lördag, december 03, 2022

Julkalendern 2022 - Del 3

Blue Creek, Minnesota 
3 December 2009 
 

Det var torsdag kväll. Förväntansfulla Blue Creek-invånare hade trotsat kylan och stod nu på torget och väntade på att den 9 meter höga julgranen skulle tändas. 
Julgrans-tändningen var en årlig, mycket uppskattad, tradition i den lilla staden.
Grannar som kanske inte sågs så ofta i vanliga fall träffades nu och uppdaterade varandra om händelser i livet, en jultomte delade ut varsin liten tidig julklapp till stadens barn, det bjöds på dryck och julkakor och kören i stadens high school stod för underhållningen.

14-åriga Ashlee Hayden, var med i skolkören och i år skulle hon sjunga solo; 
What Christmas Means To Me.
Flickan älskade den låten, men var lite nervös över att sjunga inför hela staden.
Ja, nu var Blue Creek inte direkt en metropol, men ändå...
Tänk om mina tics freakar ur... tänkte Ashlee och fick en liten klump av oro i magen.
Just som oron kändes som mest lade hennes lärare Mrs. Rice armen om hennes axlar.
”Jag vet vad du tänker, lilla raring.” sa lärarinnan ömt. ”Men allt kommer att gå så bra. Du är fantastisk, glöm inte det, Ashlee.” 
Ashlees smaragdgröna ögon fylldes av tårar, så rörd blev hon.
”Tack Mrs. Rice.” sa flickan och kramade om sin lärare, som hon tyckte så mycket om.

Och Mrs. Rices ord hade en magisk inverkan på flickan - iallafall tyckte Ashlee att det kändes så. För precis innan hon skulle börja sjunga sitt solo försvann nervositeten och med säkerheten hos ett litet proffs som aldrig gjort annat än att uppträda ställde flickan sig vid mikrofonen och sjöng. 

[...]
 
Oh, yeahCandles burnin' lowLots of mistletoeLots of snow and iceEverywhere we goChoirs singin' carolsRight outside my door

All these things and more (all these things and more)
Whoa, that's what Christmas means to me, my love(That's what Christmas means to me, my love)
whoa, yeahYeah
 
And ya know what I meanI see your smilin face
Like I never seen beforeEven though I love ya madlyIt seems I love you moreThe little cards you'll give meWill touch my heart for sure
 
[...]

🎶

Ashlee fick så mycket applåder och jubel från publiken att hon blev alldeles tagen.
Och mer applåder blev det när hela kören sjöng fler julsånger - och lite skratt blev det till och med, när ungdomarna sjöng den rart humoristiska julsången Everybody Knows The Claus.

Alldeles yr av eufori och adrenalin sprang Ashlee ner till sin familj efter uppträdandet och kramade om dem.
Mamma och pappa sa hur stolta de var över henne och lillebror Kevin tyckte att Ashlee var ”världsbäst på att sjunga bra”. Det höll hela familjen med om.
”Och vet du, Ashie, jag träffade jultomten.” sa Kevin ivrigt. ”Och jag fick en julklapp åt dig med!”
Lillebror räckte över ett paket till Ashlee.
”Tack, vad snäll du är.” sa Ashlee, med rösten full av kärlek, och kramade sin lillebror länge.

🖤

Klockan sju var det dags för julgranen att tändas och folk drog hänfört efter andan när torget lystes upp av juleljusen.
”Det här är magiskt...!” flämtade Ashlee.
Du är magisk, Ash.” hördes en mjuk röst bakom henne.
Ashlee sprack upp i en stort leende och blev alldeles varm i hela kroppen när hon hörde den välbekanta stämman. 
Hon vände sig om och kastade sig om halsen på Kyle Collins, hennes allra bästa vän och sitt livs kärlek, och råkade nästan välta omkull både sig själv och den taniga pojken i ren iver. Och hon pussade honom på kinden.
Kyle rodnade och såg blygt ner på den snötäckta marken.

