*
Tack fina Anitha för inspirationen!
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)
Iowa. Sommaren 2011
Vågorna kluckade mot den tjärstinkande ekan och ljudet från slagen mot bryggan ekade över viken.
Nathan Brennan lade pustande ner hammaren. Det kanske inte hade varit så smart att välja en sådan här varm till att laga bryggan, men det måste göras.
Han torkade svetten ur pannan med skjortärmen och såg på sin brorsdotter som kom ut på bryggan. Hon var barfota, tygskorna bar hon i handen.
”Var försiktig så du inte trampar på något.” sa Nathan.
Esther log mjukt och nickade. På lätta fötter klev hon över bryggspikar och gamla trasiga brädor fulla med stickor.
Hon satte sig längst ut på bryggan och lät fötterna dingla över vattenytan på den lugna sjön. Solen fick hennes kopparröda hår att skimra som guld.
”Jag känner mig fri när jag är här nere vid vattnet.” mumlade hon.
Nathan gav upp sitt jobb med bryggan - han var ju ändå nästan klar - och gick bort till Esther och slog sig ner intill henne.
”En dag ska du få känna dig fri var du än är, Esther. Det lovar jag dig. Jag ska ta dig ifrån det här livet.”
Esther fick tårar i ögonen och slog armarna om sin farbrors hals.
”Du kan råka illa ut om du tar mig från stan.” sa Esther efter en stund. ”Far har ju domaren och allt det där på sin sida…”
Nathan suckade tungt.
”Det skiter jag i Esther. Din far och dom andra äger inte dig. Du är ingen barnunge längre och du förtjänar ett eget liv. Eller hur?”
Esther nickade bara.
”Jag ska fixa ny bil och lite andra grejer, men vi kan nog sticka till helgen.” sa Nathan. ”Hur låter det tycker du?”
Esther sken upp.
”Det låter toppen!”
Nathan kramade henne.
”Bra mitt hjärta. Och du, allt ska bli bra.”
Tack fina Anitha för inspirationen!
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)
Iowa. Sommaren 2011
Vågorna kluckade mot den tjärstinkande ekan och ljudet från slagen mot bryggan ekade över viken.
Nathan Brennan lade pustande ner hammaren. Det kanske inte hade varit så smart att välja en sådan här varm till att laga bryggan, men det måste göras.
Han torkade svetten ur pannan med skjortärmen och såg på sin brorsdotter som kom ut på bryggan. Hon var barfota, tygskorna bar hon i handen.
”Var försiktig så du inte trampar på något.” sa Nathan.
Esther log mjukt och nickade. På lätta fötter klev hon över bryggspikar och gamla trasiga brädor fulla med stickor.
Hon satte sig längst ut på bryggan och lät fötterna dingla över vattenytan på den lugna sjön. Solen fick hennes kopparröda hår att skimra som guld.
”Jag känner mig fri när jag är här nere vid vattnet.” mumlade hon.
Nathan gav upp sitt jobb med bryggan - han var ju ändå nästan klar - och gick bort till Esther och slog sig ner intill henne.
”En dag ska du få känna dig fri var du än är, Esther. Det lovar jag dig. Jag ska ta dig ifrån det här livet.”
Esther fick tårar i ögonen och slog armarna om sin farbrors hals.
”Du kan råka illa ut om du tar mig från stan.” sa Esther efter en stund. ”Far har ju domaren och allt det där på sin sida…”
Nathan suckade tungt.
”Det skiter jag i Esther. Din far och dom andra äger inte dig. Du är ingen barnunge längre och du förtjänar ett eget liv. Eller hur?”
Esther nickade bara.
”Jag ska fixa ny bil och lite andra grejer, men vi kan nog sticka till helgen.” sa Nathan. ”Hur låter det tycker du?”
Esther sken upp.
”Det låter toppen!”
Nathan kramade henne.
”Bra mitt hjärta. Och du, allt ska bli bra.”
