*
Footprints in the snow
A haunted boy all alone
Silence fills the night
 |
| © Dakota Quinn Diamond |
tisdag, maj 07, 2013
måndag, maj 06, 2013
fredag, maj 03, 2013
Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 5
*
Alex harklade sig nervöst.
“Eh… jag ska nog gå hem nu. Curfew, du vet. Jag är redan ute senare än vad som är tillåtet… och snuten här i stan är ju ganska sträng med sin dumma regel.” suckade han.
Om han hade varit ute med Holly, eller någon annan tjejkompis, hade han nog struntat i utegångsförbud-regeln, men nu ville han bara komma bort från Cheryl, innan hon blev ännu mer “klängig”.
“Jag vill inte låta som en löjlig småunge eller så nu…” fortsatte Alex. “men jag är ju fosterbarn hos en familj i Sun City - och då är det bäst att hålla sig borta från trubbel. Både min mamma och mina fosterföräldrar kan förlora mig om de sociala myndigheterna får för sig att de inte kan hålla koll på mig…”
Cheryl tog Alex hand och kramade den.
“Du behöver inte förklara dig för mig, sötis. Jag känner mycket väl till curfew-grejen. Och du är ingen löjlig småunge! Jag tycker det är bra att du inte bryter regler.”
Alex log.
“Bra att du förstår.”
Cheryl besvarade leendet.
“Du är en jättefin kille Alex. Ordentlig, men samtidigt så cool. Du är mycket speciell - på ett bra sätt alltså.”
Alex harklade sig nervöst.
“Eh… jag ska nog gå hem nu. Curfew, du vet. Jag är redan ute senare än vad som är tillåtet… och snuten här i stan är ju ganska sträng med sin dumma regel.” suckade han.
Om han hade varit ute med Holly, eller någon annan tjejkompis, hade han nog struntat i utegångsförbud-regeln, men nu ville han bara komma bort från Cheryl, innan hon blev ännu mer “klängig”.
“Jag vill inte låta som en löjlig småunge eller så nu…” fortsatte Alex. “men jag är ju fosterbarn hos en familj i Sun City - och då är det bäst att hålla sig borta från trubbel. Både min mamma och mina fosterföräldrar kan förlora mig om de sociala myndigheterna får för sig att de inte kan hålla koll på mig…”
Cheryl tog Alex hand och kramade den.
“Du behöver inte förklara dig för mig, sötis. Jag känner mycket väl till curfew-grejen. Och du är ingen löjlig småunge! Jag tycker det är bra att du inte bryter regler.”
Alex log.
“Bra att du förstår.”
Cheryl besvarade leendet.
“Du är en jättefin kille Alex. Ordentlig, men samtidigt så cool. Du är mycket speciell - på ett bra sätt alltså.”
Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 4
*
Han väcktes ut sina tankar när Cheryl lindade armarna om hans midja.
“Hallå där, lilla drömmare… vad tänker du på?” frågade hon och gav honom en fjäderlätt puss i nacken.
Alex mumlade att han inte tänkte på något speciellt och slingrade sig ur hennes famn.
Cheryl lade huvudet på sned och såg medlidsamt på honom.
“Gör det ont?”
“I såren? Nej då, inte längre.” svarade Alex och log.
Han satte sig ner i den mjuka ljusa sanden och såg ut över det kvällsmörka havet.
Cheryl stod och iakttog honom en stund, innan hon också slog sig ner i sanden.
“Det är vackert här här i kväll.”
Alex vände sig mot henne, log och nickade instämmande.
“Mmmm… jag gillar verkligen havet.” sa han. “Skulle inte kunna tänka mig att bo långt bort från det.”
Cheryl log kärleksfullt mot honom och drog fingrarna genom hans hår och smekte det.
Alex kände sig inte helt bekväm.
Hans blyghet inför tjejer brukade aldrig störa honom så värst mycket annars, åtminstone inte när han umgicks med sina bästa tjejkompisar, men den störde honom nu.
Cheryl ville liksom för mycket och när som helst kunde hon börja gå ännu längre.
Bäst att vara vaksam… tänkte Alex. Och en aning defensiv.
Knappt hade han tänkt klart tanken förrän Cheryl drog honom intill sig och förde hans ansikte nära sitt.
Just innan kyssen nådde Alex läppar tog han sig kvickt upp på fötter och skrattade.
Ett litet generat fniss (ett typiskt “Alex-skratt”, enligt hans bästa vän Holly).
Han väcktes ut sina tankar när Cheryl lindade armarna om hans midja.
“Hallå där, lilla drömmare… vad tänker du på?” frågade hon och gav honom en fjäderlätt puss i nacken.
Alex mumlade att han inte tänkte på något speciellt och slingrade sig ur hennes famn.
Cheryl lade huvudet på sned och såg medlidsamt på honom.
“Gör det ont?”
“I såren? Nej då, inte längre.” svarade Alex och log.
Han satte sig ner i den mjuka ljusa sanden och såg ut över det kvällsmörka havet.
Cheryl stod och iakttog honom en stund, innan hon också slog sig ner i sanden.
“Det är vackert här här i kväll.”
Alex vände sig mot henne, log och nickade instämmande.
“Mmmm… jag gillar verkligen havet.” sa han. “Skulle inte kunna tänka mig att bo långt bort från det.”
Cheryl log kärleksfullt mot honom och drog fingrarna genom hans hår och smekte det.
Alex kände sig inte helt bekväm.
Hans blyghet inför tjejer brukade aldrig störa honom så värst mycket annars, åtminstone inte när han umgicks med sina bästa tjejkompisar, men den störde honom nu.
Cheryl ville liksom för mycket och när som helst kunde hon börja gå ännu längre.
Bäst att vara vaksam… tänkte Alex. Och en aning defensiv.
Knappt hade han tänkt klart tanken förrän Cheryl drog honom intill sig och förde hans ansikte nära sitt.
Just innan kyssen nådde Alex läppar tog han sig kvickt upp på fötter och skrattade.
Ett litet generat fniss (ett typiskt “Alex-skratt”, enligt hans bästa vän Holly).
Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 3
*
Cheryl studerade Alex bandage.
“Hur skadade du dig?”
“Det var en olycka.” sa Alex i ett lättsamt tonfall, som om det inte var något särskilt alls att tala om. “Jag råkade köra handen genom en glasruta. Jäklarns klantigt faktiskt.”
Helt sant var detta inte.
Han hade visserligen kört handen genom en glasruta, men det var inget han bara “råkat” göra - det hade hänt i ett anfall av vredesmod när hans styvfar jävlades med honom.
Skadan på handleden var en historia för sig. Men Alex hade ingen lust att berätta om rakbladet som tillfälligt hade dämpat hans ångest den där kvällen uppe i badrummet.
Kvällen innan rättegången…
Det alltför färska minnet sköljde nu över honom som en obehagligt kall dusch. Och Alex började känna sig lite yr.
Minnesbilderna var lika tydliga som en film.
Rubinröda droppar på badkarets vita emalj.
Mörk vätska som färgade vattnet ljusrött.
Familjens skräck och oro när de upptäckte vad han gjort med sin underarm.
Alex blundade och ryste till när han försökte skaka av sig de mörka bilderna som han helst ville glömma.
Cheryl studerade Alex bandage.
“Hur skadade du dig?”
“Det var en olycka.” sa Alex i ett lättsamt tonfall, som om det inte var något särskilt alls att tala om. “Jag råkade köra handen genom en glasruta. Jäklarns klantigt faktiskt.”
Helt sant var detta inte.
Han hade visserligen kört handen genom en glasruta, men det var inget han bara “råkat” göra - det hade hänt i ett anfall av vredesmod när hans styvfar jävlades med honom.
Skadan på handleden var en historia för sig. Men Alex hade ingen lust att berätta om rakbladet som tillfälligt hade dämpat hans ångest den där kvällen uppe i badrummet.
Kvällen innan rättegången…
Det alltför färska minnet sköljde nu över honom som en obehagligt kall dusch. Och Alex började känna sig lite yr.
Minnesbilderna var lika tydliga som en film.
Rubinröda droppar på badkarets vita emalj.
Mörk vätska som färgade vattnet ljusrött.
Familjens skräck och oro när de upptäckte vad han gjort med sin underarm.
Alex blundade och ryste till när han försökte skaka av sig de mörka bilderna som han helst ville glömma.
Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 2
*
Plötsligt fick Cheryl en ivrig glimt i ögonen.
“Nu gör vi nåt roligt och galet. Vi badar näck!”
Alex skrattade blygt och hoppades att han inte rodnade.
