Soundtrack of my life - Cassie

"Mitt liv i låtar". Mina karaktärer får berätta lite om sitt liv
och varje år illustreras av en låt (eller fler).

Soundtrack of my life - Cassie

1997 - Jag föddes torsdagen den 4 september.
Precis som när min storebror föddes, citerade mormor en rad ur den gamla barnramsan:
"Thursday's child has far to go."
Eh...jaha... tack...
Jag döptes till Cassidy (efter mammas barndomsidol David Cassidy tror jag).
Cassidy betyder "Curly Haired". Mitt mellannamn Delia är grekiskt och betyder "Person From Delos".

Pappa var obeskrivligt stolt när jag föddes. Han kramade sjuksköterskorna
och sjöng Elvis (Let Me Be Your) Teddy Bear för mig.
Alex sa: "Pappa, hon är inte Teddy Bear, hon är Cassie bear."
Brorsan brukar fortfarande kalla mig Cassie bear :)

1998 - Jag hade precis fyllt 1 år när pappa dog.
Pappas band-kompisar sjöng Johnny Cash Amazing Grace på begravningen.
Alex stod storögd och allvarlig intill mamma, som hade mig i famnen.
"Cassie, säg hej då till pappa." sa brorsan.
Jag fattade ju inget, men jag vinkade till urnan med pappas aska och sa
"bye bye, dada."
Mamma bröt ihop och morfar fick hålla mig.

1999 - 2 år. Stackars mamma var knäckt efter pappas död. Hon började dricka för att döva smärtan och Alex var väldigt arg. Han var mest arg för att han saknade pappa, han kände sig sviken och han ville att mamma skulle göra saker med oss. Men mamma orkade inte...
Alex var bara 6 år och tog hand om mig mycket. Han brukade sjunga för mig när jag skulle sova.
Jag kommer väldigt väl ihåg Hushabye Mountain.

Moster Vendela kom och hämtade oss. Vi fick bo hos henne.
Alex trivdes inte alls, mådde jättedåligt och kom inte överens med moster.
Till slut fick han flytta till fosterhem.
Det var svårt att skiljas från sin älskade storebror... men jag tror ändå att det var tur att han fick komma till Jo & Martin. Det blev hans räddning.

2000 - På våren fick jag också komma till Jo & Martin. Jag var  2 ½ år då, skulle fylla 3 i september.
Jag stortrivdes och tyckte det var jättekul med alla mina äldre syskon.
Förutom älsklings-brorsan Alex hade jag nu två underbara systrar,
Janie & Maxine.
I love you all sooooo much!! <3

Det här året fick jag en ny favoritsång: Happy Together. Eller som jag sa:
"Happy-song!" LOL

2001-2002 - 4-5 år. Moster Vendela ville ha vårdnaden om mig.
Alex (8-9 år) var fullständigt vansinnig. Han skrek åt Vendela att hon var en elak häxa som ville knycka hans lillasyster.

Black - Pearl Jam

Jo & Martin pratade med Vendela och sa att det skulle bli traumatiskt för oss (särskilt för Alex) att skiljas från varandra.
Moster gick med på att låta mig stanna hos familjen Clarke, men jag träffade henne mycket och vi gjorde en lång resa tillsammans.

2003 - 6 år. Jag flyttade hem till mamma igen. Stor lycka!
Alex (10 år) stannade hos Jo & Martin. Han och mammas sambo har aldrig kommit överens... och så ville han inte byta skola igen.
Att skiljas var jättesvårt, men ändå inte traumatiskt. Vi sågs jättemycket ändå.
Men min dröm är att Alex ska flytta hem till oss!

I'm Gonna Miss You Forever

2004-2005 - 7-8 år. Den här tiden började jag må dåligt.
Jag blev brutalt påmind om att jag inte hade någon pappa... Barnen i skolan retade mig och jag blev inte bjuden på ett father-daugher-party - trots att Martin erbjöd sig att gå med mig.
Och jag blev retad för att min bror var fosterbarn.
Jag kände mig ofta miserabel och jag grät mycket.
Som tur var började mamma må bättre nu. Hon slutade dricka, gick på
AA-möten och var en underbar mor.
Hon tröstade mig mycket.

