*
Alex: There's no way I would reveal that...! LOL
lördag, februari 18, 2012
tisdag, februari 14, 2012
Mockingbird
Sun City School, California
Hösten 2006
Fågeln som satt i utkanten av skolgården hade en skadad vinge och kunde därför inte flyga upp i sitt bo.
"Vi kanske kan lyfta upp den till boet." sa Alex. "Den kanske har små ungar där uppe som dör om dom inte får mat."
Maxine log mot sin fosterbror. Alex var alltid så snäll och omtänksam.
"Bra idé brorsan!"
Alex började fundera på om han kunde klättra upp i trädet med fågeln.
"Det borde gå..." sa han tankfullt.
"Äh skit i den där värdelösa saken." sa Philip Brower.
Alex bara blängde på klasskamraten.
"Den kommer ändå att dö." fortsatte Philip. "Vi borde förkorta lidandet.
"Vad pratar du om...?" undrade Maxine.
I nästa sekund skrek hon till när Philip tog upp en sten och började slå fågeln.
Alex skrek också till. I rent raseri kastade han sig fram mot Philip och knuffade undan honom.
"Sluta! Skulle du gilla om en stor idiot slog dig med en sten...?!"
"Kallar du mig idiot?!" fräste Philip.
"Ja, det gör jag!" sa Alex. "Om man misshandlar oskyldiga djur är man en idiot."
Pojkarna började slåss.
Philip höll fortfarande i stenen och nu slog han till Alex med den.
"Där fick du lilla skitunge!" sa Philip.
När Maxine inte lyckades få pojkarna att sluta bråka sjönk hon ner intill fågeln.
Hon snyftade hjärtskärande när hon såg att den var död.
Och när hon såg rännilen av blod i Alex panna grät hon ännu mer.
Skolklockan ringde och talade om att rasten var slut. Men 13-åringarna vid den döda fågeln brydde sig inte om det.
Philip sprang bort från skolgården och Maxine och Alex satt kvar, chockade och fyllda av ilska över det som hänt den stackars fågeln.
Under skuggan av trädet började de begrava fågeln i jorden.
Sedan stod barnen länge, med armarna om varandra, och såg på den lilla graven.
Maxine läste ett citat som hon kvällen innan läst i boken To Kill A Mockingbird.
Hösten 2006
Fågeln som satt i utkanten av skolgården hade en skadad vinge och kunde därför inte flyga upp i sitt bo.
"Vi kanske kan lyfta upp den till boet." sa Alex. "Den kanske har små ungar där uppe som dör om dom inte får mat."
Maxine log mot sin fosterbror. Alex var alltid så snäll och omtänksam.
"Bra idé brorsan!"
Alex började fundera på om han kunde klättra upp i trädet med fågeln.
"Det borde gå..." sa han tankfullt.
"Äh skit i den där värdelösa saken." sa Philip Brower.
Alex bara blängde på klasskamraten.
"Den kommer ändå att dö." fortsatte Philip. "Vi borde förkorta lidandet.
"Vad pratar du om...?" undrade Maxine.
I nästa sekund skrek hon till när Philip tog upp en sten och började slå fågeln.
Alex skrek också till. I rent raseri kastade han sig fram mot Philip och knuffade undan honom.
"Sluta! Skulle du gilla om en stor idiot slog dig med en sten...?!"
"Kallar du mig idiot?!" fräste Philip.
"Ja, det gör jag!" sa Alex. "Om man misshandlar oskyldiga djur är man en idiot."
Pojkarna började slåss.
Philip höll fortfarande i stenen och nu slog han till Alex med den.
"Där fick du lilla skitunge!" sa Philip.
När Maxine inte lyckades få pojkarna att sluta bråka sjönk hon ner intill fågeln.
Hon snyftade hjärtskärande när hon såg att den var död.
Och när hon såg rännilen av blod i Alex panna grät hon ännu mer.
Skolklockan ringde och talade om att rasten var slut. Men 13-åringarna vid den döda fågeln brydde sig inte om det.
Philip sprang bort från skolgården och Maxine och Alex satt kvar, chockade och fyllda av ilska över det som hänt den stackars fågeln.
Under skuggan av trädet började de begrava fågeln i jorden.
Sedan stod barnen länge, med armarna om varandra, och såg på den lilla graven.
Maxine läste ett citat som hon kvällen innan läst i boken To Kill A Mockingbird.
"Mockingbirds
don't do one thing but make music for us to enjoy.
They don't eat up people's gardens,
don't nest in corncribs,
they don't do one thing but sing their hearts out for us.
That's why it's a sin to kill a mockingbird."
onsdag, februari 01, 2012
fredag, januari 27, 2012
Ett Leni-minne: "Bacon"
*
Pappa Johan minns:
När Leni var 4 år såg vi ett gäng grisar vid en ladugård, en dam frågade:
”Lilla Leni, vet du vad det där är för djur?”
Leni svarade då:
”Bacon”
*
Pappa Johan minns:
När Leni var 4 år såg vi ett gäng grisar vid en ladugård, en dam frågade:
”Lilla Leni, vet du vad det där är för djur?”
Leni svarade då:
”Bacon”
*
Blue Creek - i lera
En modell av "min" lilla stad Blue Creek - gjord av lera våren 2010 :)*
 |
Shot with my Hipstamatic for iPhone
Lens: Jimmy
Flash: Cherry Shine
Film: Big Up
(Klicka på bilden om du vill se en större version)
Lens: Jimmy
Flash: Cherry Shine
Film: Big Up
(Klicka på bilden om du vill se en större version)
söndag, januari 22, 2012
Skrivpuff - 20 + 21 + 22 januari 2012 - del 4
*
Det gick lite lugnare till i Coral och Darlas klass.
Till skillnad från sin lillebror hade Coral haft tur med sina klasskamrater,
ingen där var översittare eller hotade att slåss med stekspadar.
Tvärtom var de allihop ett riktigt vänligt och sammansvetsat gäng som alltid höll ihop.
Nu hade klassen musik och körsång - ett av Corals favoritämnen. De övade inför skolavslutningen i juni.
"Det känns inte som det nånsin kommer bli sommar..." sa Darla. "Det är så kyligt ute fortfarande."
Coral nickade instämmande.
"Mmmm... vi får hoppas att vi får en varm och skön sommar."
"Fast inte för varm..." sa Darla. "En värmebölja vore inte kul..."
Tjejerna såg på varandra och fnissade.
"Vi blir visst aldrig nöjda!" skrattade Coral.
"Flickor, jag förstår att ni har mycket spännande att prata om," sa musikläraren vänligt. "men ni får faktiskt vänta till rasten."
Hon log mot Coral och Darla.
Tjejerna bad om ursäkt och så fortsatte lektionen.
När klassen sjöng låten Just Wanna Be With You från High School Musical 3 släppte alla loss ordentligt.
Det kändes som de övade för en Broadway-show och inte bara för en skolavslutning och de hade riktigt roligt.
Coral kände sig oerhört glad och upprymd. Hon älskade verkligen musik,
den kunde nästa hela henne när hon kände sig nere.
"Det här - musikaler - borde du hålla på med Coral!" sa klasskompisen Brian beundrande. "Du är så duktig på såna här framträdanden!"
Coral rodnade lite av berömmet.
Men hon kunde inte låta bli att le stort. Det här var en bra dag!
*
Det gick lite lugnare till i Coral och Darlas klass.
Till skillnad från sin lillebror hade Coral haft tur med sina klasskamrater,
ingen där var översittare eller hotade att slåss med stekspadar.
Tvärtom var de allihop ett riktigt vänligt och sammansvetsat gäng som alltid höll ihop.
Nu hade klassen musik och körsång - ett av Corals favoritämnen. De övade inför skolavslutningen i juni.
"Det känns inte som det nånsin kommer bli sommar..." sa Darla. "Det är så kyligt ute fortfarande."
Coral nickade instämmande.
"Mmmm... vi får hoppas att vi får en varm och skön sommar."
"Fast inte för varm..." sa Darla. "En värmebölja vore inte kul..."
Tjejerna såg på varandra och fnissade.
"Vi blir visst aldrig nöjda!" skrattade Coral.
"Flickor, jag förstår att ni har mycket spännande att prata om," sa musikläraren vänligt. "men ni får faktiskt vänta till rasten."
Hon log mot Coral och Darla.
Tjejerna bad om ursäkt och så fortsatte lektionen.
När klassen sjöng låten Just Wanna Be With You från High School Musical 3 släppte alla loss ordentligt.
Det kändes som de övade för en Broadway-show och inte bara för en skolavslutning och de hade riktigt roligt.
Coral kände sig oerhört glad och upprymd. Hon älskade verkligen musik,
den kunde nästa hela henne när hon kände sig nere.
"Det här - musikaler - borde du hålla på med Coral!" sa klasskompisen Brian beundrande. "Du är så duktig på såna här framträdanden!"
