Paris, 1 December 1831
Den föräldralösa lilla flickan Soleil skyndade över de snöpudrade kullerstensgatorna.
Hon huttrade. Kappan hon fått av snälla Madame Benard i höstas var visserligen fin, men den värmde inte särskilt bra i vinterkylan. Och de bruna kängorna tog in väta likt ett läckande skepp.
Den frusna flickan stannade till och tittade längtansfull in på Café Coeur Rouge.
Åh, tänk att få sitta där inne i värmen och få en kopp varm choklad, något gott bröd - eller kanske till och med en croissant med chokladfyllning - eller Josephines goda potatissoppa.
Soleils mage kurrade av blotta tanken på mat och bakverk.
Skulle hon våga gå in och be om något att äta... eller skulle det vara för fräckt...?
I nästa sekund hände något som fick Soleil att ta ett snabbt beslut.
Runt hörnet kom en man med ett stramt, avlångt ansikte, uniform och blanka stövlar.
Flickan flämtade till.
Inspecteur Belette...!
Den vessleliknande polisinspektören gick ofta omkring i området och letade efter gatubarn att haffa. Han ogillade ”smutsiga små trasungar”, som han kallade dem.
Soleil öppnade dörren till caféet och gled in så obemärkt hon kunde, så att ”inspektör Vessla” inte skulle lägga märke till henne.
Josephine Juneau, en ung kvinna i 20-årsåldern, serverade de unga vännerna Jules och François när den lilla flickan kom in på caféet.
”Soleil!” log Josephine när hon fick syn på henne. ”Välkommen. Vill du ha lite en nybakad croissant med chokladfyllning och något att dricka?”
Soleil sken upp och nickade ivrigt.
”Ja, tack. Jag är sååå hungrig.”
Josephine såg bekymrad på det lilla barnet.
”Har du inte fått något att äta alls idag...?”
Soleil skakade på huvudet.
Josephine gav henne en storasysterlig kram och ledde henne till ett av borden.
Och några minuter senare hade flickan en skål med rykande varm potatissoppa, ett fat med choklad-croissanter och en stor kopp varm choklad framför sig.
Soleil skulle just börja äta sin soppa när Inspecteur Belette klev in på caféet.
Flickan gled snabbt ner under bordet och hoppades av hela sitt hjärta att inspektör Vessla inte hade sett henne.
”Mademoiselle Juneau, ni har möjligtvis inte sett en liten trasunge smita in här?” frågade polisinspektören.
”Ursäkta...?” sa Josephine, som inte tyckte om polismannens sätt att prata om de stackars föräldralösa barnen.
Inspecteur Belette såg stint på henne.
”Jo, en av ungarna från barnhemmet har rymt igen.”
Polismannen såg sig om i lokalen.
”Men ni har alltså inte sett henne...?”
Josephine skakade på huvudet.
”Ni borde jaga förhärdade brottslingar istället för att ge er på småungar.” tyckte François, en av ynglingarna som Josephine hade serverat mat en stund tidigare.
Inspecteur Belette blängde surt på den uppstudsiga unge mannen och stövlade svärande ut från Café Coeur Rouge.
François skrattade.
”Han var inte glad idag, vesslan. Men du kan komma fram nu, Soleil. Faran är över.”
Soleil kröp fram från sitt gömställe och satte sig på sin stol igen.
Och så njöt hon av den goda maten och sällskapet av alla snälla människor som hon höll av så mycket.
💙🤍❤️
