Mörk natt

En trädgren slår mot fönsterrutan.
Någon snarkar högt i rummet intill.
Garderobsdörren, som står på glänt, gnisslar.
Jag hör viskningar inifrån garderoben.
Dova morranden.
Ljudet av vassa huggtänder som slås mot varandra.
Ljud av klor mot golvet.
Monstret har lämnat garderoben.
Jag hör mitt eget skrik.

Alligator-dans

De började sjunga Fats Domino’s Jambalaya.

”Hoppas att vi skrämmer alligatorerna med sången.”
”Tänk om vi inte gör det då! De kanske diggar Fats Domino!”
Julie och Jenna började fnittra ohejdat.
De såg för sin inre syn hur alla alligatorer stod på bakbenen

och klappade takten.

De hörde plötsligt hur det plaskade ilsket i träsket.
Sedan…
Ett otäckt glufsande ljud.
Julie tjöt:
”Nu kommer de och äter oss!”
”Håll käft! De äter sina ungar. Alligatorer gör så.”
Han förde dem längre in i träskområdet.

"Soundtrack" till berättelsen: Fats Domino Jambalaya

Grattis bloggen!

GRATTIS

SKRIVAR-BLOGGEN!

1 månad idag!

SkrivPuff: Utmaning 200 - 19 juli

Skriv en text på 200 ord!

Ryan räknade trappstegen på väg upp i utkikstornet.
”Två hundra precis.”
”Kommer kännas som fler när ni får bära ner mig sen!” pustade Maureen.
Ryan och Sunshine skrattade.

”Om vi hör ’två hundra’ en gång till idag ska jag bära din lunchbricka
i en vecka, Ryan.” sa Maureen.
”Deal.” flinade Ryan.

”Ännu en bil att rusta upp, Mr. McKenzie?” frågade Maureen.
David log stolt.
”Visst är hon vacker?”
Ryan höjde på ögonbrynen.
”Hon… Heter den nåt...?”
”Du vet väl att farfar och jag alltid döper våra bilar. Det här är Sally.”
Ryan flinade.
”Du döpte gamla bilen också: ’jävla skrothög’.”
”Passa dig grabben!” skrattade David. ”Ungar, gissa vad den här
skönheten kostade?”
Det kunde de kunde inte gissa.
”Fick den för ett kanonpris: två hundra dollar!”
Ryan log triumferande.
”Hörde du Maureen? Två... hundra dollar.”

”Passa dig.” sa Maureen.
”Två hundra! Ett jättebra pris!”
Maureen jagade ut Ryan på stranden och brottade ner honom.
”Nåt du vill säga?” frågade Maureen.
”Ja.” flinade Ryan. ”Två hundra!”
”Nu ska du få! Jag ska kittla dig i två hundra sekunder - det är
mer än du står ut med.”
”Nej!” fnissade Ryan och försökte komma undan.
Maureen höll fast honom.
”Jo! Två hundra sekunder, baby!”

En vardagsscen: Det otänkbara

Han kom in när jag bäddade hans säng.
- Bra att du är hemma, mamma, för jag är så hungrig.
- Du kan ta en smörgås i köket.
- Det är inte smörgås jag vill ha.
Jag vände mig om och såg på honom, han lät så konstig.
Jag fick en chock när jag såg hur han såg ut.
Hans hy var så sjukligt vit.

Men det värsta var hans ögon; de var alldeles röda, som om han hade röda linser.
- Vad är det med dig? frågade jag.
Han log och jag såg hans huggtänder.
Jag tänkte att jag vaknar snart. Det här är bara en mardröm.
Då kom hans lillasyster in i rummet.

Hon så lika monsterlik ut som sin bror.
- Dela med dig, sa hon. jag är också hungrig.

Ode till Bröderna Lejonhjärta

Solen skiner över dalen

men skuggas av ondska.

Grönt friskt gräs

bränns av vidundrets eld.

En vit duva flyger mot blå himmel

med budskap till en annan dal.

I en mörk grotta

i ett mörkt, kargt land

sitter en fånge och väntar

på Stridens Dag

som skall ge de gröna dalarna

Frihet.

De två som kommer

med räddning är på väg.

En farofylld färd

över berg och flod.

Sagan om Enola. Prolog

En natt kom en äldre man och en ung pojke till den lilla byn Ontari.

Det syntes att de inte hörde hemma i den fattiga byn; deras kläder

var skickligt sydda och ordentligt fodrade och inte alls grova som

de fattiga bybornas kläder.

De stannade till framför värdshuset.
Ett pergamentstycke satt uppspikat på värdshusets dörr.
”Vad står det?” undrade pojken.
”Det är hög tid att du lär dig läsa, min son.” sa mannen.

Men sedan läste han högt för sin son:

Den långe mannen slet loss pergamentstycket från dörren, rullade ihop det och stoppade det innanför sin mantel.

SkrivPuff: Utmaning 199 - 18 juli

Skriv om något stort.

Jag minns så väl en händelse som utspelade sig på sommaren,

för cirka 1 år sedan.

Melwin och Noel hade väl precis fyllt fyra, för när det här hände

var Melwins talsvårigheter som svårast.

Melwin såg på något borta på havet. Han ville visa oss andra.

Han uppmärksammade oss; ivrigt hoppande och pekande.
”Titta - ‘ort!” ropade han. ”Den e ‘ort!”
Människorna runt omkring oss såg på den lille lintotten.

De nickade och log ansträngt.
”Jaha, säger du det lille vän.”

Stackars Melwin blev mer och mer frustrerad, han fick ju inte rätt sorts bekräftelse!
För honom måste de vuxnas svar ha låtit ”goddag yxskaft”.
Jag skulle just bryta in och säga korkskallarna ett par sanningens ord,

men någon hann före.
Noel!

Han hade klättrat på upp på lådan med flytvästar och nu stod han där,

stadig och bestämd, med de små knytnävarna i sidorna.
För att vara en så liten, späd kille på bara fyra år, kunde Noel få till

en riktigt stark röst om det behövdes.
”Meh, hallå! Fattar ni inget? Han säger stort! STOOOOORT!

Har ni öron eller!”

Minneslappen

*
Pumporna var det enda som fanns kvar.

De stod vid varsin ände av verandan och flinade.

Jag sparkade iväg dem. De skulle inte stå där och flina!

Kevin stod storögd och såg på de ivägsparkade pumporna.

Han var fortfarande klädd i sin maskeraddräkt.

Jag körde ner händerna i jackfickorna. I den vänstra kände jag en bit papper.

Jag drog upp den skrynkelmjuka lappen.

Det var vår inköpslista - minneslapp kallade mamma dem.

31/10 - Köp:

* 10 kilo godis

* 2 pumpor

* Hämta Kevins maskeraddräkt!

Köp ägg

stod det längst ned på listan. Det hade jag själv lagt till.

Först hämtade vi dräkten.

Kevin envisades med att ta på den redan i affären. Jag lät snorungen

få som han ville.

När dräkten var på tillät han mig inte att kalla honom Kevin längre.

”Jag är faktiskt Batman!”

Jag köpte två paket ägg och godiset som vi skulle dela ut till ungarna

som skulle komma till vårat hus i kväll och vråla: "Trick or treat!"

Efter tjugo minuter i kö betalade jag för varorna.

Efter mataffären skulle vi hämta pumpor. Batman valde - de två finaste.

Jag hade ingen lust att tigga godis med Batman på kvällen, så jag och några kompisar dekorerade några grannars hus med toapapper istället.

Sedan tiggde vi lite godis.

De som inte ville ge oss godis fick sina hus nerkletade med äggen. Det var tradition.

Någon timme senare satt jag i köket med lillbrorsan Batman, som glatt visade allt godis han fått. (Hej tandtroll och magont!)

Då bultade det på ytterdörren.