Matthew och Selma Hayden, Ashlees föräldrar, såg på de två små raringarna och log ömt mot dem.
”Vilka sötnosar ni är.” sa Selma.
Ashlee log glatt och hennes ögon glittrade.
”Ja, visst är vi!” sa hon, med återfunnen självsäkerhet.
Och så kramade hon om Kyle igen.




fredag, december 02, 2022

Julkalendern 2022 - Del 2

2 December

Någonstans i Sverige, någongång på 1600-talet

 

Kylan bet i kinderna och i de vantlösa fingrarna på lilla Emelie Hasselgren där hon strosade gatan ner i staden.
Flickan stannade till vid tant Larssons hus och såg, med huvudet nyfiket på sned, hur den gamla damen hängde upp något i ett av fönstren.
Det var en vacker blå kula. En sådan hade Emelie aldrig sett förut och hon undrade vad det var för något och vad man hade den till.

När flickan satt vid tant Larssons köksbord några minuter senare och åt gröt, som både värmde och mättade hennes lilla kropp, frågade hon den gamla om kulan.
”Åh, du såg den.” sa tant Larsson. ”Det är en kula av färgat glas. Och visst är den vacker, som du säger. Men den är mest till för att skrämma bort häxor, förstår Emelie.”
Emelie såg storögd på den gamla.
”Häxor...? Varför vill man skrämma bort dom då...?”
Tant Larsson drog efter andan.
”Men det förstår hon väl. Häxor är farliga för både människor och djur med sin magi. Så därför måste dom skrämmas bort.” 
Jo, detta förstod ju Emelie. Farliga varelser ville man inte ha i sin närhet.

”Emelie ska få en egen häxkula att ta med hem.” sa tant Larsson vänligt.
Hon gick fram till en låda och plockade fram en likadan vacker blå kula som hon hängt upp en stund tidigare.
”Åh, tack snälla tant Larsson!” utbrast lilla Emelie och tog hänförd emot gåvan.
Den gamla damen log.
”Du måste ju skydda dig själv, din mor och dina systrar mot ondskan.”

🌀


Det hade redan börjat skymma när Emelie kom hem till mors stuga vid skogsbrynet.
Men hon var inte rädd, hon hade ju beskydd i form av den blå häxkulan, som nu låg i tryggt förvar i kappfickan.
Och hon frös inte lika mycket som tidigare idag, för hon hade fått stickade vantar av gamla tant Larsson.

När Emelie nådde fram till stugan öppnades dörren och i ljuset där inifrån såg hon mor.
Barnet fylldes av lycka och kärlek och sprang in i mors öppna famn.
Anna Hasselgren log ömt och höll om sin yngsta telning.
”Är det min lilla hjälpreda som kommer?” sa hon stolt. ”Fick du tag på Apotekarros?”
Emelie nickade och plockade försiktigt upp tre rosa blommor ur ena kappfickan.
”Tant Lindblom gav mig dessa, hon ville inte ha betalning. Hon är snäll hon.”
Det höll mor med om.
Och mor blev glad över att äntligen få Apotekarrosor. De var inte bara vackra, utan var användningsbara för Annas läkekonst; mot magont och huvudvärk.

Idag har varit en bra dag, tänkte lilla Emelie när hon låg nerbäddad i sin säng den här kvällen. Jag har hjälpt mor att få sina medicinska blommor och jag har fått beskydd mot ondskan.
Den blå häxkulan hade flickan, mycket försiktigt, lagt på golvet nedanför sängen.
Men imorgon bitti skulle den hängas upp i fönstret.



torsdag, december 01, 2022

Julkalendern 2022 - Del 1

Paris, 1 December 1831

 

Den föräldralösa lilla flickan Soleil skyndade över de snöpudrade kullerstensgatorna.
Hon huttrade. Kappan hon fått av snälla Madame Benard i höstas var visserligen fin, men den värmde inte särskilt bra i vinterkylan. Och de bruna kängorna tog in väta likt ett läckande skepp.

Den frusna flickan stannade till och tittade längtansfull in på Café Coeur Rouge.
Åh, tänk att få sitta där inne i värmen och få en kopp varm choklad, något gott bröd - eller kanske till och med en croissant med chokladfyllning - eller Josephines goda potatissoppa.
Soleils mage kurrade av blotta tanken på mat och bakverk.
Skulle hon våga gå in och be om något att äta... eller skulle det vara för fräckt...?