“Tror inte det…” sa han.
“Jo, kom igen, det är härligt!” envisades Cheryl. “Man känner sig fri.”
Hon drog lätt i Alex T-shirt och stoppade in sina händer under tyget, som för att hjälpa honom att ta av sig tröjan. Hennes fingrar nuddade hans hud för några sekunder.
Alex andning flämtade lätt och han kände hur kinderna och öronen började hetta - en varningssignal för att han nu var mycket generad.
Han drog sig snabbt undan från den frisinnade tjejen.
“Kom igen nu sötnos…” skrattade Cheryl och närmade sig honom igen. “Klä av dig och ta en simtur med mig.”
Alex log och skakade på huvudet.
“Varför inte? Får du inte bada när det är mörkt ute eller…?” småretades Cheryl.
Alex skrattade.
“Jodå, men jag får inte blöta ner det här…”
Han pekade menande på tubbandaget som täckte vänstra handen och handleden.
“Stygnen gillar inte vatten, vet du.”
Att han ändå hade badat ett par gånger, både i havet och i skolans simbassäng hemma i Sun City, behövde ju inte Cheryl få veta.
Alex var plågsamt medveten om att han hade en tendens att känna sig väldigt blyg tillsammans med tjejer och obekväm i intimt laddade situationer som denna, så han var glad att han nu hade sina stygn att skylla på - för han ville absolut inte ta ett nakenbad.
Plötsligt fick Cheryl en ivrig glimt i ögonen.
“Nu gör vi nåt roligt och galet. Vi badar näck!”
Alex skrattade blygt och hoppades att han inte rodnade.
“Tror inte det…” sa han.
“Jo, kom igen, det är härligt!” envisades Cheryl. “Man känner sig fri.”
Hon drog lätt i Alex T-shirt och stoppade in sina händer under tyget, som för att hjälpa honom att ta av sig tröjan. Hennes fingrar nuddade hans hud för några sekunder.
Alex andning flämtade lätt och han kände hur kinderna och öronen började hetta - en varningssignal för att han nu var mycket generad.
Han drog sig snabbt undan från den frisinnade tjejen.
“Kom igen nu sötnos…” skrattade Cheryl och närmade sig honom igen. “Klä av dig och ta en simtur med mig.”
Alex log och skakade på huvudet.
“Varför inte? Får du inte bada när det är mörkt ute eller…?” småretades Cheryl.
Alex skrattade.
“Jodå, men jag får inte blöta ner det här…”
Han pekade menande på tubbandaget som täckte vänstra handen och handleden.
“Stygnen gillar inte vatten, vet du.”
Att han ändå hade badat ett par gånger, både i havet och i skolans simbassäng hemma i Sun City, behövde ju inte Cheryl få veta.
Alex var plågsamt medveten om att han hade en tendens att känna sig väldigt blyg tillsammans med tjejer och obekväm i intimt laddade situationer som denna, så han var glad att han nu hade sina stygn att skylla på - för han ville absolut inte ta ett nakenbad.
Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 1
Beröring
Utdrag ur mitt bokprojekt ”Paradise”
Paradise, California. Våren 2011
Alex och Cheryl stod längst ut på den gamla piren vid Paradise Beach.
Cheryl var en ganska vild tjej - och hon bar ironiskt nog det passande efternamnet Wilde.
Det gick en del rykten om henne i staden. Enligt somliga var hon gränslös, rebellisk och promiskuös.
“Hon knullar allt som rör sig.” brukade killarna säga.
Men de hade inga betänkligheter när det gällde att komma innanför byxorna på henne.
Alex däremot hade inga sådana intressen alls och ibland blev han retad på grund av det.
Killar i skolan kunde säga idiotiska saker som:
“Alex vet nog inte ens hur man gör när man knullar.”
Eller:
“Puberteten är sånt som händer stora killar, småskitar som du brukar få vänta väldigt länge.”
Nej, det var sannerligen inte alltid lätt att som 17 ½-årig kille vara mindre, tanigare och senare utvecklad än alla andra killar han kände.
Men Mia, en av Alex tjejkompisar, brukade trösta honom genom att säga:
“Du är mycket sötare och finare än dom där idioterna. Och till skillnad från vissa andra respekterar du tjejer. Ändra aldrig på dig, Alex.”
När Alex och Cheryl gick ner mot vattnet mötte de ett gäng killar som retsamt busvisslade åt dem.
“Håll i kalsongerna nu Alex…” skrockade en av killarna. “man vet aldrig var Cheryl har varit.”
Alex himlade sig och skakade på huvudet åt “tuffingarna”. Ryktesspridning var något som han var stark motståndare till, han avskydde när folk snackade skit.
Cheryl var trevlig, glad och rolig att prata med - och hon var inte alls så ytlig och blåst som folk påstod.
“Jag vet vad folk här i stan säger om mig.” sa Cheryl. “Men dom överdriver en hel del.”
Alex nickade. “Det visste jag.”
“Jag kanske är lite frisinnad och lite för liberal…” fortsatte Cheryl. “och då uppstår lätt sånt där skitsnack.”
Alex suckade.
“Ja… men folk är puckon.”
Cheryl log ännu mer och rufsade om i hans hår.
“Du är fin du Alex.” sa hon ömt.
Utdrag ur mitt bokprojekt ”Paradise”
Paradise, California. Våren 2011
Alex och Cheryl stod längst ut på den gamla piren vid Paradise Beach.
Cheryl var en ganska vild tjej - och hon bar ironiskt nog det passande efternamnet Wilde.
Det gick en del rykten om henne i staden. Enligt somliga var hon gränslös, rebellisk och promiskuös.
“Hon knullar allt som rör sig.” brukade killarna säga.
Men de hade inga betänkligheter när det gällde att komma innanför byxorna på henne.
Alex däremot hade inga sådana intressen alls och ibland blev han retad på grund av det.
Killar i skolan kunde säga idiotiska saker som:
“Alex vet nog inte ens hur man gör när man knullar.”
Eller:
“Puberteten är sånt som händer stora killar, småskitar som du brukar få vänta väldigt länge.”
Nej, det var sannerligen inte alltid lätt att som 17 ½-årig kille vara mindre, tanigare och senare utvecklad än alla andra killar han kände.
Men Mia, en av Alex tjejkompisar, brukade trösta honom genom att säga:
“Du är mycket sötare och finare än dom där idioterna. Och till skillnad från vissa andra respekterar du tjejer. Ändra aldrig på dig, Alex.”
När Alex och Cheryl gick ner mot vattnet mötte de ett gäng killar som retsamt busvisslade åt dem.
“Håll i kalsongerna nu Alex…” skrockade en av killarna. “man vet aldrig var Cheryl har varit.”
Alex himlade sig och skakade på huvudet åt “tuffingarna”. Ryktesspridning var något som han var stark motståndare till, han avskydde när folk snackade skit.
Cheryl var trevlig, glad och rolig att prata med - och hon var inte alls så ytlig och blåst som folk påstod.
“Jag vet vad folk här i stan säger om mig.” sa Cheryl. “Men dom överdriver en hel del.”
Alex nickade. “Det visste jag.”
“Jag kanske är lite frisinnad och lite för liberal…” fortsatte Cheryl. “och då uppstår lätt sånt där skitsnack.”
Alex suckade.
“Ja… men folk är puckon.”
Cheryl log ännu mer och rufsade om i hans hår.
“Du är fin du Alex.” sa hon ömt.
Sonett om en sonett
*
Att författa en sonett är inte lätt
Man måste räkna rader och rim,
så allt blir rätt.
Skriva en sonett, håller hjärnan i trim.
Låt orden få fnatt.
Man kan skriva om blommor och bin,
eller en katt i en hatt.
Dikten blir lite löjlig, men ganska fin.
I dikten hamnar orden som man samlat.
I pennan sprakar ett ivrigt glöd.
Ibland låter det mest som man svamlat.
Inspiration finns i överflöd.
Hur skall jag nu de bästa orden finna?
Jag tänker tills mitt huvud börjar spinna.
Att författa en sonett är inte lätt
Man måste räkna rader och rim,
så allt blir rätt.
Skriva en sonett, håller hjärnan i trim.
Låt orden få fnatt.
Man kan skriva om blommor och bin,
eller en katt i en hatt.
Dikten blir lite löjlig, men ganska fin.
I dikten hamnar orden som man samlat.
I pennan sprakar ett ivrigt glöd.
Ibland låter det mest som man svamlat.
Inspiration finns i överflöd.
Hur skall jag nu de bästa orden finna?
Jag tänker tills mitt huvud börjar spinna.
onsdag, maj 01, 2013
Skrivpuff - 1 maj 2013
Glädjekälla
California. Hösten 1999
”Audrey, du borde inte ge barnet flingor som innehåller så mycket socker.” sa Marguerite Logan och såg ogillande på flingpaketet som stod på bordet framför 6-åriga Maxine.
Lilla Maxine, som var i full färd med hälla upp Lucky Charms i sin skål med mjölk, såg upp på sin mormor.
”Men dom är goda, dom här flingorna.”
Marguerite log mot sitt barnbarn.
”Kanske det, raring, men dom är onyttiga och massor med socker gör dig hyperaktiv.”
Maxine såg fundersam ut.
”Men vet du, det finns vitaminer här också faktiskt.” sa flickungen och höll fram paketet så att mormor kunde läsa på det.
Marguerite såg inte övertygad ut, men Maxine mumsade i sin sina favoritflingor.
”Man blir glad när man äter Lucky Charms!” sa barnet glädjestrålande och dinglade glatt med fötterna under bordet.
Audrey sa mjukt åt sin lilla dotter att sitta still.
Maxine putade truligt med munnen åt tillsägningen.
”Jag sitter still. Det är mina fötter som inte sitter still, dom är glada.”
Hon kastade en blick på sin mormor.
”Och förresten: jag blir inte hyper - det är inte snällt att säga så om mig.”
Marguerite strök flickan över de mörka skruvlockarna.
”Du kan ju inte rå för att socker gör dig hyper, lilla gumman.”
Maxine skakade instämmande på huvudet.
”Nääää... det bara bor lite hyper i min kropp och ibland poppar den upp. Och vet ni, jag får nyttiga flingor hemma hos mamma Jo och pappa Martin.”
Jo och Martin var Maxines fosterföräldrar.
”Det är bra det.” log mormor.
Flickan sneglade på de två muggarna med hett kaffe som hennes mor och mormor nu sippade ur.
”Den där drycken har koffin i sig.”
Audrey log.
”Du menar koffein.” rättade hon försiktigt.
Maxine nickade.
”Ja. Koffin kan man också bli hyper av, så det så. Jag dricker inte koffin iallafall.”
Den söta lilla busungen log förnöjt.
California. Hösten 1999
”Audrey, du borde inte ge barnet flingor som innehåller så mycket socker.” sa Marguerite Logan och såg ogillande på flingpaketet som stod på bordet framför 6-åriga Maxine.
Lilla Maxine, som var i full färd med hälla upp Lucky Charms i sin skål med mjölk, såg upp på sin mormor.
”Men dom är goda, dom här flingorna.”
Marguerite log mot sitt barnbarn.
”Kanske det, raring, men dom är onyttiga och massor med socker gör dig hyperaktiv.”
Maxine såg fundersam ut.
”Men vet du, det finns vitaminer här också faktiskt.” sa flickungen och höll fram paketet så att mormor kunde läsa på det.
Marguerite såg inte övertygad ut, men Maxine mumsade i sin sina favoritflingor.
”Man blir glad när man äter Lucky Charms!” sa barnet glädjestrålande och dinglade glatt med fötterna under bordet.
Audrey sa mjukt åt sin lilla dotter att sitta still.
Maxine putade truligt med munnen åt tillsägningen.
”Jag sitter still. Det är mina fötter som inte sitter still, dom är glada.”
Hon kastade en blick på sin mormor.
”Och förresten: jag blir inte hyper - det är inte snällt att säga så om mig.”
Marguerite strök flickan över de mörka skruvlockarna.
”Du kan ju inte rå för att socker gör dig hyper, lilla gumman.”
Maxine skakade instämmande på huvudet.
”Nääää... det bara bor lite hyper i min kropp och ibland poppar den upp. Och vet ni, jag får nyttiga flingor hemma hos mamma Jo och pappa Martin.”
Jo och Martin var Maxines fosterföräldrar.
”Det är bra det.” log mormor.
Flickan sneglade på de två muggarna med hett kaffe som hennes mor och mormor nu sippade ur.
”Den där drycken har koffin i sig.”
Audrey log.
”Du menar koffein.” rättade hon försiktigt.
Maxine nickade.
”Ja. Koffin kan man också bli hyper av, så det så. Jag dricker inte koffin iallafall.”
Den söta lilla busungen log förnöjt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)