Selena & rosen - del 2

*
”Vad är det?” sa Aidan skrattande. ”Trodde du att männen i vita rockar skulle komma och hämta dig eller.”
Selena skrattade också.
”Mmmm… precis, en förstaklass-biljett till isoleringscell och tvångströja.” sa hon.
Sedan grävde hon in fingrarna i Aidans midja och skrockade glatt när han försökte skruva sig ur hennes grepp.
När han äntligen lyckades frigöra sig från Selenas kittlingsattack gick han och satte sig på trappan igen.

Selena slog sig ner intill honom, lade rosen i knät och tittade på den.
”Jag förstår inte…” sa hon. ”Den var ju helt… död. Och nu…”
Aidan log och ryckte på axlarna.
”Du är väl magisk eller nåt.” sa han och pussade Selena på kinden.
Selena smakade på ordet.
Magisk.
Kunde det verkligen vara så?

Selena & rosen - del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

Rosen Selena höll i handen liknade inget hon sett förut.
Det såg ut som en sagoros, grandios, vacker och rosa. Märkligt… för när de kom till den här trädgården vid den gamla övergivna herrgården för en stund sedan låg rosen på marken, ensam och vissnad. Men så fort Selena plockat upp blomman blev den frodig och levande igen.
Plötsligt gnistrade det till i rosen, som små diamanter som glittrar i solsken.
Selena gav ifrån sig ett litet skrik och släppte ner den glittrande blomman på gruset.

Hon hörde Aidan skratta roat åt henne.
”Typiskt tjejer att bli rädd för en liten insekt.”
Selena såg leende på honom där han satt på nedersta trappsteget på herrgårdens stentrappa.
”Du, det var faktiskt ingen insekt. Det var…”
Hon hejdade sig. Vad var det egentligen som hade skrämt henne? Hon kunde väl inte säga till de andra att rosen plötsligt hade börjat glittra. Tokigt. Riktigt tokigt.
Hon tog upp rosen igen och stirrade på den. De små glitterdiamanterna glimmade fortfarande.

”Underligt…” muttrade hon.
Aidan reste sig från trappan och kom fram till henne, lade en arm om hennes axlar.
”Vad är underligt?”
Selena visade rosen.
”Ser du något speciellt?”
”Hmmm…” sa Aidan fundersamt och studerade rosen.
Hans ögon blev stora av förvåning.
”Jäklar…!” utbrast han. ”Den glittrar ju…!”
”Du ser det också…?” frågade Selena.
Hon andades ut, började nästan gråta av lättnad.
Jag är inte galen.

Namnsdag 2 augusti 2012: Leonard

*

Grattis på namnsdagen Leonard!

Arachnophobia… del 3

*
”Förlåt mig Blue.” viskade Jessica.
Blue nickade.
”Du menade inget illa.” sa han.
Han drog sig generad ur hennes famn och såg på de andra patienterna.
Alla tittade på honom.
Blue suckade.
”Jag är ett sånt jävla freak…!” mumlade han.
Jessica höll hans ansikte mellan sina händer och såg honom djupt i ögonen.
”Det är du inte alls! Säg inte så!”
Hon drog in honom i en kram igen.

Efter mer än en halvtimme kände sig Blue lugnare och kunde sätta sig på sin stol igen.
”Vad kallas fobin du har nu igen?” frågade en tjej.
”Arachnophobia.” svarade Blue.
”Latin?”
Blue skakade på huvudet.
”Grekiska. Men nu pratar vi om nåt annat.” sa han besvärat.
Det kändes fortfarande som om något kröp innanför huden på honom.
De elaka spindel-hallucinationerna var tillbaka och det skulle bli svårt att bli av med dem.

Blue reste sig och gick mot dörren, ryckte i dörrhandtaget.
”Jag kan inte vara här mer.” kved han.
Psykiatern log.
”Du får gå när vi är klara här.” sa han. ”Vi har trettiofem minuter kvar.”
Blue stirrade på den döda spindeln som nu låg på linoleumgolvet. Den stirrade tillbaka.
Jag klarar inte det här… tänkte Blue.

”Det är din tur att prata nu Blue.” sa psykiatern. ”Har du nåt du vill säga?”
Blue nickade.
”Jag måste härifrån - nu.”

Arachnophobia… del 2

*
”Det är bara en fånig spindel.” sa en av patienterna.
Blue såg ändå skakad ut och han började hyperventilera.
”Är du rädd för spindlar Blue?” frågade Jessica.
”Näää, han älskar dom ser du väl.” skrockade någon.
Psykiatern lade en hand på Blues axel.
”Är du okej grabben? Vet du, ibland är det bra att utsätta sig för något man har fobi för, en del botas då.”
”Nej!” skrek Blue.
Tårar steg upp i hans ögon och han rusade bort från cirkeln av stolar mitt på golvet och gick fram till fönstret. Han stirrade ut på sommargrönskan och försökte tänka på något annat än spindlar, trots att det nu började krypa under huden på honom.

En av patienterna tog spindeln från Jessica och gick fram till Blue med den, lade den på fönsterbrädan.
”Hörde du inte vad doktorn sa, Blue?” sa han illvilligt. ”Det är bra att utsätta sig för något man har fobi för.”
”Nej! Ta bort den!” skrek Blue, helt panikslagen nu.
Han gled ner på golvet och där blev han sittande med armarna om huvudet. Han blundade för att slippa se allas blickar.

Jessica skyndade fram till fönstret. Hon sopade ner spindeln på golvet och borstade av händerna.
Sedan satte hon sig intill Blue och slog hon armarna om honom.
”Förlåt vännen. Jag tänkte inte på din fobi. Jag är dum i huvudet. Kan du förlåta mig?”
Blue lade armarna om hennes hals och Jessica hörde att han snyftade lite.
Hon strök honom över det rufsiga, halvlånga håret och höll honom länge i famnen.

Arachnophobia… del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

New York. Sommaren 2011.

"Tji fick du ditt ludna äckel", sa Jessica och tryckte ihop den svarta åttabenta spindeln. "Mig skrämmer du inte."
Hon höll spindeln på handflatan och visade stolt upp den. Men de andra väntade otåligt på att gruppterapi-sessionen skulle börja och verkade inte bry sig så mycket om hennes lilla stordåd.
”Okej spindelkvinnan, kan du komma och sätta dig nu?” suckade en av patienterna, en man i 40-årsåldern, spydigt.
”Men kolla då!” sa Jessica. ”Det är ju värsta monstret.”
Mannen suckade igen.
”En helt vanlig jävla spindel… Kom igen när du har dödat en anakonda eller nåt…!”
De andra skrattade.
Men Jessica envisades med att alla skulle kolla på spindeln i hennes hand och några gjorde så - för artighets skull.

”Ta bort den.” hördes en uppskrämd liten röst.
Jessica vände sig om och såg på Blue, institutionens yngste patient.
En söt kille med de blåaste ögon och de längsta ögonfransar Jessica någonsin hade sett på en pojke.
Blue var i 20-årsåldern, men såg lite yngre ut.
Han började skruvade på sig och blicken flackade panikartat nu.
”Ta bort den.” upprepade han.

Namnsdag 1 augusti 2012: August

*
Grattis på namnsdagen August! 

(August Moon i "Hollywood Kids")

Fler onda förnimmelser… del 3

*
”Jag tror det var en föraning…” sa Esther grötigt efter en stund.
Nathan nickade.
”Jag är inte galen.” sa Esther med hetta i rösten.
Hennes farbror kramade henne igen.
”Det tror jag inte heller Esther. Vet du vad? Nu åker vi in till stan och äter en tidig frukost. Du behöver få nåt annat att tänka på.”
Esther nickade och reste sig på darriga ben.
Hon gick in i huset, tog en snabb dusch och klädde sig.

En stund senare satte sig hon och farbror Nathan i hans bil och åkte till Lucy’s Diner.
Lucy, kvinnan som ägde stadens diner, sken upp när hon såg dem.
”Nämen titta, här kommer ju två av mina favoritpersoner!” sa hon glatt.
Hon gick fram till Esther och Nathan och gav dem varsin stor kram. Sedan bjöd hon dem på frukost.

”Mår du lite bättre nu?” frågade Nathan när de åt.
Esther nickade och hällde lite lönnsirap över sina pannkakor. Men hon gav sin farbror en ängslig blick.
”Vad är det hjärtat?” sa Nathan.
”Lova mig att vara försiktig.” sa Esther. Det var nästan en viskning. ”Du måste vara försiktig.”
Sedan tillade Esther tyst, nästan ohörbart.
”Dom säger att tiden är inne nu.”

Zachary & Esther's låtlista på Spotify:
❤ Zachary & Esther: Fågelskrämman

Fler onda förnimmelser… del 2

*
”Esther!”
Nathan Brennan skakade försiktigt sin brorsdotter och såg på henne med oro i blicken.
Esther vaknade upp ur sin drömlika trans och blinkade sömndrucken mot den tidiga morgonens starka solsken.
”Vad gör du här ute hjärtat?” sa Nathan mjukt.
Han hade sett henne när han tittade ut genom sitt sovrumsfönster på husets övervåning en stund tidigare. Genast hade han sprungit ut till henne.
”Hade du en sådan där dröm igen?”
Ända sedan hon var liten hade Esther haft en tendens att hamna i ett sådant här drömliknande tillstånd och ibland gick hon i sömnen.

Esther såg på sin farbror och nickade sakta. Men sedan skakade hon på huvudet.
”Det var inte precis en dröm, det var…”
Rösten bröts och Esther föll i gråt. Hon föll in i sin älskade farbrors famn.
”Det var ingen dröm, farbror Nathan…!”

Nathan höll om henne.
”Så ja ‘baby girl’, allt är bra nu. Jag vet att dina syner är otäcka, men nu är du trygg.”
Han pussade henne på pannan och torkade hennes tårar.
”Vill du berätta vad du såg?”
Esther ruskade häftigt på huvudet och började gråta igen. Nathan höll henne länge i famnen och kände hur hon skakade.

Zachary & Esther's låtlista på Spotify:
❤ Zachary & Esther: Fågelskrämman

Fler onda förnimmelser… del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

Iowa. Sommaren 2011

Smärtan riste genom mig, och då jag slog upp ögonen insåg jag att någon knutit fast mitt hår i sänggaveln, och dessutom flätat det.
I panik famlade jag med fingrarna i håret för att lösa upp flätorna. Då kände jag inte bara mitt hår, utan också majsblad som blivit flätade till något slags hårband.
Jag slet och lirkade så mycket jag kunde för att få loss bladen och håret. Det var inte lätt, jag såg inte riktigt vad jag gjorde och armarna började värka på grund av det konstiga vinkeln jag var tvungen att hålla dem i medan jag kämpade med att lösa upp flätorna.

Till slut kom jag äntligen loss.
Jag föste ner majsbladen på golvet och såg mig om i mörkret.
Ingen där. Allt var tyst och stilla.
Utan att riktigt veta vad jag gjorde klev jag ur sängen och smög ner på undervåningen och fortsatte ut på verandan.
Månskenet lyste upp majsfältet och fick allt att se kusligt ut. Jag ryste till och kände mig illa till mods.
Jag skulle just vända och gå in i huset igen när jag hörde knarrande steg i trappan där inne.
Med hjärtat förskräckt bultande sprang jag ner från verandan och ut på fältet.

I ren panik sprang jag rakt in i fågelskrämman. Den kändes kusligt mänsklig och när jag tittade upp i dess ansikte upptäckte jag flämtande av skräck att det var precis vad den var.
När jag såg vem det var skrek jag högt.
Någon tog tag i mig.
”Tiden är inne.” sa en sträv mansröst.
Jag var så rädd att jag inte kunde skrika mer. Jag bara grät.

