Grattis Rebecca! 20/1

*

Happy Birthday
*
Rebecca!
*
*
Love, 
*
Mom & Dad 
*
Ryan 
*
Grandma & Grandpa Goldman. 
*
Grandma & Grandpa McKenzie. 
*
Maggie, Maureen 
*
& Sunny

*

*

Grattis Janie! 10 Januari 2013

*

Happy Birthday 
*
Janie!


Love, 
Mom & Dad. 
Maxine, Alex, Ricky 
& Cassie

*

Skrivpuff - 1 januari 2013 - del 3

* 
Då hörde vi en bil tuta.
Det var ett glatt tutande.
En svart bil stannade utanför huset. Dörren till förarsätet öppnades och en man klev ur.
”Är det nån som vill flytta härifrån idag?” sa den mörkhårige mannen som nu kom emot oss.
”Pappa!” tjöt Dani och jag unisont.
 Vi rusade emot honom och kastade oss i hans famn.
”Dubbeltrubbel.” skrattade pappa. Han lyfte upp oss båda två, trots att vi inte direkt var några småungar längre, och kramade oss. ”Som jag har saknat er!”

När vi lämnade kvarteret (som vi aldrig skulle behöva återvända till) jublade Dani och jag.
Äntligen var vi fria!
Dani stack ut huvudet genom rutan och sträckte upp långfingret mot alla idiotiska ungar som hade varit så taskiga mot oss.
”Farväl era babian-arslen!” ropade hon.
Jag skrattade högt.

”Dani Danelli...” sa pappa. ”det där är inte ett beteende som anstår en dam.”
Men vi visste att han bara skojade.
Pappa kände till att de där ungarna var idioter som förtjänade ett uppsträckt långfinger.

Skrivpuff - 1 januari 2013 - del 2

* 
Danis röda jelly shoes trummade mot verandatrappan igen, irriterat den här gången. Hon suckade.
Pappa var försenad, med över en halvtimme.
Jag fick svårt att andas och panikkänslorna rann över mig.
Pappa skulle inte komma.
”Lugn Blue.” sa Dani och klappade min hand. ”Det är säkert massor med trafik inne i stan - du vet ju hur det kan vara.”
Men jag var helt övertygad att något hade hänt pappa... och nu skulle vi få stanna här hos fosterfamiljen.
Ångesten kramade om mitt hjärta.
Jag slog händerna för öronen för att det elaka bruset i mitt huvud skulle tystna.

Ljudet av tvärbromsande gummidäck mot asfalt hördes och vi tittade upp.
Åh toppen... grannskapets äldre ungar hade kommit för att glo på oss.
Vi kände oss som apor på zoo.
”Håller din brorsa på att få psykbryt igen, Danelli?” frågade en av tjejerna.
 Hennes vänner skrattade.
”Täpp igen truten.” morrade Dani.

Retstickan fortsatte:
”Längtar du tillbaka till ’Gökboet’, Blue?”
På något sätt hade vår fosterfamiljs grannar fått reda på att jag brukade bo på en institution.
 ”Vi kanske ska ringa männen i de vita rockarna...?” sa en av killarna.
”Håll käften!” skrek Dani. ”Du talar inte om min bror på det sättet...!”
Hon gick sakta ned till trottoaren. Hennes nävar var knutna.
Syrran gjorde sig redo för strid.

Skrivpuff - 1 januari 2013 - del 1

Skriv om ett par röda skor.

New York. Juli. 

Min tvillingsyster hade på sig jelly shoes, ni vet sådana där sandaler av PVC-plast, den där soliga sommardagen. Sandalerna var röda.
Jag vet inte varför jag minns just Danis skor så tydligt... Kanske för att min syster nästan aldrig bar något särskilt ”tjejigt” klädesplagg. Eller så minns jag skorna för att de var fina. Söta. Och för att de matchade min systers glada, varma sätt.

Dani och jag hade bott i fosterhem ett tag och nu satt vi högst upp i trappan till fosterföräldrarnas hus och väntade på att pappa skulle komma och hämta oss.
Syrran och jag var så glada och ivriga över att få komma härifrån.
Nu var det slut med människor som tog hand om oss bara för att de fick pengar för det, slut på retsamma glåpord från grannskapets ungar.
Pappa skulle ta med oss till huset vid stranden och där skulle vi fira 4th of July.
Åh vad vi längtade dit! Snart skulle vi få leka med våra kusiner och hitta på bus för de vuxna.

De röda plastsandalerna trummade mot verandatrappans trä, som om min systers fötter utförde en liten steppdans. Hon log.
Jag pillade på tygplåstret som satt på mitt knä, plåstret som irriterade mig på alla sätt.
Jag hade ju sagt till vår fostermamma att jag inte ville ha plåster, för de var svåra att dra bort och lämnade efter sig fula kletiga märken.
Men jag hade fått ett i alla fall - fastän det bara var ett dumt skrubbsår.
”Såret kan bli infekterat förstår du Blue, det kommer in så mycket smuts och bakterier utan plåster.” hade vår fostermamma sagt.
Suck.

Men hon hade inget att säga till om längre, så jag drog bort plåstret. Det var inte det lättaste. Jag grimaserade av smärta, det ömmade i skinnet.
 Jag vek ihop plåstret, sedan såg jag mig om efter ett ställe att slänga eländet på.
 ”Släng det där borta.” föreslog syrran och pekade med tummen mot en av de stora blomkrukorna som stod på varsin sida om ytterdörren.
Jag fnissade.
”Slänga plåster i en blomkruka...? Så kan jag väl inte göra...”
”Men jag kan.” sa Dani bestämt.
Hon gick fram till blomkrukan gömde mitt plåster i jorden.
Sedan såg vi på varandra och skrattade åt påhittet.