Kevin öppnade.

”Hälsa din jävla fitta till syster att hon har kastat ägg på fel hus!” hörde jag en djup röst säga.

Sedan slogs dörren igen.

I nästa sekund hördes ljudet av krossade fönsterrutor.

Jag sprang ut i hallen.

Någon hade kastat in flaskor fyllda med gasolin. Trasorna, som var nedkörda i flaskhalsarna, brann.

Nu krossades rutorna i vardagsrummet, sedan på övervåningen.

Nu gick allt fort.

Kevin och jag lyckades ta oss ut via köksdörren i sista sekunden.

Det enda vi fick med oss ut var våra skolväskor och Kevins gosekanin Fluffy.

Ryggsäckarna och Fluffy hade vi tagit ut i köket tidigare på dagen.

Jag rev nu med mig dem av bara farten.

I min ryggsäck fanns min plånbok, iPod, kalender, block, pennor.

Och nycklarna.
 Nycklarna till huset.

Huset som inte gick att rädda.

Nästan allt vi ägde var förstört. Borta.

På grund av några ägg.

På grund av mig!

Mamma och Kevin grät.

Pappa var förbannad och skrek åt mig, talade om för mig hur

KORKAD! och OANSVARIG!

jag var.

Kevin kom emot pappa och mig med en av pumporna i famnen.

Min 6-årige lillebror tryckte sig nära mig och såg med bestämd blick på pappa.

”Skrik inte åt Ash. Det var inte hon som kastade in dom där brinnande flaskorna!”
Pappa tappade talförmågan.

Jag vet inte…

Man kanske gör det om man får en åthutning av Batman.

Den blomstertid nu kommer - 2

När skolavslutningen var över skuttade Lova lyckligt fram till sin familj

utanför kyrkan.
”Vad vackert du sjöng, raring.” sade mormor.
Alla runt omkring henne instämde.
Berömmet fick Lova att skina av stolthet.

Men plötsligt slockande hennes soliga leende.
”Mamma, var är Ceci...? Kom hon inte?”
Besvikelsen över att hennes älsklingskusin Cecilie inte var där fick nästan Lova att börja gråta.
”Jodå, Ceci är här någonstans.” sa mamma lugnande. ”De kom ganska sent, så de satt inte med oss i kyrkan.”

Lova gick för att leta efter Cecilie.
Hon behövde inte leta länge.

Cecilie stod vid kyrktrappan och pratade med Lars.
”CECI!” Lova kastade sig i Cecilies famn.
”Hej Lova-tova.” Cecilie kramade sin lilla kusin hårt.
”Jag har saknat dig, Ceci. Jättejättemycket.”
”Och jag har saknat dig.” sade Cecilie.

Ärkefiender - del 3

Kate tog sig en ordentlig titt på sin son när de kom hem.
”Men vad du ser ut! Du får gå upp och duscha och byta kläder.”
Då såg hon att en bit ur hans ena framtand var borta. Hon suckade tungt.
”Jag ringer tandläkaren i morgon. Gå upp nu.”
”Jag är på väg!” suckade Ryan irriterat.
”Lägg dina smutsiga kläder i tvättkorgen!” ropade Kate efter honom.
”Ja, ja!” fräste Ryan.

När Rebecca kom hem gick hon direkt upp till Ryans rum och gick in.
Ryan höll på att byta om.
”Du kan väl knacka först!” fräste han argt.
”Förlåt, lille vän.” sa Rebecca och log retsamt. ”Jag visste inte att du var så blyg.”
”Vad vill du?” frågade Ryan och tog på sig en ren tröja.
”Jag ville bara tala om att Brad suspenderades nyss.” sa Rebecca.
Rebecca gick ut sin brors rum och stängde dörren om sig.
Hon hörde Ryan jubla inifrån sitt rum. Hon skrattade.
I samma ögonblick gick deras far förbi.
”Varför är Ryan så glad?” frågade David.
”Brad Foley har suspenderats från skolan.” svarade Rebecca.
”Jag förstår,” sa David och log.
Han stack in huvudet i Ryans rum.
”Gratulerar, min son.”

