*
"Maxie, vi måste stoppa äcklet." sa Josh. "Han kan ha gjort så här mot fler barn och kommer göra det igen om inte dina andra lärare, rektor och polisen får veta."
Maxine torkade tårarna.
"Men dom kanske tror att jag ville..."
Josh skakade på huvudet.
"Nej Maxie, den som tror nåt så dumt är korkad." sa han. "Vi börjar med att berätta för dina föräldrar och så får Jo och Martin snacka med din skola."
Josh suckade och tillade:
"Ett kräk som gör sånt här mot oskyldiga små barn ska inte komma undan förstår du, lilla kompis. Dom ska sitta inspärrade."
Maxine kramade Josh.
"Tack för att du tror på mig Joshy."
"Klart jag tror på dig!"
Josh log och rufsade om Maxines lockiga hår.
"Jag är väl ingen dumbom heller?"
Maxine log.
"Näää, det är du verkligen inte!"
*
onsdag, juli 13, 2011
Maxine och Mr. Molester - del 4
*
"Lilla kompis, vad har hänt?"
Maxine tittade upp och fick syn på Josh, en av killarna som bodde i grannhuset.
Maxine och hennes syskon avgudade Josh och de andra killarna i 20-års-åldern som bodde där. De var coola och alltid schyssta mot Maxine, Alex, Janie och Ricky.
"Har någon varit stygg mot dig?" frågade Josh.
Han satte sig intill Maxine på trappan.
Maxine snyftade och kastade sig om halsen på honom.
"Maxie, nu gör du mig riktigt orolig... vad har hänt?"
"Min gympalärare..." hickade Maxine. "Han... rörde mig... han fick ståfräs och rörde mig på det äckliga sättet..."
Maxine visade med händerna på sina knän och lår hur läraren hade smekt henne.
Josh kände hur en blandning av illamående, äckel och hat vällde upp inom honom.
"Jag ska döda det satans aset!" skrek han.
"Nej Joshy! Du får inte göra nåt!" sa Maxine. "Och du får inte berätta för nån - jag vill inte att nån ska veta..."
*
"Lilla kompis, vad har hänt?"
Maxine tittade upp och fick syn på Josh, en av killarna som bodde i grannhuset.
Maxine och hennes syskon avgudade Josh och de andra killarna i 20-års-åldern som bodde där. De var coola och alltid schyssta mot Maxine, Alex, Janie och Ricky.
"Har någon varit stygg mot dig?" frågade Josh.
Han satte sig intill Maxine på trappan.
Maxine snyftade och kastade sig om halsen på honom.
"Maxie, nu gör du mig riktigt orolig... vad har hänt?"
"Min gympalärare..." hickade Maxine. "Han... rörde mig... han fick ståfräs och rörde mig på det äckliga sättet..."
Maxine visade med händerna på sina knän och lår hur läraren hade smekt henne.
Josh kände hur en blandning av illamående, äckel och hat vällde upp inom honom.
"Jag ska döda det satans aset!" skrek han.
"Nej Joshy! Du får inte göra nåt!" sa Maxine. "Och du får inte berätta för nån - jag vill inte att nån ska veta..."
*
Maxine och Mr. Molester - del 3
*
Idrottsläraren stönade till och kastade sig bakåt.
"Aj! Fan, jävla unge!"
Han spottade ut lite blod och smaken av det där lite konstiga som han inte fattade vad det var.
Maxine rusade mot dörren.
"Hoppas min medicin dödar dig, jävla äckel!" skrek hon.
Medicin...? Var det medicin som hade smakat så underligt i flickans mun?
"Det är gift!" fräste Maxine.
Hon hoppades att det skrämde honom.
Maxine rusade in i omklädningsrummet och slet åt sig sin gula ryggsäck.
Hon sprang ut från skolan i gympashorts och T-shirt.
Hennes vanliga kläder fick ligga kvar i skåpet.
Maxine tog bussen hem till Silver Beach.
Hon kände sig skakad och äcklad av det som hänt, och medicinerna gjorde henne alltmer illamående.
Benen darrade när hon klev av bussen och medan hon gick den korta promenaden mot familjens hus.
När hon kom fram till trappan hemma sjönk hon ner på den och började gråta.
*
Idrottsläraren stönade till och kastade sig bakåt.
"Aj! Fan, jävla unge!"
Han spottade ut lite blod och smaken av det där lite konstiga som han inte fattade vad det var.
Maxine rusade mot dörren.
"Hoppas min medicin dödar dig, jävla äckel!" skrek hon.
Medicin...? Var det medicin som hade smakat så underligt i flickans mun?
"Det är gift!" fräste Maxine.
Hon hoppades att det skrämde honom.
Maxine rusade in i omklädningsrummet och slet åt sig sin gula ryggsäck.
Hon sprang ut från skolan i gympashorts och T-shirt.
Hennes vanliga kläder fick ligga kvar i skåpet.
Maxine tog bussen hem till Silver Beach.
Hon kände sig skakad och äcklad av det som hänt, och medicinerna gjorde henne alltmer illamående.
Benen darrade när hon klev av bussen och medan hon gick den korta promenaden mot familjens hus.
När hon kom fram till trappan hemma sjönk hon ner på den och började gråta.
*
Maxine och Mr. Molester - del 2
*
Maxine skruvade besvärat på sig.
Hemma hade Joanne och Martin haft samtal med sina fosterbarn om tillåten och otillåten beröring. Man bestämde själv vad som kändes okej eller inte hade de sagt.
Maxine tyckte inte att idrottslärarens händer mot hennes bara hud kändes okej alls.
När hans händer smög in under hennes gympashorts pirrade det till lite.
Men det var inte ett skönt pirr... inte som när man åkte vattenrutschkanorna på Splash World, eller som när man satt på en skateboard på väg nerför den där sluttande gatan som fanns nära Maxines hem.
Nej, det här pirret var bara obehagligt. Varenda fiber i Maxines magra lilla kropp skrek att det här var fel!
Hon försökte resa sig, men idrottsläraren tryckte mjukt ner flickan på bänken igen.
"Inte gå nu," sa han. "du är väl nyfiken på sånt här? Det brukar tjejer i din ålder vara. När man är i din ålder brukar man experimentera med sex och sånt."
Maxine kände hur det hettade i hennes ansikte.
Hon var bara 13 år - hon ville inte höra på en massa prat om sex och sånt
- det tyckte hon bara var genant och äckligt!
"Jag vill gå nu." sa Maxine bestämt.
Idrottsläraren lyfte upp Maxines haka och såg henne i ögonen. Han skakade på huvudet.
Sedan förde han sina läppar till Maxines och kysste henne.
Flickungen smakade lite underligt tyckte han, inte sött av godis och tuggummi, eller läppglans, som andra tonårstjejer, utan något obestämt som han inte känt förut. Var det något metalliskt han kände? Konstigt.
Men begäret dunkade och han tänkte fortsätta att lära den lilla flickungen hur man kysser någon på riktigt.
Maxine kände till sin stora förfäran att idrottsläraren förde in sin tunga i hennes mun.
När tungan pressades in mellan Maxines tänder tvekade hon inte en sekund. Hon bet till.
Och hon hoppades att det gjorde ont.
*
Maxine skruvade besvärat på sig.
Hemma hade Joanne och Martin haft samtal med sina fosterbarn om tillåten och otillåten beröring. Man bestämde själv vad som kändes okej eller inte hade de sagt.
Maxine tyckte inte att idrottslärarens händer mot hennes bara hud kändes okej alls.
När hans händer smög in under hennes gympashorts pirrade det till lite.
Men det var inte ett skönt pirr... inte som när man åkte vattenrutschkanorna på Splash World, eller som när man satt på en skateboard på väg nerför den där sluttande gatan som fanns nära Maxines hem.
Nej, det här pirret var bara obehagligt. Varenda fiber i Maxines magra lilla kropp skrek att det här var fel!
Hon försökte resa sig, men idrottsläraren tryckte mjukt ner flickan på bänken igen.
"Inte gå nu," sa han. "du är väl nyfiken på sånt här? Det brukar tjejer i din ålder vara. När man är i din ålder brukar man experimentera med sex och sånt."
Maxine kände hur det hettade i hennes ansikte.
Hon var bara 13 år - hon ville inte höra på en massa prat om sex och sånt
- det tyckte hon bara var genant och äckligt!
"Jag vill gå nu." sa Maxine bestämt.
Idrottsläraren lyfte upp Maxines haka och såg henne i ögonen. Han skakade på huvudet.
Sedan förde han sina läppar till Maxines och kysste henne.
Flickungen smakade lite underligt tyckte han, inte sött av godis och tuggummi, eller läppglans, som andra tonårstjejer, utan något obestämt som han inte känt förut. Var det något metalliskt han kände? Konstigt.
Men begäret dunkade och han tänkte fortsätta att lära den lilla flickungen hur man kysser någon på riktigt.
Maxine kände till sin stora förfäran att idrottsläraren förde in sin tunga i hennes mun.
När tungan pressades in mellan Maxines tänder tvekade hon inte en sekund. Hon bet till.
Och hon hoppades att det gjorde ont.
*
Maxine och Mr. Molester - del 1
Sun City, California. Oktober 2006.
"Tjejer, varför har inte ni gått till omklädningsrummet än?" frågade idrottsläraren och såg på Holly och Maxine.
Flickorna satt ensamma kvar längst ner på läktaren i gympasalen.
"Ni kommer att komma för sent till nästa lektion om ni inte skyndar er."
"Maxine blöder näsblod." sa Holly. "Hon är sjuk, det är därför hon blöder."
Hon lade armen om sin bästis som såg lite blek och olycklig ut.
"Oj då." sa idrottsläraren. "Men jag tar hand om det. Spring iväg och byt om du Holly, så hjälper jag Maxine till sjuksyster."
Holly såg lite tveksam ut.
"Jag vill stanna med Maxie."
Idrottsläraren skakade på huvudet.
"Holly, om du kommer försent till nästa lektion blir inte din lärare glad på dig. Skynda dig iväg nu."
Maxine nickade.
"Ja, Mrs. Harper blir jättearg om man kommer sent till hennes lektioner." sa hon. "Alex fick kvarsittning en hel fredagseftermiddag en gång för att han kom fem minuter för sent."
Holly reste sig sakta. Hon gav Maxine en kram och skyndade sedan mot omklädningsrummet.
Idrottsläraren tog upp en ren handduk från bänken och gav den till Maxine.
"Här, du kan försöka stoppa blodet med den här. Jag ska hämta lite blodstillande vadd och en våt pappershandduk åt dig."
Maxine tryckte handduken mot sin blödande näsa.
Hon började känna sig lite yr och ett lätt illamående, en bieffekt av behandlingen hon fått några dagar tidigare, fanns kvar.
Idrottsläraren kom tillbaka med blodstillande vadd och blöta pappershanddukar.
Han satte sig på huk framför Maxine och torkade bort blodet från hennes ansikte. Sedan satte han försiktigt lite vadd i flickans näsborre.
"Tack." sa Maxine svagt.
Idrottsläraren log.
Han lade sina händer på Maxines knän och med en smekande gest förde han händerna upp mot flickans smala lår.
*
"Tjejer, varför har inte ni gått till omklädningsrummet än?" frågade idrottsläraren och såg på Holly och Maxine.
Flickorna satt ensamma kvar längst ner på läktaren i gympasalen.
"Ni kommer att komma för sent till nästa lektion om ni inte skyndar er."
"Maxine blöder näsblod." sa Holly. "Hon är sjuk, det är därför hon blöder."
Hon lade armen om sin bästis som såg lite blek och olycklig ut.
"Oj då." sa idrottsläraren. "Men jag tar hand om det. Spring iväg och byt om du Holly, så hjälper jag Maxine till sjuksyster."
Holly såg lite tveksam ut.
"Jag vill stanna med Maxie."
Idrottsläraren skakade på huvudet.
"Holly, om du kommer försent till nästa lektion blir inte din lärare glad på dig. Skynda dig iväg nu."
Maxine nickade.
"Ja, Mrs. Harper blir jättearg om man kommer sent till hennes lektioner." sa hon. "Alex fick kvarsittning en hel fredagseftermiddag en gång för att han kom fem minuter för sent."
Holly reste sig sakta. Hon gav Maxine en kram och skyndade sedan mot omklädningsrummet.
Idrottsläraren tog upp en ren handduk från bänken och gav den till Maxine.
"Här, du kan försöka stoppa blodet med den här. Jag ska hämta lite blodstillande vadd och en våt pappershandduk åt dig."
Maxine tryckte handduken mot sin blödande näsa.
Hon började känna sig lite yr och ett lätt illamående, en bieffekt av behandlingen hon fått några dagar tidigare, fanns kvar.
Idrottsläraren kom tillbaka med blodstillande vadd och blöta pappershanddukar.
Han satte sig på huk framför Maxine och torkade bort blodet från hennes ansikte. Sedan satte han försiktigt lite vadd i flickans näsborre.
"Tack." sa Maxine svagt.
Idrottsläraren log.
Han lade sina händer på Maxines knän och med en smekande gest förde han händerna upp mot flickans smala lår.
*
Skrivpuff - 13 juli 2011
Skriv om att smälta
Silver Beach, Sun City, CA. September 2006.
Maxine såg på sitt äppelgröna armbandsur av plast. 13:30. Nu var det bara
en halvtimme kvar tills hon skulle åka iväg till sjukhuset och göra ett benmärgsprov...
Tanken på det läskiga hon hade framför sig gjorde att hon fick ont magen.
Maxine lade ner sin isglass på trappan. Plötsligt var hon inte alls sugen på glass längre.
"Jag vill inte att dom sticker mig med stora, feta nålar!"
Underläppen darrade och hennes blå ögon fylldes till bredden av tårar.
"Jag kollade på internet hur man gör."
Info från internet... tänkte Martin med en liten suck. Inte alltid till godo...
"Dom ska sticka en grej i min höft." fortsatte Maxine. "En äcklig grej som ser ut som mammas vinöppnare. Och med den ska dom ta ut ben - från mitt skelett!"
Flickungen skakade och stora tårar hängde i hennes mörka täta ögonfransar.
Martin lyfte upp sin fosterdotter i famnen.
"Älskade Maxine... nålarna är inte så stora och feta som du kanske tror.
Och dom tar inte ut ben, utan benmärg, det är en vätska."