Coral rodnade lite av berömmet.
Men hon kunde inte låta bli att le stort. Det här var en bra dag!
You know how life can be
It changes overnight
it's sunny then raining
But it's all right
A friend like you
always makes it easy
I know that you get me
every time
Through every up,
through every down
You know I'll always be around
Through anything
you can count on me
It changes overnight
it's sunny then raining
But it's all right
A friend like you
always makes it easy
I know that you get me
every time
Through every up,
through every down
You know I'll always be around
Through anything
you can count on me
*
Skrivpuff - 20 + 21 + 22 januari 2012 - del 3
*
Brent blev först helt paff av Ashlees agerande. Han bara stirrade på henne
och vaknade inte riktigt till förrän Max frustade av skratt och sa:
"Du ville faktisk ha salt!"
Brent gav honom ett mordiskt ögonkast och spände sedan blicken i Ashlee.
"Jag ska döda dig, ditt lilla freak...!" morrade han.
"Gör det då." sa Ashlee coolt. "Men ibland får man vad man förtjänar."
Brent slet åt sig första bästa verktyg från diskbänken och gjorde sig redo att klippa till Ashlee med det.
"Jag ska ge dig vad du förtjänar skitunge!" varnade han.
Men så upptäckte han att det han fått tag på bara råkade vara en dum stekspade - av plast.
Han slängde argt ifrån sig den.
Ashlee skakade på huvudet åt honom och gick tillbaka till Shirley och Kyle.
"Det där kändes faktiskt rätt så skönt." sa hon belåtet.
Hennes vänner log.
"Fast nu har jag nog retat upp honom rejält..." sa Ashlee eftertänksamt.
Kyle nickade och såg ganska bekymrad ut.
En uppretad Brent kunde bli väldigt otrevlig, det hade både Kyle och Ashlee fått erfara flera gånger.
"Ibland är jag lite för impulsiv..." suckade Ashlee.
Kyle lade armen om sin bästis.
"Vi får hålla ihop hela tiden, flera av oss menar jag."
Shirley nickade instämmande.
"Ja, det måste vi göra. Vi får se till att Brent och hans polare inte kommer åt er nåt mer nu. Och förresten lär väl Brent bli avstängd från skolan snart om han fortsätter att trakassera er."
Ashlee log.
"Ja, det har du ju rätt i. Jag kanske ska provocera honom ännu mer!"
Shirley skrattade.
"Nja, det är nog bättre att du håller dig bort ifrån Brent." sa hon och kramade om sin Ashlee.
"Mmmm... det är nog säkrast." trodde Kyle.
Shirley kramade om honom också.
Brent blev först helt paff av Ashlees agerande. Han bara stirrade på henne
och vaknade inte riktigt till förrän Max frustade av skratt och sa:
"Du ville faktisk ha salt!"
Brent gav honom ett mordiskt ögonkast och spände sedan blicken i Ashlee.
"Jag ska döda dig, ditt lilla freak...!" morrade han.
"Gör det då." sa Ashlee coolt. "Men ibland får man vad man förtjänar."
Brent slet åt sig första bästa verktyg från diskbänken och gjorde sig redo att klippa till Ashlee med det.
"Jag ska ge dig vad du förtjänar skitunge!" varnade han.
Men så upptäckte han att det han fått tag på bara råkade vara en dum stekspade - av plast.
Han slängde argt ifrån sig den.
Ashlee skakade på huvudet åt honom och gick tillbaka till Shirley och Kyle.
"Det där kändes faktiskt rätt så skönt." sa hon belåtet.
Hennes vänner log.
"Fast nu har jag nog retat upp honom rejält..." sa Ashlee eftertänksamt.
Kyle nickade och såg ganska bekymrad ut.
En uppretad Brent kunde bli väldigt otrevlig, det hade både Kyle och Ashlee fått erfara flera gånger.
"Ibland är jag lite för impulsiv..." suckade Ashlee.
Kyle lade armen om sin bästis.
"Vi får hålla ihop hela tiden, flera av oss menar jag."
Shirley nickade instämmande.
"Ja, det måste vi göra. Vi får se till att Brent och hans polare inte kommer åt er nåt mer nu. Och förresten lär väl Brent bli avstängd från skolan snart om han fortsätter att trakassera er."
Ashlee log.
"Ja, det har du ju rätt i. Jag kanske ska provocera honom ännu mer!"
Shirley skrattade.