Mom's Song (We Think We'll Keep You)
<3

Alex har också tröstat mig mycket och gjorde roliga saker med mig.
Och han sa att han kunde klå upp alla som var dumma mot mig.
Men det fick han inte för mig.
Lilla fina storebrorsan... <3

Till min älskade familj
Mamma & Alex
Jo & Martin
Janie, Maxine & Ricky
och Finn, min bästa vän (& din familj):
Ni finns alltid där för mig.
Jag kan inte leva utan er!

If I Ain't Got You
<3

2006-2007 - 9-10 år. En fredag när jag kom hem från skolan hittade jag Alex på köksgolvet. Han låg i fosterställning och kved av plågor.
Jag blev livrädd! Var han sjuk?
Jag kastade mig ner intill honom och smekte honom över håret, som mamma brukar göra.
Han var alldeles kallsvettig och vit i ansiktet
"Alex, var har du ont?"
"Magen..." kved Alex. "Men säg inget till mamma..."

Mamma var inte hemma, så jag sprang in till grannen som ringde efter ambulans.
Det visade sig att Alex hade drabbats av brusten blindtarm.
Och inte förrän nu i år har vi förstått att det var på grund av övergreppen han utsatts för på sommarlägret som han inte ville åka till sjukhus.
Han ville inte vara sövd och maktlös och tålde inte att främlingar tog i honom.

(Måste tillägga att Alex så klart opererades - och han blev snabbt pigg igen!)

Min fina lilla storebror... jag vill inte vara så här maktlös... ;-(
Jag vill krama dig och ta bort allt det onda inom dig!

Leave It All To Me

Mamma gav mig en skiva med det svenska bandet The Wallstones.

En av favoritlåtarna blev Invisible People.

Min bästis Finn och jag pratade mycket om att det kunde vara skoj att vara osynlig på riktigt.

Tänk vad mycket bus vi kunde göra mot alla som var taskiga mot oss...!

Härlig tanke!

En annan härlig låt med The Wallstones är Good Old Stonecake! :)

Våra svenska släktingar tycker det är jättekul att jag lyssnar på musik av svenska artister.

Jag kan lyssna på svenska låtar också (talar nästan språket flytande) :)

2008 - 11 år. Höjdpunkten det här året:
Finn & jag uppträdde i skolans talangshow - och vi vann! :)
Vi sjöng (och dansade till) Grace Kelly av Mika.

När jag gick till bilen med min familj efter showen sprang Finn ikapp mig. Han sa:
"Cassie! Cassie! Vi äger!"
Och sedan kramade han mig. :)

2009 - 12 år. Det här året såg jag många gamla filmer, bland annat Paper Moon, Gone with the Wind och James Dean-filmer.
Alex retas alltid skämtsamt med mig för att jag är gammaldags och säger: "Cassiebear, du vet att det finns nya filmer nuförtiden va?"
Och det säger grabben som gillar låtar från 60- & 70-talet...! LOL
You gotta love him!

It's Only a Paper Moon

Okej, lägger in en lite "nyare" låt också ;-)
All For One

2010-2011 - 13/14 år. De senaste åren har stundtals varit väldigt svåra...
Maxine är jättesjuk... och ibland känns det hopplöst...
Mamma vill inte lämna sin sambo Darryl fast han är elak och kan bli våldsam.
Alex är jättearg för det.
Han pratar inte så mycket med mamma längre. Och Alex och Darryl råkar ofta i bråk.

Jag gråter mycket när ingen ser och önskar att allt blev bra och jag önskar att mamma,
Alex & jag kunde bo tillsammans som en lycklig familj, i ett mysigt hus vid stranden.

Only You
Rain

Men vi har bra stunder också och jag slutar aldrig att bli rörd av saker som min familj och vänner gör för mig.
Efter en tuff dag i skolan fick jag ett jättegulligt mail på min Facebook av Finn.
Han skrev vilken fin tjej jag är och han hade hittat en jättefin låt
som påminner honom om mig:
Suddenly I See
Jag blev såååå lycklig! :)
<3

Jag tillbringar mycket tid på stranden när jag är i Sun City (Alex & familjen Clarke bor där - och de bor precis vid havet).
Ibland är Finn med och vi tar en promenad i sanden.

Jag älskar att vara på stranden med min familj!
Alex & Maxine's bästis Holly brukar vara med oss också - och vi har så mysigt och kul allihop! :)
Holly älskar att göra Alex blyg och generad genom att tala om hur söt och snäll han är.
Och hon älskar att reta honom för att han är så kittlig (fast Alex försöker alltid vara cool då och säger att han inte alls är det... Nice try bro! LOL)
Härliga tider!! :D
I'm Thinking Sunshine
Shake It Up

Fler låtar som jag och mina syskon lyssnar mycket på nu:

Sing For Me
I Found A Way (from Drake and Josh)
Count On Me
A Little Bit Of Love

Till slut - en låt till Maxine (och alla andra som kämpar):

JUST STAND UP!

♫ Soundtrack of my life - Cassie ★

Lyssna gärna på min Spotify-låtlista!
// Cassie <3
Undrar ni något mer om mig? Var inte rädda att fråga! :)

StandUp2Cancer

Jag, och flera jag känner, har förlorat nära och kära
i den här sjukdomen från helvetet...
Har fina människor i min närhet som har överlevt
och några fina som fortfarande kämpar.

Saknaden efter våra älskade
är stor.
Sorgen
ilskan
maktlösheten
river hål i själen.

Till alla som kämpar: ge sjukdomen på käften!
Jag vill inte förlora er!

<3

StandUp2Cancer

SU2C - Change the odds

Dakota's Stand | Stand Up To Cancer

Skrivpuff - 11 september 2011

Skriv om att minnas.

New York City. 11 September 2001

Jag satt på trottoarkanten vid korsningen Fulton Street och Church Street, nästan mitt i infernot av kollapsade torn, ask-damm och rädda människor,
när jag såg pappa komma springande.
Vägen från Police Plaza (där han hade besökt en kollega) till platsen där jag nu satt var inte lång att gå, men pappa var svettig och andfådd.
Hans blick var vild av rädsla och oro.
För ett ögonblick hade han nog trott att han förlorat sin enda dotter, sitt allt...
När han fick syn på mig svepte han upp mig i famnen, som jag inte vägde någonting.
Jag skakade av snyftningar.
Pappa torkade bort tårar, svett och dammig aska ur mitt ansikte och höll mig tätt intill sig.
"Dani, varför är du inte i skolan?"
Gråtande förklarade jag att vi hade fått i läxa att dokumentera New Yorks kända byggnader och jag hade glömt World Trade Center, så jag hade skolkat för att kunna gå dit och fotografera.
Jag ville inte att vår stränga lärare skulle underkänna mig, det räckte att hon inte tyckte om mig. Ville inte att hon skulle tycka jag var värdelös på skolarbete också.

Men det fanns något som var ännu värre än att bli underkänd i skolan.
"Pappa..." grät jag. "Colin är instängd i raset..."
Colin, en ung brandman, var vår granne. Jag tror faktiskt att jag var lite förälskad i honom.
Och nu befarades han vara död.
Tanken fick mitt snart 14-åriga hjärta att brista av sorg. Min själ var svart av rädsla.
Lika svart som det mörker som nu började sänkas över staden. Aldrig kunde jag ana att aska kunde kännas så klaustrofobiskt hotfullt.
"Pappa, jag är så rädd."
Jag klamrade mig fast vid min trygge far.
"Ska se till att du kommer i säkerhet," sa pappa. "sedan ska jag hjälpa till i räddningsarbetet."
"Snälla pappa, hitta Colin..." viskade jag.
Pappa kysste mig på kinden och lovade att han inte skulle sluta leta förrän Colin var funnen.

New York. 10 September 2011

Mina händer darrade när jag lade ner blommorna på graven och tårarna började rinna.
Och jag som aldrig gråter... inte sedan jag var liten iallafall...
Min kusin Nikki och vår bäste vän Cole höll om mig.
"Tänk att det är 10 år sedan imorgon..." sa Nikki.
"Mmmm..." sa Cole. "och det är fortfarande lika ofattbart... Saknaden kommer nog aldrig försvinna."
Jag tog Coles hand.
"Vi får aldrig glömma att Colin var en hjälte." sa jag.
"Nej, det kommer jag aldrig att glömma." sa Cole. "Han räddade livet på min pappa."

Jag snyftade till och strök med handen över gravstenen.
"Colin, du kommer alltid att vara min första kärlek."
Jag hörde Nikki snyfta och jag hörde Cole kämpa mot gråten.
I nästa sekund öppnade sig himlen och regndropparna blandades med våra tårar.
Med armarna om varandra grät vi tillsammans med himlen.
Och mindes.