"Äckligt!" grät Maxine. "Jag vill inte!"
"Varför måste läkarna ta ett sånt där benmärgsprov på Maxie?" frågade Maxines fosterbror Alex.
"Läkarna måste veta vilken sjukdom Maxine har." förklarade Martin.
"Det vet dom ju." hickade Maxine. "Det såg dom ju på blodprovet..."
"Jo, men dom måste ta reda på vilken sort du har." sa Joanne.
Alex stirrade på sin fostermamma.
"Va? Finns det flera sorter...?"
Pojken släppte sin isglass. Den landade där Maxine lagt ifrån sig sin.
Sedan sparkade han argt till ett par strandhinkar som stod på trappan. De färgglada hinkarna och spadarna flög.
"Jävla äckliga sjukdom!" skrek Alex. "Jag vill inte att Maxine ska vara sjuk!"
Joanne drog in pojken i sin famn och kramade honom länge.
Maxine gled ur sin fosterfars famn, gick fram till Alex och kramade om sin bror.
Joanne gick fram till Martin, rasade in i hans famn. Martin höll om sin fru och strök henne tröstande över ryggen.
Joanne begravde ansiktet mot hans skjortbröst och grät.
Janie (Joanne och Martins biologiska 14-åriga dotter) och 6-årige fosterbrodern Ricky, samt Alex och Maxine stod alldeles tysta och såg på sina ledsna föräldrar.
Barnen stod alldeles tysta och såg på sina ledsna föräldrar.
Isglassarna smälte till en liten körsbärsröd pöl i solskenet på trappsteget.
*
Silver Beach, Sun City, CA. September 2006.
Maxine såg på sitt äppelgröna armbandsur av plast. 13:30. Nu var det bara
en halvtimme kvar tills hon skulle åka iväg till sjukhuset och göra ett benmärgsprov...
Tanken på det läskiga hon hade framför sig gjorde att hon fick ont magen.
Maxine lade ner sin isglass på trappan. Plötsligt var hon inte alls sugen på glass längre.
"Jag vill inte att dom sticker mig med stora, feta nålar!"
Underläppen darrade och hennes blå ögon fylldes till bredden av tårar.
"Jag kollade på internet hur man gör."
Info från internet... tänkte Martin med en liten suck. Inte alltid till godo...
"Dom ska sticka en grej i min höft." fortsatte Maxine. "En äcklig grej som ser ut som mammas vinöppnare. Och med den ska dom ta ut ben - från mitt skelett!"
Flickungen skakade och stora tårar hängde i hennes mörka täta ögonfransar.
Martin lyfte upp sin fosterdotter i famnen.
"Älskade Maxine... nålarna är inte så stora och feta som du kanske tror.
Och dom tar inte ut ben, utan benmärg, det är en vätska."
"Äckligt!" grät Maxine. "Jag vill inte!"
"Varför måste läkarna ta ett sånt där benmärgsprov på Maxie?" frågade Maxines fosterbror Alex.
"Läkarna måste veta vilken sjukdom Maxine har." förklarade Martin.
"Det vet dom ju." hickade Maxine. "Det såg dom ju på blodprovet..."
"Jo, men dom måste ta reda på vilken sort du har." sa Joanne.
Alex stirrade på sin fostermamma.
"Va? Finns det flera sorter...?"
Pojken släppte sin isglass. Den landade där Maxine lagt ifrån sig sin.
Sedan sparkade han argt till ett par strandhinkar som stod på trappan. De färgglada hinkarna och spadarna flög.
"Jävla äckliga sjukdom!" skrek Alex. "Jag vill inte att Maxine ska vara sjuk!"
Joanne drog in pojken i sin famn och kramade honom länge.
Maxine gled ur sin fosterfars famn, gick fram till Alex och kramade om sin bror.
Joanne gick fram till Martin, rasade in i hans famn. Martin höll om sin fru och strök henne tröstande över ryggen.
Joanne begravde ansiktet mot hans skjortbröst och grät.
Barnen stod alldeles tysta och såg på sina ledsna föräldrar.
Isglassarna smälte till en liten körsbärsröd pöl i solskenet på trappsteget.
*
tisdag, juli 12, 2011
Skrivpuff - 12 juli 2011
Skriv om att försäkra
SCA - Special Crime Agency, New York.
Sommaren 2010
"Den här gången åker du dit din jävel." sa Marco Danelli belåtet.
Han vände sig bort från datorn och såg leende på sina agenter.
"Han har gjort det igen - tagit ut en livförsäkring på sin fru. En miljon dollar."
"Som tillfaller honom om frun dör?" sa Agent Daley. "Vilket hon precis har gjort..."
Marco Danelli nickade.
"Mmmm... precis som hans första fru. Och det ska bli mig ett sant nöje att sy in kräket, något som polisen inte lyckades med för tolv år sedan."
SCA:s yngsta agent Dani Danelli och hennes partner Jacob Linz steg in på kontoret.
De hade precis varit hemma hos den misstänkte hustrumördaren och tagit med honom till SCA. Nu satt mannen en trappa ner i ett av förhörsrummen.
"Han har med all sannolikhet dödat sin fru." sa Jacob. "När de var nere i Florida, de har hus där."
"Hur gick det till?" undrade Agent Daley.
"Det finns... några väldigt mätta alligatorer där nere nu..." sa Dani med vämjelse i rösten.
Angent Angela Wood rös.
"Nej... fy vad vidrigt! Har han erkänt?"
Dani skakade på huvudet.
"Nej, men jag pratade med deras vuxna dotter. Hon sa att hennes mamma aldrig skulle gå i närheten av alligatorerna frivilligt - hon var rädd för dem."
Marco Danelli suckade och reste sig från stolen.
"Nu ska jag ha ett litet trevlig samtal med Mr. Alligator."
Dani flinade.
"Jag följer med." sa hon ivrigt. "Jag vill gärna höra när du meddelar att han aldrig kommer att få se skymten av den där livförsäkringen."
*
SCA - Special Crime Agency, New York.
Sommaren 2010
"Den här gången åker du dit din jävel." sa Marco Danelli belåtet.
Han vände sig bort från datorn och såg leende på sina agenter.
"Han har gjort det igen - tagit ut en livförsäkring på sin fru. En miljon dollar."
"Som tillfaller honom om frun dör?" sa Agent Daley. "Vilket hon precis har gjort..."
Marco Danelli nickade.
"Mmmm... precis som hans första fru. Och det ska bli mig ett sant nöje att sy in kräket, något som polisen inte lyckades med för tolv år sedan."
SCA:s yngsta agent Dani Danelli och hennes partner Jacob Linz steg in på kontoret.
De hade precis varit hemma hos den misstänkte hustrumördaren och tagit med honom till SCA. Nu satt mannen en trappa ner i ett av förhörsrummen.
"Han har med all sannolikhet dödat sin fru." sa Jacob. "När de var nere i Florida, de har hus där."
"Hur gick det till?" undrade Agent Daley.
"Det finns... några väldigt mätta alligatorer där nere nu..." sa Dani med vämjelse i rösten.
Angent Angela Wood rös.
"Nej... fy vad vidrigt! Har han erkänt?"
Dani skakade på huvudet.
"Nej, men jag pratade med deras vuxna dotter. Hon sa att hennes mamma aldrig skulle gå i närheten av alligatorerna frivilligt - hon var rädd för dem."