"Nja, det är nog bättre att du håller dig bort ifrån Brent." sa hon och kramade om sin Ashlee.
"Mmmm... det är nog säkrast." trodde Kyle.
Shirley kramade om honom också.
Skrivpuff - 20 + 21 + 22 januari 2012 - del 2
*
Senare på dagen hade Kyle och Ashlees klass hemkunskap.
De flesta i klassen stortrivdes på de lektionerna. Det var trevligt att en dag i veckan få laga sin egen lunch och sedan sitta i lugn och ro och äta den.
Brent verkade dock mer road av att retas med Kyle och Ashlee idag än att ägna sig åt det han skulle.
Läraren sade strängt åt honom att skulle få besöka rektorn om han inte lämnade sina klasskamrater i fred.
Då skärpte Brent till sig. Han insåg bittert att flera rektorsbesök på en vecka inte var bra för hans betyg.
Han började suckande och uttråkat att koka vatten till pasta.
"Hallå, jag behöver salt." sa han rätt ut i hemkunskaps-salen.
Han såg sig om för att se vem som hade saltet.
Paketet stod nära Ashlee.
"Hörru, tics-freaket, ge mig saltet."
Shirley lade armen om Ashlees axlar och viskade:
"Ignorera honom."
Ashlee nickade och försökte fokusera på att laga mat. Men det var inte lätt att ignorera Brent och alla skällsord som rann ur hans mun.
Dessutom blev Brents tonläge och ord hårdare och mer elaka för varje minut.
Ashlee började se alltmer ledsen och arg ut och när Brent såg det blev han desto mer elak.
Till slut stod inte Ashlee ut längre.
Hon slet åt sig paketet med salt och dundrade fram till Brent.
"Vill du ha salt?" sa hon.
Brent nickade sakta.
"Eh..." sa han dumt. "jag sa ju det. Hit med det."
"Okej," sa Ashlee med hetta i rösen. "här har du."
Hon hällde allt innehåll i salt-paketet i kastrullen som Brent kokade pasta i.
Sedan kastade hon det tomma paketet på honom.
Senare på dagen hade Kyle och Ashlees klass hemkunskap.
De flesta i klassen stortrivdes på de lektionerna. Det var trevligt att en dag i veckan få laga sin egen lunch och sedan sitta i lugn och ro och äta den.
Brent verkade dock mer road av att retas med Kyle och Ashlee idag än att ägna sig åt det han skulle.
Läraren sade strängt åt honom att skulle få besöka rektorn om han inte lämnade sina klasskamrater i fred.
Då skärpte Brent till sig. Han insåg bittert att flera rektorsbesök på en vecka inte var bra för hans betyg.
Han började suckande och uttråkat att koka vatten till pasta.
"Hallå, jag behöver salt." sa han rätt ut i hemkunskaps-salen.
Han såg sig om för att se vem som hade saltet.
Paketet stod nära Ashlee.
"Hörru, tics-freaket, ge mig saltet."
Shirley lade armen om Ashlees axlar och viskade:
"Ignorera honom."
Ashlee nickade och försökte fokusera på att laga mat. Men det var inte lätt att ignorera Brent och alla skällsord som rann ur hans mun.
Dessutom blev Brents tonläge och ord hårdare och mer elaka för varje minut.
Ashlee började se alltmer ledsen och arg ut och när Brent såg det blev han desto mer elak.
Till slut stod inte Ashlee ut längre.
Hon slet åt sig paketet med salt och dundrade fram till Brent.
"Vill du ha salt?" sa hon.
Brent nickade sakta.
"Eh..." sa han dumt. "jag sa ju det. Hit med det."
"Okej," sa Ashlee med hetta i rösen. "här har du."
Hon hällde allt innehåll i salt-paketet i kastrullen som Brent kokade pasta i.
Sedan kastade hon det tomma paketet på honom.
Skrivpuff - 20 + 21 + 22 januari 2012 - del 1
Skriv om en perfekt dag + om att hejda sig + om salt.
Blue Creek High School. Våren 2010
"Snälla Ashlee, kan du inte sluta upp med att knacka med pennan i bänken så där?" bad Julie Carver. "Det är en aning irriterande."
Julie lät inte sur eller elak, men Ashlee blängde ändå på henne.
"Jag kan inte hjälpa det." suckade hon.
"Nej, jag vet att du inte kan rå för dina tics och OCD..." sa Julie, med uppriktg vänlighet.