David skrattade åt att Ryan kunde bli så glad över en avstängning från skolan.
”Mormor och morfar har kommit!” meddelade Kate nerifrån hallen.
”Vi kommer!” ropade Ryan och Rebecca tillbaka.

När mormor fick se hur tilltygad Ryan var, såg hon förfärad ut.
”Men älskade lilla gubben, vad har du nu ställt till med?” utropade hon.
”Snälla mormor, mamma har redan skällt på mig, det räcker.”
”Jag skäller inte på dig, raring,” sa mormor och strök honom över kinden. ”Jag blir bara så orolig när du kommer hem alldeles blåslagen. Vad har hänt?”
”Han har använts som boxboll.” sa Rebecca lugnt. ”Av en huligan i vår skola.”
Mormor såg frågande på Rebecca.
”En huligan, i skolan?”
”Jag förklarar senare.” sa Kate och log.

Ärkefiender - del 2

Rebecca hade kommit till sin lillebrors skola för att lämna en bok han hade glömt hemma på morgonen.
Nu när hon såg att Ryan hamnat i slagsmål var hon arg som ett bi.
Ryan skulle hellre ta emot ett kok stryk till av Brad just nu, än att få en utskällning av Rebecca inför alla.
Rebecca gick fram till Ryan.
”Titta hur du ser ut!” sa hon argt. ”Mormor och morfar kommer ju hem till oss ikväll. Du kommer att skrämma slag på mormor!”
”Det skulle du ha sagt till Brad innan han spöade upp mig.” sa Ryan torrt.
Typiskt syrran, tänkte han och suckade. Hon ska alltid skälla på en, vad man än gör.
Rektor Benson såg strängt på pojkarna.
”McKenzie, du och Foley får följa med in på min expedition. Och jag kommer att ringa till era föräldrar. Var så säkra på det.”
Ryan suckade igen.
När Brad, Ryan och rektor Benson gick mot rektorsexpeditionen jublade alla - åt Ryan.

Kate McKenzie blev inte särskilt glad när hon fick ett telefonsamtal från rektor Benson som berättade att hennes son slagits på skolgården.
Hon suckade tungt.
”Jag kommer och hämtar honom genast. Tack för att ni ringde Mr. Benson.”

När Kate kom till rektorsexpeditionen såg Ryan skamset på sin mamma.
”Det var inte mitt fel.” var det första han sa.
Kate skakade på huvudet.
”Det spelar ingen roll vems fel det var, Ryan! Ni slogs ju båda två!” sa hon strängt.
”Men…” försökte Ryan.
”Vi pratar mer om det här när vi kommer hem, Ryan.” sa Kate. ”Adjö, Mr. Benson.”
”Adjö, Mrs McKenzie. Trevlig helg. Vi ses på måndag, Ryan.”
Ryan svarade inte.

”Vad slogs ni om egentligen?” frågade Kate Ryan när de satt i bilen.
”Brad snackade skit om Sunny.” sa Ryan. ”Dessutom har han velat klå upp mig länge.”
”Vi använder inte orden “snacka skit” i vår familj, min vän,” sa Kate. ”säg hellre förtalade.”
”Men han snackade ju skit!” hävdade Ryan.
”Ja, ja.” Kate kunde inte låta bli att skratta.

Det var svårt att bli riktigt arg på Ryan.

”Varför ville han klå upp dig då?”
Ryan ryckte på axlarna.
”Han är sur för att jag vann över honom. Och Brad gillar att slå alla som är mindre än han själv.”

Ärkefiender - del 1

Två veckor hade gått sedan Ryan vann över Brad Foley i Race For Life.
Brad kunde inte komma över det. Han blängde surt och bittert på Ryan så fort de sågs.
Skolkamraterna hade väldigt roligt åt att Brad hade förlorat.
De kom med små pikar och retsamma kommentarer.
”Brad, du har tappat något - din medalj! Nej vänta, den FÖRLORADE du ju!”
På det följde gapskratt från andra runt omkring.
Pikarna gjorde att Brad blev ännu argare på Ryan, fastän Ryan aldrig slöt sig till de retsammas skara.
Om de möttes i korridoren stötte eller knuffade Brad till Ryan.
Ryan försökte att ignorera Brad, men det var svårt när man blev så provocerad.
Dessutom var det inte någon bra idé att bråka med Brad.
Brad var bufflig och ganska kraftigt byggd, Ryans raka motsats.
”Han borde hålla på med boxning eller brottning istället för löpning!” utbrast Maureen en dag, när Brad hade knuffat Ryan så att han nästan tappade sin matbricka.

När Brad kom in i matsalen flyttade alla på sig så att han inte skulle lägga krokben för någon, eller slänga någons matbricka i golvet.
Brad var ofta otrevlig mot lärare och elever – speciellt de yngre eleverna.
Ryan var en av de som råkade vara yngre än Brad. Dessutom var han tanigare och vägde mycket mindre än sin äldre fiende.
En som råkade ut för Brad den här dagen var Sunshine.
Brad ställde sig framför henne när hon kom med sin matbricka och skulle sätta sig vid ett bord.
”Flytta på dig.” sa Sunshine bestämt.
Men Brad stod kvar och flinade som en idiot.
”Hörde du inte vad hon sa, pucko?” sa Ryan argt.
Han hade helt glömt sina principer, de som sade att han inte skulle bråka med Brad.
Ryan tyckte om Sunshine väldigt mycket och accepterade inte att någon var taskig mot henne.
Brad spände blicken i Ryan.
”Tigger du stryk, snorunge?”
”Låt Sunshine vara.” sa Ryan och spände blicken i Brad.
Ryan visste att Sunshine mycket väl kunde försvara sig själv, men nu var han så arg på Brad.
Han tyckte inte att Brad skulle få bete sig hur som helst.
”Är hon din flickvän, eller?” flinade Brad.
Sunshine log medlidande mot Ryan.
Ryan tyckte att Sunshine var väldigt söt med sitt mörklockiga, långa hår och glittrande bruna ögon.
Men det ville han ju inte säga så att Brad, eller någon annan, hörde det.
”För om hon inte är din flickvän kan ju jag ta henne.” sa Brad.
Det var droppen för Ryan.
Han reste sig så häftigt att hans stol välte.
Flera av eleverna stirrade på honom och Brad.
”Nu blir det slagsmål.” viskade en skolkamrat.
”Ta det lugnt här inne!” ropade en arg mattant.
Men pojkarna brydde sig inte om hennes arga tonfall.

Innan någon hann blinka var Ryan och Brad ute på skolgården och slogs.
Att se Brad och Ryan bråka var som att bevittna en strid mellan

en tjur på anabola och en smidig liten apa.
Flera av pojkarna på skolgården stod i en ring runt slagskämparna i mitten.
Ryans killkompisar skrek och hejade vilt på Ryan.
Rektor Benson rusade dit och lyckades sära på slagskämparna.
Ryan blödde näsblod och en präktig blåtira började synas runt hans vänstra öga. Och Brad hade slagit ut en halva av hans ena framtand.
Brad blödde också näsblod och han hade fått en rejäl fläskläpp.
”Kom hit, så ska jag spöa upp dig igen, din lille skit!” vrålade Brad.
Men Ryan ignorerade honom.
Han hade fått syn på sin storasyster i folkmängden.

Den blomstertid nu kommer - 1

1.
JUNI

Psalmens vackra ord, som sjöngs av ljusa barnröster, flöt ut ur kyrkan:

Den blomstertid nu kommer 


med lust och fägring stor

Sjuåriga Lova Engström såg ut över församlingen, sökte intensivt

efter sin familj.

Där! På första raden satt mamma Reneé, mormor och morfar.
Storebror Lars satt hos sin klass i en bänk längre bak.
Lova log och vinkade till sin mamma, mormor och morfar.
Lovas bästis Linnea petade försiktigt på Lova och lutade sig mot henne:
”Lova, ditt solo.” viskade hon.
Lova slätade till sin rosa klänning och gick, nej, hon skred fram mot mikrofonen.
Hon var så glad och stolt över att hon skulle få sjunga andra versen av

Den blomstertid nu kommer alldeles själv.

Klasskamraten Nelly såg avundsjukt på Lova.
Hela veckan hade Nelly sagt elaka saker till Lova, och hon tjurade för att

hon inte var den som fick sjunga solo.
Nu väste Nelly med försmädligt tonfall:
”Lova, du kommer att sjunga fel och alla kommer att skratta åt dig.”
Lova höjde ena handflatan mot Nelly; en gest som kaxigt sade:
”Tala till handen, för öronen lyssnar inte.”
Lova sjöng andra versen klart och rent.
Sedan neg hon djupt innan hon ställde sig bredvid Linnea igen.
Linnea gav Lova en kram och log triumferande mot Nelly.
”Lova är bäst, visst Nelly?” viskade hon.
Nelly fnös bara.

SkrivPuff: Utmaning 198 - 17 juli

Skriv om habegär.

Avataria 1

2003

”Jag vill att du slutar, Vinnie.”
”Vad...?” pappa stirrade misstroget på mamma.
”Jag menar allvar. Sluta med allt, innan det går riktigt dåligt.”
”Vi har stora grejer på gång, baby.”
Mamma fnös.
”Stora grejer…”
”En vecka kvar bara, sen kan vi bo i det där huset du har dreglat över i två år.”
”Tänker du inte på din familjs säkerhet, Vinnie? Nu menar jag din riktiga familj - inte dina vapenglada polare med sina små ljusskygga hobbies!”
Pappa gav ifrån sig ett frustade.
”Vinnie Danelli! Jag pratar om dina barns säkerhet här!”
Men pappa lyssnade inte på mamma längre.

Han vinkade mig och Ray till sig.
”Charli, Ray, ni vill väl bo i ett stort hus? Och simma i den största pool ni nånsin sett?”
Han hade fångat min fulla uppmärksamhet.
”En pool?”
”En pool. Större än hela jävla Atlanten, Stilla havet eller vilket jävla hav det där nu är!”
Han pekade bort mot vattnet.
”Wow!” sa Ray, alldeles storögd.
”Charli och Ray behöver ett tryggt, normalt liv!”
”De lever väl ett bra liv?” tyckte pappa.
Men mamma lyssnade inte, hon bara fortsatte att skälla ut pappa.
”De vill inte ha en far som sitter inne eller ligger lemlästad i nån blodpöl nånstans!”
”Vad snackar du om? Inget sånt ska hända. Vi har kontroll. Ingen kommer åt oss.”
”Min mamma säger…”
”Din mamma?! Din mamma kan kyssa mig i…”
”Vinnie! Inte inför barnen!”
”Ooops.” pappa la handen för munnen i låtsad förskräckelse.
Jag fnissade.
”Ursäkta mig stumpan, pappa ska inte svära så jävla mycket. Okej?”
”Om du inte lägger av nu tar jag barnen och lämnar dig! Hör du det Vinnie!”

Mamma gick upp på övervåningen.
När hon kom ner igen hade hon sina, mina och Rays resväskor med sig.
Mamma rusade ut ur huset med Ray i släptåg.
Pappa hann ifatt henne vid grinden och tog tag i henne.
”Du har alltid tjatat om att få bo i det där stora huset och nu har du plötsligt ångrat dig…?”
”Barnens trygghet är viktigare än ett stort hus, Vinnie.”
”Fan! Här köper man ett hus till sin fru och hon bara gnäller!”
”Du har köpt huset redan…?”
”Ja, för fan!”
Mamma gav honom en mördande blick och vände sig till mig.
”Charli, kom nu åker vi.”
Jag skakade på huvudet.
”Charli Danelli, nu kommer du hit!”
Jag såg upp på min far.
”När flyttar vi in i nya huset, pappa?”
Mamma spärrade upp ögonen.
”Charli!”
”Mamma… jag har alltid velat ha ett hus med en stor pool.”