Marco Danelli suckade och reste sig från stolen.
"Nu ska jag ha ett litet trevlig samtal med Mr. Alligator."
Dani flinade.
"Jag följer med." sa hon ivrigt. "Jag vill gärna höra när du meddelar att han aldrig kommer att få se skymten av den där livförsäkringen."
*
måndag, juli 11, 2011
Skrivpuff - 11 juli 2011
Skriv om att vara vrång.
Sun City, California. September 2006.
"Ska inte vi till äventyrsbadet idag...?" frågade Holly när de stod utanför gympasalen.
Idrottsläraren skakade på huvudet.
"Ledsen, men då måste fler vuxna följa med, och det var ingen som kunde idag. Så nu ska vi ha en vanlig lektion."
"Orättvist!" sa Maxine. "Du lovade ju!"
"Ja, men nu blir det ändrade planer." svarade idrottsläraren.
Holly gav honom en sur blick.
"Man ska inte lova saker man inte kan hålla." sa hon snusförnuftigt.
"Nej exakt," instämde Maxine. "det är jäkligt taskigt."
Idrottsläraren spände blicken i Holly och Maxine.
"Inte vara vrånga nu flickor." sa han och log lite. "Och ni ska inte stå här och vara kaxiga bara för att ni håller på att få bröst."
Hans blick föll på Holly som var aningens mer utvuxen än lilla taniga Maxine.
Holly och Maxine tappade hakan. De trodde inte sina öron. Stod deras lärare verkligen här och kommenterade deras kroppar...?
"Äckel!" fräste Holly.
"Det där kallas sexuella trakasserier!" sa Maxine.
Idrottsläraren flinade och låste upp dörren till gympasalen.
"Hörru du, lilla mopsunge, gå nu in och plocka fram grejer till dagens lektion."
Maxine blängde på honom.
"Jag är inte din slav." sa hon torrt.
Idrottsläraren skrockade.
Diskret gav han den kaxiga lilla ungen en liten kärvänlig dask i baken, för att hon skulle skynda sig.
Maxine såg upp på honom med en mordisk glimt i de blå ögonen.
Hon sträckte upp handen och visade honom långfingret.
"Snuskhummer." väste hon.
Sun City, California. September 2006.
"Ska inte vi till äventyrsbadet idag...?" frågade Holly när de stod utanför gympasalen.
Idrottsläraren skakade på huvudet.
"Ledsen, men då måste fler vuxna följa med, och det var ingen som kunde idag. Så nu ska vi ha en vanlig lektion."
"Orättvist!" sa Maxine. "Du lovade ju!"
"Ja, men nu blir det ändrade planer." svarade idrottsläraren.
Holly gav honom en sur blick.
"Man ska inte lova saker man inte kan hålla." sa hon snusförnuftigt.
"Nej exakt," instämde Maxine. "det är jäkligt taskigt."
Idrottsläraren spände blicken i Holly och Maxine.
"Inte vara vrånga nu flickor." sa han och log lite. "Och ni ska inte stå här och vara kaxiga bara för att ni håller på att få bröst."
Hans blick föll på Holly som var aningens mer utvuxen än lilla taniga Maxine.
Holly och Maxine tappade hakan. De trodde inte sina öron. Stod deras lärare verkligen här och kommenterade deras kroppar...?
"Äckel!" fräste Holly.
"Det där kallas sexuella trakasserier!" sa Maxine.
Idrottsläraren flinade och låste upp dörren till gympasalen.
"Hörru du, lilla mopsunge, gå nu in och plocka fram grejer till dagens lektion."
Maxine blängde på honom.
"Jag är inte din slav." sa hon torrt.
Idrottsläraren skrockade.
Diskret gav han den kaxiga lilla ungen en liten kärvänlig dask i baken, för att hon skulle skynda sig.
Maxine såg upp på honom med en mordisk glimt i de blå ögonen.
Hon sträckte upp handen och visade honom långfingret.
"Snuskhummer." väste hon.
söndag, juli 10, 2011
Skrivpuff - 10 juli 2011
Skriv om att vakna.
Silver Beach, Sun City, California
September 2006
"God morgon Maxine, dags att vakna..." sa Joanne mjukt.
Maxine gnydde sömnigt och fortsatte att blunda.
Joanne log mot sin fosterdotter och strök henne över kinden.
"Du brukar inte vara så här morgontrött lilla gumman."
Maxine drog täcket över sig och borrade in ansiktet i kudden.
"Hur är det älskling? Mår du inte bra?"
"Jag är trött..." gäspade Maxine nerifrån det varma gömstället under täcket.
"Jag med, skolan borde börja senare." hördes en sömnig röst från dörröppningen.
Joanne tittade upp och såg leende på Maxines fosterbror Alex.
Pojken såg nyvaken ut och hans hår var extra rufsigt. Och han såg så tanig ut där han stod, klädd i endast pyjamasbyxorna.
Maxine sparkade av sig täcket och öppnade sina klarblå ögon.
"Mmm... skolan börjar alldeles för tidigt på morgonen..." suckade hon och satte sig upp.
Alex nickade instämmande. Han satte sig på sin systers sängkant.
"Stannade ni två uppe sent igår och såg den där skräckfilmen i smyg?" frågade Joanne.
Alex skakade på huvudet.
"Är det riktigt säkert det?" log Joanne.
"Vi har aldrig sett någon skräckfilm." sa Maxine oskyldigt.
Lite för oskyldigt, tänkte Joanne. Vilka rackarungar de är. Och de håller ihop i vått och torrt - de är nästan som tvillingar.
Hon drog barnen intill sig och kittlade dem. Alex och Maxine fnissade och skruvade på sig.
Maxine kastade sig ner i sängen och försökte dra täcket över sig igen som skydd från kittlingsattacken.
Då såg Joanne några små runda blåmärken vid flickans nakna ryggrad.
"Maxie, har du gjort dig illa?"
"Va?" sa Maxine förvånat. "Näää..."
Flickan skakade på huvudet.
"Vad är det för blåmärken du har på ryggen då?" frågade Joanne.
Hon strök barnet över ryggen och undrade om inte Maxine hade lite feber också. Hon kändes lite varm.
Maxine drog sig undan beröringen. Joanne log lite, Maxine var så kittlig.
Men hon kunde inte låta bli att oroa sig för flickans hälsa. Det kanske var bäst att ringa till barnläkaren så att de kunde få en tid för undersökning.
Maxine, som hade registrerat den lilla förändringen i sin fostermammas humör, satte sig upp och såg storögd på Joanne.
"Vad är det?" frågade hon.
Joanne reste sig ur sängen.
"Jag tycker att vi ska boka en läkartid, så att någon kan titta på dina blåmärken."
"Inte just idag bara." sa Maxine.
"Jo vännen, det är bäst att vi får en tid så fort som möjligt."
Maxine reste sig snabbt upp. Plötsligt var flickan klarvaken.
"Men min klass ska på utflykt idag!" protesterade hon. "Vi ska ju åka till San Francisco och besöka Aquarium of the Bay, det vill inte jag missa!"
Joanne gav flickan en kram.
"Vi får se vad doktorn säger."
Maxine rynkade på ögonbrynen och knöt nävarna - ett säkert tecken på att hon nu började bli riktigt upprörd.
