelbild och gav den en ogillande blick.
”Usch vad rynkig jag har blivit… jag ser ut som en skruttig, uråldrig sköldpadda.”
5-årige Ryan skyndade sig fram till sin farmor. Han kramade henne och klappade henne mjukt på kinden.
”Var inte ledsen, farmor. Vet du, det gör inget, jag gillar sköldpaddor.”

SkrivPuff: Utmaning 2011:29 - 29 januari

Skriv om att åstadkomma något.

”Har Johansson åstadkommit något idag?” frågade tant Gunnarsson och gav far en skarp blick.
”Ja, tänk, det har Johansson!” svarade far glatt. ”Se här: en stekpanna full med prima små goda köttbullar, rullade med dessa två händer. Skalat potatis och lyckats koka dem har jag också gjort”
Tant Gunnarsson såg väldans snopen ut.
”Det må jag säga…”
Far log ett brett leende och lyfte upp mig på sina starka armar.
”Det visste jag inte, att han kunde rulla köttbullar.” fortsatte tant Gunnarsson.
Far log ett ännu bredare leende.
”Jajamensan, vi kan mycket, lilla Pyret och jag.”
Jag nickade instämmande.
”Jag har dukat.” sa jag och log lika brett som far. ”Både kniv och gaffel har jag lagt fram. Och glasen har jag gnuggat bort vattenfläckar ifrån med kökshandduk.”
Tant Gunnarsson log.
”Jag ser det jag. Så fint du har gjort lilla Pyret.”
”Jajamensan!” sa jag. ”I kväll är det far och jag som bjuder på middag!”
Bli bjuden på middag hade tant Gunnarsson inte väntat sig. Och inte hade hon väntat sig att far skulle laga så här fin mat åt oss.

Jag är mäkta stolt över far. Ingen ska komma och säga att han är en odugling som aldrig åstadkommer någonting! Han sliter hårt för att kunna försörja och ta hand om mig.
Han sitter hos mig varje natt och tröstar mig när jag hostar som värst.
Och tänk, han skäller aldrig på mig om jag har hostat så det kommer blodfläckar på mitt vita örngott, fastän blod är så svårt att få bort blir han aldrig det minsta arg eller ens irriterad.
Far gör mig glad varje dag, han sjunger, skrattar mycket och berättar roliga saker. Och han brukar kicka boll med barnen nere på gården när han kommer hem från jobbet om kvällarna.
Han hjälper rara tant Agda att bära tunga matkassar uppför trapporna och han hjälper folk att laga diverse jox, cyklar och jag vet inte vad... utan att ens ta betalt för det.
Om allt detta, som jag nu har nämnt, inte är att åstadkomma något, vet jag inte om ordet åstadkomma är värt att nämnas!

Eder tillgivna,
Pyret
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:28 - 28 januari

Skriv om att trampa vatten.

En dag när vi var uppe i vår stuga vid Lake Hydra fick pappa för sig att han ville lära min bror och mig klädsim och hur man trampar vatten.
Min lillebror var 9 och jag 10 år vid det tillfället och vi tyckte att det lät spännande med klädsim.
Men efter cirka två timmar var det inte roligt längre.
Det var tidig vår och det var väldigt kallt i vattnet och luften var kylig.
Trampa vatten var jobbigt.
Vi bad pappa att få sluta, men han sa att vi måste öva.
"Om ni ramlar i vattnet nån gång måste ni veta hur man överlever. Då kan ni inte ligga i vattnet och gnälla vänta på att pappa ska dra upp er."

Vi hackade tänder och min bror var blå om läpparna, jag antar att jag också var det.
Det kändes som ännu en evighet förflöt, men pappa bara stod där på bryggan med armarna korslagda över bröstet och tittade på oss.
"Ni är starka, Coral och Kyle." sa han. "Ni klarar det här. "
"Pappa... jag vill gå tillbaka till stugan." sa Kyle svagt.
"Några minuter till klarar ni!" sa pappa.
Då ville jag bara drunkna.

Vad skulle pappa göra om jag höll på att drunkna?
Skulle han hoppa i och rädda mig då?
Jag fösvann ner under ytan och tilllät mig att sjunka djupt ner i vattnet.
Det sprängde i lungorna av att hålla andan och allt trampande hade fått benen att värka.
Jag har ingen aning om hur länge jag svävade omkring där nere i det djupa mörkret.
Jag fantiserade om att sjöfolket skulle hitta mig och ta hand om mig, som i någon saga.
Den fantasin gjorde att jag inte kände någon panik.

Sjöfolket kom aldrig.
Däremot kände jag plötsligt hur pappas starka armar drog upp mig.
"Du kan inte drunkna nu, Coral." flämtade han och lyfte upp mig på bryggan.

Kyle stod redan på bryggan. Han grät.
Det kändes hemskt att se sin lillebror stå så där; huttrade, snyftande och drypande av kallt vatten.
"Fan!" skrek pappa triumferande. "Vilka ungar jag har! Det finns vuxna som inte skulle klara sånt här lika länge som ni!"

Kyle och jag kände ingen triumf alls.
"J-j-j-ag f-f-f-fryser..." hackade Kyle fram.
Jag tog min lillebror i handen och tillsammans gick vi tillbaka till vår varma stuga.
*