Skrivpuff - 31 Januari 2016

*
Slippa

Fortsättning från 20/1 & 30/1

New York. December 2010.

Killarna som skulle riva Crowley-huset ville helst slippa komma tillbaka, men poliserna sa åt dem att de absolut inte fick riva huset idag. Det kunde finnas bevismaterial där inne.
Suckande packade rivningskillarna ihop alla sin grejer och åkte iväg. 
Den minsta Crowley-ungen blinkade förvånat. 
"Ska dom inte göra sönder huset?" 
Dani skakade på huvudet. 
"Inte idag, sötnos. Jag och dom andra poliserna måste gå in där och kolla lite först." 
Lillpojken spärrade upp ögonen och högg tag i Danis arm. 
"Nej!" utbrast han förskräckt. "Det finns monster där...!" 
Den lilla tösen intill honom nickade ivrigt och så rädd ut.

Dani satte sig på huk framför de små. 
"Ser ni min kompis därborta, Agent Daley?" 
Dani pekade och de små barnen nickade. 
"Han är jättebra på att skrämma bort monster." förklarade Dani. "Så det är ingen fara för oss att gå in i huset." 
Minstingarna log lite osäkert, men såg lättad ut. 
"Allt blir bra, Milo." sa Noah till sin lillebror. Men även han såg lite osäker ut. 
Lillflickan tog hans hand. 
"Tänkte monsterna ta dig också, Noah...?" frågade hon. 
Noah nickade. 
"Ja, Rumer. Jag tror det..." sa han och hans röst var tjock av gråt. 
Hans lillasyster kramade honom. 

"Ungarna får sitta i polisbilen medan vi går in i huset." föreslog Agent Daley. 
Dani nickade. 
Men då grep Noah tag i hennes hand igen. 
"Jag vill följa med in!" sa han snabbt. 
Dani tvekade. 
"Jo, snälla..." bad Noah. "Jag måste. För att få avslut." 
Pojken såg så storögd och bedjande ut att Dani log och hon fick lust att krama honom. 
"Okej då. Men stanna nära oss hela tiden, så vi vet var vi har dig." 
Noah nickade. 
"Jag lovar." 
De gick mot huset som Gud glömde.

Foto © https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 30 Januari 2016

*
Fortsättning från 20/1


Välj en bok.
Slå upp en sida i mitten av boken.
Skriv en text baserad på tredje meningen på sidan.
Berätta gärna vilken bok du valt.
Det var en snöig eftermiddag, grå och molnig men inte särskilt mörk.

New York. December 2010.

Några äldre barn hade stannat upp och stod nu bara och stirrade på specialagenterna och den lokala polisen.
"Vad händer...?" mumlade de.
De viskade till varandra medan de sneglade mellan huset, rivningsarbetarna och specialagenterna och poliserna.
Den bleka lilla pojken, som frågat om Dani var hans nya syster, och en liten jämnårig flicka, klamrade sig nu fast vid Dani.
De små skakade och snörvlade. Flickan torkade näsan med sin redan solkiga tröjärm.
"Det är kallt." sa Dani till sina kollegor. "Vi kanske borde sätta dom nån av bilarna, så att dom inte..."
Längre han hon inte. Ett högt skrik hördes från skogen.
Skriket var så laddat med ångest, skräck och smärta att Danis hjärta började bult hårt.
Hon hade hört liknande skrik många gånger.
Hennes tvillingbror hade i hela sitt liv hemsökts av fruktansvärda mardrömmar och syner. Dani vande sig aldrig vid att se sin bror så rädd och skakad.

Nu hördes skriket från skogen igen.
Den lilla bleka pojken gnydde till.
"Monstren...! Dom tar honom...!" sa han förskräckt.
Han borrade in ansiktet i Danis fleecetröja.
Den lilla flickan gjorde likadant.
I nästa sekund kom någon utrusande från den snötäckta skogen.
En mager, tunnklädd pojke, som såg ut att vara cirka 12-14 år, verkade springa för livet.
Blicken var skräckfylld och han andades häftigt och en aning väsande. Kinderna glödde rött i det annars bleka ansiktet.
Plötsligt försvann han in mellan trädens grenar, som om något drog in honom.
Det gjorde småbarnen ännu mer förskräckta.
"Noah!" grät de båda två. "Monstret togde Noah!"
De darrade och grät och var alldeles otröstliga.
Dani höll dem intill sig och kramade dem.

Då klev två vuxna personer, en man och en kvinna, ut ur skogen.
Mannen höll fast den skräckslagna pojken och greppet såg ut att hårdna när pojken stretade emot.
Kvinnan såg förebrående på pojken. Hon viskade något i hans öra och det fick pojken att spärra upp ögonen i ren skräck.
Paret, förmodligen föräldrarna, skulle just ta med sig barnet in i skogen igen när Agent Daley klev fram.
"Släpp pojken." beordrade han.
När paret inte lydde, började Daley fingra på pistolen som satt i sitt hölster vid hans höft. Han skulle inte skjuta såvida det inte var nödvändigt, men det kändes bra att veta att vapnet fanns där.
"Jag sa: släpp pojken." upprepade han strängt.

Dani gick fram till dem, tog milt tag i pojkens handled och drog honom ur föräldrarnas grepp.
"Han tänkte rymma hemifrån." sa mannen. "Ungen är helt oregerlig - ett problembarn."
Han är snarare livrädd för er... tänkte Dani och såg på pojken, som nu förtvivlat famlade efter hennes hand, likt någon som famlar efter en livboj ute på en mörkt hav.
Dani tog hans hand, kramade den och log ömt mot pojken.
"Är du Noah?" frågade hon.
Pojken nickade.
"Du är trygg nu, Noah." sa Dani. "Vi ska ta dig och dina syskon härifrån."
Noah andades ut, lättad.
Sedan sjönk han ner i snön och snyftade. Tårar hängde i de täta ögonfransarna och lite blod började droppa från hans näsa.
Herregud... vad har ni varit med om...? tänkte Dani förfärat.