☆ Remembering 9/11 ★

Låtlista (Spotify)

---

Washington Square Park, Greenwich Village, NYC
(Man kan svagt skymta tvillingtornen i diset)
© Dakota Diamond
<3

Soundtrack of my life - Alex

Soundtrack of my life - Alex 
(Maxine övertalade mig att göra en sådan här lista *lol*)

1993 - 4 oktober föddes jag. Det var en måndag.
Mormor citerade den gamla barnramsan: "Monday's child is fair of face".
Hon tyckte väl att det passade in på mig... *lol*
Min pappa skulle precis upp på scenen den kvällen och när hans manager berättade att jag hade kommit blev pappa helt överlycklig.
Han gick ut på scenen, meddelade att han fått en liten son, och sjöng
I'd Do Anything For Love (But I Won't Do That).
När konserten var över kastade han sig i en taxi och kom och besökte mamma och mig på sjukhuset.
Han tittade länge på mig, sedan på mamma och utbrast:
"Jävlar vad liten han är! Nora, ska dom vara så här små...?" *LOL*
Mamma förklarade skrattande att nyfödda brukar vara små och pappa sa
att jag var perfekt.

1994 - 1 år. Mamma Nora har svenskt påbrå (mormor är svenska), och hon lyssnar en del på svensk musik.
När vi lyssnade Alex Is The Man med Ola & The Janglers sa mamma att låten handlade om mig. Det var nog så jag lärde mig att säga Alex. Fast först lät det mest som "Lex" ;-)

1995 - 2 år. En kväll när jag inte kunde (eller ville) sova, utan bara stod i min spjälsäng och bölade, satte mamma på soundtracket till Disney-filmen
Oliver & company. Och eftersom hon ville spela en lugn låt jag kunde somna till blev det Good Company.
Mamma gick omkring i huset med mig i famnen för att lugna mig.
Vi behövde bara höra låten 12 gånger innan jag somnade... (Inte så konstigt kanske att jag snabbt lärde mig låten utantill) LOL

1996 - 3 år. Pappa var ute på en lång turné och jag frågade ofta efter honom.
Så fort jag hörde ytterdörren öppnas hemma sprang jag dit och förväntade mig att se pappa.
Jag blev besviken när det var någon annan. Mamma har berättat att jag brukade sucka då och säga "No daddy..."
När jag hörde rockmusik på radio eller TV trodde jag alltid att det var pappa.
Och en kväll såg vi honom faktiskt på TV. Hans band gjorde en cover på
Guns N' Rose-låten Paradise City.
Jag sprang till TV:n och kramade den. Sedan såg jag glatt upp på mamma och sa:
"My Daddy is on TV! Daddy is singing lock an' loll." 
(jag var ett knasigt barn...)

1997 - 4 år. I september detta året föddes min söta lillasyster Cassie.
Cassie är döpt till Cassidy, jag kallade henne Cassiebear (det gör jag fortfarande bland).
Jag var nog den stoltaste ungen i världen.
Mamma och pappa var också stolta och glada.

1998 - 5 år. På hösten var jag i New York med pappa. Det var den avslutande delen av bandets turné och vi bodde på lyxhotell.
Jag levde som en prins.
Men en kväll lämnade pappa mig ensam på vårt rum och han gick till polarnas rum och festade.
Jag kände mig arg, ledsen och övergiven. Satt i vår king size bed och kollade på TV och åt pizza och godis
Det var sista gången jag såg farsan i livet.
Nästa morgon gick jag in i rummet mittemot och kunde inte väcka honom.
Inte förrän jag var lite äldre förstod jag att han tagit en överdos...
Jag gick (i pyjamas) ner i receptionen och sa att jag inte kunde väcka pappa.
Charlene, en underbar tjej som jobbade där tog hand om mig hela dagen.
Hon såg till att jag slapp se när poliserna och ambulansen gick upp till pappas rum. och hon såg till att jag fick mat, både lunch och middag.
När jag blev ledsen och ville till pappa tröstade Charlene mig och sjöng Hushabye Mountain för mig.
Sent på kvällen kom morfar. Han hade flugit ända hemifrån California för att hämta mig.
Charlene, jag glömmer aldrig vad du gjorde för mig!
(Och du var nog min första kärlek).