I nästa sekund hände något som fick Soleil att ta ett snabbt beslut.
Runt hörnet kom en man med ett stramt, avlångt ansikte, uniform och blanka stövlar. 
Flickan flämtade till.
Inspecteur Belette...!
Den vessleliknande polisinspektören gick ofta omkring i området och letade efter gatubarn att haffa. Han ogillade ”smutsiga små trasungar”, som han kallade dem.
Soleil öppnade dörren till caféet och gled in så obemärkt hon kunde, så att ”inspektör Vessla” inte skulle lägga märke till henne.

Josephine Juneau, en ung kvinna i 20-årsåldern, serverade de unga vännerna Jules och François när den lilla flickan kom in på caféet.
”Soleil!” log Josephine när hon fick syn på henne. ”Välkommen. Vill du ha lite en nybakad croissant med chokladfyllning och något att dricka?”
Soleil sken upp och nickade ivrigt.
”Ja, tack. Jag är sååå hungrig.”
Josephine såg bekymrad på det lilla barnet.
”Har du inte fått något att äta alls idag...?”
Soleil skakade på huvudet. 
Josephine gav henne en storasysterlig kram och ledde henne till ett av borden.
Och några minuter senare hade flickan en skål med rykande varm potatissoppa, ett fat med choklad-croissanter och en stor kopp varm choklad framför sig.
Soleil skulle just börja äta sin soppa när Inspecteur Belette klev in på caféet.
Flickan gled snabbt ner under bordet och hoppades av hela sitt hjärta att inspektör Vessla inte hade sett henne.

”Mademoiselle Juneau, ni har möjligtvis inte sett en liten trasunge smita in här?” frågade polisinspektören.
”Ursäkta...?” sa Josephine, som inte tyckte om polismannens sätt att prata om de stackars föräldralösa barnen. 
Inspecteur Belette såg stint på henne.
”Jo, en av ungarna från barnhemmet har rymt igen.”
Polismannen såg sig om i lokalen. 
”Men ni har alltså inte sett henne...?” 
Josephine skakade på huvudet.
”Ni borde jaga förhärdade brottslingar istället för att ge er på småungar.” tyckte François, en av ynglingarna som Josephine hade serverat mat en stund tidigare.
Inspecteur Belette blängde surt på den uppstudsiga unge mannen och stövlade svärande ut från Café Coeur Rouge.

François skrattade.
”Han var inte glad idag, vesslan. Men du kan komma fram nu, Soleil. Faran är över.” 
Soleil kröp fram från sitt gömställe och satte sig på sin stol igen.
Och så njöt hon av den goda maten och sällskapet av alla snälla människor som hon höll av så mycket.

Christmas time in Paris
© French Moments

💙🤍❤️

tisdag, oktober 04, 2022

söndag, september 25, 2022

lördag, september 04, 2021

🎗️ Go Gold In September! 🎗️

*

For Little Fighters

Childhood Cancer Awareness

Paint September Gold


*

Haiku by: Alex & Maxine Clarke




*

#GoGold 🎗️



Happy Birthday Cassie 2021!

 Happy Birthday Cassie!




Happy Birthday Denny 2021!

 Happy Birthday Denny




fredag, september 25, 2020

torsdag, juli 04, 2019

Skrivpuff — 4 Juli 2019

*
Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri)
med inspiration av

”Den 4 juli 1776”

Revolutions-ledaren John Hancock tog gåspennan i sin hand 
och började signera pergamentet.
Hans frodiga och eleganta namnteckning blev betydlig större
än de andras. 
”Så att King George kan läsa det utan glasögon!" förklarade han.



Söndag, 4 juli 2010

Familjen applåderade när Maxine hade läst högt ur sin skoluppsats om
The Declaration of Independence.
Och hennes (foster)bror Alex skrattade gott åt John Hancock.
kaxigt...! Jag måste också börja skriva min namnteckning så där - 
'frodigt och elegant'.” log han.
Maxine fnissade.
”Ja, det tycker jag verkligen att du ska göra, brorsan! Då kanske du får tyst 
på vår sur-lärare som klagar på att tonåringars handstilar inte
går att läsa…!”
Syskonen Clarke gjorde en high-five och brast ut i skratt igen.




fredag, april 19, 2019

Glad Påsk 2019


Glad Påsk!


söndag, april 14, 2019

Skrivpuff - 14 April 2019


Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av:

Groda

Sea Life Museum • Sun City, California
Våren 2004

11 årige Philip Brower fick syn på en glasmonter som han inte hade utforskat här på Sea Life Museum tidigare. Han kikade intresserad in på en blå-svart-spräcklig liten varelse som satt på en sten.
PILGIFTSGRODA
stod det på informationsskylten intill montern.
Philip knackade på glaset.
”Hallå!”
Men grodan rörde sig inte ur fläcken.
”Äsch, fan, vilken tråkig.” stönade Philip. ”Han är ju död.”
”Den är inte död.” sa Maxine, 10 ½ år. Hon log lite. ”Han gillar nog bara att sitta still och iaktta sin omgivning.”
Maxines (foster)bror Alex, även han 10 ½ år, nickade instämmande.

Philip såg på Alex med viss illvilja i blicken.
”Är den grodan giftig?”
Alex nickade.
Cool!” sa Philip glatt. ”Då kan man ta ut en groda och låta små skitungar dricka dens gift.”
Alex himlade med ögonen.
”Så dumt…” mumlade han.
”Kallar du mig dum…?”
Philips ögon smalnade och han såg länge på Alex, förmodligen för att skrämma den mindre och yngre pojken.
Och så gav han ifrån sig ett utdraget monsterläte, lade händerna runt Alex hals och tryckte till.
Den lilla pojken kved efter luft.

Några vänner till Alex, inklusive Maxine, skyndade sig att dra bort Philip.
Två att killarna i klassen sprang iväg för att hitta deras lärare.
”Skitunge kan du vara själv…!” flämtade Alex och tog sig för halsen, som smärtade och nu började få blåmärken.
Han blängde på sin ärkefiende stund och gick sedan bort mot sköldpaddorna istället.
”Förresten dricker man inte giftet från Pilgiftsgrodor,” muttrade han. ”man doppade faktiskt sina pilar i det.”
Maxine lade armen om sin brors axlar.
”Ska vi leta upp några pilar…?” flinade hon.
Alex skrattade.

© George Grall, National Aquarium

lördag, april 13, 2019

Skrivpuff - 13 April 2019


Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av:

Stoppa

Ungern. Sommaren 1944

Det löpte ett gammalt tågräls genom skogen där vännerna Andris och Bodi brukade leka. 
En dag strax innan sommarlovet upptäckte Andris och Bodi att rälsen hade satts i bruk igen, efter mycket lång tid. 
Men istället för nya blanka tåg, passerade endast gamla godsvagnar med gallerförsedda fönster. Genom gallrens syntes bleka och rädda ansikten.
”Åker det människor i dom där vagnarna…?!” utbrast Andris.
Det kunde aldrig vara bra… Godsvagnarna var inte ens tjänliga för djurtransport - de såg så otäcka ut, tyckte Andris.
Och de där människornas ögon… så skräckfyllda.
Lenci kramade Andris hand.
”Vart ska dom…?” frågade hon.
”Jag vet inte.” svarade hennes storebror. ”Men det kan inte vara till en bra plats.”

Bodi hade stått tyst. Nu var hans ögon stora och nästan lika skräckfyllda som hos de stackars människorna på tåget.
”Jag måste hem…”
Och så sprang han så fort benen bar honom.
Då förstod Andris en sak. 
En otäckhet som fick hans mage att knyta sig och munnen bli alldeles torr.
Bodi får inte hamna i ett sånt tåg! Jag måste stoppa det…!
Hur det skulle gå till visste han inte än. 
Men han bara visste att han måste rädda sin bästa vän och lillasyster och deras familj.