"Dom ville döda mig också..." sa Noah hest.
"Tig unge!" röt mannen. "Inte ett ord till, det råder jag dig till!"
Dani gav mannen en mörk blick.
"Arrestera dom." sa hon kallt.
Agent Daley log.
"Mer än gärna."
"Vi har inte gjort nåt...!" tjöt kvinnan.
Agent Daleys leende slocknade.
"Inte...? Det ligger fyra döda ungar under er veranda! Och era andra ungar är så vanvårdade att Children's Protective Services borde ha varit här och hämtat dom för längesen...!"
Agent Daley satte handbojor på paret Crowley och slängde nästan in dem i varsin polisbil.

Barnen Crowley stirrade efter polisbilarna när de åkte iväg.
Dani drog upp Noah från snön och höll honom intill sig. Pojken darrade, av kylan och på grund av chock.
"Allt blir bra nu, hjärtat." sa hon lugnande och kramade honom hårt.
Noah såg länge på henne, nästan forskande och fundersamt.
De stora blå ögonen och hans halvlånga mörka hår fick honom att påminna lite om en mangafigur. Det var en söt unge.
"Ska du ta hand om oss nu?" frågade han.
Dani log lite.
"Jag ska se till att ni hamnar i ett tryggt hem." svarade hon.
Sucken som kom ur pojkens lungor var fylld av trötthet.
"Oh... jag visste nästan inte att det fanns såna hem..." nästan viskade han.
Sedan förklarade han vad han menade:
"Trygga hem."
"Men det finns det, raring." sa Dani. "Det finns hem utan monster."

Foto © https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

---

Skrivpuff - 20 Januari 2016

*
New York. December 2010.

Alla i kvarteret var upprymda när det gamla rucklet äntligen skulle demoleras. Det skulle bli skönt att slippa se eländet - och alla högar med bråte på tomten och på verandan.
Nej, ingen skulle sakna det slitna, skitiga huset som inte fått någon omsorg på många år.
Och framförallt skulle ingen av grannarna sakna husägarna; mannen och kvinnan, som blivit vräkta från det stora vita huset, och alla deras lortungar.
"Det var nåt skumt med dom - allihop..." muttrade en äldre man. "Det var på tiden att patrasket åkte ut."

Killarna från rivningsfirman jobbade och slet hårt för att hinna bli klara med rivningen innan solen gick ner.
"Detta är det värsta ruckel jag har sett...!" utbrast en av de unga männen. "Och då har jag ändå bott i slumkvarter..."
Kollegorna nickade instämmande.
Barnen i familjen sprang omkring som vildingar på tomten. Föräldrarna verkade inte finnas i närheten, åtminstone gjorde de inget för att hindra ungarna.

En liten pojke med blek, nästan genomskinlig hy, och tunnslitna och solkiga kläder var den enda av ungarna som stod still. Han såg storögd på arbetarna.
"Gå inte dit...!" utbrast han när några av rivningskillarna med allehanda verktyg i händerna närmade sig verandan. "Monstret tar er!"
Nu såg lilleman riktigt rädd ut och det såg ut som han skulle börja gråta vilken sekund som helst.

När verandaplankorna brutits upp gjordes en fasansfull upptäckt och den svaga odören som de bara anat när de kommit hit blev nu obarmhärtigt stark och tydlig.
"Åh fy fan...!" flämtade en av männen.
En annan rusade undan och kräktes.
"Monstret togde dom..." sa den lilla pojken. "Dom var olydiga."
"Ring Special Crime Agency!" röt en av männen till sina kollegor. "Detta är en brottsplats nu."

Plötsligt kände han hur lillpojken drog i hans jackärm.
"Kommer monstret och tar mig med...?" frågade han.
Hans ögon var stora och rädda. En rätt smutsig tumme gled in i munnen.
Mannen lyfte upp barnet i famnen. Och utan att bry sig om den ganska oangenäma lukten från den lortiga barnkroppen, kramade han ömt om honom.
"Nej, liten. Inget monster ska ta dig. Vi ska se till att du och dina syskon hamnar i trygghet."

* * *

Tio minuter senare anlände fyra agenter från SCA - Special Crime Agency.
De stod länge vid verandan och såg på det ohyggliga "fyndet", som om de inte riktigt trodde på vad de såg.
"Ugh... man vänjer sig fan aldrig..." stönade Agent John Daley och svalde illamåendet.
SCA:s yngsta agent, 23-åriga Dani Danelli skakade sakta på huvudet.
"Nej..." nästan viskade hon.
"Monstret togde dom..." hördes en tunn liten röst.
Daley såg ut att må riktigt illa nu.
Dani tog den bleka lilla pojkens hand, den var iskall, och ledde bort honom från den hemska brottsplatsen.

"Är du min nya storasyster...?" undrade barnet.
Dani log lite och skakade på huvudet.
"Nej, sötnos. Jag är specialagent, en slags polis."
Pojken nickade och såg sorgset på den mörkhåriga specialagenten med de blå ögonen.
"Men jag vill att du ska vara min storasyster. Du är snäll och vacker."
Dani Danelli var nu så fylld av känslor att hon inte visste vad hon skulle säga.

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/