Julie kom inte alltid bra så bra överens med Ashlee, men hon började faktiskt tycka synd om sin klasskamrat. Ashlee verkade haft det så jobbigt den senaste tiden.
"Men kan du inte lägga ifrån dig pennan när du inte skriver med den då?" föreslog Julie.
Ashlee gav ifrån sig ännu en suck. Sedan höll hon sin blyertspenna med båda händerna och bröt av den på mitten. Bitarna släppte hon ner på golvet.
"Nöjd nu?" sa hon syrligt.
Julie himlade sig.
"Ash... du behöver faktiskt inte reagera så där." sa hon och fick en ny, lite sur, blick från Ashlee.
Kyle lade en ny penna framför Ashlee.
"Här, ta en av mina."
"Ja, det är bra Kyle..." stönade Brent. "ge lill-freaket en ny penna så hon kan börja irritera oss igen."
Nu var det Kyles tur att sucka. Han gav Brent en ilsken blick.
"Ashlee vaknar faktiskt inte upp på morgonen och tänker ut sätt att irritera dig på." fräste han.
Shirley kramade om honom och viskade mjukt:
"Kyle, lägg inte energi på att svara idioter."
Både Ashlee och Kyle log mot Shirley. Hon var alltid så snäll mot dem och det var skönt att ha kompisar på sin sida när folk var taskiga.
"Men det är så gulligt av dig att alltid beskydda Ashlee." tillade Shirley.
Kyle log blygt.
"Ja, Kyle är super-gullig!" sa Ashlee, glatt och hjärtligt. Och så pussade hon Kyle på kinden.
Shirley och Ashlee fnissade när Kyle rodnade.
Blue Creek High School. Våren 2010
"Snälla Ashlee, kan du inte sluta upp med att knacka med pennan i bänken så där?" bad Julie Carver. "Det är en aning irriterande."
Julie lät inte sur eller elak, men Ashlee blängde ändå på henne.
"Jag kan inte hjälpa det." suckade hon.
"Nej, jag vet att du inte kan rå för dina tics och OCD..." sa Julie, med uppriktg vänlighet.
Julie kom inte alltid bra så bra överens med Ashlee, men hon började faktiskt tycka synd om sin klasskamrat. Ashlee verkade haft det så jobbigt den senaste tiden.
"Men kan du inte lägga ifrån dig pennan när du inte skriver med den då?" föreslog Julie.
Ashlee gav ifrån sig ännu en suck. Sedan höll hon sin blyertspenna med båda händerna och bröt av den på mitten. Bitarna släppte hon ner på golvet.
"Nöjd nu?" sa hon syrligt.
Julie himlade sig.
"Ash... du behöver faktiskt inte reagera så där." sa hon och fick en ny, lite sur, blick från Ashlee.
Kyle lade en ny penna framför Ashlee.
"Här, ta en av mina."
"Ja, det är bra Kyle..." stönade Brent. "ge lill-freaket en ny penna så hon kan börja irritera oss igen."
Nu var det Kyles tur att sucka. Han gav Brent en ilsken blick.
"Ashlee vaknar faktiskt inte upp på morgonen och tänker ut sätt att irritera dig på." fräste han.
Shirley kramade om honom och viskade mjukt:
"Kyle, lägg inte energi på att svara idioter."
Både Ashlee och Kyle log mot Shirley. Hon var alltid så snäll mot dem och det var skönt att ha kompisar på sin sida när folk var taskiga.
"Men det är så gulligt av dig att alltid beskydda Ashlee." tillade Shirley.
Kyle log blygt.
"Ja, Kyle är super-gullig!" sa Ashlee, glatt och hjärtligt. Och så pussade hon Kyle på kinden.
Shirley och Ashlee fnissade när Kyle rodnade.
fredag, januari 20, 2012
torsdag, januari 19, 2012
Skrivpuff - 19 januari 2012 - del 2
*
Då gick Coach Hillman emellan.
"Nu räcker det!" röt läraren. "Brent, du ska sluta att mobba dina klasskamrater! Hur många gånger ska jag behöva säga det...? Grattis, du har vunnit en biljett till rektorsexpeditionen."
Några i klassen fnissade belåtet. Det var alltid skönt att se Coach platta till idiotiska översittare.
Brent gick svärande ut från gympasalen.
"Ni andra kan hämta en boll, så vi äntligen kan sätta igång med lektionen." sa Coach Hillman.
"Ska hela klassen hämta en enda boll...?" sa Ashlee.
Nu glittrade hennes ögon av busighet.