1 Avataria är Latin för Girighet - en av de sju Dödsynderna

Ljusets Barn - del 3

Mormor

”Vi smiter hem till mormor.” sa Eden.
Flyktvägen till mormor ledde genom skogen och tog en halvtimme att gå.
Det var en skön väg att gå om man ville glömma bekymmer för en stund.
Flickorna tog lång tid på sig och stannade vid den lilla bäcken för att

dricka vatten.

Mormor strålade av lycka när flickorna kom.

Hon omfamnade alla tre på en gång.

Sedan gick de in och åt en god hemlagad frukost i köket.

Flickorna berättade för mormor att kyrkan fått nya medlemmar.
Mormor suckade djupt, hon visste vilken ritual nya medlemmar innebar.
Hon önskade hett att hennes dotter Eve och hennes älskade barnbarn skulle gå ur Renhetens Kyrka och starta ett nytt, lyckligt och fritt liv.

Förgäves hade hon försökt övertala barnens mor om att lämna församlingen och bryta kontakten med medlemmarna.
Hon hade till och med erbjudit sig att köpa ett hus åt sin dotter och flickorna, men ingenting fick Eve att lämna kyrkan och dess samhälle.

Eve verkade inte ens märka att flickorna var djupt olyckliga på grund av

allt de fick uppleva i kyrkan.

Ljusets Barn - del 2

Det vackraste Änglabarnet

Chloe ryckte till när en av prästerna lyfte upp henne och höll upp henne framför sig i luften.
”Här ser ni jordens vackraste änglabarn!” ropade han. ”Ett perfekt flickebarn!”
Församlingen instämde högmält i prästens lovord.
Sedan lade prästen ned henne på det dukbeklädda bordet, så att de som ville kunde få komma fram till altaret och röra vid änglabarnet.
De trodde helt och fullt på att den lilla flickan i vit klänning skulle

bringa dem lycka och god hälsa i framtiden.

Men änglabarnet hade fått nog.
Tårar av förödmjukelse strömmade nedför hennes kinder.
Eden och Jordan hade själva utsatts för den här ritualen när de var i Chloes ålder och de avskydde den lika mycket som sin lillasyster.
De försökte ingripa, men de blev snabbt nedtryckta på sina stolar framme vid altaret igen.

Efter Ljusets Predikan var det dags för Nattvarden och sedan sjöng församlingen psalmer.

När ceremonin äntligen var över skyndade sig Eden, Jordan och Chloe

ut ur kyrkan.

Eden och Jordan pratade med varandra om dagens Högtidsstund.

De hoppades att det inte skulle komma nya församlingsmedlemmar på länge nu.

Lillasyster mådde så dåligt av den obehagliga och förnedrande behandlingen.

Alla log mot de blonda flickorna när de gick förbi.
Flickorna log inte tillbaka.

Ljusets Barn - del 1

Änglabarn

Flickan var liten och späd för sina snart elva år.

Hon såg ut som en docka med sin porslinshy och rosiga kinder.
Chloes stora mandelformade blå ögon flackade oroligt när hon

såg ut över församlingen.

Hon huttrade litet i sin tunna, vita klänning.
Chloe tyckte inte alls om att stå uppe på bordet till allmän beskådan.
Fader pratade om renhet, ljuset och om änglabarn.

Änglabarnen var Chloe och hennes två äldre systrar; Eden och Jordan,

de enda barnen i församlingen som var blonda och blåögda.
Folk tyckte att de var små änglar sända åt församlingen från himmelriket.
Fånigt, tyckte Chloe. Folk borde förstå att de inte var änglar på riktigt.

