Skriv om äkta kärlek
Danmark. Augusti 1990
”Det här är min lillebror Kristian.” Marie Olsen puttade leende sin 24-årige bror framåt i folkvimlet. ”Kristian, det här är Rebecka.”
”Hej.” sa Kristian lite blygt och skakade hand med den unga, blonda kvinnan från Sverige.
”Trevligt att träffas.” log Rebecka. ”Din syster har pratat så mycket om dig.”
”Jaså?” sa Kristian. Han såg på sin storasyster och skrattade lite. ”Du har väl inte sagt nåt dumt, hoppas jag?”
Marie skrattade.
”Nej, inget dumt, skatt. Bara skryt.”
”Låter bra.” log Kristian.
Han såg på Rebecka igen. Vad vacker hon var!
Familjen Olsens strandhus, Danmark. Februari 1991
”Tänk att ni har varit ihop i snart sex månader nu!” sa Renée, Rebeckas äldre syster.
”Han är det bästa som har hänt mig!” sa Rebecka.
”Jag ser det på dig.” myste Renée.
Systrarna satt i den mysiga strandhuset som ägdes av Kristians familj. Det underbara huset låg på en privat strand, endast ett par steg från havet.
Rebecka älskade stället, även nu när himlen var grå, vinden ven runt knutarna och havet såg vildsint ut.
”Sååå... när ska ni flytta ihop då?” frågade Renée plötsligt.
”Så fort vi hittar en bra lägenhet som inte kostar en förmögenhet.” sa Rebecka.
Vinden tjöt när Kristian öppnade ytterdörren och kom ut i köket.
”Jag har en överraskning.” sa han och såg ut som en lycklig liten pojke på julafton.
När Kristian berättat vad det var för överraskning var Rebecka också överlycklig.
De hade fått strandhuset av Kristians mor! Det var nu bara deras.
”Jag älskar det här huset!” jublade Rebecka. ”Och stranden och havet!”
”Och mig?” frågade Kristian och log sitt charmiga, pojkaktiga leende.
Rebecka skrattade och drog Kristian intill sig.
”Mest dig.”
Strandhuset, Danmark. 29 november 1992
Rebecka och Kristian satt i sin dubbelsäng såg på sin nyfödda dotter som sov i sin fars famn.
Den lilla, knappt en timme gammal, hade fötts hemma.
Rebecka hade suttit i badet när värkarna kom och sedan hade allt gått väldigt snabbt. Babyflickan hade bråttom och hade tydligen bestämt sig för att inte födas på sjukhuset, utan hemma i strandhuset.
Som tur var hade Rebecka och Kristian en läkare som närmsta granne. Kristian hade rusat iväg och hämtat henne.
Rebecka var lite trött efter förlossningen, men både mor och dotter mådde bra.
”Hur mår du, skatt?” frågade Kristian.
”Jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt tjugosju-åriga liv.” sa Rebecka, hon fullkomligt strålade av lycka. ”Hur mår du då älskling?”
Kristian såg ut som han just vunnit en miljon.
”Jag har heller aldrig varit lyckligare!” sa han. ”Först träffade jag världens vackraste kvinna och sen får vi den här underbara lilla!”
Rebecka kramade om sin älskling och kysste honom.
Kristian log.
”Det här, Rebecka - du, jag och lilla skrutten här – det är verkligen äkta kärlek.”
*
lördag, maj 22, 2010
fredag, maj 21, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:141 - 21 maj
Skriv om kulturkrockar
Maj 2001
”Varför pratar du så konstigt?” frågade Filip den rödhåriga flickan.
”Cecilie pratar inte konstigt, hon pratar annorlunda, för hon kommer från Danmark.” sa Peter, en av Cecilies bästa kompisar.
”Det var bra sagt Peter.” berömde deras lärare.
”Tack.” sa Peter blygt.
Läraren såg vänligt på Filip.
”Filip, du är ju ny i klassen, så du vet inte att en del av barnen här pratar lite annorlunda. Cecilie pratar både svenska och danska och Indra pratar svenska och kroatiska.”
”Och Peter pratar tre språk!” sa Leni. ”Svenska, engelska och lite spanska!”
”Precis,” sa läraren. ”och när människor kommer från olika länder och kulturer kan det kanske bli lite tokigt ibland om alla har olika traditioner."
Läraren skrattade till.
"Oj, nu blev jag rörig. Men förstår du vad jag menar, Filip?”
Filip log och nickade.
”Ja, fröken, jag förstår. Alla kan inte va' lika.”
”Nä, för det det skulle bli tråkigt!” sa Cecilie.
”Tror jag med.” sa Filip. ”Förlåt att jag sa att du pratade konstigt, Cecilie. Jag menade annorlunda - på ett bra sätt, fast jag kom inte på det ordet.”
”Det är okej.” sa Cecilie och log.
”Jag önskar jag kunde fler språk än svenska.” sa Filip avundsjukt.
”Vi kan lära dig!” sa Indra.
Filip såg överlycklig ut.
"Ja! Vad kul!"
Läraren var stolt över att barnen tog hand om sin nye klasskamrat så fint.
Cecilie, Leni, Peter, Indra och Filip sprang iväg och hade språklektion.
När skolan var slut för dagen hade Filip fått en diger samling ord och fraser att lära sig.
Barnen lekte på skolgården medan de väntade på att deras föräldrar skulle hämta dem.
Plötsligt sprang Cecilie och Filip rakt in i varandra och slog ihop huvudena rejält.
Cecilies pappa kom springande mot barnen som nu satt på marken.
”Hur gick det, skatt?” Kristian Olsen lyfte upp sin dotter.
”Bra tror jag.” Cecilie gnuggade sin panna där en ond bula nu växte fram.
Även Filips panna pryddes av en stor bula
”Är ni okej?” frågade Kristian oroligt.
Filip och Cecilie nickade.
”Vad hände?” frågade Kristian
Cecilie log genom smärtan.
”Kultur-krock.”
*
Maj 2001
”Varför pratar du så konstigt?” frågade Filip den rödhåriga flickan.
”Cecilie pratar inte konstigt, hon pratar annorlunda, för hon kommer från Danmark.” sa Peter, en av Cecilies bästa kompisar.
”Det var bra sagt Peter.” berömde deras lärare.
”Tack.” sa Peter blygt.
Läraren såg vänligt på Filip.
”Filip, du är ju ny i klassen, så du vet inte att en del av barnen här pratar lite annorlunda. Cecilie pratar både svenska och danska och Indra pratar svenska och kroatiska.”
”Och Peter pratar tre språk!” sa Leni. ”Svenska, engelska och lite spanska!”
”Precis,” sa läraren. ”och när människor kommer från olika länder och kulturer kan det kanske bli lite tokigt ibland om alla har olika traditioner."
Läraren skrattade till.
"Oj, nu blev jag rörig. Men förstår du vad jag menar, Filip?”
Filip log och nickade.
”Ja, fröken, jag förstår. Alla kan inte va' lika.”
”Nä, för det det skulle bli tråkigt!” sa Cecilie.
”Tror jag med.” sa Filip. ”Förlåt att jag sa att du pratade konstigt, Cecilie. Jag menade annorlunda - på ett bra sätt, fast jag kom inte på det ordet.”
”Det är okej.” sa Cecilie och log.
”Jag önskar jag kunde fler språk än svenska.” sa Filip avundsjukt.
”Vi kan lära dig!” sa Indra.
Filip såg överlycklig ut.
"Ja! Vad kul!"
Läraren var stolt över att barnen tog hand om sin nye klasskamrat så fint.
Cecilie, Leni, Peter, Indra och Filip sprang iväg och hade språklektion.
När skolan var slut för dagen hade Filip fått en diger samling ord och fraser att lära sig.
Barnen lekte på skolgården medan de väntade på att deras föräldrar skulle hämta dem.
Plötsligt sprang Cecilie och Filip rakt in i varandra och slog ihop huvudena rejält.
Cecilies pappa kom springande mot barnen som nu satt på marken.
”Hur gick det, skatt?” Kristian Olsen lyfte upp sin dotter.