Kyle, Max och Chris skrattade. Och de fick med sig resten av klassen.
Coach Hillman suckade.
Men till slut började han också att skratta.
"Ungar..." sa han och skakade på huvudet. "Jag går väl och hämtar en boll då."
Ashlee nickade.
"Mmmm... det tycker jag ni gör rätt i."
Klassen exploderade av skratt igen.
Coach Hillman log.
"Det är skönt att se dig glad igen Ashlee, men är du kaxig en gång till får hela klassen springa tio varv runt skolan."
"Yeah right!" fnissade Ashlee.
Klassen visste att Coach Hillman inte var så taskig. Han brukade inte straffa sina elever, såvida de inte betedde sig så illa som Brent hade gjort.
Kyle såg på Ashlee.
"Mår du bättre nu?" frågade han.
Ashlee nickade glatt.
"Självklart, du är ju här! Med dig i närheten mår jag alltid bra!" sa hon.
Sedan gav hon Kyle en kram och en puss på kinden.
Kyle log blygt och hans öron blev lite röda, som alltid när han blev väldigt generad.
Ashlee fnissade.
"Awww... Kyle! Vet du att du är super-söt?"
Kyle skakade på huvudet.
"Äh håll truten." mumlade han.
Ashlee fnissade ännu mer.
*
Då gick Coach Hillman emellan.
"Nu räcker det!" röt läraren. "Brent, du ska sluta att mobba dina klasskamrater! Hur många gånger ska jag behöva säga det...? Grattis, du har vunnit en biljett till rektorsexpeditionen."
Några i klassen fnissade belåtet. Det var alltid skönt att se Coach platta till idiotiska översittare.
Brent gick svärande ut från gympasalen.
"Ni andra kan hämta en boll, så vi äntligen kan sätta igång med lektionen." sa Coach Hillman.
"Ska hela klassen hämta en enda boll...?" sa Ashlee.
Nu glittrade hennes ögon av busighet.
Kyle, Max och Chris skrattade. Och de fick med sig resten av klassen.
Coach Hillman suckade.
Men till slut började han också att skratta.
"Ungar..." sa han och skakade på huvudet. "Jag går väl och hämtar en boll då."
Ashlee nickade.
"Mmmm... det tycker jag ni gör rätt i."
Klassen exploderade av skratt igen.
Coach Hillman log.
"Det är skönt att se dig glad igen Ashlee, men är du kaxig en gång till får hela klassen springa tio varv runt skolan."
"Yeah right!" fnissade Ashlee.
Klassen visste att Coach Hillman inte var så taskig. Han brukade inte straffa sina elever, såvida de inte betedde sig så illa som Brent hade gjort.
Kyle såg på Ashlee.
"Mår du bättre nu?" frågade han.
Ashlee nickade glatt.
"Självklart, du är ju här! Med dig i närheten mår jag alltid bra!" sa hon.
Sedan gav hon Kyle en kram och en puss på kinden.
Kyle log blygt och hans öron blev lite röda, som alltid när han blev väldigt generad.
Ashlee fnissade.
"Awww... Kyle! Vet du att du är super-söt?"
Kyle skakade på huvudet.
"Äh håll truten." mumlade han.
Ashlee fnissade ännu mer.
Skrivpuff - 19 januari 2012 - del 1
Skriv om ordning.
Blue Creek. Våren 2010
Coach Hillman såg på sina elever och suckade. Den här dagen verkade ungarna ha glömt allt vad ordning och disciplin hette. Istället för att plocka fram allt som behövdes till idrottslektionen, stod de i ett hörn av gympasalen och snackade.
Ashlee rusade in, andfådd och uppstressad.
"Förlåt Coach!" flämtade flickan.
Hon var nästan tio minuter sen, men Coach Hillman blev inte arg på henne. Han visste att hennes sena ankomst berodde på problem med OCD, tvångstankarna hade plågat flickan extra mycket den senaste tiden.
"Det är okej Ashlee." sa han. "Du har ju en bra ursäkt."
Ashlee nickade och slog skamset ner blicken.
"Tuff morgon?" sa Coach Hillman.
"Ja..." suckade Ashlee.
Ashlees bästa vänner Kyle, Max och Chris kom fram till henne.
Kyle gav henne en uppmuntrande liten kram.
"Nu måste vi komma igång." sa Coach Hillman till klassen. "Vi ska spela basket."
Brent, som var Kyle och Ashlees ärkefiende, hånskrockade.
"Basket? Lycka till." sa han och dunkade Kyle i ryggen. "Jag tror man ska vara liiiite längre än en hobbit för att kunna spela basket, men det går nog..."
Kyle bara blängde på sin fiende. Han var omåttligt trött på Brents överdrivna skämt om att han var den minsta killen i klassen.
"Lyssna inte på honom." sa Ashlee och lade armen om Kyles midja.
Brent vände sig till Ashlee.
"Du, lilla tic-freaket... har du räknat alla trappsteg nu? Och skåpen?" sa han hånfullt.
Ashlee bet ihop och blängde på sin klasskamrat.
"Håll truten." muttrade hon.
Brent bara log.
"Var det lika många trappor och skåp som igår?"
Ashlees smaragdgröna ögon började blänka av tårar.
"Hon kan inte rå för sina tics!" sa Kyle.
Brent flinade.
"Nä, är man störd så är man."
Kyle kokade av ilska.
"Du säger inte så om Ashlee!"
"Vad då? Att hon är störd?" sa Brent. "Men Kyle... din lilla tjej är ju störd."
Kyle gjorde en ansats att kasta sig över Brent.
*
Blue Creek. Våren 2010
Coach Hillman såg på sina elever och suckade. Den här dagen verkade ungarna ha glömt allt vad ordning och disciplin hette. Istället för att plocka fram allt som behövdes till idrottslektionen, stod de i ett hörn av gympasalen och snackade.
Ashlee rusade in, andfådd och uppstressad.
"Förlåt Coach!" flämtade flickan.
Hon var nästan tio minuter sen, men Coach Hillman blev inte arg på henne. Han visste att hennes sena ankomst berodde på problem med OCD, tvångstankarna hade plågat flickan extra mycket den senaste tiden.
"Det är okej Ashlee." sa han. "Du har ju en bra ursäkt."
Ashlee nickade och slog skamset ner blicken.
"Tuff morgon?" sa Coach Hillman.
"Ja..." suckade Ashlee.
Ashlees bästa vänner Kyle, Max och Chris kom fram till henne.
Kyle gav henne en uppmuntrande liten kram.
"Nu måste vi komma igång." sa Coach Hillman till klassen. "Vi ska spela basket."
Brent, som var Kyle och Ashlees ärkefiende, hånskrockade.
"Basket? Lycka till." sa han och dunkade Kyle i ryggen. "Jag tror man ska vara liiiite längre än en hobbit för att kunna spela basket, men det går nog..."
Kyle bara blängde på sin fiende. Han var omåttligt trött på Brents överdrivna skämt om att han var den minsta killen i klassen.
"Lyssna inte på honom." sa Ashlee och lade armen om Kyles midja.
Brent vände sig till Ashlee.
"Du, lilla tic-freaket... har du räknat alla trappsteg nu? Och skåpen?" sa han hånfullt.
Ashlee bet ihop och blängde på sin klasskamrat.
"Håll truten." muttrade hon.
Brent bara log.
"Var det lika många trappor och skåp som igår?"
Ashlees smaragdgröna ögon började blänka av tårar.
"Hon kan inte rå för sina tics!" sa Kyle.
Brent flinade.
"Nä, är man störd så är man."
Kyle kokade av ilska.
"Du säger inte så om Ashlee!"
"Vad då? Att hon är störd?" sa Brent. "Men Kyle... din lilla tjej är ju störd."
Kyle gjorde en ansats att kasta sig över Brent.
*tisdag, januari 17, 2012
Hello! 2
*
”Hej!” sa tjejen.
Hennes leende skulle kunna smälta ett isberg snabbare än all solvärme på Jorden.
”Hej.” sa jag
Hoppas att rösten inte skar sig.
”Håller du på att flytta in?” frågade jag.
Vilken idiot jag är! Det var väl ganska uppenbart.
”Yep!" sa tjejen. "I det stora huset med alla kartonger utanför.”
Hon log och blinkade åt mig.
Jag skrattade till.
”Sorry… dum fråga.”
”Tycker jag inte.” sa hon. ”Du kunde ju inte veta om jag bara hjälper nån att flytta, eller hur?”
”Nej, jag antar det…” sa jag.
Jag satt tyst i några sekunder och försökte komma på något smart att säga.
”Eh… välkommen till New Mexico.” fick jag fram.
Artigt och någorlunda smart.
”Tack!” sa tjejen.
Hon slog sig ner bredvid mig på trappan.
”Vad ritar du?”
Hon pekade på mitt skissblock.