"Någon jäklarns doktor bestämmer inte om jag ska på utflykt eller inte!" skrek hon. "Jag vill inte till sjukhuset!"
Maxine satte sig ner på sängen och tjurade.
Alex hade suttit helt tyst och bara studerat sin syster. Nu stirrade han förfärad på henne.
"Maxine, du blöder...!"
Joanne såg också oroligt på den mörka rännilen som sakta rann ur Maxines näsa.
Hon sprang in i sitt och Martins sovrum och slog numret till barnläkaren.
"Bara så du vet: jag åker inte till sjukhuset!" ropade Maxine efter henne. "Jag är inte sjuk!"
Men Maxines protester hjälpte inte. Fyrtiofem minuter senare såg hon på hur blod från hennes armveck rann ner i en liten genomskinlig behållare.
"Jag är inte sjuk." sa Maxine trotsigt.
Men hon hade fått en sådan där otäck klump av oro och rädsla i magen. Och små tårar droppade ner på flickans mjuka kinder.
Maxine torkade bestämt bort tårarna.
"Jag gråter för att jag är arg - inte för något annat..." muttrade hon. "jag missar utflykten till San Francisco."
Joanne kramade hennes hand.
"Vi kan åka dit i helgen, älskling. Och du kan få välja en födelsedagspresent där."
Maxine log lite.
"Ni får provsvaret inom en vecka." meddelade sjuksköterskan.
Joanne bara nickade. Hon var livrädd för att provsvaret skulle bekräfta misstankarna som gnagt i henne ända sedan hon upptäckt blåmärkena på Maxines rygg och sett näsblodet.
Joanne bad tyst till alla högre makter att hennes älskade lilla Maxine inte skulle vara allvarligt sjuk.
Maxine gled ner från undersökningsbritsen och lade armarna om sin fostermor.
"Mamma Jo, jag älskar dig." sa flickan med sin mjuka röst.
Joanne slog armarna om den flickan, den lilla älsklingen som skulle fylla 13 år om en vecka, och kämpade för att inte börja gråta.
"Får jag glass till frukost?" bad Maxine.
Joanne skrattade genom tillbakahållen gråt och rädsla.
"Vad du vill älskling."
"Pannkakor med glass på kanske?" sa Maxine.
Joanne nickade och fick ännu en kram av Maxine.
Silver Beach, Sun City, California
September 2006
"God morgon Maxine, dags att vakna..." sa Joanne mjukt.
Maxine gnydde sömnigt och fortsatte att blunda.
Joanne log mot sin fosterdotter och strök henne över kinden.
"Du brukar inte vara så här morgontrött lilla gumman."
Maxine drog täcket över sig och borrade in ansiktet i kudden.
"Hur är det älskling? Mår du inte bra?"
"Jag är trött..." gäspade Maxine nerifrån det varma gömstället under täcket.
"Jag med, skolan borde börja senare." hördes en sömnig röst från dörröppningen.
Joanne tittade upp och såg leende på Maxines fosterbror Alex.
Pojken såg nyvaken ut och hans hår var extra rufsigt. Och han såg så tanig ut där han stod, klädd i endast pyjamasbyxorna.
Maxine sparkade av sig täcket och öppnade sina klarblå ögon.
"Mmm... skolan börjar alldeles för tidigt på morgonen..." suckade hon och satte sig upp.
Alex nickade instämmande. Han satte sig på sin systers sängkant.
"Stannade ni två uppe sent igår och såg den där skräckfilmen i smyg?" frågade Joanne.
Alex skakade på huvudet.
"Är det riktigt säkert det?" log Joanne.
"Vi har aldrig sett någon skräckfilm." sa Maxine oskyldigt.
Lite för oskyldigt, tänkte Joanne. Vilka rackarungar de är. Och de håller ihop i vått och torrt - de är nästan som tvillingar.
Hon drog barnen intill sig och kittlade dem. Alex och Maxine fnissade och skruvade på sig.
Maxine kastade sig ner i sängen och försökte dra täcket över sig igen som skydd från kittlingsattacken.
Då såg Joanne några små runda blåmärken vid flickans nakna ryggrad.
"Maxie, har du gjort dig illa?"
"Va?" sa Maxine förvånat. "Näää..."
Flickan skakade på huvudet.
"Vad är det för blåmärken du har på ryggen då?" frågade Joanne.
Hon strök barnet över ryggen och undrade om inte Maxine hade lite feber också. Hon kändes lite varm.
Maxine drog sig undan beröringen. Joanne log lite, Maxine var så kittlig.
Men hon kunde inte låta bli att oroa sig för flickans hälsa. Det kanske var bäst att ringa till barnläkaren så att de kunde få en tid för undersökning.
Maxine, som hade registrerat den lilla förändringen i sin fostermammas humör, satte sig upp och såg storögd på Joanne.
"Vad är det?" frågade hon.
Joanne reste sig ur sängen.
"Jag tycker att vi ska boka en läkartid, så att någon kan titta på dina blåmärken."
"Inte just idag bara." sa Maxine.
"Jo vännen, det är bäst att vi får en tid så fort som möjligt."
Maxine reste sig snabbt upp. Plötsligt var flickan klarvaken.
"Men min klass ska på utflykt idag!" protesterade hon. "Vi ska ju åka till San Francisco och besöka Aquarium of the Bay, det vill inte jag missa!"
Joanne gav flickan en kram.
"Vi får se vad doktorn säger."
Maxine rynkade på ögonbrynen och knöt nävarna - ett säkert tecken på att hon nu började bli riktigt upprörd.
"Någon jäklarns doktor bestämmer inte om jag ska på utflykt eller inte!" skrek hon. "Jag vill inte till sjukhuset!"
Maxine satte sig ner på sängen och tjurade.
Alex hade suttit helt tyst och bara studerat sin syster. Nu stirrade han förfärad på henne.
"Maxine, du blöder...!"
Joanne såg också oroligt på den mörka rännilen som sakta rann ur Maxines näsa.
Hon sprang in i sitt och Martins sovrum och slog numret till barnläkaren.
"Bara så du vet: jag åker inte till sjukhuset!" ropade Maxine efter henne. "Jag är inte sjuk!"
Men Maxines protester hjälpte inte. Fyrtiofem minuter senare såg hon på hur blod från hennes armveck rann ner i en liten genomskinlig behållare.
"Jag är inte sjuk." sa Maxine trotsigt.
Men hon hade fått en sådan där otäck klump av oro och rädsla i magen. Och små tårar droppade ner på flickans mjuka kinder.
Maxine torkade bestämt bort tårarna.
"Jag gråter för att jag är arg - inte för något annat..." muttrade hon. "jag missar utflykten till San Francisco."
Joanne kramade hennes hand.
"Vi kan åka dit i helgen, älskling. Och du kan få välja en födelsedagspresent där."
Maxine log lite.
"Ni får provsvaret inom en vecka." meddelade sjuksköterskan.
Joanne bara nickade. Hon var livrädd för att provsvaret skulle bekräfta misstankarna som gnagt i henne ända sedan hon upptäckt blåmärkena på Maxines rygg och sett näsblodet.
Joanne bad tyst till alla högre makter att hennes älskade lilla Maxine inte skulle vara allvarligt sjuk.