”Bra tror jag.” Cecilie gnuggade sin panna där en ond bula nu växte fram.
Även Filips panna pryddes av en stor bula
”Är ni okej?” frågade Kristian oroligt.
Filip och Cecilie nickade.
”Vad hände?” frågade Kristian
Cecilie log genom smärtan.
”Kultur-krock.”
*
torsdag, maj 20, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:140 - 20 maj
Skriv om något franskt!
*
”Non! Absolut inte, Soleil!”
François röst var bestämd. Han kunde inte tillåta barnen att vara med och strida i den planerade revolutionen, de var alldeles för unga.
“Jag vill också slåss för vår frihet och rättigheter!” sa Soleil.
“Det är alldeles för farligt.” sa François.
Soleil tjurade lite och pillade på ett hopvikt tygstycke hon hade i knät.
“Vad är det där?” frågade Bastien, Soleils bäste vän, som hon rymt från barnhemmet tillsammans med.
Soleil vek upp det röda tygstycket och höll upp det framför sig.
“En flagga?” sa Bastien.
Soleil reste sig, höll upp den röda flaggan så högt hon kunde ovanför huvudet.
“Jag har gjort den själv!” sa hon stolt.
Hon log och gav flaggan till François.
“Till mig?”
Soleil nickade ivrigt.
“Bara för revolutionens skull.”
“Du är en sann liten patriot, du, Soleil.” sa François.
Han log mot den lilla flickan som var så söt i sina ljusa, toviga lockar och lite smutsiga ansikte.
Det fanns så mycket glädje i det lilla livet, trots att hon inte ägde någonting och inte hade någon familj som älskade henne.
Soleil log tillbaka mot François, som hon beundrade så. Hon slätade till sin klänning, som hon så omsorgsfullt sytt själv, en enkel liten bomullsklänning i rött, vitt och blått.
“Du ska väl inte vara med på barrikaderna?” frågade Bastien.
Han kände sig rädd och orolig inför de annalkande striderna.
“Jo, det ska jag!” sa Soleil bestämt.
Den lilla flickan ställde sig på sin stol, sköt upp en knuten näve i luften.
“Revolution eller död!” skrek hon.
Som om hon redan står på barrikaden... tänkte François med en liten suck. Jag måste ta ett allvarligt samtal med Jules som lovat henne att få vara med.
Soleil, Bastien och François åt sin frukost under tystnad.
Det var en mager frukost, bestående av ost, bröd och vatten.
“Det är inte bakelser, men det är bättre än inget.” hade Soleil sagt, med en liten glimt i ögat, när frukosten serverades.
Hon syftade på ryktet som uppstått om en drottning i deras land för över fyrtio år sedan.
Soleil tog en stor tugga av sin brödbit och sköljde ner den med vatten.
“Sa drottningen verkligen så, att folket kunde äta bakelser?” frågade Bastien.
Soleil ryckte på axlarna.
“Je ne sais pas.”
“Isåfall borde hon fått bakelser nerkörda i halsen.” tyckte François.
Soleil nickade instämmande.
Sedan började hon tyst nynna på La Marseillaise.
*
*
Prolog till SkrivPuff: Utmaning 195 - 14 juli (2009)
*
REVOLUTIONENS BARN
Café Coeur Rouge, Paris. Juni 1832
”Non! Absolut inte, Soleil!”
François röst var bestämd. Han kunde inte tillåta barnen att vara med och strida i den planerade revolutionen, de var alldeles för unga.
“Jag vill också slåss för vår frihet och rättigheter!” sa Soleil.
“Det är alldeles för farligt.” sa François.
Soleil tjurade lite och pillade på ett hopvikt tygstycke hon hade i knät.
“Vad är det där?” frågade Bastien, Soleils bäste vän, som hon rymt från barnhemmet tillsammans med.
Soleil vek upp det röda tygstycket och höll upp det framför sig.
“En flagga?” sa Bastien.
Soleil reste sig, höll upp den röda flaggan så högt hon kunde ovanför huvudet.
“Jag har gjort den själv!” sa hon stolt.
Hon log och gav flaggan till François.
“Till mig?”
Soleil nickade ivrigt.
“Bara för revolutionens skull.”
“Du är en sann liten patriot, du, Soleil.” sa François.
Han log mot den lilla flickan som var så söt i sina ljusa, toviga lockar och lite smutsiga ansikte.
Det fanns så mycket glädje i det lilla livet, trots att hon inte ägde någonting och inte hade någon familj som älskade henne.
Soleil log tillbaka mot François, som hon beundrade så. Hon slätade till sin klänning, som hon så omsorgsfullt sytt själv, en enkel liten bomullsklänning i rött, vitt och blått.
“Du ska väl inte vara med på barrikaderna?” frågade Bastien.
Han kände sig rädd och orolig inför de annalkande striderna.
“Jo, det ska jag!” sa Soleil bestämt.
Den lilla flickan ställde sig på sin stol, sköt upp en knuten näve i luften.
“Revolution eller död!” skrek hon.
Som om hon redan står på barrikaden... tänkte François med en liten suck. Jag måste ta ett allvarligt samtal med Jules som lovat henne att få vara med.
Soleil, Bastien och François åt sin frukost under tystnad.
Det var en mager frukost, bestående av ost, bröd och vatten.
“Det är inte bakelser, men det är bättre än inget.” hade Soleil sagt, med en liten glimt i ögat, när frukosten serverades.
Hon syftade på ryktet som uppstått om en drottning i deras land för över fyrtio år sedan.
Soleil tog en stor tugga av sin brödbit och sköljde ner den med vatten.
“Sa drottningen verkligen så, att folket kunde äta bakelser?” frågade Bastien.
Soleil ryckte på axlarna.
“Je ne sais pas.”
“Isåfall borde hon fått bakelser nerkörda i halsen.” tyckte François.
Soleil nickade instämmande.
Sedan började hon tyst nynna på La Marseillaise.
*
onsdag, maj 19, 2010
tisdag, maj 18, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:138 - 18 maj
Skriv om en dagsnyhet (kolla dagens nyheter)
ur en 9-årings perspektiv.
Erik blir nyfiken och läser. Artikeln handlar om en husvagn som har stulits i Skara.
Pojken ställer sig vid fönstret och tittar ut på garageuppfarten en stund.
Ögonen blir som tefat och munnen ett stort O när han drar sin slutsats.
- Mooorfar! Polisen letar efter en stulen husvagn! ropar han in mot vardagsrummet.
Morfar kommer ut i köket och kikar i tidningen som Erik läst.
- Oj då. Det var värst.
- Ja! säger Erik. Här i Skara. Och det är en Kabe Smaragd – en så'n som vi har där ute!
Erik ser mycket allvarligt på morfar, gör en gest mot husvagnen och säger, på fullaste allvar:
- Jaha... Arne Englund... säg mig: var exakt fick du tag på den där?
*
ur en 9-årings perspektiv.
Polisen söker stulen husvagnlyder rubriken till den korta artikeln.
Erik blir nyfiken och läser. Artikeln handlar om en husvagn som har stulits i Skara.
Pojken ställer sig vid fönstret och tittar ut på garageuppfarten en stund.
Ögonen blir som tefat och munnen ett stort O när han drar sin slutsats.
- Mooorfar! Polisen letar efter en stulen husvagn! ropar han in mot vardagsrummet.
Morfar kommer ut i köket och kikar i tidningen som Erik läst.
- Oj då. Det var värst.
- Ja! säger Erik. Här i Skara. Och det är en Kabe Smaragd – en så'n som vi har där ute!
Erik ser mycket allvarligt på morfar, gör en gest mot husvagnen och säger, på fullaste allvar:
- Jaha... Arne Englund... säg mig: var exakt fick du tag på den där?
*
måndag, maj 17, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:137 - 17 maj
Skriv om något norskt.
(Dansk-Svenska) Cecilie om något norskt:
Det var den 17 maj 2000, jag var 7 ½ år.
Jag hade på den tiden en sköldpadda som jag (varför vet jag inte) döpt till
Ole Baltazar von Skalman. Och den här norska nationaldagen bestämde jag mig för att göra sköldpaddan Ole lite patriotiskt fin, så jag plockade fram vattenfärger och penslar och satte igång.
Vad mor och far fick se några minuter senare var Ole Baltazar von Skalman
som coolt gled in i köket - med röd-vit-blå sköld.
”Men Cecilie! Varför har du målat Oles sköld?!” utbrast mor.
”Han fejrer Norges nationaldag!” svarade jag glatt, som om det inte fanns något mer självklart i hela världen.
Far och jag tvättade min stackars sköldpadda i handfatet och jag tror att
Ole Baltazar von Skalman hoppades och önskade innerligt att mina vattenfärger skulle gömmas undan - helst innan den 5 juni – Danmarks nationaldag/grundlagsdag (och Fars Dag) ...
// Ceci Olsen
( som nuförtiden inte målar några djur alls ;-) )
*
(Dansk-Svenska) Cecilie om något norskt:
Det var den 17 maj 2000, jag var 7 ½ år.
Jag hade på den tiden en sköldpadda som jag (varför vet jag inte) döpt till
Ole Baltazar von Skalman. Och den här norska nationaldagen bestämde jag mig för att göra sköldpaddan Ole lite patriotiskt fin, så jag plockade fram vattenfärger och penslar och satte igång.
Vad mor och far fick se några minuter senare var Ole Baltazar von Skalman
som coolt gled in i köket - med röd-vit-blå sköld.
”Men Cecilie! Varför har du målat Oles sköld?!” utbrast mor.
”Han fejrer Norges nationaldag!” svarade jag glatt, som om det inte fanns något mer självklart i hela världen.
Far och jag tvättade min stackars sköldpadda i handfatet och jag tror att
Ole Baltazar von Skalman hoppades och önskade innerligt att mina vattenfärger skulle gömmas undan - helst innan den 5 juni – Danmarks nationaldag/grundlagsdag (och Fars Dag) ...
// Ceci Olsen
( som nuförtiden inte målar några djur alls ;-) )
*
Motellet (del 4)
*
Med alla förvirrade tankar som tumlade runt i huvudet var det omöjligt att somna. Jag låg på sängen och funderade, länge, länge.
När tröttheten till slut vann över mig framåt småtimmarna, klädde jag av mig och kröp ner mellan lakanen.
Jag skulle just till att somna när jag kände en liten isande kall hand på min arm.
Vad fan var det...?!
Jag ryckte till och satte mig upp.
Där, vid sängen stod en liten flicka med långt, nästan vitt hår.
Hon var klädd i vitt nattlinne och hennes ansikte var närapå genomskinligt, så blek var hon.
Allt det vita lyste nästan i rummet.
Jag stirrade på tösen.
”Vem är du?” frågade jag.
Inget svar.
Jag fortsatte utfrågningen.
”Var bor du?”
För ett ögonblick trodde jag att jag inte skulle få något svar den här gången heller, men så pekade hon bort mot väggen.
Mot rum nummer 9.
Sedan vände hon och gick mot dörren.
Då såg jag ett ohyggligt sår i hennes bakhuvud. Ett stort, blodigt skotthål.
*
Med alla förvirrade tankar som tumlade runt i huvudet var det omöjligt att somna. Jag låg på sängen och funderade, länge, länge.
När tröttheten till slut vann över mig framåt småtimmarna, klädde jag av mig och kröp ner mellan lakanen.
Jag skulle just till att somna när jag kände en liten isande kall hand på min arm.
Vad fan var det...?!
Jag ryckte till och satte mig upp.
Där, vid sängen stod en liten flicka med långt, nästan vitt hår.
Hon var klädd i vitt nattlinne och hennes ansikte var närapå genomskinligt, så blek var hon.
Allt det vita lyste nästan i rummet.
Jag stirrade på tösen.
”Vem är du?” frågade jag.
Inget svar.
Jag fortsatte utfrågningen.
”Var bor du?”
För ett ögonblick trodde jag att jag inte skulle få något svar den här gången heller, men så pekade hon bort mot väggen.
Mot rum nummer 9.
Sedan vände hon och gick mot dörren.
Då såg jag ett ohyggligt sår i hennes bakhuvud. Ett stort, blodigt skotthål.
*
söndag, maj 16, 2010
Motellet (del 3)
*
Jag rusade ut i regnet och halkade nästan fram till rum nummer nio.
Just som jag skulle slita upp dörren, hördes ett tredje pistolskott.
Med bankande hjärta sprang jag till sega gubben i huvudbyggnaden.
”Ring polisen!” skrek jag flämtande. ”Det har begåtts ett mord i nummer nio!”
Sega gubben såg på mig med sina stora dumma ögon.
”Ja, jag vet.” sa han sävligt.
”Men ring polisen då!” skrek jag.
Bara en dum blick till svar.
”Varför då?” frågade han till slut. ”Har det hänt något?”
Jag bara gapade. Var gubbstrutten tappad bakom en vagn...?
Jag grep tag om hans seniga handled och och drog med honom till rum nummer 9.
Gubben öppnade och så klev vi in.
Jag tappade hakan.
Istället för att mötas av den hiskeliga syn jag stålsatt mig inför att möta, såg jag ett vanligt, välstädat motellrum.
Tomt. Inte en enda människa där.
Gubben gick, utan ett ord, tillbaka till sitt lilla utrymmen bakom disken i huvudbyggnaden.
Jag fattade ingenting.
Hade jag bara inbillat mig allt...?
*
Jag rusade ut i regnet och halkade nästan fram till rum nummer nio.
Just som jag skulle slita upp dörren, hördes ett tredje pistolskott.
Med bankande hjärta sprang jag till sega gubben i huvudbyggnaden.
”Ring polisen!” skrek jag flämtande. ”Det har begåtts ett mord i nummer nio!”
Sega gubben såg på mig med sina stora dumma ögon.
”Ja, jag vet.” sa han sävligt.
”Men ring polisen då!” skrek jag.
Bara en dum blick till svar.
”Varför då?” frågade han till slut. ”Har det hänt något?”
Jag bara gapade. Var gubbstrutten tappad bakom en vagn...?
Jag grep tag om hans seniga handled och och drog med honom till rum nummer 9.
Gubben öppnade och så klev vi in.
Jag tappade hakan.
Istället för att mötas av den hiskeliga syn jag stålsatt mig inför att möta, såg jag ett vanligt, välstädat motellrum.
Tomt. Inte en enda människa där.
Gubben gick, utan ett ord, tillbaka till sitt lilla utrymmen bakom disken i huvudbyggnaden.
Jag fattade ingenting.
Hade jag bara inbillat mig allt...?
*
Baby Teeth... (Del 3)
Abraham Lincoln High School.
Lunchtid.
”När man talar om trollen...” muttrade Arthur.
Macy kom gående mot deras bord.
”Hej!” kvittrade hon. Ryan fick en särskilt öm blick. ”Vad pratar ni om då?”
”Att Ryan ska till tandläkaren imorgon.” slank det ur Joe.
Sunshine gav honom ännu en spark på smalbenet.
”Aaaj! Vad är det nu då Sunny?”
Sunshine gav honom en bestämd, menande blick.
”Eh... nähä... Jaha...! Nu är jag med.” sa Joe.
”Grattis...” muttrade Sunshine och flinade lite mot Joe.
Joe flinade tillbaka och gned sig på smalbenet. Sedan såg han på Macy.
”Vi pratar om fredags-showen.” förklarade han.
”Det blir säkert en fantastisk show – som vanligt!” sa Macy exalterat. ”Eller vad tror ni?”
”Jo.” sa Ryan. ”Bara jag kan koncentrera mig på den...”
Just nu hade han bara morgondagen i tankarna. Och det var inga trevliga tankar alls.
Han kände att han skulle kunna göra vad som helst bara han slapp gå till tandläkaren.
Sunshine, som verkade känna vad han tänkte, gav honom en mjuk, uppmuntrande klapp på ryggen.
”Det går bra imorgon, Ryan.” sa hon bestämt.
Så bestämt att Ryan faktiskt kände sig lite bättre till mods.
”Jag tror faktiskt att du har magiska krafter, Sunny.” sa han och log mot henne. ”Jag känner mig inte lika orolig längre.”
Sunshine skrattade och gav Ryan en kram.
*
Lunchtid.
”När man talar om trollen...” muttrade Arthur.
Macy kom gående mot deras bord.
”Hej!” kvittrade hon. Ryan fick en särskilt öm blick. ”Vad pratar ni om då?”
”Att Ryan ska till tandläkaren imorgon.” slank det ur Joe.
Sunshine gav honom ännu en spark på smalbenet.
”Aaaj! Vad är det nu då Sunny?”
Sunshine gav honom en bestämd, menande blick.
”Eh... nähä... Jaha...! Nu är jag med.” sa Joe.
”Grattis...” muttrade Sunshine och flinade lite mot Joe.
Joe flinade tillbaka och gned sig på smalbenet. Sedan såg han på Macy.
”Vi pratar om fredags-showen.” förklarade han.
”Det blir säkert en fantastisk show – som vanligt!” sa Macy exalterat. ”Eller vad tror ni?”
”Jo.” sa Ryan. ”Bara jag kan koncentrera mig på den...”
Just nu hade han bara morgondagen i tankarna. Och det var inga trevliga tankar alls.
Han kände att han skulle kunna göra vad som helst bara han slapp gå till tandläkaren.
Sunshine, som verkade känna vad han tänkte, gav honom en mjuk, uppmuntrande klapp på ryggen.
”Det går bra imorgon, Ryan.” sa hon bestämt.
Så bestämt att Ryan faktiskt kände sig lite bättre till mods.
”Jag tror faktiskt att du har magiska krafter, Sunny.” sa han och log mot henne. ”Jag känner mig inte lika orolig längre.”
Sunshine skrattade och gav Ryan en kram.
*
Baby Teeth... (Del 2)
Abraham Lincoln High School.
Lunchtid.
”Har du mjölktänder kvar?!” Clarke stirrade på Ryan.
”Ja...” suckade Ryan. ”Tre stycken. Två där nere och en där uppe.”
”Så du kommer vara alldeles tandlös imorgon?” frågade Joe, tanklös som han var.
Sunshine, som satt mittemot honom vid bordet, sparkade honom på smalbenet.
”Aj!”
Joe gned sig på smalbenet.
”Nej, alltså... jag menar inte så..." skyndade han sig att säga. "jag bara undrar: kommer det synas att dom har dragit ut tänder?”
”Ganska mycket.” sa Ryan. ”Särskilt här uppe, eftersom den här ska bort.”
Ryan pekade på tanden som satt bredvid hans vänstra framtand.
”Men kan vi inte prata om något annat nu?” bad han.
”Bra idé.” sa Maureen. ”Vi kan prata om vår nästa fredags-show.”
”Det ska bli spännande att se vad vi ska göra den här gången.” sa Sunshine.
”Hoppas det blir nåt häftigt!” sa Joe. ”Inget sånt där kärleks-tjafs...”
”Inte ens om du får kyssa Macy?” flinade Sunshine.
Joe tog sig för hjärtat.
”Gud bevare mig väl...! Sunny, ska du ge en stackars grabb hjärtattack i så här unga år?”
De andra skrattade.
”Nä, det är väl ingen som vill göra någon scen med Macy, oavsett om det är en kärleksscen eller ej...” trodde Clark.
”Jag gjorde en sån scen mot henne i en fredags-show...” sa Ryan.
”Mmmm...” suckade Clark. ”Och vi tycker fortfarande synd om dig, grabben.
Ryan skrattade.
*
Lunchtid.
”Har du mjölktänder kvar?!” Clarke stirrade på Ryan.
”Ja...” suckade Ryan. ”Tre stycken. Två där nere och en där uppe.”
”Så du kommer vara alldeles tandlös imorgon?” frågade Joe, tanklös som han var.
Sunshine, som satt mittemot honom vid bordet, sparkade honom på smalbenet.
”Aj!”
Joe gned sig på smalbenet.
”Nej, alltså... jag menar inte så..." skyndade han sig att säga. "jag bara undrar: kommer det synas att dom har dragit ut tänder?”
”Ganska mycket.” sa Ryan. ”Särskilt här uppe, eftersom den här ska bort.”
Ryan pekade på tanden som satt bredvid hans vänstra framtand.
”Men kan vi inte prata om något annat nu?” bad han.
”Bra idé.” sa Maureen. ”Vi kan prata om vår nästa fredags-show.”
”Det ska bli spännande att se vad vi ska göra den här gången.” sa Sunshine.
”Hoppas det blir nåt häftigt!” sa Joe. ”Inget sånt där kärleks-tjafs...”
”Inte ens om du får kyssa Macy?” flinade Sunshine.
Joe tog sig för hjärtat.
”Gud bevare mig väl...! Sunny, ska du ge en stackars grabb hjärtattack i så här unga år?”
De andra skrattade.
”Nä, det är väl ingen som vill göra någon scen med Macy, oavsett om det är en kärleksscen eller ej...” trodde Clark.
”Jag gjorde en sån scen mot henne i en fredags-show...” sa Ryan.
”Mmmm...” suckade Clark. ”Och vi tycker fortfarande synd om dig, grabben.
Ryan skrattade.
*
Baby Teeth... (Del 1)
*
”Tandläkartid...?!” utbrast Ryan förskräckt.
Han satt med sina föräldrar vid frukostbordet och hade just fått veta att han skulle till tandläkaren nästa morgon.
”Ja,” sa Kate. ”du har ju ett par mjölktänder kvar och tandläkaren ska dra ut dem imorgon.”
Ryan stirrade på sina föräldrar.
”Dra ut tänder...? Aldrig i livet!”
”Vi vet hur mycket du hatar att gå till tandläkaren, gubben...” sa David.
Det var en lätt underdrift – Ryan var livrädd för tandläkarbesök!
”Men dina nya tänder kan inte komma ut om dina gamla babytänder är kvar.” fortsatte David.
”Jag behöver inte nya tänder...” muttrade Ryan.
David och Kate kunde inte låta bli att skratta.
”Du behöver inte oro dig, älskling,” sa Kate lugnt. ”du kommer att vara sövd, och då känner du ingenting.”
”Om jag inte går till tandläkaren kommer jag inte heller känna något.” sa Ryan.
Trots oron inför morgondagens tandläkarbesök lyste nu den där busiga glimten, som var så typisk Ryan, i hans blå ögon.
”Nej, det har du rätt i.” skrattade David. ”Men du måste tyvärr gå dit imorgon.”
Ryan suckade tungt.
”Jag antar att du har rätt...”
Kate kramade om sin son.
”Känns det okej, gubben?”
Ryan skakade på huvudet.
”Nej. Men jag har väl inget val...”
*
”Tandläkartid...?!” utbrast Ryan förskräckt.
Han satt med sina föräldrar vid frukostbordet och hade just fått veta att han skulle till tandläkaren nästa morgon.
”Ja,” sa Kate. ”du har ju ett par mjölktänder kvar och tandläkaren ska dra ut dem imorgon.”
Ryan stirrade på sina föräldrar.
”Dra ut tänder...? Aldrig i livet!”
”Vi vet hur mycket du hatar att gå till tandläkaren, gubben...” sa David.
Det var en lätt underdrift – Ryan var livrädd för tandläkarbesök!
”Men dina nya tänder kan inte komma ut om dina gamla babytänder är kvar.” fortsatte David.
”Jag behöver inte nya tänder...” muttrade Ryan.
David och Kate kunde inte låta bli att skratta.
”Du behöver inte oro dig, älskling,” sa Kate lugnt. ”du kommer att vara sövd, och då känner du ingenting.”
”Om jag inte går till tandläkaren kommer jag inte heller känna något.” sa Ryan.
Trots oron inför morgondagens tandläkarbesök lyste nu den där busiga glimten, som var så typisk Ryan, i hans blå ögon.
”Nej, det har du rätt i.” skrattade David. ”Men du måste tyvärr gå dit imorgon.”
Ryan suckade tungt.
”Jag antar att du har rätt...”
Kate kramade om sin son.
”Känns det okej, gubben?”
Ryan skakade på huvudet.
”Nej. Men jag har väl inget val...”
*
Sonett 1
*
Trädens knoppar gröna*
Gör hela naturen, ja hela mänskligheten, glad
Ack, vad de är sköna
Dessa små, vårens nya blad
Efter vårens skira dräkt man trånar,
Värmen och ljuset, det vill man trolla fram, fastän det icke går
Ty vinterns hårda blåst, den bara hånar
Regn och rusk och blöta är allt vi får
I mörkret har man muttrat
När solens ljus ej genom fönstret når
I kylan har man huttrat
Känslorna är samma varje nya år!
Lilla vår, vi gillar dig
Kom ofta du, och sjung hos mig
lördag, maj 15, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:135 - 15 maj
Skriv om en nymodighet.
Den lilla skaran i Bertilssons radioaffär trängdes kring den märkliga trälådan. Den hade stora runda, vridbara knappar och någon slags glasruta på framsidan.
”Fantastisk va?” sa Bertilsson.
”Vad i hela friden är detta för något?” undrade Tant Hjördis.
Den äldre damens ansikte som alltid var bistert såg inte precis gladare ut nu när hon inte alls begrep sig på denna underliga tingest.
”Det är en televisionsapparat vetja'!” sa Pyret.
”En te-le-vaddå...?”
”En televisionsapparat.” förklarade Bertilsson. ”En slags låda som visar rörliga bilder.”
Bertilsson vred på en knapp och lådan började visa en film.
Tant Hjördis gav ifrån sig ett litet förskrämt skrik.
”De rör sig ju där inne! Och de låter!”
”Fantastiskt!” jublade Pyret.
Tant Hjördis vände sig om och såg upp på Pyrets far.
”Han menar väl inte att han ska köpa det här otyget?”
Pyrets far log brett.
”Det kan du lita på att jag ska! Jag har sparat och vänt på slantarna i över ett år nu.”
”Flickan får absolut inte sitta nära det där otyget!” utbrast Tant Hjördis och spände blicken i Pyrets far. ”Tänk om hon sugs in i lådan!”
”Men Tant Hjördis, inte kan jag väl sugas in i televisionsapparaten heller!” fnissade Pyret.
”Nej, det ska ni inte vara oroliga för.” log Bertilsson.
”Tänk att de kan visa människor i den där!” sa Tant Agda, som ägde sybehörsaffären. ”Det trodde jag väl aldrig att jag skulle få se...”
Tant Agda gick litet närmare televisionsapparaten och studerade den noga.
”Men... hur kommer gubbarna in i lådan...?”
Pyret kände att hon var nära att explodera av fnisset som låg på lur.
Hennes far gjorde tecken åt henne att vara tyst; man fick inte skratta åt andra människor.
Men det blev oerhört svårt för alla (förutom Tant Hjördis) att hålla sig för skratt när rara lilla Tant Agda böjde sig ännu närmare televisionsapparaten och tillade:
”Är di så små från början, eller blir di små där inne...?”
Pyret höll för munnen med båda händerna och kvävde det sockerdricksbubblande skrattet.
*
Den lilla skaran i Bertilssons radioaffär trängdes kring den märkliga trälådan. Den hade stora runda, vridbara knappar och någon slags glasruta på framsidan.
”Fantastisk va?” sa Bertilsson.
”Vad i hela friden är detta för något?” undrade Tant Hjördis.
Den äldre damens ansikte som alltid var bistert såg inte precis gladare ut nu när hon inte alls begrep sig på denna underliga tingest.
”Det är en televisionsapparat vetja'!” sa Pyret.
”En te-le-vaddå...?”
”En televisionsapparat.” förklarade Bertilsson. ”En slags låda som visar rörliga bilder.”
Bertilsson vred på en knapp och lådan började visa en film.
Tant Hjördis gav ifrån sig ett litet förskrämt skrik.
”De rör sig ju där inne! Och de låter!”
”Fantastiskt!” jublade Pyret.
Tant Hjördis vände sig om och såg upp på Pyrets far.
”Han menar väl inte att han ska köpa det här otyget?”
Pyrets far log brett.
”Det kan du lita på att jag ska! Jag har sparat och vänt på slantarna i över ett år nu.”
”Flickan får absolut inte sitta nära det där otyget!” utbrast Tant Hjördis och spände blicken i Pyrets far. ”Tänk om hon sugs in i lådan!”
”Men Tant Hjördis, inte kan jag väl sugas in i televisionsapparaten heller!” fnissade Pyret.
”Nej, det ska ni inte vara oroliga för.” log Bertilsson.
”Tänk att de kan visa människor i den där!” sa Tant Agda, som ägde sybehörsaffären. ”Det trodde jag väl aldrig att jag skulle få se...”
Tant Agda gick litet närmare televisionsapparaten och studerade den noga.
”Men... hur kommer gubbarna in i lådan...?”
Pyret kände att hon var nära att explodera av fnisset som låg på lur.
Hennes far gjorde tecken åt henne att vara tyst; man fick inte skratta åt andra människor.
Men det blev oerhört svårt för alla (förutom Tant Hjördis) att hålla sig för skratt när rara lilla Tant Agda böjde sig ännu närmare televisionsapparaten och tillade:
”Är di så små från början, eller blir di små där inne...?”
Pyret höll för munnen med båda händerna och kvävde det sockerdricksbubblande skrattet.
*
torsdag, maj 13, 2010
Motellet (del 2)
*
Fem sega minuter senare sjönk jag ner på en knarrig säng.
Vid sängen satt en slags låda med myntinkast. Skumt...
Det tog ett tag innan jag fattade att myntinkastet faktiskt hörde till sängen.
Jaha... om man vill ha extra skak i sängen... tänkte jag.
Det var lite frestande att prova den vibrerande säng-funktionen, men jag lät bli.
Istället slog jag på TV:n och slötittade på Saturday Night Live, sktecherna var faktiskt underhållande.
Jag undrade om Flora, min 11-åriga dotter, fick vara uppe sent och titta på programmet för sin mamma och mammans nye man...
Det ville hon nog väldigt gärna göra - den unge killen som var gästvärd ikväll var nämligen hennes favoritskådespelare.
Senare på natten funderade jag på om jag skulle ta fram min laptop och skriva lite, eller om jag skulle försöka sova.
Då hörde jag skrik och gråt från rummet intill.
Först tänkte jag ignorera det, men så märkte jag att det som pågick inte var någons triviala petitesser, utan ett vilt och hett bråk. Familjegräl? Hårda ord och smällar ekade mellan väggarna.
Jag hörde barngråt.
Var det någon som slog sin unge där inne...?
Nu jävlar! Det tänkte jag inte acceptera!
Jag reste mig och bankade i väggen för att visa dem att de inte var ensamma på motellet.
När det inte tystnade bestämde jag mig för att stoppa dem.
Jag skulle just springa in till dem när jag hörde en hög, fruktansvärd smäll.
Ett pistolskott!
Sedan ett till.
*
Fem sega minuter senare sjönk jag ner på en knarrig säng.
Vid sängen satt en slags låda med myntinkast. Skumt...
Det tog ett tag innan jag fattade att myntinkastet faktiskt hörde till sängen.
Jaha... om man vill ha extra skak i sängen... tänkte jag.
Det var lite frestande att prova den vibrerande säng-funktionen, men jag lät bli.
Istället slog jag på TV:n och slötittade på Saturday Night Live, sktecherna var faktiskt underhållande.
Jag undrade om Flora, min 11-åriga dotter, fick vara uppe sent och titta på programmet för sin mamma och mammans nye man...
Det ville hon nog väldigt gärna göra - den unge killen som var gästvärd ikväll var nämligen hennes favoritskådespelare.
Senare på natten funderade jag på om jag skulle ta fram min laptop och skriva lite, eller om jag skulle försöka sova.
