Måndag, 7 December 2009
Efter en lång dag var Mackenzie Jennings och hennes tvillingbror Justin ganska trötta, men glada. De hade varit på skolutflykt hela dagen och skulle nu äta en god middag och fira deras födelsedag med familjen.
Mamma Mary och storebror Leonard hade gjort en fin tårta och på ett speciellt presentbord i vardagsrummet hade de ställt upp massor med färgglada paket
i alla möjliga storlekar.
”Vad fint ni har gjort!” sa Mackenzie förtjust. ”Och vad många paket...!”
Flickan skyndade fram till presentbordet och undersökte paketen.
Hennes ögon glittrade av iver och glädje.
Men så plötsligt slocknade den lyckliga glöden och Mackenzies axlar sjönk.
Och hon suckade.
Leonard förstod varför och greps av någon slags sorg och ilska å sin lillasysters vägnar. Det fanns inte ett endaste paket från deras biologiska pappa... i år heller.
Visserligen hade inget av barnen Jennings särskilt bra kontakt med deras far,
men Leonard tyckte att han åtminstone kunde skicka något litet till födelsedagarna.
Henry Jennings kramade om Mackenzie.
”Jag är så ledsen, älskling...” sa han ömt.
Mackenzie log lite.
”Äsch... skit i honom nu, det är han som missar nåt när han inte kan hålla kontakt - inte vi. Och förresten är du min pappa - ingen annan.”
Flickan gav pappa Henry en lång kram.
”Tack för att du är världens bästa pappa.” sa hon ömsint, med gråt i rösten.
Henry lyfte upp henne i famnen.
”Och tack för att du är världens bästa och finaste Mackenzie.” sa han och pussade flickan på kinden. ”Du vet att jag älskar er mest i hela världen.”
Mackenzie nickade. Ja, det visste hon.
Och hon var så tacksam för att Henry hade velat bli deras pappa från allra första dagen de sågs - på BB för exakt 15 år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar