Skrivpuff - 29 oktober 2015

*
Tömma

Sun City, California. Våren 2011

"Du tar väl hand om stygnen ordentlig, Alex?"
17-åriga Alex såg storögd på skolsköterskan, som satt mittemot honom. 
Han nickade sakta.
"Ja..." sa han och grimaserade lite åt hur tveksam och ynklig han lät.
Skolsköterskan såg forskande på den magra pojken medan hon lindade ett nytt  bandage om hans handled. Hennes blick var vänlig och lite bekymrad.
"Hjärtat... har du dragit i stygnen...?"
Alex rodnade lite. Han sög in underläppen mellan tänderna och vägrade svara.
Jag hoppades att ingen skulle se att det har blivit lite rött omkring stygnen... tänkte han.

Han nickade igen.
"Mmmm... fast förut tog ju Philip Brower tag i armen också, det är nog därför skadan är lite irriterad..."
Alex grimaserade igen, av smärta den här gången, när han förnam känslan av Browers elaka blick när han omilt greppade tag om den sårade handleden tidigare idag.
"Och det var han som slet loss det gamla bandaget." tillade Alex.
Skolsköterskan nickade förstående.
"Jag ska prata med Philip sedan." sa hon allvarligt. "Men Alex, du måste verkligen vara rädd om dina skador."
Alex svarade inte. Han nickade bara.

Pojken skämdes lite för att han ibland skadade sig själv och det var alltid lika jobbigt att prata om det.
Han tittade ner i golvet.
Och till slut suckade han och mumlade nästan fram:
"Jag vill inte hålla på att skada mig själv... men ibland är det bara det som hjälper mot ångesten och mörkret..."
Han suckade igen, uppgivet.
"Skulle vilja kunna tömma min hjärna på mörka tankar, men det går ju inte..."
Alex hatade hur gråtig hans röst lät nu.

När han tittade upp på sköterskan igen såg han att hon hade tårar i ögonen.
"Om du behöver prata om din ångest och allt du har varit med om kan du komma till mig, när du vill. Okej?"
Som vanligt när folk var så här snälla mot honom fick Alex en liten klump av gråt i halsen. Han blev så rörd över alla som ville honom väl.
Han svalde klumpen och pep fram ett litet:
"Tack."
Sedan log han blekt.
"Jag vill helst inte prata om allt det hemska mer nu. Men jag uppskattar så klart att ni finns här för mig."
Skolsköterskan log ömt och gav pojken en kram.
"Lova att du tar hand om dig ordentligt i fortsättningen."
Alex lovade att han skulle försöka med det.

Happy Birthday Riley! 28/10 2015

Happy Birthday Ashlee! 28/10 2015

Skrivpuff - 26 oktober 2015

*
Ta med

Paradise High School.
Paradise, California. Våren 2011

"Jag önskar att du kunde ta mig med när du flyttar över till Sun City High..."
Marissa ser så övergiven och ledsen ut att Cassie nästan börjar gråta.
"Det önskar jag med." säger hon.
Sedan suckar hon och tillägger:
"Fast det är ju inte säkert att jag får byta skola. Det verkar ju inte hända nåt direkt..."
Flickorna sitter tysta en stund.
Ett gäng rosaklädda tjejer går förbi dem i korridoren. De sneglar på Cassie och Marissa, viskar och fnissar lite.
"Vad gör ni?" frågar en av de rosaklädda.
Rösten är bedrägligt sirapslen och leendet är inte precis vänligt.
Cassie tänker först att hon inte ska svara. Pink Girls Club-tjejerna vill ju egentligen inte veta - de vill bara göra narr av det hon säger.

Men Cassie vill inte verka arrogant, så hon säger bara:
"Vi väntar på att lektionen ska börja."
Rösten svajar lite och hon blickar ner på sin skrivbok, hennes diktbok, som hon håller i handen.
Ingen härmar henne med löjliga röster, så där som de brukar göra, och Cassie känner sig lite lättad.

Pink Girls Club-tjejerna får syn på Cassies diktbok.

"Vad är det för bok?" frågar Sabrina.

Cassie trycker boken mot sig, som för att skydda den.

"En anteckningsbok bara." mumlar hon.

"'En anteckningsbok bara'." härmar Hilary.
Där kom det... tänker Cassie och suckar tungt.

Och nu hörs nya små fniss från Pink Girls Club-tjejerna.

Fniss-ljuden skär som små elaka nålar i Cassie och Marissa.

Varför håller dom på så här hela tiden...? tänker Cassie. Vad har vi gjort dom...?
Hon tror att hon vet svaret.
För att vi är vi. Det räcker uppenbarligen som anledning för The Pink Girls Club.
Klumpen i halsen gör ont. Men Cassie vill inte börja gråta.
Inte här och nu.

Skrivpuff - 24 oktober 2015

*
Rektangel


Blue Creek, Minnesota. Hösten 1992.


Michelle var trött på alla tester.
Varför höll de på så här hela tiden? Trodde de att hon var dum...?
Doktors-tanten hade frågat om färger och djur och allt möjligt.
Nu lade hon upp träklossar på bordsskivan.
"Michelle, kan du visa mig en kvadrat?"
5-åringen suckade lätt, men hon tog en kvadratisk kloss och höll fram den.
"Bra!" sa doktors-tanten uppmuntrande.
Det var väl inget svårt... tänkte barnet. Varför blir hon så glad över en dum gammal kloss...?!

"Kan du visa en rektangel nu?" frågade kvinnan.
Michelle svarade genom att ge psykologen en uttråkad blick.
Sedan valde barnet ut två kvadratiska klossar och satte dem intill varandra.
Leendet som nu lekte på flickans läppar var lite försmädligt.
Den unge polismannen som övervakade sessionen undertryckte ett leende.
Det här var en intelligent och kreativ unge.
Hon hade på sitt eget lilla vis gjort en rektangel.

Psykologen höll upp en verkligt rektangel-formad klass.
"Raring, det här är en rektangel."
Michelle lutade sig fram, satte armbågarna på bordet och vilade hakan i händerna.
"Klossar är för bebisar..." suckade hon. "Har du inga pussel?"
Nu log psykologen.
"Jo, jag har pussel. Vill du lägga ett?"
Michelle nickade.
Kvinnan gick fram till en hylla och plockade fram en kartong med ett pussel med Disney-motiv.
"Blir detta bra?" frågade hon när hon lade kartongen framför den lilla flickan.
Michelle studerade skeptiskt kartongen. Hon såg inte nöjd ut.
"Ge henne ett med fler bitar." föreslog polismannen. "Jag tror hon klarar pussel för 6-8-åringar."

Men nu brydde sig inte Michelle om pussel längre.
Hon började gå runt i rummet och såg sig omkring.
"Varför har du så många leksaker?"
"För att barnen som kommer till mig ska kunna leka med dom." förklarade psykologen vänligt. "Leksaker kan vara viktiga när jag ska hjälpa barn."
Lilla Michelle studerade länge den vänliga kvinnan.
Sedan sa hon med allvarlig och saklig röst:
"Men du kan nog inte hjälpa mig."

Skrivpuff - 23 oktober 2015

*
Mörkt

Paradise, California. Våren 2011.

Det var alldeles tyst och mörkt i huset nu, när alla fest-gäster hade gått hem.
Cheryl satt på kanten av madrassen och såg på Denny som nu sov djupt.
Hon kunde inte förstå hur Dennys så kallade "kompisar" kunde vara så idiotiska som de hade varit på festen i kväll...
De visste ju att deras yngre (och mycket mindre) kamrat vare sig gillade eller tålde alkohol (han var näst intill allergisk mot det) - och ändå hade de tvingat i Denny mängder genom den där förbannade slangen...!

"Det är ett under att du inte mår sämre än vad du gör..." sa Cheryl ömt till den sovande tonårspojken och smekte lätt hans feber-varma rygg.
Så tunn han var... nästan mager.
Denny hade alltid varit liten för sin ålder. Folk brukade tro att han skämtade när han sa att han faktiskt var 18 år (+ ett par månader) nu.
Denny rörde lite på sig, men han vaknade inte. Han var helt utslagen.
Cheryl, som alltid hade varit en omhändertagande ung tjej, bestämde sig för att ligga på en madrass intill honom på golvet - så att hon kunde ha lite koll på om han blev dålig under natten.

***

Senare på natten vaknade Denny till. Han mådde illa.
Han stapplade upp från madrassen och skyndade in i badrummet.
När han kom ut igen hade Cheryl tänt en lampa.
"Stackars liten..." sa hon, kärleksfullt och omtänksamt.
Cheryl gav honom en kram.
Denny såg lite generad ut och log sömnigt.
Han nästan segnade ner på sin madrass igen och lade sig ner.

Efter en stund kände han hur Cheryls svala hand smekte hans överkropp.
Han blev lite blyg och generad... Men det kändes skönt att känna hennes mjuka, och nästan helande, beröring.
Han log mot henne igen. 
Och leendet talade om för Cheryl att det var okej att fortsätta.
"Känns det bra, sötnos?" log hon.
"Mmmm..." svarade Denny blygt.
Sedan somnade han om.

Skrivpuff - 22 oktober 2015

*
Till salu

Paradise California. Våren 2011.

Tonårspojkens blick flackar oroligt och hans hjärta pickar obehagligt snabbt mot den tunna bröstkrogen.
De tre männen står så nära. Alldeles för nära...

Den största mannen håller sin hand om hans axel och en iskall känsla sprider sig i den magra pojkkroppen.
Någon av männen prasslar lockande med ett par dollar-sedlar, stoppar ner dem i pojkens jeansficka.
Pojken mår illa. Nu är han såld.
Han vill inte tänka på vad männen vill göra med honom...
Den tredje mannens fingrar börjar famla vid hans T-shirt, försöker ta den av honom.

Denny sträcker provande ut sin fria arm, famlar efter ytterdörrens runda knopp-handtag. Han vrider och till hans lättnad glider dörren upp.
Pojken samlar mod. Sedan sliter han sig ur den stora mannens grepp och rusar ut.
Han springer så snabbt och långt han orkar, tills astman stoppar honom.
Denny kräks lite i en papperskorg, sedan drar han upp sedlarna ur sin ficka och slänger ner dem i papperskorgen.
Sedan sjunker han ner på marken och blir sittande där, med knäna uppdragna till hakan och armarna om benen.
Han flämtar och gör sitt bästa för att inte börja gråta.

När han känner någons hand på sitt knä rycker han förskräckt till och tittar upp.
Men det är ingen av de tre männen. Det är Tom, en kille som jobbar på en bar i närheten.
Denny blir glad över att se honom. Tom är jätte-schysst och omtänksam.
Nu sätter han sig intill Denny och lägger armen om pojkens axlar.
"Vad har hänt, grabben...?" säger Tom oroligt. "Har nån gjort dig illa? I så fall ska jag..."
Tom knyter nävarna av ilska.
Denny skakar på huvudet. Han vill inte prata om det.
Han vet att Tom skulle hjälpa honom om han berättade, men han säger ändå inget.
Ingen får veta...
*

Skrivpuff - 20 oktober 2015

*
Besvärlig

Sun City School. Sun City, California.
December 2006

"Nå, vad är definitionen av 'besvärlig'?"
Den nya vikarien på Sun City School såg förhoppningsfullt ut över åttondeklassarna.
Ett litet gäng 13- och 14-åringar såg tillbaka på henne.
Några räckte ivrigt upp handen, några andra verkade mest intresserade av sina nagelband.
Vikarien pekade på en tunn liten tjej med vackra blå ögon och en lockig hårkalufs.
"Ja...?"

Flickan skulle just svara när en av pojkarna skyndade sig att säga.
"Maxine!"
Flera av barnen skrattade.
Vikarien såg frågande på pojken.
"Ursäkta?"
"Maxine." sa pojken, en självklart tonfall i rösten och pekade på flickan med det lockiga håret. "Hon är helt klart definitionen av 'besvärlig'."
Fler skrattsalvor utbröt och många i klassen gav pojken medhåll.

"Jättekul..." sa Maxine.
Hon log, men det var uppenbart att hon inte var road alls.
"Du är ju det." flinade en av flickorna.
Den flinande flickan såg, en aning uppnosigt, på vikarien.
"En del lärare brukar varna våra vikarier för Maxine."
Vikarien gav henne en trött blick.
"Nu räcker det."
"Men så är hon ju fosterbarn också..." fortsatte den uppnosiga. "Och det vet man ju hur dom är... Besvärliga."
En tanig liten kille med halvlångt - ganska rufsigt - hår, slog handen hårt i bänken.
"Håll käften!" fräste han. "Ni ska inte prata om min syrra så där!"

Vikarien gav honom en varnande blick.
"Sånt där språk använder vi inte här i skolan."
Den uppnosiga flickan och hennes vänner hånlog.
"Alex är också fosterhems-unge." förklarade någon. "Dom har lite svårt att uppföra sig ibland."
Nu ställde sig den lilla taniga killen, som hette Alex, upp och hans blå ögon brann av ilska.
"Det var ju för fan ni som började...!" skrek han.

Efter flera minuters käbbel och skrikande från flera av barnen, skickade vikaren bråkstakarna till rektorn.
"Jag har nog fått definitionen av 'besvärlig' nu..." suckade vikarien när de väntade på att rektorn skulle komma ut från sitt kontor.
Alex blängde på henne.
"Jag får alltid skulden..." muttrade han och sparkade argt på ett stolsben.
Vikarien satte sig på stolen bredvid den söta pojken och strök honom försiktigt över håret.
"Åh... jag menar inte dig, hjärtat."
Alex himlade med ögonen.
"Det gör alla." sa 13-åringen, allvarligt och sakligt. "Bara för att man är fosterbarn är man per definition besvärlig i folks ögon, så är det bara."

Grattis Alex! 4/10 2015