Holly ♥ Alex - del 86

*
Holly

Vi gick ner på undervåningen och hängde in Alex blöta kläder i torkskåpet i vår tvättstuga (skönt att ha en egen tvättstuga hemma). Sedan gick vi ut i köket och gjorde varm choklad och Cinnamon Toast (lätt rostat bröd med en blandning av kanel och socker).
"Vet Jo och Martin att du är här?" frågade jag en stund senare när vi satt i soffan framför TV:n och åt.
Alex som precis hade tagit en tugga av sin smörgås nickade bara.
"Är det säkert?" frågade jag.
Alex log och nickade igen, ivrigare nu, och vi skrattade åt att han inte kunde svara för att han hade mat i munnen.

Han svalde tuggan.
"Jo och Martin vet att jag är här - det är helt, hundra procent, säkert."
Jag log.
"Bra." sa jag och strök bort lite socker från hans läppar.
Alex log tillbaka.

Jag hoppade till när en hög åskknall skrällde. Alex satte säg ännu närmare mig och höll om mig.
"Ingen fara." sa han mjukt. "Den är inte så nära."
Jag drog sötnosen intill mig och höll honom så länge. Alex fick mig att känna mig lugnare.

Vi åt våra smörgåsar och drack choklad. Ute hörde vi blåsten och regnet härja.
"Det är ganska mysigt att sitta så här, bara du och jag." sa jag.
Alex log och nickade.
"Tycker jag också."
Jag drog fingrarna genom hans hår och killade honom i nacken. Hans porlande skratt spred en varm glädje inom mig.

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Holly ♥ Alex - del 85

*
Holly

Alex tog upp boken som jag hade läst och studerade omslaget.
”Hmmm… Hoily, du ska inte läsa såna här läskiga saker - du blir ju bara skraj.” flinade han.
”Det blir jag inte alls,” ljög jag.
”Jag hörde ju hur du skrek när jag kom.” sa Alex retsamt.
”Hmmm... jag blev väl rädd för dig.” skrattade jag.
Alex tog tag i min midja och började kittla mig.
Jag är som tur är inte så kittlig där, men jag höll ändå i hans händer så att han inte skulle kunna kittla mig mer.
Alex log.
”Du kan släppa, jag ska inte kittla dig.” sa han.
”Lovar du?” frågade jag.
”Jag lovar.” svarade Alex.
Jag släppte hans händer. Väntade på en ny kittlingsattack, men Alex kittlade mig inte igen. Istället lade han bara armarna om mig.

Jag kramade om honom och drog honom intill sig.
"Är du trött?" frågade jag.
Alex skakade på huvudet.
"Inte så värst."
"Ska vi gå ner i köket och göra nåt att äta då?" föreslog jag.
Alex nickade.
"Mmmm... fast jag skulle behöva nåt att ta på mig."
Han rodnade när jag såg på honom där han satt på min sängkant i bara kalsongerna.

Jag log.
"Jag har nog faktiskt kläder här som är dina." sa jag fundersamt och öppnade min garderob.
Mycket riktigt, där på en hylla låg hans blå mjukisbyxor och en luvtröja.
Jag gav Alex kläderna och han klädde snabbt på sig.
Han log och såg så söt ut att jag bara var tvungen att krama honom.

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Holly ♥ Alex - del 84

*
Holly

Det var fredag kväll. Stormen tjöt och regnet smattrade hårt mot fönsterbläcket.
Jag var ensam hemma den här helgen och nu låg jag i min säng och läste en skräckroman. Inte så smart kanske, för jag började faktiskt känna mig lite uppskrämd av den läskiga boken nu... och när det plötsligt knackade på fönsterrutan skrek jag högt.
Vem sjutton hade klättrat upp hit...?
Jag såg bort mot fönstret. Där ute på det lilla taket stod Alex.
Lättad över att det var min bäste vän, och ingen galen massmördare, gick jag och öppnade fönstret.

”Hej!” sa Alex glatt.
”Hej min älskling! Vad gör du här?” frågade jag.
”Hade vägarna förbi.” svarade Alex och klättrade in i mitt rum.
”Men vännen, du är ju genomblöt! Ta av dig kläderna, så du inte får lung-inflammation.”
Alex drog av sig sina sneakers.
”Ensam hemma?”
Jag nickade.
”Hela helgen.”
”Bra att jag kom då, så får du lite sällskap.” sa Alex.
”Jättebra, för jag har saknat dig.” log jag och kysste honom på munnen.

Alex huttrade till. Inte så konstigt, han var ju genomblöt av vårregnet som öste ner där ute.
”Du skulle behöva en varm dusch, Alex.”
”Äh, det behövs inte. Du får värma mig i stället.” log Alex.
Han satte sig på min säng och drog av sig jeansen.
Jag hjälpte honom att dra av de båda tröjorna. Sedan hämtade jag en handduk från badrummet och började torka hans våta hår.
Jag fnissade när hon såg att Alex rodnade lite. Hans blyghet är så charmig och gullig.

“Vad ler du åt?” frågade Alex.
“Inget.” sa jag..
Alex lade huvudet på sned och såg forskande på mig.
“Vad…?” envisades han.
“Nej inget," sa jag. "du är så söt bara - det är därför jag ler.”
“Äh lägg av...” sa Alex blygt och flinade mot mig.
Jag log och pussade honom på näsan.

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Selena & rosen - del 2

*
”Vad är det?” sa Aidan skrattande. ”Trodde du att männen i vita rockar skulle komma och hämta dig eller.”
Selena skrattade också.
”Mmmm… precis, en förstaklass-biljett till isoleringscell och tvångströja.” sa hon.
Sedan grävde hon in fingrarna i Aidans midja och skrockade glatt när han försökte skruva sig ur hennes grepp.
När han äntligen lyckades frigöra sig från Selenas kittlingsattack gick han och satte sig på trappan igen.

