Grattis Justin & Mackenzie! (2025)

 Grattis , Justin & Mackenzie!

Grattis Leni! (2025)

Grattis Leni!

Grattis Sunshine! (2025)

 Grattis Sunshine! 

Grattis Colette! 2025

 Grattis Colette! 

Grattis Cecilie! 2025

 Grattis Cecilie!

Grattis Ryan! (2025)

 Grattis Ryan!

Grattis Allie! (2025)

 Grattis Allie! 

Grattis på namnsdagen, Emilia! (2025)

 Grattis på namnsdagen, Emilia!

Grattis Nikki! 2025

 Grattis Nikki! 

Happy Halloween 2025

 

Grattis Ashlee! 2025

 Grattis Ashlee! 

Grattis Eli! 2025

Grattis Eli!
*

Stanna för evigt

*

Oktober 1986

Ekan glider tyst genom dimman.
Löv flyter på vattnet som små båtar.
Jonas ror. Lina håller ficklampan.
Micke sitter längst bak, röker Röda Prince och skrattar glatt.
”Det här blir enkelt,” säger han.

Ungdomarna ser upp mot stugan på klippan.
Fönstren mörka. En ensam lykta vid verandan, svagt glödande.
Vännerna kliver i land, fötterna sjunker i våt sand.
Vinden luktar sjö och jord.

Dörren till stugan är låst, men gammal, så ett enda bryt med kofoten räcker.
Det knakar i träet, och så är de är inne.
Micke tänder taklampan i farstun och gänget ser sig omkring.
Gamla filtar, tidningar och en docka på golvet.
”Folk har nog inte varit här på åratal…” viskar Lina.
Jonas öppnar en låda, hittar ett halsband och en myntsamling.

Micke går in i vardagsrummet.
”Kolla! TV:n funkar! Den kan vi ta med oss - den har ju till och med handtag…!”

Den klassiska Dallas-signaturen börjar; en explosion av pampig musik —
självsäkert, påträngande, och nästan groteskt storslaget i kontrast till stugans stillhet.

Då hörs ett steg. Och ett till.

En flicka står plötsligt i dörröppningen.
Hon är kanske sju år, med långt, ljust hår. Klädd i vitt nattlinne, barfota.
”Mamma och pappa sover.” säger hon och pekar mot sovrummet. ”Vi ska inte väcka dem.”
Jonas försöker le. ”Vi skulle bara—”

”Stanna.” säger flickan. 

Hon ler.  Men något i hennes ögon matchar inte hennes så annars barnsliga och väna uppenbarelse.
Hon går närmare ungdomarna.

Eldgaffeln som står lutad mot den öppna spisen faller till golvet.
”Oj då…” fnissar barnet.

Ljudet av fnisset sänder kalla kårar nedför Mickes nacke.
Det är något fel på den här ungen…
Och varför luktar det så konstigt i det här huset...?

Micke sneglar på kniven som ligger på soffbordet. Eggen blänker till i TV-ljuset.

Jonas börjar också känna av den vämjeliga, sötaktiga lukten, den gör honom illamående.
Han ser bedjande på Micke, försöker sända signaler till sin vän.

Sätt kniven i magen på ungen… sen sticker vi…

Flickan ler igen när hon ser hur pojkarna stirrar på kniven. Hon drar snabbt bort vapnet som ligger bara millimeter från Mickes utsträckta fingrar.

Nej… tänker Micke och sjunker ihop på golvet.

”Knivar är farliga.” säger barnet, med varnande, men ganska munter röst.
Sedan tar hon upp upp kniven och skrapar lite med tumnageln över eggen.

Det knyter sig i Linas mage när hon inser att det flickan skrapar på är torkat blod.

”Vi… vi… måste nog gå nu…” säger Jonas, som nu är alldeles torr i halsen.
”Ledsen att vi störde.”

Ungdomarna går snabbt mot dörröppningen.
Men flickan ställer sig i vägen för dem.

”Ni kan stanna här med mig.” säger hon. ”För evigt.”

Hon ler sött. Ungdomarna flämtar till.

Ekan ligger fortfarande vid bryggan.
Ingen ska ro hem i natt.


Epilog


Hösten 1986 rapporterades tre ungdomar saknade efter en utflykt i skärgården.
Deras eka hittades förtöjd vid bryggan som hör till en gammal sommarstuga
på en obebodd ö.

Inga kroppar hittades någonsin.
Men invånare på närliggande öar berättar om ljus som ibland tänds
i stugans fönster sent på nätterna.

Och ibland, när vinden ligger rätt över viken, kan man höra en tunn röst ur dimman viska:

”Stanna. För evigt.”

Tack för skrivutmaningen @sandrajungejohansson

Grattis Alex! 2025

 Grattis Alex! 

Grattis Emilia! 2025

 Grattis Emilia!

*

Cementkällaren

*
Det luktade unket i cementkällaren, som om citroner ruttnat där inne.

Ljuset från min ficklampa darrade över väggarna, där gamla affischer från en cirkus hängde.
Ansiktena på clownerna var blekta, men deras ögon glimmade, som om de fortfarande såg.

Ett ljud bröt tystnaden: en cello.
Långsamt spelade den, stråken gnisslade likt ett skrik.
Jag följde ljudet.

Cirka tio meter in fann jag en dörr.
Den var låst.
När jag tryckte örat mot träet hörde jag barnskratt.

Och när jag knackade…

(Mitt hjärta började bulta av skräck)

knackade någon - eller något - tillbaka.

Knock, knock, knock...
Behind the door,
children laugh forevermore.
Cello cries, the clowns all grin.
Let the circus call you in.

 

📕🍋🎻🎪

Det blev en #torsdagsskrivning på en lördag… ☺️

Tack för skrivutmaningen @sandrajungejohansson

#torsdagsskrivning #Instagram

16-års-jubileum!

 

Skrivarbloggen fyller 16 år!

Golden Courage 🎗️

*

Soft whispers of gold,

In September's tender light,

Brave hearts shine so bright.

Fleeting days of youth,

Brushstrokes of orange and gold,

Hope blooms in the dark.

Stories yet untold,

With courage beyond their years,

Childhood dreams held tight.

In the fields they run,

Golden sun on fragile skin,

Small hands reach for stars.

Each giggle a spark,

Illuminating the fight,

Love's warmth conquers fear.

Poem by: Maxine Logan-Clarke

Solstigen 12: Sommar i skärgården

*
Sommaren 2008

Juli

Kapitel 1: Familjen gör sig redo

 

Det soldränkta vardagsrummet på Solstigen 12 var ett lätt kaos av aktivitet.
Sjuåriga Isolde, med sitt rödblonda hår och sina blå ögon, packade minutiöst ner böcker, pennor och sin älskade Flingan, en vit plyschkatt.
Hennes tvillingbror Dorian, med lika rödblont hår och blå ögon, kämpade med att få med sin uppblåsbara krokodil Alfred i packningen. Det var en kamp som blev alltmer dramatisk.
”Mamma, Alfred får inte plats i bilen...! utbrast Dorian, och hans röst hade ett stänk av desperation över sig.
Jag log lite.
”Vi måste tömma honom på luft, älskling. Kom ihåg att vi måste få plats med allt.” svarade jag och förklarade tålmodigt logistiken bakom bilpackning för min ganska envisa sjuåring.
”Men Alfred måste få vara med oss!” protesterade Dorian. ”Han är min bästa vän!”
Okej, lite överdriv... men mina ungar kan vara lite dramatiska ibland.

”Oroa dig inte, Dorian,” sa Isolde, med en röst full av visdom som ibland överträffade hennes ålder. “Alfred kommer att bli som en riktig krokodil igen när vi kommer till mormor och morfar.”
Gullunge.
Isoldes ord verkade lugna Dorian, och han gick motvilligt med på att låta Alfred packas ihop inför resan.
Jennie och jag tömde luften ur Alfred ackompanjerade av små suckar från Dorian.
”Kokodill mos...!” sa Troy glatt.

”Ungar,” sa jag några minuter senare och tittade ut över packningen och familjen med ett trött men glatt leende. ”nu lastar vi in allt och ger oss iväg. Mormor och morfar väntar på oss!”