Men trots att alla i församlingen hade hört Faders predikan om Renhet,

Ljuset och Änglabarnen flera gånger förut, satt de som hänförda och sög i sig varje ord.
Församlingen hade fått nya medlemmar den här morgonen.
Varje gång det tillkom nya medlemmar till församlingen fick alla höra Ljuspredikan och se Änglabarnen.

Innanför dörren - del 3

Djungelluften började kännas kvävande.
Boman knäppte upp de två översta skjortknapparna för att kunna andas litet bättre.
En klängväxt slingrade sig plötsligt runt Bomans handled.
Boman skrek och försökte slita bort den klibbiga växten.
Alice slet också, men klängväxten var envis.
Alice trevade i byxfickan efter sin fickkniv, men den var inte där.
”Fy Farao vad jag var dum som lånade ut kniven till Anders!” skrek hon.
”Här är man hygglig mot sin bror och vad får man för det?”
Svaret fick hon i nästa sekund.
Det rovdjursliknande monster som gömt sig i skuggorna närmade sig.
Det morrade och utstötte ett gutturalt läte.
”Ja, gaaaaah på dig själv du!” fräste Alice.
”Du Alice... du ska nog inte reta den.” påpekade Boman nervöst.
”Nu ska jag bara be att få påpeka att det var han som började.” genmälde Alice.
”Jo, men man vet aldrig hur arg en så’n där kan bli.” sa Boman tyst.

Boman kände hur klängerväxten letade sig upp mot hans hals.
”Alice, spring!”
”Men du då?!” skrek Alice.

Nu hade hon tappat sin lugna fasad.
Att se sin bästa vän med en tjock ormliknande växt om halsen var ingen trevlig syn.
”Rädda dig själv” uppmanade Boman.
”Är du galen! Jag lämnar inte dig!” tjöt Alice.
Det rovdjursliknande monstret morrade igen, högre den här gången.
Klängerväxten släppte kvickt sitt grepp om Boman och slank in i djungelns mörker.
Boman andades ut.
Sedan grep han Alice om handen och tillsammans rusade de bort från platsen de kommit in ifrån.

Var de befann sig och vad som skulle ske härnäst visste ingen av dem.
Skulle de någonsin komma hem igen…?

Innanför dörren - del 2

Boman dunkade med knutna nävar på platsen där dörren suttit.
Han vände sig mot Alice.
”Det är inte möjligt. Hur kan en dörr bara försvinna?”
Alice ryckte på axlarna.
”Tja… inte vet jag. Men mystiskt är det.”
Boman bankade nu febrilt på väggen.
Alice klappade honom på axeln.
”Jag är rädd att det där inte hjälper, hörru.”
”Hur ska vi komma ut?” Boman lät förtvivlad nu.
”Vi får väl leta efter en utgång annorstädes.” sa Alice i en drömmande ton.
Hon hade en tendens att sväva ut i litet annorlunda formuleringar.
”Annorstädes…” fnös Boman.
Han gillade språk och svåra ord, men nu när de hade viktigare saker att

tänka på, tyckte han faktiskt att Alice kunde bete sig lite mer normalt.
”Alice, hur kan du vara så lugn? Vi kommer inte ut!”

Innanför dörren

Vad händer innanför dörren?

A - Öppna dörren.
B - Nej.
A - Törs du inte? Fegis.
B - (avbryter) Tyst! Jag hör något där innanför. Något som morrar.
A - (lyssnar) Jag hör inget. Äh, nu öppnar vi.

[De öppnar dörren och kliver ut på andra sidan.
De befinner sig nu i ett slags djungel, med klibbiga klängväxter.
Ur skuggorna kommer ett enormt rovdjursliknande monster.]

B - Fort, öppna dörren!
A - Det går inte!
B - Klart att det går!
A - Nej! Se själv! Det finns ingen dörr längre!