Skriv om att smälta
Silver Beach, Sun City, CA. September 2006.
Maxine såg på sitt äppelgröna armbandsur av plast. 13:30. Nu var det bara
en halvtimme kvar tills hon skulle åka iväg till sjukhuset och göra ett benmärgsprov...
Tanken på det läskiga hon hade framför sig gjorde att hon fick ont magen.
Maxine lade ner sin isglass på trappan. Plötsligt var hon inte alls sugen på glass längre.
"Jag vill inte att dom sticker mig med stora, feta nålar!"
Underläppen darrade och hennes blå ögon fylldes till bredden av tårar.
"Jag kollade på internet hur man gör."
Info från internet... tänkte Martin med en liten suck.
Inte alltid till godo...
"Dom ska sticka en grej i min höft." fortsatte Maxine. "En äcklig grej som ser ut som mammas vinöppnare. Och med den ska dom ta ut
ben - från mitt skelett!"
Flickungen skakade och stora tårar hängde i hennes mörka täta ögonfransar.
Martin lyfte upp sin fosterdotter i famnen.
"Älskade Maxine... nålarna är inte så stora och feta som du kanske tror.
Och dom tar inte ut ben, utan benmärg, det är en vätska."
"Äckligt!" grät Maxine. "Jag vill inte!"
"Varför måste läkarna ta ett sånt där benmärgsprov på Maxie?" frågade Maxines fosterbror Alex.
"Läkarna måste veta vilken sjukdom Maxine har." förklarade Martin.
"Det vet dom ju." hickade Maxine. "Det såg dom ju på blodprovet..."
"Jo, men dom måste ta reda på vilken sort du har." sa Joanne.
Alex stirrade på sin fostermamma.
"Va? Finns det flera sorter...?"
Pojken släppte sin isglass. Den landade där Maxine lagt ifrån sig sin.
Sedan sparkade han argt till ett par strandhinkar som stod på trappan. De färgglada hinkarna och spadarna flög.
"Jävla äckliga sjukdom!" skrek Alex. "Jag vill inte att Maxine ska vara sjuk!"
Joanne drog in pojken i sin famn och kramade honom länge.
Maxine gled ur sin fosterfars famn, gick fram till Alex och kramade om sin bror.
Joanne gick fram till Martin, rasade in i hans famn. Martin höll om sin fru och strök henne tröstande över ryggen.
Joanne begravde ansiktet mot hans skjortbröst och grät.
Janie (Joanne och Martins biologiska 14-åriga dotter) och 6-årige fosterbrodern Ricky, samt Alex och Maxine stod alldeles tysta och såg på sina ledsna föräldrar.
Barnen stod alldeles tysta och såg på sina ledsna föräldrar.
Isglassarna smälte till en liten körsbärsröd pöl i solskenet på trappsteget.
*