Maxine gled ner från undersökningsbritsen och lade armarna om sin fostermor.
"Mamma Jo, jag älskar dig." sa flickan med sin mjuka röst.
Joanne slog armarna om den flickan, den lilla älsklingen som skulle fylla 13 år om en vecka, och kämpade för att inte börja gråta.
"Får jag glass till frukost?" bad Maxine.
Joanne skrattade genom tillbakahållen gråt och rädsla.
"Vad du vill älskling."
"Pannkakor med glass på kanske?" sa Maxine.
Joanne nickade och fick ännu en kram av Maxine.
torsdag, juli 07, 2011
SkrivPuff - 7 juli 2011
Skriv om en sommardoft.
Crystal Lake, California
Sommaren 2005
Dragkedjan till tältet drogs upp och en nyvaken Maxine klev ut i morgonsolskenet.
Flickan var endast iklädd ett par ljusblå trosor med små vita blommor på.
"Puh, vad varmt det är i tält!" flämtade hon. "Jag vill bada. Mamma, bada med mig."
Maxine pekade bort mot den runda sjön.
Audrey skakade på huvuet.
"Bada, i det där iskalla vattnet? Nej tack Maxine, jag är inte galen."
Audrey drog ett bloss på sin hemrullade cigarett.
Maxine rynkade på näsan åt rökmolnet.
"Det luktar klibbigt och sött." sa hon.
Audreys pojkvän flinade mot flickan.
"Det är väl härliga sommardofter, baby? Och det här är nyttiga grejer."
Han tog cigaretten från Audrey och drog ett djupt bloss.
Maxine flinade klentroget mot sin mors pojkvän.
"Får jag smaka då, om det nu är så nyttigt?"
Pojkvännen skrockade och skakade på huvudet.
"Nej du, detta är inget för småskitar som bara är 11 ½. Nej, detta är bara för vuxna."
Han gav Maxine en mjuk dask i baken och reste sig.
"Maxie, sisten i vattnet är en rutten..."
"Kalsong!" avslutade Maxine fnissande och så rusade hon ner i det iskalla vattnet.
Pojkvännen gav Audrey en snabb kyss, sedan rusade han också i vattnet.
Audrey gick sakta ner till strandkanten.
"En kille i min skola säger att en snopp krymper i kallt vatten." sa Maxine plötsligt.
Audreys pojkvän skrockade.
"Säger du det? Jaha... vi får väl se efter..." skojade han.
"Visar du kuken för min unge får du äta upp den till middag ikväll, istället för grillad korv!" skrattade Audrey.
Maxine fnissade.
"Ni är så jäklarns äckliga ibland!"
"Men du är en riktig liten gullunge." sa hennes mors pojkvän. "Om ett par år kommer killarna stå i kö för dig Maxine."
Maxine strök undan en av sin mörka hårlockar ur ansiktet.
"Killar får köa så mycket dom vill..." sa hon och satte sin lilla fräkniga näsa i vädret. "men jag kommer inte att stå där framme. Tonårspojkar brukar bara tänka på tuttar och läbbiga tungkyssar. En del hånglar med tjejer i bilar också, det har jag sett faktiskt."
Flickan tillade med hemlig, viskande röst:
"Och en gång, i en bil på parkeringsplatsen vid stranden, såg jag en tjej och kille göra... ni vet... 'det' - alldeles offentligt...!"
Maxine rodnade vid tanken på det intima hon bevittnat några veckor tidigare.
"Tonåringar har ingen skam alls!" utbrast Maxine snusförnuftigt.
Maxines mamma och pojkvännen skrattade.
Crystal Lake, California
Sommaren 2005
Dragkedjan till tältet drogs upp och en nyvaken Maxine klev ut i morgonsolskenet.
Flickan var endast iklädd ett par ljusblå trosor med små vita blommor på.
"Puh, vad varmt det är i tält!" flämtade hon. "Jag vill bada. Mamma, bada med mig."
Maxine pekade bort mot den runda sjön.
Audrey skakade på huvuet.
"Bada, i det där iskalla vattnet? Nej tack Maxine, jag är inte galen."
Audrey drog ett bloss på sin hemrullade cigarett.
Maxine rynkade på näsan åt rökmolnet.
"Det luktar klibbigt och sött." sa hon.
Audreys pojkvän flinade mot flickan.
"Det är väl härliga sommardofter, baby? Och det här är nyttiga grejer."
Han tog cigaretten från Audrey och drog ett djupt bloss.
Maxine flinade klentroget mot sin mors pojkvän.
"Får jag smaka då, om det nu är så nyttigt?"
Pojkvännen skrockade och skakade på huvudet.
"Nej du, detta är inget för småskitar som bara är 11 ½. Nej, detta är bara för vuxna."
Han gav Maxine en mjuk dask i baken och reste sig.
"Maxie, sisten i vattnet är en rutten..."
"Kalsong!" avslutade Maxine fnissande och så rusade hon ner i det iskalla vattnet.
Pojkvännen gav Audrey en snabb kyss, sedan rusade han också i vattnet.
Audrey gick sakta ner till strandkanten.
"En kille i min skola säger att en snopp krymper i kallt vatten." sa Maxine plötsligt.
Audreys pojkvän skrockade.
"Säger du det? Jaha... vi får väl se efter..." skojade han.
"Visar du kuken för min unge får du äta upp den till middag ikväll, istället för grillad korv!" skrattade Audrey.
Maxine fnissade.
"Ni är så jäklarns äckliga ibland!"
"Men du är en riktig liten gullunge." sa hennes mors pojkvän. "Om ett par år kommer killarna stå i kö för dig Maxine."
Maxine strök undan en av sin mörka hårlockar ur ansiktet.
"Killar får köa så mycket dom vill..." sa hon och satte sin lilla fräkniga näsa i vädret. "men jag kommer inte att stå där framme. Tonårspojkar brukar bara tänka på tuttar och läbbiga tungkyssar. En del hånglar med tjejer i bilar också, det har jag sett faktiskt."
Flickan tillade med hemlig, viskande röst:
"Och en gång, i en bil på parkeringsplatsen vid stranden, såg jag en tjej och kille göra... ni vet... 'det' - alldeles offentligt...!"
Maxine rodnade vid tanken på det intima hon bevittnat några veckor tidigare.
"Tonåringar har ingen skam alls!" utbrast Maxine snusförnuftigt.
Maxines mamma och pojkvännen skrattade.
onsdag, juli 06, 2011
Skrivpuff - 6 juli 2011
Skriv om att förlåta.
Silver Beach, Sun City, California
2001
"Förlåt."
Joanne såg på sin lilla fosterdotter.
"Varför säger du förlåt, Maxine...? Du har väl inte gjort något du behöver
be om förlåtelse för...?"
"Nääää..." sa Maxine fundersamt. "men om jag gör nåt dåligt eller dumt
i morgon slipper du och pappa Martin kanske bli arg på mig om jag
säger förlåt innan."
Joanne skrattade mjukt och kramade om den lilla 8-åringen.
"Älskade unge, vi brukar väl inte behöva bli arga på dig?"
Maxine skakade på sitt lockiga huvud.
"Nope, men jag bara tänkte... för säkerhets skull liksom..."
Flickan log ett charmigt leende som fick hennes blå ögon att glittra.
Och Joanne tänkte att det där leendet kunde smälta ett isberg.
Silver Beach, Sun City, California
2001
"Förlåt."
Joanne såg på sin lilla fosterdotter.
"Varför säger du förlåt, Maxine...? Du har väl inte gjort något du behöver
be om förlåtelse för...?"
"Nääää..." sa Maxine fundersamt. "men om jag gör nåt dåligt eller dumt
i morgon slipper du och pappa Martin kanske bli arg på mig om jag
säger förlåt innan."
Joanne skrattade mjukt och kramade om den lilla 8-åringen.
"Älskade unge, vi brukar väl inte behöva bli arga på dig?"
Maxine skakade på sitt lockiga huvud.
"Nope, men jag bara tänkte... för säkerhets skull liksom..."
Flickan log ett charmigt leende som fick hennes blå ögon att glittra.
Och Joanne tänkte att det där leendet kunde smälta ett isberg.
tisdag, juli 05, 2011
Skrivpuff - 5 juli 2011
Skriv om att backa.
Sun City, California. Hösten 2006.
"Hörni, kolla på honom," viskade Holly till Maxine och pekade på den nye idrottsläraren. "han har värsta ståfräset...!"
"Ewww!" utbrast Maxine. "Vilket äckel!"
De andra flickorna i klassen tittade också på honom. Och mycket riktigt;
det putade rejält innanför idrottslärarens gympabrallor.
Några av flickorna fnissade, andra blev förfärade över att en lärare blev upphetsad av ett gäng 13-åringar.
Idrottsläraren gick fram till dem och log.
"Vad står ni här och fnissar åt då?"
"Vi står inte, vi sitter." svarade Holly. "Men det finns annat som står här..."
"Vad fasen pratar du om...?" frågade idrottsläraren, fastän han mycket väl måste varit medveten om vad som pågick i hans nedre regioner.
Maxine reste sig från läktarbänken och spände ögonen i läraren.
"Vet du vad du är? Ett jäkla pervo."
Idrottsläraren ställde sig nära Maxine och flinade.
"Lilla pluttan... så söt, men ack så kaxig..." sa han med hån i rösten. "Du vet väl inte ens vad pervo är förresten."
Maxine backade demonstrativt ett par steg.
Hon tog på sig en kaxig min och log ett halvt litet leende.
"Vet jag visst," sa hon med självsäker och stadig röst. "jag kollade i uppslagsboken - och vid ordet 'pervo' fanns en bild av dig!"
Sun City, California. Hösten 2006.
"Hörni, kolla på honom," viskade Holly till Maxine och pekade på den nye idrottsläraren. "han har värsta ståfräset...!"
"Ewww!" utbrast Maxine. "Vilket äckel!"
De andra flickorna i klassen tittade också på honom. Och mycket riktigt;
det putade rejält innanför idrottslärarens gympabrallor.
Några av flickorna fnissade, andra blev förfärade över att en lärare blev upphetsad av ett gäng 13-åringar.
Idrottsläraren gick fram till dem och log.
"Vad står ni här och fnissar åt då?"
"Vi står inte, vi sitter." svarade Holly. "Men det finns annat som står här..."
"Vad fasen pratar du om...?" frågade idrottsläraren, fastän han mycket väl måste varit medveten om vad som pågick i hans nedre regioner.
Maxine reste sig från läktarbänken och spände ögonen i läraren.
"Vet du vad du är? Ett jäkla pervo."
Idrottsläraren ställde sig nära Maxine och flinade.
"Lilla pluttan... så söt, men ack så kaxig..." sa han med hån i rösten. "Du vet väl inte ens vad pervo är förresten."
Maxine backade demonstrativt ett par steg.
Hon tog på sig en kaxig min och log ett halvt litet leende.
"Vet jag visst," sa hon med självsäker och stadig röst. "jag kollade i uppslagsboken - och vid ordet 'pervo' fanns en bild av dig!"
måndag, juli 04, 2011
SkrivPuff - 4 juli 2011
Skriv om en synvilla.
Ibland är mina småsyskon roliga utan att de vet om det.
Som idag, när vi var och tittade på hus (mamma & Göran tycker att
deras lägenhet är lite trång nu... och de vill gärna ge tvillingarna,
som nu är 7 år, var sitt rum.)
Mamma: Vad tycker ni om den här villan?
Melwin: Fin! Ska vi köpa denna hus, mamma?
Mamma: Kanske, men idag ska vi bara titta på det.
Noel: Jaha... så detta är bara en synvilla?
Vi trodde han körde med någon slags ordlek, så vi skrattade.
Noel tittade på oss och rynkade förvirrat pannan. Han undrade vad som var roligt.
Vi förklarade vad synvilla var och då tyckte han själv att han var lite rolig.
När tvillingarna gick och la sig tidigare i kväll meddelade Melwin att han
"jätte-jätte-mycket vill bo i den där fina synvillan"!
Han förstår inte det där med ordlekar, lille plutten...
Men han är för söt med sina små gulliga kommentarer :)
// storasyster Leni
Ibland är mina småsyskon roliga utan att de vet om det.
Som idag, när vi var och tittade på hus (mamma & Göran tycker att
deras lägenhet är lite trång nu... och de vill gärna ge tvillingarna,
som nu är 7 år, var sitt rum.)
Mamma: Vad tycker ni om den här villan?
Melwin: Fin! Ska vi köpa denna hus, mamma?
Mamma: Kanske, men idag ska vi bara titta på det.
Noel: Jaha... så detta är bara en synvilla?
Vi trodde han körde med någon slags ordlek, så vi skrattade.
Noel tittade på oss och rynkade förvirrat pannan. Han undrade vad som var roligt.
Vi förklarade vad synvilla var och då tyckte han själv att han var lite rolig.
När tvillingarna gick och la sig tidigare i kväll meddelade Melwin att han
"jätte-jätte-mycket vill bo i den där fina synvillan"!
Han förstår inte det där med ordlekar, lille plutten...
Men han är för söt med sina små gulliga kommentarer :)
// storasyster Leni
söndag, juli 03, 2011
Skrivpuff - 3 juli 2011
Skriv om ett rum.
Rummet de knuffade in honom i var egentligen inte ett rum, utan en lagerlokal.
Trots dunklet där inne kunde Jordan skymta hyllmeter med memorabilia från en tidsepok med fruktansvärt mörk historia.
Där fanns bland annat medaljer, vapen, och uniforms-mössor och på väggen satt en enorm affisch som avbildade Führern med den lilla svarta mustaschen.
Jordan tog ett par steg och råkade backa in i en av hyllorna.
Ett av föremålen på hyllan gav ifrån sig ett skramlande ljud, lät som en behållare av något slag, plåt kanske?
När en lampa i taket tändes vände sig Jordan om för att se vad han backat in i. Han flämtade förskräckt till när han såg den gamla behållaren med en dödskalle på etiketten.
En av de stora killarna flinade.
"Cool va?" sa han och nickade mot behållaren. "Vill du hålla i den?"
Jordan skakade häftigt på huvudet. Bara synen av behållaren fick hans ben att vilja vika sig under honom.
Aldrig i livet att han ens ville peta på den där förskräckliga saken.
För ett ögonblick blev han rädd att någon av killarna skulle öppna behållaren.