1999 - 6 år. Yikes... vilket jobbigt barn jag var det här året...!
Cassie och jag fick bo hos moster Vendela eftersom mamma hade börjat dricka ganska mycket.
Jag var arg för att pappa var död och arg för att vi inte fick bo hos mamma.
Stackars min snälla, fina moster... Hon klarade inte av mig. Hur mycket hon än försökte trösta mig stötte jag bara bort henne.
I skolan klagade lärarna på att jag fick vredesutbrott och hade sönder saker.
Till slut hamnade jag i fosterhem. Hela vägen dit skrek jag, för jag trodde att jag skulle till ett sånt där hemskt barnhem man ser på film...
Men så fort jag träffade Jo & Martin smälte jag.
Love at first sight! Och de kunde ta hand om mig.

Och jag fick underbara syskon! Janie & Maxie - I <3 u!!!
Maxne skröt för alla: "Janie och jag har fått en ny liten bror!"
LOL Maxie är bara 9 dagar äldre än jag...! You gotta love her!

P.S. Moster Vendela och jag har fin kontakt idag och vi har pratat ut om allt...
Men det tog många år innan jag ville ha med henne att göra.

Till min fina familj: Jo, Martin, Janie, Maxie, Cassie, Ricky, mamma Nora,
Auntie Vendela, morfar & mormor:
Ain't No Mountain High Enough <3

2000 - 7 år. På våren fick Cassie (2 ½ år) också komma till Jo & Martin.
Det var ett mycket kärt återseende och Maxine & Janie älskade vår lilla syster.
Jag fattar inte hur Cassie stod ut med oss...! Vi kånkade jämt runt på henne och behandlade henne som en omtålig docka... LOL (Sorry Cassiebear!) <3
På hösten började jag ny skola. Skolan i min gamla hemstad låg lite för långt bort.
Det var ett bra byte och det var en trygghet att få gå i samma klass som Maxine.
Jag hade blivit ett jättelugnt barn och älskade min fosterfamilj.

Det här året sjöng och dansade vi mycket till pappa Martins gamla vinylskivor.
Cassie ville gärna höra en speciell låt.
"Happy-song! Cassie wanna listen happy-song!"
Och jösses vad vi spelade "Happy-song mycket!" LOL
Cassiebear, here's to u! <3
Happy Together

2001 - 8 år. Musik har alltid varit viktigt i mitt liv (kanske för att pappa var musiker). Vi har alltid spelat mycket musik här hemma.
Det här året lärde vi (jag & Maxine) oss Johnny Cash I Walk the Line (och andra
Cash-låtar) utantill.
Maxine övertalade mig att uppträda, så när vi hade gäster showade vi.

2002 - 9 år. En ny tjej började i vår klass. Maxine & jag blev genast bästisar med Holly - och är det än idag!
Jag blev retad av några killar i skolan, de sa att jag var kär i Holly och det blev slagsmål.
Holly lugnade mig och sa "Alex, när folk är dumma i huvudet stänger du av öronen och går därifrån."
Visst är hon klok? :)
(Holly får fortfarande lugna mig när jag blir uppretad)

Vi har haft mycket kul ihop Holly!! :)
Real Good Time!

2003-2004 - 10-11 år. Mamma Nora började må bättre. Hon slutade dricka och blev sambo med Darryl.
Cassie (6 år) flyttade hem till mamma och honom.
Jag saknade Cass, men ville inte lämna min fosterfamilj. Ville inte bryta upp med mina älskade syskon och byta skola igen... :/
Men jag saknade Cassie och var vrålarg på mamma för att hon tog hem min lillasyster.
Hela jag var i uppror. Som en tiger.
Vi är små arga tiger-ungar både Maxine & jag.

En låt till Maxie, min fina "hyper-tiger-unge"-syster:
Eye Of The Tiger

2005 - 12 år. Jag började vara mycket på fritidsgården i Paradise.
Vi var bara grabbar, ungar som inte hade världens bästa hemförhållanden
- och jag var minst och yngst.
De stora grabbarna spelade softball och basket, men de tyckte jag var för liten för att få vara med...
Jag började spela för mig själv när de gått.
Fritidsledaren Grady såg att jag var ensam och började lira boll med mig.
Han blev en slags idol och förebild.
Han köpte till och med en basketboll till mig.
Jäklarns (som Maxie brukar säga) vad glad jag var!
Inte kunde jag då ana vad skulle hända på sommarlägret några månader senare...