Då hörde jag skrik och gråt från rummet intill.
Först tänkte jag ignorera det, men så märkte jag att det som pågick inte var någons triviala petitesser, utan ett vilt och hett bråk. Familjegräl? Hårda ord och smällar ekade mellan väggarna.
Jag hörde barngråt.
Var det någon som slog sin unge där inne...?
Nu jävlar! Det tänkte jag inte acceptera!
Jag reste mig och bankade i väggen för att visa dem att de inte var ensamma på motellet.
När det inte tystnade bestämde jag mig för att stoppa dem.
Jag skulle just springa in till dem när jag hörde en hög, fruktansvärd smäll.
Ett pistolskott!
Sedan ett till.
*
Motellet (del 1)
*
Regnet forsade från himlen. Hade någon där uppe hade glömt stänga av en kran eller slang...?
Det var som att befinna sig inne i en biltvätt! Nattmörkret och den annalkande åskan förstärkte den underliga känslan.
Jag struntade i paraply och jacka när jag klev ur bilen, ut i ovädret – jag skulle ändå se ut som en dränkt jävla råtta inom två sekunder.
Genomvåt och frusen drog jag upp dörren till motellets huvudbyggnad och klev in i den lilla, trånga lobbyn.
Mannen som stod bakom disken verkade ha all världens bekymmer på sina axlar och han såg grå och trött ut.
Jag frågade om det fanns något ledigt rum.
Mannen såg glosögd på mig.
”Nummer tio.” sa han med släpig röst.
Det gick flera sekunder innan han hasade bort till tavlan med nycklar och hakade ner nummer 10 från en krok.
Med sega rörelser gav han mig sedan nyckeln och tog betalt.
Gudars skymning vad slö han var...!
Jag svär mina vänner; en zombie har mer energi!
*
Regnet forsade från himlen. Hade någon där uppe hade glömt stänga av en kran eller slang...?
Det var som att befinna sig inne i en biltvätt! Nattmörkret och den annalkande åskan förstärkte den underliga känslan.
Jag struntade i paraply och jacka när jag klev ur bilen, ut i ovädret – jag skulle ändå se ut som en dränkt jävla råtta inom två sekunder.
Genomvåt och frusen drog jag upp dörren till motellets huvudbyggnad och klev in i den lilla, trånga lobbyn.
Mannen som stod bakom disken verkade ha all världens bekymmer på sina axlar och han såg grå och trött ut.
Jag frågade om det fanns något ledigt rum.
Mannen såg glosögd på mig.
”Nummer tio.” sa han med släpig röst.
Det gick flera sekunder innan han hasade bort till tavlan med nycklar och hakade ner nummer 10 från en krok.
Med sega rörelser gav han mig sedan nyckeln och tog betalt.
Gudars skymning vad slö han var...!
Jag svär mina vänner; en zombie har mer energi!
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:133 - 13 maj
Skriv om att alla goda ting är tre.
”Vill du vara med?” frågade Colette. ”Vi ska leka Disney-prinsessor. Jag ska vara Belle.”
Colette älskade Skönheten & Odjuret.
Tony log mot sin lillasyster som satt på trappan utanför deras hus med två av sina tjejkompisar.
”Nej tack, Colette, jag ska hem till Emilia och Dante.”
”Okej, men om du ångrar dig kan du få vara med oss.” sa Colette. ”Du kan va' prins eller nåt.”
Tony skrattade rart åt sin söta lilla syster.
”Ja, vi får väl se.”
Han sprang ner för trappan och vinkade glatt till lillasyster, mamma Helena och storasyster Frida.
”Roligt att se att barnen kan leka tre och tre.” sa Helena.
”Ja, verkligen - och utan katastrofer och bråk.” sa Frida. ”Det är ganska ovanligt när man är tre.”
”Alla goda ting är tre!” utropade Tony.
”Var har du hört det uttrycket?” skrattade hans mamma.
Det var ett ganska vuxet uttryck och hon hade aldrig hört sin snart 12-årige son använda det.
”Emilia sa det en gång.” svarade Tony. ”Och det är väl ett bra uttryck? Emilia och Dante är mina bästa vänner och vi tre har alltid super-kul tillsammans.”
”Det är verkligen ett jättebra uttryck.” sa Helena. ”Vad kul att du har så fina vänner, gubben.”
Hon kramade om Tony.
Tony nickade lyckligt.
”Vi är tre kompisar och dom är tre kompisar.” Colette pekade på sig själv och sina vänner och sedan på Tony. ”Och mamma - du och pappa har tre barn.”
Colette log brett. Sedan sa hon, med mycket lycka i rösten:
”Tre är en jättebra siffra ju!”
*
”Vill du vara med?” frågade Colette. ”Vi ska leka Disney-prinsessor. Jag ska vara Belle.”
Colette älskade Skönheten & Odjuret.
Tony log mot sin lillasyster som satt på trappan utanför deras hus med två av sina tjejkompisar.
”Nej tack, Colette, jag ska hem till Emilia och Dante.”
”Okej, men om du ångrar dig kan du få vara med oss.” sa Colette. ”Du kan va' prins eller nåt.”
Tony skrattade rart åt sin söta lilla syster.
”Ja, vi får väl se.”
Han sprang ner för trappan och vinkade glatt till lillasyster, mamma Helena och storasyster Frida.
”Roligt att se att barnen kan leka tre och tre.” sa Helena.
”Ja, verkligen - och utan katastrofer och bråk.” sa Frida. ”Det är ganska ovanligt när man är tre.”
”Alla goda ting är tre!” utropade Tony.
”Var har du hört det uttrycket?” skrattade hans mamma.
Det var ett ganska vuxet uttryck och hon hade aldrig hört sin snart 12-årige son använda det.
”Emilia sa det en gång.” svarade Tony. ”Och det är väl ett bra uttryck? Emilia och Dante är mina bästa vänner och vi tre har alltid super-kul tillsammans.”
”Det är verkligen ett jättebra uttryck.” sa Helena. ”Vad kul att du har så fina vänner, gubben.”
Hon kramade om Tony.
Tony nickade lyckligt.
”Vi är tre kompisar och dom är tre kompisar.” Colette pekade på sig själv och sina vänner och sedan på Tony. ”Och mamma - du och pappa har tre barn.”
Colette log brett. Sedan sa hon, med mycket lycka i rösten:
”Tre är en jättebra siffra ju!”
*
måndag, maj 10, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:130 - 10 maj
Skriv om att tygla humöret.
Änggårdens Skola. Måndag eftermiddag.
”Den här rasten får ni stanna inne!"
"Meh...!" började Tony, men Lasse avbröt honom.
"Ni ska jobba på att hålla sams! Ni kan ju inte slåss så fort ni blir lite oense om något!”
Lasse såg argt på Tony och Kristoffer, trött på att de här två grabbarna så ofta bråkade och hamnade i slagsmål med varandra.
”Men han kastade upp bollen på taket och så ville han inte gå upp och hämta den!” vrålade Kristoffer.
”Vi får inte vara på taket!” vrålade Tony tillbaka. ”Skolans regler!”
Pojkarna stod mitt i klassrummet med ursinne i blicken, två små kombatanter, redo att kasta sig över varandra igen.
”Nu lägger ni av, båda två!” sa Lasse. Läraren suckade. ”Varför måste ni bråka jämt?”
Emilia kom in i klassrummet för att hämta en bok från sin bänk.
Hon såg på sin lärare, sedan på de arga klasskamraterna.
”Oj då... här inne behöver vi visst tygla humöret.”
”Vad betyder det?” frågade Tony.
”Tygla humöret betyder att man ska behärska sig, lugna ner sig.”
Tony och Kristoffer begrundade detta.
”Jag får nog försöka ta tag i det där tyget eller vad det hette...” sa Kristoffer.
Tony nickade.
”Ja, jag med.”
Lasse log mot dem.
”Det låter bra grabbar! Ni får en chans till. Spring ut på skolgården ni.”
Pojkarna jublade.