Men sedan sansade han sig lite. Om någon öppnade behållaren skulle de ju dö allihop.
Och killarna verkade nu tänka på annat än cyanvätegas.
"Vi tänkte göra en lite rolig grej med dig Jordan." sa en av killarna.
Han höll upp ett tatueringsverktyg.
Jordan rusade mot dörren och försökte förtvivlat slita upp den. Men förgäves, dörren var omsorgsfullt låst och igenbommad.
Flera händer tog hårdhänt tag i Jordan och tryckte ner honom på en stol.
De höll fast honom och fäste en gul tygstjärna på hans
T-shirt, sedan turades de om att taturera in små siffror på hans vänstra underarm.
Hela tiden hånskrockade de.
Jordan var genomblöt av febrig svett och bet sig i läppen, så hårt att lite blod sipprade fram, för att hindra sig själv från att skrika av smärta när nålen trängde in i hans hud.
Här kan du läsa mer om Jordan och typerna han råkar ut för
Rummet de knuffade in honom i var egentligen inte ett rum, utan en lagerlokal.
Trots dunklet där inne kunde Jordan skymta hyllmeter med memorabilia från en tidsepok med fruktansvärt mörk historia.
Där fanns bland annat medaljer, vapen, och uniforms-mössor och på väggen satt en enorm affisch som avbildade Führern med den lilla svarta mustaschen.
Jordan tog ett par steg och råkade backa in i en av hyllorna.
Ett av föremålen på hyllan gav ifrån sig ett skramlande ljud, lät som en behållare av något slag, plåt kanske?
När en lampa i taket tändes vände sig Jordan om för att se vad han backat in i. Han flämtade förskräckt till när han såg den gamla behållaren med en dödskalle på etiketten.
En av de stora killarna flinade.
"Cool va?" sa han och nickade mot behållaren. "Vill du hålla i den?"
Jordan skakade häftigt på huvudet. Bara synen av behållaren fick hans ben att vilja vika sig under honom.
Aldrig i livet att han ens ville peta på den där förskräckliga saken.
För ett ögonblick blev han rädd att någon av killarna skulle öppna behållaren.
Men sedan sansade han sig lite. Om någon öppnade behållaren skulle de ju dö allihop.
Och killarna verkade nu tänka på annat än cyanvätegas.
"Vi tänkte göra en lite rolig grej med dig Jordan." sa en av killarna.
Han höll upp ett tatueringsverktyg.
Jordan rusade mot dörren och försökte förtvivlat slita upp den. Men förgäves, dörren var omsorgsfullt låst och igenbommad.
Flera händer tog hårdhänt tag i Jordan och tryckte ner honom på en stol.
De höll fast honom och fäste en gul tygstjärna på hans
T-shirt, sedan turades de om att taturera in små siffror på hans vänstra underarm.
Hela tiden hånskrockade de.
Jordan var genomblöt av febrig svett och bet sig i läppen, så hårt att lite blod sipprade fram, för att hindra sig själv från att skrika av smärta när nålen trängde in i hans hud.
Här kan du läsa mer om Jordan och typerna han råkar ut för
lördag, juli 02, 2011
Skrivpuff - 1 + 2 juli 2011
Skriv om oreda och om ett rep.
Badrummet har inte blivit städat. Sysslan skulle egentligen ha gjorts innan mamma kom hem, men samtalet med grannkillen Todd på den solvarma trappan drog ut på tiden och rätt som det var kom bilen körande på uppfarten.
Mamma log vänligt mot Todd när han sa hej då, var riktigt trevlig - så att han inte skulle ana hur hon egentligen var.
Men så fort de kom innanför dörren förändrades allt.
Mamma förstod ju att Det inte hade hunnit städa upp oredan i badrummet.
Nu skulle Det få vara nere i källaren hela helgen, fastbunden med ett rep runt ena ankeln, så att hon inte kunde röra sig fritt.
Det kunde bara röra sig mellan toaletten och den tunna madrassen hon hade som säng nere i den mörka källaren.
Att vara fastbunden skavde mot huden, men Det vågade inte försöka ta bort repet.
Mamma skulle komma ner med medicin snart.
När Det inte skötte sig fick hon en matsked "medicin" ur en stor och trind, vit flaska.
När vätskan rann ner kändes det som om halsen skulle frätas sönder och det brukade bli svårt att andas.
Denna "medicin", vätskan med den stickande lukten, var den värsta medicinen och Det gjorde alltid sitt bästa för att vara till lags, så att mamma skulle slippa bli uppretad.
Men hon visste aldrig när mamma tyckte att Det hade misskött sig. Ilskan kunde blossa upp utan att Det förstod att hon gjort något fel.
Nu ville Det säga förlåt. Hon skulle vara en snäll flicka och städa badrummet.
Men halsen kändes så öm att hon inte fick fram ett ord.
Det hoppades istället att tårarna som rann ner för hennes kinder nu skulle duga som en ursäkt.
Men mamma hade redan gått upp för trappan och stängt dörren där uppe.
Tårarna var förgäves.
Det torkade bort de bittra tårarna med tröjärmen och kurade ihop sig till en liten snyftande boll på madrassen.
Som så många gånger förr önskade Det att hon aldrig fötts.
Badrummet har inte blivit städat. Sysslan skulle egentligen ha gjorts innan mamma kom hem, men samtalet med grannkillen Todd på den solvarma trappan drog ut på tiden och rätt som det var kom bilen körande på uppfarten.
Mamma log vänligt mot Todd när han sa hej då, var riktigt trevlig - så att han inte skulle ana hur hon egentligen var.
Men så fort de kom innanför dörren förändrades allt.
Mamma förstod ju att Det inte hade hunnit städa upp oredan i badrummet.
Nu skulle Det få vara nere i källaren hela helgen, fastbunden med ett rep runt ena ankeln, så att hon inte kunde röra sig fritt.
Det kunde bara röra sig mellan toaletten och den tunna madrassen hon hade som säng nere i den mörka källaren.
Att vara fastbunden skavde mot huden, men Det vågade inte försöka ta bort repet.
Mamma skulle komma ner med medicin snart.
När Det inte skötte sig fick hon en matsked "medicin" ur en stor och trind, vit flaska.
När vätskan rann ner kändes det som om halsen skulle frätas sönder och det brukade bli svårt att andas.
Denna "medicin", vätskan med den stickande lukten, var den värsta medicinen och Det gjorde alltid sitt bästa för att vara till lags, så att mamma skulle slippa bli uppretad.
Men hon visste aldrig när mamma tyckte att Det hade misskött sig. Ilskan kunde blossa upp utan att Det förstod att hon gjort något fel.
Nu ville Det säga förlåt. Hon skulle vara en snäll flicka och städa badrummet.
Men halsen kändes så öm att hon inte fick fram ett ord.
Det hoppades istället att tårarna som rann ner för hennes kinder nu skulle duga som en ursäkt.
Men mamma hade redan gått upp för trappan och stängt dörren där uppe.
Tårarna var förgäves.
Det torkade bort de bittra tårarna med tröjärmen och kurade ihop sig till en liten snyftande boll på madrassen.
Som så många gånger förr önskade Det att hon aldrig fötts.
söndag, juni 19, 2011
onsdag, juni 15, 2011
måndag, juni 13, 2011
lördag, juni 11, 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)