Zachary & Esther's låtlista på Spotify:
❤ Zachary & Esther: Fågelskrämman

Holly ♥ Alex - del 83 (2)

*
Holly

Jag lade armen om Alex midja och lät handen vila strax ovanför hans höft.
"Så jag är uppfostrad av vargar?" frågade jag.
Alex log och nickade glatt. I nästa sekund pep han till och försökte ta bort min hand som fortfarande kittlade honom i sidan.
Libby, Mia och Lacey fnissade åt att Alex är så kittlig.
Mia strök Alex över håret.
"Du är så himla gullig, vet du det Alex?"
"Är jag inte alls..." mumlade Alex.
Lite generad vände han sig mot sitt skåp och låtsades leta efter något.
"Vad letar du efter?" retades jag.
Vi tjejer fnissade menande. Alex är för söt när han vill dölja hur generad och blyg han är.

Han vände sig mot oss och log.
"Vad har vi för lektion nu?" frågade han.
Ett försök att få oss på andra tankar.
"Lunch, vet du väl!" skrattade Libby.
"Bra." sa Alex glatt. "Mitt favoritämne!"
Han är en så söt liten knasboll!

Vi bestämde oss för att äta lunch ute eftersom det var så varmt och skönt vårväder.
När vi gick mot entrén fångade Libby in Alex och kramade honom.
Alex skrattade generat och frågade:
"Har ni tjejer fått kram-sjukan eller nåt...?"
"Nej, men du är så himla söt att man bara inte kan motstå att krama dig." förklarade Libby och rufsade honom i håret.
Alex log och sa att vi var knasiga.
Men han verkade inte ha något emot att bli kramad, tvärtom.

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Holly ♥ Alex - del 83 (1)

*
Holly

I skolan har vi en lärare som är väldigt allvarlig och sträng - alltid. Hon tycker att vi elever stojar och för liv i korridorerna och på skolgården, fast det verkligen inte är så.
Sur-tanten tycker också att ungdomar klänger för mycket på varandra. Så fort hon ser några kramas eller pussas är hon framme och och särar på dem.
En dag när sur-tanten precis hade skällt ut två sistaårs-elever som vänslades lite sa Alex:
"Jag slår vad om att hon skulle vilja förbjuda både kramar i skolan."
Jag log.
"Då är det nog bäst att jag kramar dig lite, innan det är för sent."
Alex skrattade mjukt.
"Ja, det är nog bäst att du gör det Holly."
Jag drog Alex intill mig och höll om honom.

"Hmmm... jag behöver nog en puss också." sa Alex fundersamt och log sött. "Ifall det också förbjuds."
Mitt lilla charmtroll!
Jag gav honom en puss på munnen och just som jag kramade honom igen hördes en sträng harkling. Vi vände oss sakta om och mycket riktigt, där stod sur-tant-lärarinnan.
"Hångla får ni göra hemma - inte på skoltid." sa hon och såg stramt på Alex och mig. "Sådana aktiviteter hör inte hemma i skolan."
Jag gav Libby, Mia och Lacey ett bestämt ögonkast, för det såg ut som att de skulle explodera av skratt och detta var inte rätt tillfälle.

Från Alex hördes ett kvävt, återhållet fniss. Han bet sig lite i underläppen för att förhindra skrattet inom honom från att bubbla upp.
"Just det Holly," flinade han och låtsades vilja puffa bort mig. "du får inte hångla i skolan."
Sedan såg han på den stränga lärarinnan och log milt.
"Ni får ursäkta Holly, hon vet inte hur man uppför sig - hon blev nämligen uppfostrad av vilda vargar."

Mina fingrar kramade Alex nacke och jag viskade:

"Du ska få igen för det här sedan."

Alex log och såg på mig med busigt glittrande ögon.

"Oj, vad rädd jag blir..." viskade han tillbaka.

"Passa dig, Lill-räkan." skrattade jag och pussade honom igen.

Sur-tant-lärarinnan fnös och slängde ännu en sträng blick på oss. Hon gick vidare i korridoren.
När vi inte såg henne längre kunde vi inte hålla oss längre, vi brast ut i skratt.

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex