Happy Birthday Maxine!
söndag, september 25, 2022
torsdag, september 01, 2022
söndag, juni 19, 2022
lördag, januari 01, 2022
lördag, september 04, 2021
🎗️ Go Gold In September! 🎗️
*
For Little Fighters
Childhood Cancer Awareness
Paint September Gold
Haiku by: Alex & Maxine Clarke
*
#GoGold 🎗️
söndag, oktober 04, 2020
fredag, september 25, 2020
söndag, september 01, 2019
torsdag, juli 04, 2019
Skrivpuff — 4 Juli 2019
*
Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri)
med inspiration av
”Den 4 juli 1776”
Revolutions-ledaren John Hancock tog gåspennan i sin hand
och började signera pergamentet.
Hans frodiga och eleganta namnteckning blev betydlig större
än de andras.
”Så att King George kan läsa det utan glasögon!" förklarade han.
Söndag, 4 juli 2010
Familjen applåderade när Maxine hade läst högt ur sin skoluppsats om
The Declaration of Independence.
Och hennes (foster)bror Alex skrattade gott åt John Hancock.
”Så kaxigt...! Jag måste också börja skriva min namnteckning så där -
'frodigt och elegant'.” log han.
Maxine fnissade.
”Ja, det tycker jag verkligen att du ska göra, brorsan! Då kanske du får tyst
på vår sur-lärare som klagar på att tonåringars handstilar inte
går att läsa…!”
Syskonen Clarke gjorde en high-five och brast ut i skratt igen.
Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri)
med inspiration av
”Den 4 juli 1776”
Revolutions-ledaren John Hancock tog gåspennan i sin hand
och började signera pergamentet.
Hans frodiga och eleganta namnteckning blev betydlig större
än de andras.
”Så att King George kan läsa det utan glasögon!" förklarade han.
Söndag, 4 juli 2010
Familjen applåderade när Maxine hade läst högt ur sin skoluppsats om
The Declaration of Independence.
Och hennes (foster)bror Alex skrattade gott åt John Hancock.
”Så kaxigt...! Jag måste också börja skriva min namnteckning så där -
'frodigt och elegant'.” log han.
Maxine fnissade.
”Ja, det tycker jag verkligen att du ska göra, brorsan! Då kanske du får tyst
på vår sur-lärare som klagar på att tonåringars handstilar inte
går att läsa…!”
Syskonen Clarke gjorde en high-five och brast ut i skratt igen.
onsdag, juni 19, 2019
fredag, april 19, 2019
söndag, april 14, 2019
Skrivpuff - 14 April 2019
Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av:
Groda
Sea Life Museum • Sun City, California
Våren 2004
11 årige Philip Brower fick syn på en glasmonter som han inte hade utforskat här på Sea Life Museum tidigare. Han kikade intresserad in på en blå-svart-spräcklig liten varelse som satt på en sten.
PILGIFTSGRODA
stod det på informationsskylten intill montern.
Philip knackade på glaset.
”Hallå!”
Men grodan rörde sig inte ur fläcken.
”Äsch, fan, vilken tråkig.” stönade Philip. ”Han är ju död.”
”Den är inte död.” sa Maxine, 10 ½ år. Hon log lite. ”Han gillar nog bara att sitta still och iaktta sin omgivning.”
Maxines (foster)bror Alex, även han 10 ½ år, nickade instämmande.
Philip såg på Alex med viss illvilja i blicken.
”Är den grodan giftig?”
Alex nickade.
”Cool!” sa Philip glatt. ”Då kan man ta ut en groda och låta små skitungar dricka dens gift.”
Alex himlade med ögonen.
”Så dumt…” mumlade han.
”Kallar du mig dum…?”
Philips ögon smalnade och han såg länge på Alex, förmodligen för att skrämma den mindre och yngre pojken.
Och så gav han ifrån sig ett utdraget monsterläte, lade händerna runt Alex hals och tryckte till.
Den lilla pojken kved efter luft.
Några vänner till Alex, inklusive Maxine, skyndade sig att dra bort Philip.
Två att killarna i klassen sprang iväg för att hitta deras lärare.
”Skitunge kan du vara själv…!” flämtade Alex och tog sig för halsen, som smärtade och nu började få blåmärken.
Han blängde på sin ärkefiende stund och gick sedan bort mot sköldpaddorna istället.
”Förresten dricker man inte giftet från Pilgiftsgrodor,” muttrade han. ”man doppade faktiskt sina pilar i det.”
Maxine lade armen om sin brors axlar.
”Ska vi leta upp några pilar…?” flinade hon.
Alex skrattade.
Groda
Sea Life Museum • Sun City, California
Våren 2004
11 årige Philip Brower fick syn på en glasmonter som han inte hade utforskat här på Sea Life Museum tidigare. Han kikade intresserad in på en blå-svart-spräcklig liten varelse som satt på en sten.
PILGIFTSGRODA
stod det på informationsskylten intill montern.
Philip knackade på glaset.
”Hallå!”
Men grodan rörde sig inte ur fläcken.
”Äsch, fan, vilken tråkig.” stönade Philip. ”Han är ju död.”
”Den är inte död.” sa Maxine, 10 ½ år. Hon log lite. ”Han gillar nog bara att sitta still och iaktta sin omgivning.”
Maxines (foster)bror Alex, även han 10 ½ år, nickade instämmande.
Philip såg på Alex med viss illvilja i blicken.
”Är den grodan giftig?”
Alex nickade.
”Cool!” sa Philip glatt. ”Då kan man ta ut en groda och låta små skitungar dricka dens gift.”
Alex himlade med ögonen.
”Så dumt…” mumlade han.
”Kallar du mig dum…?”
Philips ögon smalnade och han såg länge på Alex, förmodligen för att skrämma den mindre och yngre pojken.
Och så gav han ifrån sig ett utdraget monsterläte, lade händerna runt Alex hals och tryckte till.
Den lilla pojken kved efter luft.
Några vänner till Alex, inklusive Maxine, skyndade sig att dra bort Philip.
Två att killarna i klassen sprang iväg för att hitta deras lärare.
”Skitunge kan du vara själv…!” flämtade Alex och tog sig för halsen, som smärtade och nu började få blåmärken.
Han blängde på sin ärkefiende stund och gick sedan bort mot sköldpaddorna istället.
”Förresten dricker man inte giftet från Pilgiftsgrodor,” muttrade han. ”man doppade faktiskt sina pilar i det.”
Maxine lade armen om sin brors axlar.
”Ska vi leta upp några pilar…?” flinade hon.
Alex skrattade.
 |
| © George Grall, National Aquarium |
lördag, april 13, 2019
Skrivpuff - 13 April 2019
Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av:
Stoppa
Ungern. Sommaren 1944
Det löpte ett gammalt tågräls genom skogen där vännerna Andris och Bodi brukade leka.
En dag strax innan sommarlovet upptäckte Andris och Bodi att rälsen hade satts i bruk igen, efter mycket lång tid.
Men istället för nya blanka tåg, passerade endast gamla godsvagnar med gallerförsedda fönster. Genom gallrens syntes bleka och rädda ansikten.
”Åker det människor i dom där vagnarna…?!” utbrast Andris.
Det kunde aldrig vara bra… Godsvagnarna var inte ens tjänliga för djurtransport - de såg så otäcka ut, tyckte Andris.
Och de där människornas ögon… så skräckfyllda.
Lenci kramade Andris hand.
”Vart ska dom…?” frågade hon.
”Jag vet inte.” svarade hennes storebror. ”Men det kan inte vara till en bra plats.”
Bodi hade stått tyst. Nu var hans ögon stora och nästan lika skräckfyllda som hos de stackars människorna på tåget.
”Jag måste hem…”
Och så sprang han så fort benen bar honom.
Då förstod Andris en sak.
En otäckhet som fick hans mage att knyta sig och munnen bli alldeles torr.
Bodi får inte hamna i ett sånt tåg! Jag måste stoppa det…!
Hur det skulle gå till visste han inte än.
Men han bara visste att han måste rädda sin bästa vän och lillasyster och deras familj.
fredag, april 12, 2019
Skrivpuff - 12 april 2019
Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av:
Fullständig
Sun City High School.
Sun City, California. Våren 2011.
”Jag är fullständigt förbluffad över resultaten på era prov den här terminen.”
Matematikläraren höll upp en bunt med papper och såg på sina elever med en blick som var full av ogillande och en gnutta hån.
”Tänk att så många kan vara så usla på matematik.” tillade han och delade ut de rättade proven.
Eleverna blängde indignerade på läraren och högljudda protester surrade i klassrummet.
”Jaha, tack så jävla mycket. Nån kanske kunde göra prov med uppgifter som man faktiskt förstår…!” muttrade Gregory, sur och förolämpad.
Alex satt tyst och fundersam. Han skummade igenom sitt prov.
”Det här är ju jätteskumt…” mumlade han.
Och plötsligt slog det honom vad som var så skumt.
”Det är fel prov!” utbrast han och reste sig upp i ren iver.
Alla såg på den taniga lilla killen som nu stod vid sin bänk och viftade med ett matteprov.
”Fel…?” undrade Gregory.
Alex nickade ivrigt.
”Ja! Detta här provet är inte för oss, det är för den avancerade matte-klubben - på college…!”
Matematikläraren stannade upp. Han stirrade på pojken och sedan tog han en lång, begrundande titt på provet som Alex viftade med.
”Men herregud pojk, du har rätt…!” stönade läraren. ”Ni har fått matte-klubbens prov…”
Några i klassen fnissade åt lärarens virrighet, en del stönade trött och himlade sig åt det.
Alex log lite.
’Mmmm… och vi går på high school - och inte med i matte-klubben.” sa han menande.
Gregory skrattade.
”Ha! Vem är usel nu…!”
Läraren bad sina elever om ursäkt och som plåster på såren skulle ungdomarna få slippa nästa mattelektion.
Nu utbröt jubel i klassrummet.
”Det betyder att vi får sovmorgon på måndag!” sa Gregory glatt.
Alex gjorde tummen upp.
”Fullständigt jävla awesome!”
Alla stirrade på honom. Alex brukade inte svära, det gjorde han nästan enbart om han var riktigt förbannad.
Alex log mot sina klasskamrater.
”Vad…?” Sa han oskyldigt. ”Sovmorgon är ju fullständigt awesome.”
Kompisen Mia fnissade och lade armen om Alex.
”Jo, men det var mer det lilla ordet som slank in mellan 'fullständigt' och 'awesome' som vi förvånades över.” sa hon och kittlade honom lite.
Alex bara log och skruvade blygt på sig.
”Ungar, kan vi försätta med lektionen nu?” sa läraren plötsligt.
Klassen suckade trött.
”Helst inte…” muttrade Alex.
Det var tydligt att matte inte var hans favoritämne.
Alla skrattade.
”Jag håller med Alex!” sa Mia och kramade om honom.
söndag, oktober 14, 2018
Skrivpuff - 5 Oktober 2018
Skriv en text inspirerad av orden:
Granne och Kaos
Blue Creek, Minnesota. Juni 1996
Den lilla flickan stod utanför det vita spjälstaketet och tittade in i trädgården och på det vita huset med veranda.
Flickungens händer hade blivit alldeles svettiga, inte bara på grund av sommarvärmen; 29 grader, utan mest för att de kramade trästaketets spjälor.
Hennes smaragdgröna ögon var stora och nyfikna och munnen lite öppen. Så såg hon ofta ut när hon var riktigt fast i sin koncentration.
Kanske stod hon och drömde om att själv få bo ett sådant hus en vacker dag.
Inne i grannhusets trädgård slängde en äldre man ifrån sig sina trädgårdshandskar och redskap och gick fram till flickan.
"Här finns inget för dig, flicka lilla. Gå du tillbaka till anstalten, där du hör hemma."
Mannen pekade upp mot den höga kullen, där det gamla barnhemmet Blue Creek Asylum låg.
Flickan släppte taget om staketet och tog ett steg bakåt. Hon torkade av handflatorna mot jeansshortsen och stirrade på gubben.
"Det är för jävligt att bo granne med ett dårhus." sa gubben. "Det blir bara kaos när föräldralösingarna kommer ner hit."
Så nära är det ju inte till Blue Creek Hill... tänkte flickan. Så himla störd kan han bara inte bli av oss. Och vi är nästan aldrig nere i stan...
Michelles små händer blev till arga knytnävar och hon fick lust att klippa till gubben rakt i plytet.
Men istället log hon ett bedrägligt rart leende.
"Isåfall tycker jag att du ska flytta, din stinkande gamla pisspotta." sa Michelle.
Och innan mannen hann säga något mer stegade flickungen iväg.
Michelle log brett för sig själv. Hon kände sig nöjd.
Nu skulle hon gå in till byn och köpa en stor mjukglass i den gammeldags butiken som ägdes av en snäll gubbe vid namn Walt.
För just den här dagen var det Michelles födelsedag. 9 år blev hon - och hon tyckte att hon förtjänade något gott.
Att personalen på barnhemmet kanske saknade henne nu - i den bemärkelsen att hennes frånvaro gjorde dem arga - struntade hon högaktningsfullt i just nu.
Dessutom var det ingen på Blue Creek Hill som tyckte om henne, så då kunde hon lika gärna rymma en stund.
Michelle gick vidare och sjöng nynnade på Camptown Races. Det var annars en knasig och rätt glad liten sång, men i den lilla 9-åringens tappning lät den ganska creepy.
Granne och Kaos
Blue Creek, Minnesota. Juni 1996
Den lilla flickan stod utanför det vita spjälstaketet och tittade in i trädgården och på det vita huset med veranda.
Flickungens händer hade blivit alldeles svettiga, inte bara på grund av sommarvärmen; 29 grader, utan mest för att de kramade trästaketets spjälor.
Hennes smaragdgröna ögon var stora och nyfikna och munnen lite öppen. Så såg hon ofta ut när hon var riktigt fast i sin koncentration.
Kanske stod hon och drömde om att själv få bo ett sådant hus en vacker dag.
Inne i grannhusets trädgård slängde en äldre man ifrån sig sina trädgårdshandskar och redskap och gick fram till flickan.
"Här finns inget för dig, flicka lilla. Gå du tillbaka till anstalten, där du hör hemma."
Mannen pekade upp mot den höga kullen, där det gamla barnhemmet Blue Creek Asylum låg.
Flickan släppte taget om staketet och tog ett steg bakåt. Hon torkade av handflatorna mot jeansshortsen och stirrade på gubben.
"Det är för jävligt att bo granne med ett dårhus." sa gubben. "Det blir bara kaos när föräldralösingarna kommer ner hit."
Så nära är det ju inte till Blue Creek Hill... tänkte flickan. Så himla störd kan han bara inte bli av oss. Och vi är nästan aldrig nere i stan...
Michelles små händer blev till arga knytnävar och hon fick lust att klippa till gubben rakt i plytet.
Men istället log hon ett bedrägligt rart leende.
"Isåfall tycker jag att du ska flytta, din stinkande gamla pisspotta." sa Michelle.
Och innan mannen hann säga något mer stegade flickungen iväg.
Michelle log brett för sig själv. Hon kände sig nöjd.
Nu skulle hon gå in till byn och köpa en stor mjukglass i den gammeldags butiken som ägdes av en snäll gubbe vid namn Walt.
För just den här dagen var det Michelles födelsedag. 9 år blev hon - och hon tyckte att hon förtjänade något gott.
Att personalen på barnhemmet kanske saknade henne nu - i den bemärkelsen att hennes frånvaro gjorde dem arga - struntade hon högaktningsfullt i just nu.
Dessutom var det ingen på Blue Creek Hill som tyckte om henne, så då kunde hon lika gärna rymma en stund.
Michelle gick vidare och sjöng nynnade på Camptown Races. Det var annars en knasig och rätt glad liten sång, men i den lilla 9-åringens tappning lät den ganska creepy.
torsdag, oktober 04, 2018
Skrivpuff - 4 Oktober 2018
Skriv en text inspirerad av ordet:
Överraskande
Sun City, California
Måndag, 4 Oktober 2010
🎶 "Happy birthday to you.
Happy birthday to you.
Happy birthday dear Alex..." 🎶
Alex Spencer-Clarke satte sig sömnigt upp i sängen och log mot sin sjungande familj som hade smugit in i hans rum med frukostbricka och paket.
Som alltid blev Alex lite överväldigad och generad när han blev firad, men en födelsedagssång var helt klart bättre än en enträgen väckarklocka.
Och glad blev han förstås, för alla presenter och all kärlek hans familj visade.
Han öppnade ett par paket nu på morgonen, de innehöll kläder som han hade önskat sig: jeans och en cool T-shirt.
Men resten av paketen ville Alex spara till efter skolan.
"Jag vill inte stressa med paketöppningen." förklarade han.
När Alex ätit upp sin födelsedagsfrukost tog han en dusch och så klädde han på sig, de nya kläderna.
Sedan kramade han mamma Jo och pappa Martin och alla (foster)syskonen och tackade för uppvaktningen.
Nu var han redo för skolan.
"Vad ska ni göra idag då?" frågade pappa Martin.
”Ett tråkigt prov… inte en jätteskojig födelsedagspresent precis…” suckade Alex.
Joanne log mot honom
"Nej, det är det förvisso inte." instämde hon och strök pojken över håret. "Men det kommer att gå bra, hjärtat. Du har ju stenkoll."
Alex log brett.
"Mmmm... vi får hoppas det."
Familjen önskade Alex en bra dag och vinkade av honom vid skolbussen en stund senare.
"Lycka till, brorsan!" ropade Maxine, hans jämnåriga (foster)syster. "Du kommer att rocka det där provet!"
Alex gav henne en slängkyss.
"Tack, Maxie! Och du kommer att rocka ditt prov!"
Maxine skulle inte till skolan idag, utan till sjukhuset för några provtagningar på Onkologi-avdelningen.
Nu skrattade hon.
"Ja, så klart, vi är ju bästast, vi två!"
När Alex och hans klasskamrater kom in i klassrummet ett par minuter i nio fick de en sällsynt överraskning.
Deras lärare, Miss Barclay, sa att det skulle bli ett muntligt prov istället och den som kunde svaret fick räcka upp handen och svara.
"Yesss!" utbrast Alex, ivrigt triumferande. "Det blev en bra födelsedagspresent för mig ändå!"
Alex kompisar skrattade. Det gjorde läraren också.
"Grattis på födelsedagen, Alex." log hon.
Och Alex bästa kompis Holly gav honom en lång kram och en kyss på kinden.
"Grattis, min lilla sötnos!" sa hon glatt och kärleksfullt. "Hur känns det att bli 17 då?"
Alex skrattade till.
"Tack! Det känns bra. 17 är väl ingen jätteskillnad från 16, men det känns som hela den här dagen blir bra."
Holly skrattade mjukt och rufsade honom i håret.
"Det låter ju bra."
Miss Barclay såg leende ut över klassen.
"Innan vi börjar med provet tänkte jag att vi kan sjunga för vår födelsedags-pojke."
Alex skruvade generad på sig på sin stol.
"Nej, vi kan göra provet istället..."
Men klassen bara skrattade och så började de sjunga Happy Birthday för Alex.
Överraskande
Sun City, California
Måndag, 4 Oktober 2010
🎶 "Happy birthday to you.
Happy birthday to you.
Happy birthday dear Alex..." 🎶
Alex Spencer-Clarke satte sig sömnigt upp i sängen och log mot sin sjungande familj som hade smugit in i hans rum med frukostbricka och paket.
Som alltid blev Alex lite överväldigad och generad när han blev firad, men en födelsedagssång var helt klart bättre än en enträgen väckarklocka.
Och glad blev han förstås, för alla presenter och all kärlek hans familj visade.
Han öppnade ett par paket nu på morgonen, de innehöll kläder som han hade önskat sig: jeans och en cool T-shirt.
Men resten av paketen ville Alex spara till efter skolan.
"Jag vill inte stressa med paketöppningen." förklarade han.
När Alex ätit upp sin födelsedagsfrukost tog han en dusch och så klädde han på sig, de nya kläderna.
Sedan kramade han mamma Jo och pappa Martin och alla (foster)syskonen och tackade för uppvaktningen.
Nu var han redo för skolan.
"Vad ska ni göra idag då?" frågade pappa Martin.
”Ett tråkigt prov… inte en jätteskojig födelsedagspresent precis…” suckade Alex.
Joanne log mot honom
"Nej, det är det förvisso inte." instämde hon och strök pojken över håret. "Men det kommer att gå bra, hjärtat. Du har ju stenkoll."
Alex log brett.
"Mmmm... vi får hoppas det."
Familjen önskade Alex en bra dag och vinkade av honom vid skolbussen en stund senare.
"Lycka till, brorsan!" ropade Maxine, hans jämnåriga (foster)syster. "Du kommer att rocka det där provet!"
Alex gav henne en slängkyss.
"Tack, Maxie! Och du kommer att rocka ditt prov!"
Maxine skulle inte till skolan idag, utan till sjukhuset för några provtagningar på Onkologi-avdelningen.
Nu skrattade hon.
"Ja, så klart, vi är ju bästast, vi två!"
🚌
När Alex och hans klasskamrater kom in i klassrummet ett par minuter i nio fick de en sällsynt överraskning.
Deras lärare, Miss Barclay, sa att det skulle bli ett muntligt prov istället och den som kunde svaret fick räcka upp handen och svara.
"Yesss!" utbrast Alex, ivrigt triumferande. "Det blev en bra födelsedagspresent för mig ändå!"
Alex kompisar skrattade. Det gjorde läraren också.
"Grattis på födelsedagen, Alex." log hon.
Och Alex bästa kompis Holly gav honom en lång kram och en kyss på kinden.
"Grattis, min lilla sötnos!" sa hon glatt och kärleksfullt. "Hur känns det att bli 17 då?"
Alex skrattade till.
"Tack! Det känns bra. 17 är väl ingen jätteskillnad från 16, men det känns som hela den här dagen blir bra."
Holly skrattade mjukt och rufsade honom i håret.
"Det låter ju bra."
Miss Barclay såg leende ut över klassen.
"Innan vi börjar med provet tänkte jag att vi kan sjunga för vår födelsedags-pojke."
Alex skruvade generad på sig på sin stol.
"Nej, vi kan göra provet istället..."
Men klassen bara skrattade och så började de sjunga Happy Birthday för Alex.
onsdag, oktober 03, 2018
Skrivpuff - 3 Oktober 2018
Skriv en text där följande ord helst ska vara med:
ångerfull
lycklig
Paradise High School
Paradise California.
Hösten 2010
"Är du aldrig ångerfull, för det som hände med Hazel?"
Camille Gardner såg, med nästan manande blick, på sin barndomsvän och klasskamrat Saundra Meeks.
Saundra höjde frågande på ögonbrynen.
"Varför skulle jag vara det. Vi har aldrig gjort henne nåt."
Camille suckade.
Jo, det var ju det vi gjorde. Och det var därför Hazel försvann, tänkte hon.
"Hazel var mobbad ju." påpekade Camille. "Och folk säger att hon tog livet av sig - på grund av sånt som vi i skolan gjorde."
Gråten stockade sig i Camilles hals när hon tänkte på klasskamraten som försvann för 7 år sedan.
Hazel Beatrix Jones.
En älvlik, rödhårig 11-åring med porslinsdocka-blekt ansikte och fräknar.
En söt, snäll, fantasifull och glad tjej.
Hazel och Camille hade varit bästisar sedan de var fyra år och de lekte varje dag.
Flickorna hade varit lyckliga och obekymrade.
Men i slutet av femte klass förändrades allt, när Saundra kom till klassen.
Saundra tog beslag på Camille och ville att den nyfunna vännen skulle bli som hon. Hazel hamnade mer och mer utanför.
Saundra fick med sig fler tjejer i klassen och de bildade ett litet gäng av tjejer som började mobba Hazel.
De retade henne för hennes namn och för att hon var rödhårig. Och för att hon började umgås med en av pojkarna i klassen, en tanig liten kille som var ett par månader yngre.
Camille tyckte egentligen att den där killen var väldigt söt och snäll, men det vågade hon inte säga, då skulle hon också bli hackkyckling.
Med tiden blev allt värre och Hazel blev alltmer tillbakadragen och ängslig.
I sjätte klass var det som värst. Och så en höstdag 2003, strax innan Thanksgiving-helgen, försvann Hazel. Spårlöst.
Hon lämnade efter sig en handskriven lapp till sina klasskamrater.
Den hade legat på Hazels bänk i klassrummet.
Camille undrade vem som hade den där lappen nu?
ångerfull
lycklig
Paradise High School
Paradise California.
Hösten 2010
"Är du aldrig ångerfull, för det som hände med Hazel?"
Camille Gardner såg, med nästan manande blick, på sin barndomsvän och klasskamrat Saundra Meeks.
Saundra höjde frågande på ögonbrynen.
"Varför skulle jag vara det. Vi har aldrig gjort henne nåt."
Camille suckade.
Jo, det var ju det vi gjorde. Och det var därför Hazel försvann, tänkte hon.
"Hazel var mobbad ju." påpekade Camille. "Och folk säger att hon tog livet av sig - på grund av sånt som vi i skolan gjorde."
Gråten stockade sig i Camilles hals när hon tänkte på klasskamraten som försvann för 7 år sedan.
Hazel Beatrix Jones.
En älvlik, rödhårig 11-åring med porslinsdocka-blekt ansikte och fräknar.
En söt, snäll, fantasifull och glad tjej.
Hazel och Camille hade varit bästisar sedan de var fyra år och de lekte varje dag.
Flickorna hade varit lyckliga och obekymrade.
Men i slutet av femte klass förändrades allt, när Saundra kom till klassen.
Saundra tog beslag på Camille och ville att den nyfunna vännen skulle bli som hon. Hazel hamnade mer och mer utanför.
Saundra fick med sig fler tjejer i klassen och de bildade ett litet gäng av tjejer som började mobba Hazel.
De retade henne för hennes namn och för att hon var rödhårig. Och för att hon började umgås med en av pojkarna i klassen, en tanig liten kille som var ett par månader yngre.
Camille tyckte egentligen att den där killen var väldigt söt och snäll, men det vågade hon inte säga, då skulle hon också bli hackkyckling.
Med tiden blev allt värre och Hazel blev alltmer tillbakadragen och ängslig.
I sjätte klass var det som värst. Och så en höstdag 2003, strax innan Thanksgiving-helgen, försvann Hazel. Spårlöst.
Hon lämnade efter sig en handskriven lapp till sina klasskamrater.
Den hade legat på Hazels bänk i klassrummet.
Jag orkar inte mer.
Det är för svårt att vara jag.
Alla kommer att fråga varför.
Men i någras hjärtan finns nog svaret.
P.S.
Kära D, jag glömmer dig aldrig!
Solskenet i mitt liv.
Min diamant.
För alltid i mitt ❤️
Hazel Beatrix Jones
Det är för svårt att vara jag.
Alla kommer att fråga varför.
Men i någras hjärtan finns nog svaret.
P.S.
Kära D, jag glömmer dig aldrig!
Solskenet i mitt liv.
Min diamant.
För alltid i mitt ❤️
Hazel Beatrix Jones
Camille undrade vem som hade den där lappen nu?
Hazels föräldrar kanske.
Eller diamanten i Hazels liv.
Camille vände på huvudet och fick syn på klasskamraten Denny Jackson som gick mot trottoaren vid skolgårdens utkant.
Denny var diamanten, pojken som Hazel hade funnit en själsfrände i.
Han var fortfarande tanig och såg mycket yngre ut än 18 år, snarare som en outvecklad 14-åring. Detta var något han blev retad för ibland av en del killar i skolan.
Men Camille tyckte att Denny var också väldigt söt och charmig fortfarande och den fina killens hjärta ömmade för folk som inte hade det så lätt i livet.
Nu såg Camille och Saundra hur Denny kramade en kvinna i 50-årsåldern och sedan hur han klev in i hennes bil.
"Var inte det där Hazels mamma?" sa Saundra. "Vad ska Denny göra med henne?"
Camille ryckte på axlarna.
"Ingen aning. Prata om Hazel kanske? Det är ju årsdagen för hennes försvinnande snart."
Saundra fnissade plötsligt till.
"Eller så är Mrs. Jones en 'cougar' - och nu ska hon förföra lille Denny...!"
Hon skrattade vulgärt.
Camille såg på henne med avsmak.
"Var inte så okänslig och vulgär."
Saundra svarade med en missnöjd min.
"Jag skämtade ju bara." muttrade hon.
Precis så sa hon alltid när Hazel mobbades... tänkte Camille.
11-åriga mobbaren Saundras ord började nu ringa i hennes öron.
"Jag skämtade ju bara...! Hazel kan ju inte bli kränkt av ett litet skämt..."
"Men Denny är ju en liten tönt, så varför ska jag inte säga det...?"
"Hazel är en mes - och hur kan hon tro att hon passar att vara kompis med oss...?!"
"Denny har säkert liten snopp. Oh, jag vet! Hazel och Camille, ni är ju kära i honom, ni kan kolla om han har det!"
"Visst..." muttrade Camille nu. "Du skämtade bara."
Men ibland går så kallade skämt för långt.
Camille vände på huvudet och fick syn på klasskamraten Denny Jackson som gick mot trottoaren vid skolgårdens utkant.
Denny var diamanten, pojken som Hazel hade funnit en själsfrände i.
Han var fortfarande tanig och såg mycket yngre ut än 18 år, snarare som en outvecklad 14-åring. Detta var något han blev retad för ibland av en del killar i skolan.
Men Camille tyckte att Denny var också väldigt söt och charmig fortfarande och den fina killens hjärta ömmade för folk som inte hade det så lätt i livet.
Nu såg Camille och Saundra hur Denny kramade en kvinna i 50-årsåldern och sedan hur han klev in i hennes bil.
"Var inte det där Hazels mamma?" sa Saundra. "Vad ska Denny göra med henne?"
Camille ryckte på axlarna.
"Ingen aning. Prata om Hazel kanske? Det är ju årsdagen för hennes försvinnande snart."
Saundra fnissade plötsligt till.
"Eller så är Mrs. Jones en 'cougar' - och nu ska hon förföra lille Denny...!"
Hon skrattade vulgärt.
Camille såg på henne med avsmak.
"Var inte så okänslig och vulgär."
Saundra svarade med en missnöjd min.
"Jag skämtade ju bara." muttrade hon.
Precis så sa hon alltid när Hazel mobbades... tänkte Camille.
11-åriga mobbaren Saundras ord började nu ringa i hennes öron.
"Jag skämtade ju bara...! Hazel kan ju inte bli kränkt av ett litet skämt..."
"Men Denny är ju en liten tönt, så varför ska jag inte säga det...?"
"Hazel är en mes - och hur kan hon tro att hon passar att vara kompis med oss...?!"
"Denny har säkert liten snopp. Oh, jag vet! Hazel och Camille, ni är ju kära i honom, ni kan kolla om han har det!"
"Visst..." muttrade Camille nu. "Du skämtade bara."
Men ibland går så kallade skämt för långt.
tisdag, oktober 02, 2018
Skrivpuff - 2 Oktober 2018
Skriv en text där följande ord helst ska vara med:
krokig
karriär
stoppa
början
Hans väg i livet hade alltid varit krokig. Tillvaron hade på inget vis varit direkt olyckligt, men ett aningens ostrukturerat och rastlöst liv hade han ändå haft.
Karriären då? Tja, den var väl något... tvivelaktig.
Till en början ville han helst leva på sin egen konst, det var en stor dröm. Men drömkarriären hade inte blivit som han önskat. Av någon anledning sålde inte hans tavlor.
Så kom den där dagen då han fick ett så frestande erbjudande att han nästan dreglade av iver att få pröva nya vingar.
Jo, det var en ljusskygg bransch han nu öppnade en dörr till... Men lusten till en fet plånbok gick inte att stoppa.
25 år senare var Vanström en framgångsrik man - och ganska förmögen.
Men karriären hade sina risker, nu hade han fått nys om att Lagens Väktare sökte med ljus och lykta efter honom och hans konst.
Det var dags att sjappa nu. Den stora resväskan stod packad i hallen och biljetter var beställda.
I morgon bitti var flygets avgång. Inom kort skulle han kunna njuta i ett paradis, utan att vara rädd för att snuten skulle sticka in sin fula tryne i hans hem.
Det svåra var att ta farväl av pojken. Den lille knatten som han tagit hand om sedan hans morsa bara stack en morgon, utan någon förklaring.
Nu satt pojken vid köksbordet och ritade.
"Vad fint du ritar."
7-åringen tittade upp och log blygt.
"Tack. Jag ritar dom där smältade klockorna."
Bilden var bra. Mycket bra.
Nyss 7 år fyllda och redan en liten konstnär. Jag har lärt upp honom bra.
"Du gillar också Dalí." sa pojken och orden fick Vanström att rycka till.
"Va...?"
Pojken höll upp teckningen.
"Fröken i skolan visade oss bilder på gamla tavlor. Den med klockorna som smälter är av han Dalí. Han hade skojsig mustach."
Pojken fnissade. Sedan såg han nyfiket på Vanström.
"Kände du Dalí? Lärde han dig att måla smältiga klockor - som du lärde mig...?"
Vanström var nu alldeles torr i munnen.
Varför var ungen så smart...?! Hur mycket hajade han...?
Nu blev Vanström stressad.
"Tony, gå och ta på dig dina skor nu, och hämta din ryggsäck. Vi måste åka till Havregatan nu."
Pojken såg med stora ögon på honom.
"Men vi skulle ju gå på McDonald's - och äta farväl-middag." sa han med besvikelse i rösten.
Vanström strök honom tafatt över det ljusbruna håret.
"Det får bli en annan dag. Familjen som du ska bo hos väntar ju på dig!"
Pojken knycklade ihop sin teckning, gled ner från stolen och lämnade köket.
En stund senare uppenbarade sig hans magra lilla gestalt ute i hallen.
Pojken höll en ryggsäck i ena handen och ett gosedjur i den andra.
"Okej, då åker vi väl till Havregrynsgatan då." suckade han.
Vanström skrattade och kramade om pojken.
"Du kommer att få det sååå bra hos dina nya fosterföräldrar!"
krokig
karriär
stoppa
början
Hans väg i livet hade alltid varit krokig. Tillvaron hade på inget vis varit direkt olyckligt, men ett aningens ostrukturerat och rastlöst liv hade han ändå haft.
Karriären då? Tja, den var väl något... tvivelaktig.
Till en början ville han helst leva på sin egen konst, det var en stor dröm. Men drömkarriären hade inte blivit som han önskat. Av någon anledning sålde inte hans tavlor.
Så kom den där dagen då han fick ett så frestande erbjudande att han nästan dreglade av iver att få pröva nya vingar.
Jo, det var en ljusskygg bransch han nu öppnade en dörr till... Men lusten till en fet plånbok gick inte att stoppa.
25 år senare var Vanström en framgångsrik man - och ganska förmögen.
Men karriären hade sina risker, nu hade han fått nys om att Lagens Väktare sökte med ljus och lykta efter honom och hans konst.
Det var dags att sjappa nu. Den stora resväskan stod packad i hallen och biljetter var beställda.
I morgon bitti var flygets avgång. Inom kort skulle han kunna njuta i ett paradis, utan att vara rädd för att snuten skulle sticka in sin fula tryne i hans hem.
Det svåra var att ta farväl av pojken. Den lille knatten som han tagit hand om sedan hans morsa bara stack en morgon, utan någon förklaring.
Nu satt pojken vid köksbordet och ritade.
"Vad fint du ritar."
7-åringen tittade upp och log blygt.
"Tack. Jag ritar dom där smältade klockorna."
Bilden var bra. Mycket bra.
Nyss 7 år fyllda och redan en liten konstnär. Jag har lärt upp honom bra.
"Du gillar också Dalí." sa pojken och orden fick Vanström att rycka till.
"Va...?"
Pojken höll upp teckningen.
"Fröken i skolan visade oss bilder på gamla tavlor. Den med klockorna som smälter är av han Dalí. Han hade skojsig mustach."
Pojken fnissade. Sedan såg han nyfiket på Vanström.
"Kände du Dalí? Lärde han dig att måla smältiga klockor - som du lärde mig...?"
Vanström var nu alldeles torr i munnen.
Varför var ungen så smart...?! Hur mycket hajade han...?
Nu blev Vanström stressad.
"Tony, gå och ta på dig dina skor nu, och hämta din ryggsäck. Vi måste åka till Havregatan nu."
Pojken såg med stora ögon på honom.
"Men vi skulle ju gå på McDonald's - och äta farväl-middag." sa han med besvikelse i rösten.
Vanström strök honom tafatt över det ljusbruna håret.
"Det får bli en annan dag. Familjen som du ska bo hos väntar ju på dig!"
Pojken knycklade ihop sin teckning, gled ner från stolen och lämnade köket.
En stund senare uppenbarade sig hans magra lilla gestalt ute i hallen.
Pojken höll en ryggsäck i ena handen och ett gosedjur i den andra.
"Okej, då åker vi väl till Havregrynsgatan då." suckade han.
Vanström skrattade och kramade om pojken.
"Du kommer att få det sååå bra hos dina nya fosterföräldrar!"
🎨🖌🖼
tisdag, februari 06, 2018
Skrivpuff - 6 februari 2018
*
Mörkret
Mörkret
Camp Orion. Sommaren 2006
Denny vill helst inte lämna lägereldens mysiga och trygga värme för att gå in i den mörka, kusliga skogen nu denna sena kväll. Men han måste verkligen kissa, så han har inget val.
Det finns en buske bara ett par steg bort från lägerelden, men Denny vill inte göra sina behov så nära de andra. Särskilt inte nu, när tjejerna är med. Pinsamt ju. Och kanske inte så trevligt heller att pinka nära de andra - även om de inte lär se honom om han går bakom busken.
Han kastar ännu en blick på skogen. Suckar och reser sig.
"Vad ska du göra...?" undrar kompisen Scott.
"En grej bara." mumlar Denny och börjar gå mot skogen.
Just när han når skogsbrynet hör han Hank ropa:
"Akta dig för ormarna bara, lillkillen! Dom är nog hungriga så här dags!"
De andra äldre killarna skrattar högt.
Denny stelnar till. Han hatar ormar!
"Oroa dig inte, sötis!" hörs Desis trygga stämma. "Det finns inga ormar här!"
Eftersom Denny litar mycket mer på Desi än på de de stora killarna skyndar han sig iväg, in i mörka skogen.
Ja, det känns läskigt... men han är så jäklarns kissnödig nu att han skulle hinna kissa på sig innan han skulle vara framme vid busken nära brasan.
Han hittar ett lämplig träd att kissa vid och tömmer blåsan. Det känns bra att inte vara nödig mer. Nu kan han slappna av och gå tillbaka till de andra.
Men åt vilket håll ska han gå...?
Denny snor förvirrat runt och svär över att han kan lyckats gå vilse. Så långt har han väl inte gått...?
Jo, tydligen, för lokalsinnet är som bortblåst.
Mörkret omsluter honom och skogens ljud får honom att rysa.
Toppen, nu håller han på att bli rädd också...
Han suckar och himlar med ögonen åt sig själv.
13 ½ år och skraj för mörker...
"Denny Jackson, du är patetisk..." muttrar han för sig själv.
Plötsligt hörs ett högt kalla kårar längs ryggraden-läskigt läte. Som en ugglas hoande, fast underligt och onaturligt. Ljudet får Denny att hoppa till.
Han skrattar till, åt sig själv.
"Jag är inte rädd." säger han och försöker låta så tuff som möjligt, trots att rösten darrar och skvallrar om något annat.
Då knäcks en torr gren någonstans och sedan hörs hoandet igen. Ljudet har kommit närmare.
Och så känner Denny att någonting tar tag om honom, som en monsterkram.
Han skriker till och börjar fäkta med armarna för att komma loss.
Då hör han skratt...!
Det är Johnny, Hank och Scott som har kommit fram till hans träd. De vrålar av skratt.
"Blev du rädd, lillkillen...?" flinar Johnny. "Hann du pinka klart, eller har du gjort i byxorna nu...?"
"Trodde du att det farliga skogs-monstret höll på att ta dig...?" skrockade Hank.
Denny skäms för att han har blivit så rädd. Och det - plus de stora killarnas retsamma skratt och ord - gör honom arg.
"Håll truten!" fräser han och försöker ta sig ur Hanks grepp.
"Släpp honom!"
Desi...? tänker Denny.
Denny tittar upp och får mycket riktigt syn på Desi och Mae. Och efter tjejerna kommer hans bästa kompis Alex springande.
Lättnaden av att se dem är så stor att Denny nästan svimmar av lycka. Han sliter sig loss och springer fram till dem.
"Jag hamnade lite vilse..." flämtar han.
"Lätt hänt i dom här skogarna." ler Mae och rufsar honom i håret.
Nu vill Denny bara gå tillbaka till lägerelden och den sköna värmen och grilla korv.
Men först måste han tvätta händerna efter sitt "toalettbesök".
Som om hon läst hans tankar sträcker Mae fram en liten flaska med handdesinfektions-gel.
"Tack!" ler Denny.
Han sträcker ut handen för att ta emot flaskan, men så kommer han på en sak.
"Eh... jag ska nog inte ta i nåt nu..." mumlar han menande och ler blygt.
Mae skrattar snällt och trycker ut lite handgel i hans händer.
Denny rengör noga händerna. Det känns bra att vara ren.
Desi lägger armen om hans midja och drar honom intill sig.
"Varför gick du så här långt in i skogen...?" frågar hon.
"Vet inte..." svara Denny. "Dum i huvudet kanske..."
"Äsch, " säger Scott. "han är lite för blyg för att pinka en meter bort från er bara. Därför sticker han in i monsterskogen..."
Scott ler brett och dunkar Denny broderligt i ryggen.
"Jag är inte blyg!" protesterar Denny och känner hur det hettat till i kinderna igen. "Jag ville bara krama ugglorna god natt fattar ni väl?"
Nu ler han brett mot de andra.
Desi skrattar ömt och kramar om lillkillen.
"Åh, du är så söt!" säger hon kärleksfullt och börjar kittla honom.
Denny piper av skratt och vrider generat på sig.
"Akta så han inte kissar på sig!" hojtar Hank och börjar gapskratta igen. "Han kan göra det om du kittlar honom mycket."
Desi säger åt Hank att sluta retas. Sedan slutar hon kittla Denny och ger honom en kram istället.
"Ska vi gå tillbaka nu - och grilla lite?"
Denny ler och nickar glatt.
"Ja, och berätta spökhistorier!" säger han ivrigt och hans ögon glittrar.
Desi ler och ger honom en kram till. Alex får också en kram.
Båda pojkarna ler blygt och deras öron blir lite röda.
"Tur att det är mörkt här i skogen." säger Alex lågt till sin bästa kompis. "Då syns inte dom här..."
Han känner på sina öron.
"Tror ni ja...!" fnissar Scott. "Era öron blir ju fan radioaktiva när ni blir generade...!"
Alex och Denny jagar honom hela vägen tillbaka till lägerelden.
 |
| Caption - © Pixabay |
🦉 🌙
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)