Sun City School, California
Hösten 2006
Fågeln som satt i utkanten av skolgården hade en skadad vinge och kunde därför inte flyga upp i sitt bo.
"Vi kanske kan lyfta upp den till boet." sa Alex. "Den kanske har små ungar där uppe som dör om dom inte får mat."
Maxine log mot sin fosterbror. Alex var alltid så snäll och omtänksam.
"Bra idé brorsan!"
Alex började fundera på om han kunde klättra upp i trädet med fågeln.
"Det borde gå..." sa han tankfullt.
"Äh skit i den där värdelösa saken." sa Philip Brower.
Alex bara blängde på klasskamraten.
"Den kommer ändå att dö." fortsatte Philip. "Vi borde förkorta lidandet.
"Vad pratar du om...?" undrade Maxine.
I nästa sekund skrek hon till när Philip tog upp en sten och började slå fågeln.
Alex skrek också till. I rent raseri kastade han sig fram mot Philip och knuffade undan honom.
"Sluta! Skulle du gilla om en stor idiot slog dig med en sten...?!"
"Kallar du mig idiot?!" fräste Philip.
"Ja, det gör jag!" sa Alex. "Om man misshandlar oskyldiga djur är man en idiot."
Pojkarna började slåss.
Philip höll fortfarande i stenen och nu slog han till Alex med den.
"Där fick du lilla skitunge!" sa Philip.
När Maxine inte lyckades få pojkarna att sluta bråka sjönk hon ner intill fågeln.
Hon snyftade hjärtskärande när hon såg att den var död.
Och när hon såg rännilen av blod i Alex panna grät hon ännu mer.
Skolklockan ringde och talade om att rasten var slut. Men 13-åringarna vid den döda fågeln brydde sig inte om det.
Philip sprang bort från skolgården och Maxine och Alex satt kvar, chockade och fyllda av ilska över det som hänt den stackars fågeln.
Under skuggan av trädet började de begrava fågeln i jorden.
Sedan stod barnen länge, med armarna om varandra, och såg på den lilla graven.
Maxine läste ett citat som hon kvällen innan läst i boken To Kill A Mockingbird.
Hösten 2006
Fågeln som satt i utkanten av skolgården hade en skadad vinge och kunde därför inte flyga upp i sitt bo.
"Vi kanske kan lyfta upp den till boet." sa Alex. "Den kanske har små ungar där uppe som dör om dom inte får mat."
Maxine log mot sin fosterbror. Alex var alltid så snäll och omtänksam.
"Bra idé brorsan!"
Alex började fundera på om han kunde klättra upp i trädet med fågeln.
"Det borde gå..." sa han tankfullt.
"Äh skit i den där värdelösa saken." sa Philip Brower.
Alex bara blängde på klasskamraten.
"Den kommer ändå att dö." fortsatte Philip. "Vi borde förkorta lidandet.
"Vad pratar du om...?" undrade Maxine.
I nästa sekund skrek hon till när Philip tog upp en sten och började slå fågeln.
Alex skrek också till. I rent raseri kastade han sig fram mot Philip och knuffade undan honom.
"Sluta! Skulle du gilla om en stor idiot slog dig med en sten...?!"
"Kallar du mig idiot?!" fräste Philip.
"Ja, det gör jag!" sa Alex. "Om man misshandlar oskyldiga djur är man en idiot."
Pojkarna började slåss.
Philip höll fortfarande i stenen och nu slog han till Alex med den.
"Där fick du lilla skitunge!" sa Philip.
När Maxine inte lyckades få pojkarna att sluta bråka sjönk hon ner intill fågeln.
Hon snyftade hjärtskärande när hon såg att den var död.
Och när hon såg rännilen av blod i Alex panna grät hon ännu mer.
Skolklockan ringde och talade om att rasten var slut. Men 13-åringarna vid den döda fågeln brydde sig inte om det.
Philip sprang bort från skolgården och Maxine och Alex satt kvar, chockade och fyllda av ilska över det som hänt den stackars fågeln.
Under skuggan av trädet började de begrava fågeln i jorden.
Sedan stod barnen länge, med armarna om varandra, och såg på den lilla graven.
Maxine läste ett citat som hon kvällen innan läst i boken To Kill A Mockingbird.
"Mockingbirds
don't do one thing but make music for us to enjoy.
They don't eat up people's gardens,
don't nest in corncribs,
they don't do one thing but sing their hearts out for us.
That's why it's a sin to kill a mockingbird."
2 kommentarer:
Tragiskt, men väldigt fint skrivet!
Awww! Tack så mycket! <3
Skicka en kommentar