Selena slog sig ner intill honom, lade rosen i knät och tittade på den.
”Jag förstår inte…” sa hon. ”Den var ju helt… död. Och nu…”
Aidan log och ryckte på axlarna.
”Du är väl magisk eller nåt.” sa han och pussade Selena på kinden.
Selena smakade på ordet.
Magisk.
Kunde det verkligen vara så?

Selena & rosen - del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

Rosen Selena höll i handen liknade inget hon sett förut.
Det såg ut som en sagoros, grandios, vacker och rosa. Märkligt… för när de kom till den här trädgården vid den gamla övergivna herrgården för en stund sedan låg rosen på marken, ensam och vissnad. Men så fort Selena plockat upp blomman blev den frodig och levande igen.
Plötsligt gnistrade det till i rosen, som små diamanter som glittrar i solsken.
Selena gav ifrån sig ett litet skrik och släppte ner den glittrande blomman på gruset.

Hon hörde Aidan skratta roat åt henne.
”Typiskt tjejer att bli rädd för en liten insekt.”
Selena såg leende på honom där han satt på nedersta trappsteget på herrgårdens stentrappa.
”Du, det var faktiskt ingen insekt. Det var…”
Hon hejdade sig. Vad var det egentligen som hade skrämt henne? Hon kunde väl inte säga till de andra att rosen plötsligt hade börjat glittra. Tokigt. Riktigt tokigt.
Hon tog upp rosen igen och stirrade på den. De små glitterdiamanterna glimmade fortfarande.

”Underligt…” muttrade hon.
Aidan reste sig från trappan och kom fram till henne, lade en arm om hennes axlar.
”Vad är underligt?”
Selena visade rosen.
”Ser du något speciellt?”
”Hmmm…” sa Aidan fundersamt och studerade rosen.
Hans ögon blev stora av förvåning.
”Jäklar…!” utbrast han. ”Den glittrar ju…!”
”Du ser det också…?” frågade Selena.
Hon andades ut, började nästan gråta av lättnad.
Jag är inte galen.

Namnsdag 2 augusti 2012: Leonard

*

Grattis på namnsdagen Leonard!

Arachnophobia… del 3

*
”Förlåt mig Blue.” viskade Jessica.
Blue nickade.
”Du menade inget illa.” sa han.
Han drog sig generad ur hennes famn och såg på de andra patienterna.
Alla tittade på honom.
Blue suckade.
”Jag är ett sånt jävla freak…!” mumlade han.
Jessica höll hans ansikte mellan sina händer och såg honom djupt i ögonen.
”Det är du inte alls! Säg inte så!”
Hon drog in honom i en kram igen.

Efter mer än en halvtimme kände sig Blue lugnare och kunde sätta sig på sin stol igen.
”Vad kallas fobin du har nu igen?” frågade en tjej.
”Arachnophobia.” svarade Blue.
”Latin?”
Blue skakade på huvudet.
”Grekiska. Men nu pratar vi om nåt annat.” sa han besvärat.
Det kändes fortfarande som om något kröp innanför huden på honom.
De elaka spindel-hallucinationerna var tillbaka och det skulle bli svårt att bli av med dem.

Blue reste sig och gick mot dörren, ryckte i dörrhandtaget.
”Jag kan inte vara här mer.” kved han.
Psykiatern log.
”Du får gå när vi är klara här.” sa han. ”Vi har trettiofem minuter kvar.”
Blue stirrade på den döda spindeln som nu låg på linoleumgolvet. Den stirrade tillbaka.
Jag klarar inte det här… tänkte Blue.

”Det är din tur att prata nu Blue.” sa psykiatern. ”Har du nåt du vill säga?”
Blue nickade.
”Jag måste härifrån - nu.”

Arachnophobia… del 2

*
”Det är bara en fånig spindel.” sa en av patienterna.
Blue såg ändå skakad ut och han började hyperventilera.
”Är du rädd för spindlar Blue?” frågade Jessica.
”Näää, han älskar dom ser du väl.” skrockade någon.
Psykiatern lade en hand på Blues axel.
”Är du okej grabben? Vet du, ibland är det bra att utsätta sig för något man har fobi för, en del botas då.”
”Nej!” skrek Blue.
Tårar steg upp i hans ögon och han rusade bort från cirkeln av stolar mitt på golvet och gick fram till fönstret. Han stirrade ut på sommargrönskan och försökte tänka på något annat än spindlar, trots att det nu började krypa under huden på honom.

En av patienterna tog spindeln från Jessica och gick fram till Blue med den, lade den på fönsterbrädan.
”Hörde du inte vad doktorn sa, Blue?” sa han illvilligt. ”Det är bra att utsätta sig för något man har fobi för.”
”Nej! Ta bort den!” skrek Blue, helt panikslagen nu.
Han gled ner på golvet och där blev han sittande med armarna om huvudet. Han blundade för att slippa se allas blickar.

Jessica skyndade fram till fönstret. Hon sopade ner spindeln på golvet och borstade av händerna.
Sedan satte hon sig intill Blue och slog hon armarna om honom.
”Förlåt vännen. Jag tänkte inte på din fobi. Jag är dum i huvudet. Kan du förlåta mig?”
Blue lade armarna om hennes hals och Jessica hörde att han snyftade lite.
Hon strök honom över det rufsiga, halvlånga håret och höll honom länge i famnen.