Get'Cha Head In The Game

2006 - 13 år. Maxine - min älskade, coola, vackra syster - har redan sammanfattat det här turbulenta året så bra, så jag snor bara hennes låtval.
One Of Us

(Basketbollen som Grady gav mig ett år tidigare "råkade" jag tappa bort
den här hösten. Gillade inte den presenten längre...)

2007 - 14 år. Jag kämpade för att hålla allt inom mig... allt det onämnbara
som hände med mig året då jag skulle fylla 13.
Maxine var jättesjuk och jag var arg på allt och alla.
Folk trodde som tur var att min ilska berodde på min systers sjukdom.
Ingen visste något om vad som hänt på sommarlägret. Och jag var på något sätt glad för det.
Jag skulle hellre dö än låta någon veta.

Mad World...

2008 - 15 år. Mamma Jo & pappa Martin, även fast ni har haft mycket att göra.
Ni får stå ut med så mycket...
Maxines alla sjukhusvistelser och allt vad det innebär, läxläsning med en Ricky som hellre vill springa till stranden och leka, mitt häftiga humör och allt annat.
Men ni har aldrig gnällt - eller sagt att ni tröttat på hela skiten.
Inte Janie heller, fina storasyster.
Jag beundrar er så in i helvete!
Fattar inte hur ni står ut...!

En dag sa Joanne: "Men lilla gubben, vi gör ju detta för att vi älskar er så kolossalt mycket!"
Obegripligt... (nej jag skämtar bara)
Jo, Martin, Jane... Jag hoppas jag kan göra något för er någon gång.
Calleth You, Cometh I 
Bet on It

2009 - 16 år. Okej, jag snor Maxie's låtval här med...
Scream.

"Alex, fina lilla brorsan, du måste bli bättre på det... håll inte grejer inom dig..." säger Maxine.
Fina lilla syrran, jag ska bli bättre på det.

Nu säger Maxine: "Men brorsan, du kan inte göra en låtlistan utan att ha med 'Cornflakes'...?!"
Det var Ricky (vår lillebror) som en gång sa Cornflakes - han menade Coldplay LOL
Jo, självklart ska Cornflakes vara med.
Here's to you Maxie:
Viva La Vida

2010-2011 - 17 (snart 18) år. Här och nu. Tuffa tider...
Maxine jättesjuk, jag försöker få mamma att lämna Darryl, jag känner mig stundtals trött på skolan... Och alla mörka minnen från sommaren 2006...
Som tur är har jag många som får mig att inte ge upp, familj, vänner & lärare!
I love u guys!!!
If I Ain't Got You...

Holly, du har lärt mig att inte använda nävarna. Hon kramar mig och säger:
"Välj ditt vapen älskling - din hjärna och ditt hjärta 
- för du har så mycket kärlek i dig att hälften vore nog!"
Holly, bästaste vännen, I love u!

Maxie, fina syster, du vet hur det är att bli ursinnigt arg.
Men du (precis som Holly) har lärt mig att inte slåss med nävarna.
"Slåss med orden, Alex!"

Holly & Maxie, den här är till er:
Weapon of Choice

Och till slut: några av ungarna Clarke/Spencer's favoriter:

One Of Those Days
No Regrets
Oh, Imagine That


Alex, det är ju nästan en dikt! säger Cassie nu.
Lilla Cassiebear... hon kan konsten att se något fint i allt :)

♫ Soundtrack of my life - Alex ★

Lyssna gärna på min låtlista på Spotify
- som jag tillängnar min familj & vänner)
Rock on! 
// Alex Spencer-Clarke
(och undrar ni något om mig, så är det bara att fråga :))
*

Skrivpuff - 10 september 2011

Skriv om att vara blyg.

Griffith Observatory, Los Angeles. Våren 2011

Cassie såg med andlös beundran på den vita byggnaden med kupoltak. Observatoriebyggnaden, dess omgivningar och utsikten över Los Angeles var magnifik.
Och det var extra spännande för Cassie att vara här, eftersom en scen i en av hennes favoritfilmer, Rebel Without a Cause med James Dean, hade spelats in vid observatoriet.
"Wow! Det är så vackert här!" sa Cassie. "Och tänk att jag står på samma plats som James Dean har stått på!"
"Det är väldigt coolt!" sa Finn, Cassies bästa vän. "Och vet du nåt annat som är vackert?"
Cassie skakade på huvudet.
"Nej... vad då?"
Finn log. Han ställde sig närmare Cassie och höll hennes hand.
"Du Cassie. Du är vacker."
Cassie rodnade och började nervöst fingra på sitt halsband.

"Awww! Dom är så söta!" utbrast Holly.
Alex log mot sin bästa vän och nickade. Sedan tittade han på sin 13-åriga lillasyster och log ännu mer.
"Dom är jättegulliga. Sött när de blir så blyga."
Holly log och lade armen om Alex midja.
"Du är också söt och jättegullig."
Alex skakade på huvudet.
"Nääää... jag är inte söt..." mumlade han.
Hans kinder blev lite varma och han tittade ner på sina skor.
"Sötnos, vem är blyg nu?" skrattade Holly och grävde retsamt in sina fingrar i midjan på Alex.
Alex skrattade och skruvade kittligt på sig.
"Eh... nu går vi in," sa han och pekade bort mot observatoriebyggnaden. "innan det blir regn."
Holly skrattade och gav Alex en mjuk dask i baken.
"Knasboll, det är strålande solsken! Du försöker bara undvika ämnet."
Alex flinade okynnigt.
"Jag undviker inte ämnet - jag försöker få dig att glömma bort det."
Holly kramade honom.
"Åh Alex, du är fin du."
Cassie såg bort mot sin storebror och log ett strålande leende.
"Din storebror är lite blyg idag." meddelade Holly.
Cassie fnissade och nickade glatt.

Griffith Observatory

Skrivpuff - 9 september 2011

Skriv om att vara arrogant.

Paradise, California. Våren 2011

"Hej Cassie. Vad kan jag hjälpa dig med?"
Skolsköterskan gestikulerade åt mig att att slå mig ner i en stol.
Jag satte mig. Finn, min bäste kompis, satte sig på armstödet.
"Jag undrar om jag kan få en Aspirin?" sa jag. "Jag har huvudvärk."
"Har du huvudvärk lilla gumman...? Ja, du ser lite blek ut. Har du problem hemma?"
Jag skakade på huvudet.
"Nej," sa jag svagt. "jag har problem med min huvudvärk."
Skolsköterskan gav mig en obehagligt granskande blick.
"Är det jobbigt hemma?"
Finn himlade sig.
"Hon har huvudvärk."
Skolsköterskan reste sig och tog fram något från en hylla.
Men det hon gav mig var inte en huvudvärkstablett, utan ett pappersark.
"Här står lite om bra kost. Det är viktigt att du får i dig näring. Du ser lite mager ut, Cassie."
Finn hoppade ner från stolens armstöd. Gummisulorna på hans sneakers gnisslade mot linoleumgolvet.
Han tog min hand och drog ut mig ur mottagningen.
Listan med kostråd knycklade han ihop till en boll och kastade i papperskorgen.

När min bror Alex kom och hämtade mig lite senare hade min huvudvärk blivit lite värre.
Det var nog för att jag grät.
Alex kramade mig och frågade oroligt vad som hänt.
Finn berättade allt.
Alex knöt nävarna, som han alltid gör när han blir arg.
"Lyssna inte på henne Cassie." sa han och pekade på skolsköterskans dörr. "Hon är en idiotisk, arrogant kärring. Du duger precis som du är Cassiebear."
Jag höll om storebror och blötte ner hans T-shirt med mina tårar.

Alex gav mig en liten Pet-flaska med Cola och en Aspirin. Sedan gick vi och åt lunch på Sea Breeze Diner i Sun City.
Jag mådde snabbt bättre.
Alex och Finn är världens finaste killar! De kan alltid trösta mig.
I love u guys! <3

När vi kom hem gick jag in på min Facebook.
Jag log ett stort leende. Finn skickat ett meddelande till mig.

Till Cassie, världens vackraste tjej! 
Du är alltid så snäll och aldrig arrogant.
Lyssna på den här låten - påminner mig om dig.
<3 Finn


Jag klickade på länken och lyssnade på den här fina låten:

Suddenly I See - KT Tunstall

You can see 
she's a beautiful girl
She's a beautiful girl
And everything around her 
is a silver pool of light
The people who surround her 
feel the benefit of it
It makes you calm
She holds you captivated 
in her palm

Suddenly I See - KT Tunstall