Kapitel  2: Ankomst till färjan

Luften var tjock av motorernas surrande och doften av hav. Färjeterminalen surrade av ett kalejdoskop av aktivitet: turister lastade med bagage, familjer som längtade efter sin semester och lokalbefolkningen som skyndade sig för att hinna med sin dagliga pendling.  
Tvillingarna, med uppspärrade ögon, hoppade nästan av iver där de stod bredvid mig och barnvagnen, och deras skratt blandades med måsarnas skrik.
Troy drog i min T-shirt och pekade på den vita färjan som låg vid kajen.
”Kolla! Stooor båt!” skrek han.
”Vi ska åka på äventyr! utbrast Dorian och hans ögon gnistrade av förväntan.

Kapitel  3: Ankomst till ön

Färjans mjuka gungande hade vaggat Troy till sömns, och han föll till ro i mina armar när vi gick i land. 
Ön var en oas av lugn och ro, en stark kontrast till stadens frenetiska energi. Luften var fylld av doften av tall och saltvatten, och solen värmde vår hud med en mild beröring.
”Vi är nästan framme...! förklarade Isolde och hennes ansikte lyste upp av glädje. ”Mormor och morfars hus!
Vi svängde runt ett hörn och där var det - en pittoresk stuga med rött tak som låg inbäddad bland tallarna och en svag bris prasslade i löven. En träskylt med texten ”Välkommen” hälsade oss välkomna vid ingången.

 

Kapitel  4: Första kvällen hos mormor och morfar

Mormor, med sina tindrande ögon och sitt silverfärgade hår, välkomnade oss med en varm kram.
Morfar, med sitt glada skratt och glimten i ögat, höll Troy i sina starka armar.
Huset, som doftade av varma kanelbullar och nybryggt kaffe, kändes som en kram i sig.

Efter en rejäl picknicklunch fick tvillingarna fritt utforska ön. Jag satte mig tillrätta i en bekväm fåtölj på verandan och såg dem skutta nerför stigen mot strandlinjen.  
Och på kvällen avslutade vi en skön dag med att åter sitta på verandan.
Barnen var pyjamasklädda och mycket nöjda med tillvaron här på den lugna ön.
Vi såg solen dyka ner under horisonten och hur himlen målades i orange och rosa nyanser.

 

Kapitel  5: Äventyr på ön

 De närmaste dagarna var en virvelvind av äventyr.

Tvillingarna, med sin gränslösa energi, utforskade de steniga stränderna, byggde sandslott och tittade på vackra fjärilar.
Troy, som alltid var nyfiken, undersökte varje skrymsle och vrå i huset och hans små händer sträckte sig ut för att utforska världen omkring honom.

Morfar, som var en mästerlig historieberättare, berättade historier från sin ungdom för oss, medan mormor, som var en ivrig läsare, delade med sig av sin kärlek till litteraturen till tvillingarna och introducerade dem för fler av Astrid Lindgren och Roald Dahls verk än de redan fått höra.
Vi tillbringade lata eftermiddagar vid havet med vågornas skvalpande över fötterna och kvällarna med att berätta historier vid den sprakande brasan. 

 

Kapitel  6: Augusti. Dags för kräftskiva

I augusti var det dags för kräftskiva.
Tvillingarna var förväntansfulla. Det verkade Troy också vara. När vi gick in i mataffären svepte hans ögon över kyldiskarna.  
”Troy vill ha räkor.” förklarade han.
Isolde, som alltid är tålmodig med sin lillebror, rättade honom försiktigt.
”Du vill ha kräftor. Kan du säga kräftor?
Troy nickade lyckligt.  
”Räkor! Troy måste ha räkor!
Vi skrattade och visste att Troy, trots sina uttalsmissar och bristande skaldjurskunskaper, skulle äta kräftor med stor behållning.

Kräftskivan blev en succé.
Luften surrade av skratt och samtal och doften av dill och kräftor fyllde luften.  
När vi samlades runt bordet och njöt av festmåltiden tittade jag på mina tre fina barn, deras ansikten lyste av glädje, och jag kände en överväldigande tacksamhet för familjen och sommarens enkla, men underbara nöjen.
Det här var den typ av sommar som jag alltid skulle minnas, den typ av sommar som skulle lämna spår i mina barns hjärtan.

15 Years of Writing

 

Klicka på bilden för att se en större version

15-års-jubileum!