Jag höll upp blocket och visade min alien-teckning.
”Wow! Cool!” sa hon. ”Du har verkligen talang!”
”Tack.” sa jag och lät som en fullkomlig fåntratt.
”Hej!” sa tjejen.
Hennes leende skulle kunna smälta ett isberg snabbare än all solvärme på Jorden.
”Hej.” sa jag
Hoppas att rösten inte skar sig.
”Håller du på att flytta in?” frågade jag.
Vilken idiot jag är! Det var väl ganska uppenbart.
”Yep!" sa tjejen. "I det stora huset med alla kartonger utanför.”
Hon log och blinkade åt mig.
Jag skrattade till.
”Sorry… dum fråga.”
”Tycker jag inte.” sa hon. ”Du kunde ju inte veta om jag bara hjälper nån att flytta, eller hur?”
”Nej, jag antar det…” sa jag.
Jag satt tyst i några sekunder och försökte komma på något smart att säga.
”Eh… välkommen till New Mexico.” fick jag fram.
Artigt och någorlunda smart.
”Tack!” sa tjejen.
Hon slog sig ner bredvid mig på trappan.
”Vad ritar du?”
Hon pekade på mitt skissblock.
Jag höll upp blocket och visade min alien-teckning.
”Wow! Cool!” sa hon. ”Du har verkligen talang!”
”Tack.” sa jag och lät som en fullkomlig fåntratt.
Hello! 1
Fortsättning på skrivpuffen från 17/5 2011
Plötsligt hörde jag musik från andra sidan gatan, I Want To Break Free, med Queen.
Jag tittade upp och såg en tjej i min egen ålder, kanske något år äldre.
Hon bar ut kartonger ur en flyttbil och sjöng glatt med till musiken.
Hmmm… jag hade aldrig sett tjejen förut.
Hon måste ha flyttat in i huset mittemot vårt, det som stått tomt så länge.
Jag kunde inte ta blicken ifrån henne.
Nej, det är inte artigt att stirra, det vet jag. Skulle själv inte vilja att någon satt och glodde på mig.
Men jag kunde inte hjälpa det. Hon var så glad och verkade vara en sådan person som inte bryr sig om vad grannarna ska tycka. I Want To Break Free var en passande låt, hon verkade fri.
Plötsligt tittade tjejen åt mitt håll och fick syn på mig.
Jäklar! Vad pinsamt… Nu trodde hon säkert att jag var en riktig knäppskalle som inte hade något bättre för mig än att sitta och glo på folk.
Jag skulle just titta bort, när hon log och vinkade glatt åt mig.
Jag log och vinkade tillbaka.
Hon ställde ner en kartong på uppfarten och kom gående mot mig.
Åh Gud… skulle jag behöva prata med henne nu…?
Jag är verkligen inte bra på att konversera med tjejer.
Har man inga kompisar är det är det överhuvudtaget ganska svårt att veta vad man ska prata om och hur man ska prata… Men jag blir extra nervös när jag ska prata med tjejer.
Plötsligt hörde jag musik från andra sidan gatan, I Want To Break Free, med Queen.
Jag tittade upp och såg en tjej i min egen ålder, kanske något år äldre.
Hon bar ut kartonger ur en flyttbil och sjöng glatt med till musiken.
Hmmm… jag hade aldrig sett tjejen förut.
Hon måste ha flyttat in i huset mittemot vårt, det som stått tomt så länge.
Jag kunde inte ta blicken ifrån henne.
Nej, det är inte artigt att stirra, det vet jag. Skulle själv inte vilja att någon satt och glodde på mig.
Men jag kunde inte hjälpa det. Hon var så glad och verkade vara en sådan person som inte bryr sig om vad grannarna ska tycka. I Want To Break Free var en passande låt, hon verkade fri.
Plötsligt tittade tjejen åt mitt håll och fick syn på mig.
Jäklar! Vad pinsamt… Nu trodde hon säkert att jag var en riktig knäppskalle som inte hade något bättre för mig än att sitta och glo på folk.
Jag skulle just titta bort, när hon log och vinkade glatt åt mig.
Jag log och vinkade tillbaka.
Hon ställde ner en kartong på uppfarten och kom gående mot mig.
Åh Gud… skulle jag behöva prata med henne nu…?
Jag är verkligen inte bra på att konversera med tjejer.
Har man inga kompisar är det är det överhuvudtaget ganska svårt att veta vad man ska prata om och hur man ska prata… Men jag blir extra nervös när jag ska prata med tjejer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)