”Men ni håller er i skinnet, hör ni det!” ropade Lasse efter dem.
Tony och Kristoffer gapskrattade.
”Tygla skinnet!” tjöt de i korus.
Pojkarna nöp tag i sina skinn och sprang skrattande ut på skolgården.
Lasse vände sig till Emilia.
”Tänk att du fick dem att lugna ner sig...! Tack snälla Emilia!”
”Det var så lite.” svarade Emilia med ett leende och hopsade glatt ut ur klassrummet.
*
Änggårdens Skola. Måndag eftermiddag.
”Den här rasten får ni stanna inne!"
"Meh...!" började Tony, men Lasse avbröt honom.
"Ni ska jobba på att hålla sams! Ni kan ju inte slåss så fort ni blir lite oense om något!”
Lasse såg argt på Tony och Kristoffer, trött på att de här två grabbarna så ofta bråkade och hamnade i slagsmål med varandra.
”Men han kastade upp bollen på taket och så ville han inte gå upp och hämta den!” vrålade Kristoffer.
”Vi får inte vara på taket!” vrålade Tony tillbaka. ”Skolans regler!”
Pojkarna stod mitt i klassrummet med ursinne i blicken, två små kombatanter, redo att kasta sig över varandra igen.
”Nu lägger ni av, båda två!” sa Lasse. Läraren suckade. ”Varför måste ni bråka jämt?”
Emilia kom in i klassrummet för att hämta en bok från sin bänk.
Hon såg på sin lärare, sedan på de arga klasskamraterna.
”Oj då... här inne behöver vi visst tygla humöret.”
”Vad betyder det?” frågade Tony.
”Tygla humöret betyder att man ska behärska sig, lugna ner sig.”
Tony och Kristoffer begrundade detta.
”Jag får nog försöka ta tag i det där tyget eller vad det hette...” sa Kristoffer.
Tony nickade.
”Ja, jag med.”
Lasse log mot dem.
”Det låter bra grabbar! Ni får en chans till. Spring ut på skolgården ni.”
Pojkarna jublade.
”Men ni håller er i skinnet, hör ni det!” ropade Lasse efter dem.
Tony och Kristoffer gapskrattade.
”Tygla skinnet!” tjöt de i korus.
Pojkarna nöp tag i sina skinn och sprang skrattande ut på skolgården.
Lasse vände sig till Emilia.
”Tänk att du fick dem att lugna ner sig...! Tack snälla Emilia!”
”Det var så lite.” svarade Emilia med ett leende och hopsade glatt ut ur klassrummet.
*
söndag, maj 09, 2010
Uh-Oh Accident... (Del 4)
*
”Vad har du gjort nu?!” utbrast Maureen när hon fick syn på Ryans bandagerade fot när de satt på familjen McKenzies veranda och åt lunch.
”På dig låter det som om jag gör mig illa ofta.” sa Ryan.
Maureen log menande.
”Okej, det gör jag kanske...” medgav Ryan.
”Kanske?” småskrattade Rebecca. ”Jag tror fortfarande att du försöker knäcka nåt slags rekord.”
”Blir svårt att slå förra årets rekord.” sa Ryan. ”Då skadade jag mig ju jättemycket.”
Han vände sig till Maureen igen.
”Jag trampade på en stor glasbit.” förklarade han och pekade på sin bandagerade fot.
”Lilla stackare...” sa Maggie. ”Gör det ont?”
Ryan skakade på huvudet.
”Inte nu längre. Men då gjorde det ont. Och det blödde jättemycket!”
”Tack, det räcker,” sa Maureen. ”jag behöver inte höra mer.”
”Vill du se glasbiten?” frågade Ryan.
”Nej du!” skrattade Maureen. ”Det vill jag verkligen inte!”
”Har du sparat glasbiten?!” utbrast Rebecca. Hon skakade på huvudet. ”Pojkar...”
Ryan funderade på något en stund, sedan småskrattade han.
"Vad skrattar du åt?" frågade Kate.
”Jag kommer nog se ganska rolig ut i skolan imorgon, när jag hoppar omkring på ett ben." fnissade Ryan. "Om jag inte kan stödja på foten menar jag.”
David log ett skämtsamt leende.
”Du ska inte till skolan imorgon. Vi tänker hålla dig hemma för alltid nu - och vi ska linda in dig i bubbelplast så att du inte kan skada dig mer.”
Ryan bara skrattade.
”Yeah right!”
*
”Vad har du gjort nu?!” utbrast Maureen när hon fick syn på Ryans bandagerade fot när de satt på familjen McKenzies veranda och åt lunch.
”På dig låter det som om jag gör mig illa ofta.” sa Ryan.
Maureen log menande.
”Okej, det gör jag kanske...” medgav Ryan.
”Kanske?” småskrattade Rebecca. ”Jag tror fortfarande att du försöker knäcka nåt slags rekord.”
”Blir svårt att slå förra årets rekord.” sa Ryan. ”Då skadade jag mig ju jättemycket.”
Han vände sig till Maureen igen.
”Jag trampade på en stor glasbit.” förklarade han och pekade på sin bandagerade fot.
”Lilla stackare...” sa Maggie. ”Gör det ont?”
Ryan skakade på huvudet.
”Inte nu längre. Men då gjorde det ont. Och det blödde jättemycket!”
”Tack, det räcker,” sa Maureen. ”jag behöver inte höra mer.”
”Vill du se glasbiten?” frågade Ryan.
”Nej du!” skrattade Maureen. ”Det vill jag verkligen inte!”
”Har du sparat glasbiten?!” utbrast Rebecca. Hon skakade på huvudet. ”Pojkar...”
Ryan funderade på något en stund, sedan småskrattade han.
"Vad skrattar du åt?" frågade Kate.
”Jag kommer nog se ganska rolig ut i skolan imorgon, när jag hoppar omkring på ett ben." fnissade Ryan. "Om jag inte kan stödja på foten menar jag.”
David log ett skämtsamt leende.
”Du ska inte till skolan imorgon. Vi tänker hålla dig hemma för alltid nu - och vi ska linda in dig i bubbelplast så att du inte kan skada dig mer.”
Ryan bara skrattade.
”Yeah right!”
*
Blue Creek Memories #2 (Del 4)
*
Matthew och Patrick rusade fram till Ashlee.
Ashlee kravlade sig ur busken.
”Oj, oj, oj... det där gick fort.” flämtade hon.
”Mmm... kanske lite för fort.” sa hennes pappa och lyfte upp henne. ”Hur gick det älskling?”
”Jag vet inte...” sa Ashlee.
Allting hade gått så fort att hon inte hunnit tänka efter än.
Matthew bar in sin lilla flicka i köket och satte henne på köksön.
Ashlee hade fått skrubbsår på knäna och en rosentagg satt fast i underarmen. Hon grät inte, hon bara studerade sina skråmor.
När hon såg rosentaggen sträckte hon lugnt fram armen mot sin far.
”Ta bort den, tack.” sa hon.
Matthew tog bort taggen, tvättade skrubbsåren och satte på plåster.
Sedan tog han fram en isglass ur frysen och gav den till Ashlee, som tröst.
”Vi ska nog ta det lugnt resten av dagen.”
”Ska vi inte gå till parken?” frågade Ashlee med besvikelse i rösten.
”Jodå,” sa hennes pappa. ”men vi lämnar cykeln hemma, va?”
Ashlee spärrade upp ögonen.
”Är du galen?” utbrast hon. ”Här har jag precis lärt mig cykla och så ska vi lämna cykeln hemma...! Det är inte logiskt pappa.”
För att visa hur ologiskt det var räckte Ashlee ut tungan. Den var nu rödfärgad av isglassen.
Matthew skrattade.
”Okej, du vinner pyret, cykeln får följa med till parken. Men den här gången ska du ha hjälm på dig.”
Ashlee höll med.
Sedan såg hon på sin far med allvarlig blick.
”Men du, pappa, jag cyklade själv, det gjorde jag faktiskt. Alldeles själv. Glöm inte det.”
”Jag vet min älskling, du är så duktig.”
Matthew kramade sin lilla duktiga unge.
Ashlee log stolt.
”Och du gråter inte ens fast du gjorde illa dig.” sa Patrick. ”Det skulle nog jag ha gjort.”
Ashlee log ännu mer. Sedan såg hon på sin far med en lurig glimt i ögonen.
”Om jag gråter... får jag en isglass till då...?”
*
Matthew och Patrick rusade fram till Ashlee.
Ashlee kravlade sig ur busken.
”Oj, oj, oj... det där gick fort.” flämtade hon.
”Mmm... kanske lite för fort.” sa hennes pappa och lyfte upp henne. ”Hur gick det älskling?”
”Jag vet inte...” sa Ashlee.
Allting hade gått så fort att hon inte hunnit tänka efter än.
Matthew bar in sin lilla flicka i köket och satte henne på köksön.
Ashlee hade fått skrubbsår på knäna och en rosentagg satt fast i underarmen. Hon grät inte, hon bara studerade sina skråmor.
När hon såg rosentaggen sträckte hon lugnt fram armen mot sin far.
”Ta bort den, tack.” sa hon.
Matthew tog bort taggen, tvättade skrubbsåren och satte på plåster.
Sedan tog han fram en isglass ur frysen och gav den till Ashlee, som tröst.
”Vi ska nog ta det lugnt resten av dagen.”
”Ska vi inte gå till parken?” frågade Ashlee med besvikelse i rösten.
”Jodå,” sa hennes pappa. ”men vi lämnar cykeln hemma, va?”
Ashlee spärrade upp ögonen.
”Är du galen?” utbrast hon. ”Här har jag precis lärt mig cykla och så ska vi lämna cykeln hemma...! Det är inte logiskt pappa.”
För att visa hur ologiskt det var räckte Ashlee ut tungan. Den var nu rödfärgad av isglassen.
Matthew skrattade.
”Okej, du vinner pyret, cykeln får följa med till parken. Men den här gången ska du ha hjälm på dig.”
Ashlee höll med.
Sedan såg hon på sin far med allvarlig blick.
”Men du, pappa, jag cyklade själv, det gjorde jag faktiskt. Alldeles själv. Glöm inte det.”
”Jag vet min älskling, du är så duktig.”
Matthew kramade sin lilla duktiga unge.
Ashlee log stolt.
”Och du gråter inte ens fast du gjorde illa dig.” sa Patrick. ”Det skulle nog jag ha gjort.”
Ashlee log ännu mer. Sedan såg hon på sin far med en lurig glimt i ögonen.
”Om jag gråter... får jag en isglass till då...?”
*
Blue Creek Memories #2 (Del 3)
*
Genast efter frukosten nästa morgon sprang Ashlee ut till sin cykel.
”Pappa, skynda på! Du ska hålla i pakethållaren!”
”Kommer strax raring!” ropade Matthew tillbaka.
Strax var inte fort nog för Ashlee. Hon ville ju cykla nu!
Hon satte sig på sin gröna, glittriga cykel och satte prövande fötterna på pedalerna.
Om inte pappa kommer någon gång får hon väl prova själv...
Det vinglade en del i början, men sedan fick hon upp mer fart och då gick det bättre.
Ashlee trampade på ännu fortare och råttsvansarna som hennes hår var uppsatt i dansade i vinden.
Hon susade förbi grannens veranda.
Det var härligt att cykla! Och tänk att hon cyklade utan hjälp!
”Wohooo! Jag är duktig!” jublade hon.
Patrick kom ut på deras veranda. När han såg sin lillasyster cykla alldeles själv jublade han också.
”Pappa! Skynda dig! Du måste se det här!”
Matthew Hayden rusade ut.
”Vad är det?” Han lät lite orolig.
”Kolla!” Patrick pekade bort mot Ashlee.
”Bravo prinsessan!" ropade Matthew. "Du cyklar ju själv!”
”Vet jag väl!” fnissade Ashlee.
”Kom tillbaka hit, så kan vi gå till parken och cykla istället!”
”Okej pappa!”
Ashlee vände för att cykla tillbaka hem.
Men svängen blev för hastig.
Ashlee föll av cykeln och rasade in i en rosenbuske.
*
Genast efter frukosten nästa morgon sprang Ashlee ut till sin cykel.
”Pappa, skynda på! Du ska hålla i pakethållaren!”
”Kommer strax raring!” ropade Matthew tillbaka.
Strax var inte fort nog för Ashlee. Hon ville ju cykla nu!
Hon satte sig på sin gröna, glittriga cykel och satte prövande fötterna på pedalerna.
Om inte pappa kommer någon gång får hon väl prova själv...
Det vinglade en del i början, men sedan fick hon upp mer fart och då gick det bättre.
Ashlee trampade på ännu fortare och råttsvansarna som hennes hår var uppsatt i dansade i vinden.
Hon susade förbi grannens veranda.
Det var härligt att cykla! Och tänk att hon cyklade utan hjälp!
”Wohooo! Jag är duktig!” jublade hon.
Patrick kom ut på deras veranda. När han såg sin lillasyster cykla alldeles själv jublade han också.
”Pappa! Skynda dig! Du måste se det här!”
Matthew Hayden rusade ut.
”Vad är det?” Han lät lite orolig.
”Kolla!” Patrick pekade bort mot Ashlee.
”Bravo prinsessan!" ropade Matthew. "Du cyklar ju själv!”
”Vet jag väl!” fnissade Ashlee.
”Kom tillbaka hit, så kan vi gå till parken och cykla istället!”
”Okej pappa!”
Ashlee vände för att cykla tillbaka hem.
Men svängen blev för hastig.
Ashlee föll av cykeln och rasade in i en rosenbuske.
*
lördag, maj 08, 2010
Blue Creek Memories #2 (Del 2)
*
Ashlee ville inte medge det högt, men hon tyckte faktiskt att det var skönt att en timme senare ligga i sin mjuka säng, nybadad, med favoritpyjamasen på och gosedjuret tätt intill sig.
”Läs en saga till, snälla mamma” bad hon.
Selma strök Ashlee över det korpsvarta håret.
”Vet du vad, älskling, jag tror faktiskt du kan somna ändå.”
”Nej, det kan jag inte. Ska vi slå vad?”
Selma skrattade lite.
”Ligg nu stilla och blunda så tror jag nog du kan sova.”
”Bara om om du stannar ända tills jag sover.”
”Ja, älskling, jag stannar tills du har somnat.” lovade Selma.
Ashlee lade sig bekvämt på mage och stoppade tummen i munnen.
”Mamma, killa mig på ryggen, annars kan jag inte sova.”
Just som Ashlee höll på att somna några minuter senare, slog hon upp sina stora smaragdgröna ögon och såg på sin mamma.
”Snälla, läs en saga till.”
Men Selma bara log och kysste sin lilla dotter på kinden.
”Sov nu, min skatt.”
Och två minuter senare sov Ashlee.
*
Ashlee ville inte medge det högt, men hon tyckte faktiskt att det var skönt att en timme senare ligga i sin mjuka säng, nybadad, med favoritpyjamasen på och gosedjuret tätt intill sig.
”Läs en saga till, snälla mamma” bad hon.
Selma strök Ashlee över det korpsvarta håret.
”Vet du vad, älskling, jag tror faktiskt du kan somna ändå.”
”Nej, det kan jag inte. Ska vi slå vad?”
Selma skrattade lite.
”Ligg nu stilla och blunda så tror jag nog du kan sova.”
”Bara om om du stannar ända tills jag sover.”
”Ja, älskling, jag stannar tills du har somnat.” lovade Selma.
Ashlee lade sig bekvämt på mage och stoppade tummen i munnen.
”Mamma, killa mig på ryggen, annars kan jag inte sova.”
Just som Ashlee höll på att somna några minuter senare, slog hon upp sina stora smaragdgröna ögon och såg på sin mamma.
”Snälla, läs en saga till.”
Men Selma bara log och kysste sin lilla dotter på kinden.
”Sov nu, min skatt.”
Och två minuter senare sov Ashlee.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)