Skrivpuff - 21 Mars 2015

*
Dra

Paradise, California. Fredag 6 September 2002.

Denny Jackson var mycket nöjd med den här fredagen.
Hans födelsedagsparty hade varit lyckat och fyllt med skojigheter och han var jätteglad för alla presenter.
"Så det gör inget att jag inte kunde ha mitt party dagen då jag faktiskt fyllde år." sa han till mamma Dinah på kvällen när alla gästerna hade gått hem.
"För det passar bättre med party på en fredag, än på en vanlig onsdag."
Dinah Jackson var rörd över att hennes lilla son var så nöjd.
Och hon var glad - och ganska lättad - över att hon fått Denny att hoppa i badet frivilligt den här kvällen - helt utan tjat.
Varma bad var nämligen bra när man behövde lugna ner en sprallig och sockerstinn unge.

När Denny hade plaskat omkring i badkaret, bland flytande och simmande plastleksaker, i över en halvtimme gick Dinah in i badrummet för att se hur mycket som behövde städas upp.
Hon log. Som vanligt hade hennes yngsta telning varit en vilde i badet.
"Oj... här var det lika mycket vatten på golvet som i badkaret...!" skrattade Dinah.
"Tssss..." fnyste Denny och rynkade på näsan åt sin mors skojande.
Sedan drog pojken i Dinahs klänning, ivrigt, som om han ville något väldigt viktigt.
"Nu kan jag väl få lite privatliv?" sa han mjukt, men bestämt. "Du behöver inte vara här inne när jag badar, mamma. Jag är faktiskt tio år nu."
Dinah log och strök pojken över det mörkbruna håret, den mjuka kalufsen som hade en tendens att locka sig lite när den blev fuktig.
"Jag ska bara ställa in några av dina presenter här." förklarade hon.
Dinah ställde upp en flaska Spiderman-schampoo, badbomber och grodor med grön badolja i på kakelbänken vid badkarets huvudända.
Denny passade på att stänka lite vatten på mamma och skrattade glatt åt sitt lilla påhitt.
"Din lilla rackarunge!" skrattade Dinah och kittlade pojken.

De hörde ytterdörren öppnas och stängas och Denny klättrade snabbt och smidigt ur badkaret.
"Pappa är hemma!" hojtade han ivrigt.
Han sprang ut ur badrummet, men gav ifrån sig ett litet blygt skri när han kom på att han var naken och rusade in igen.
Dinah svepte in pojken i ett badlakan.
"Torka dig lite och klä på dig först. Pappa går ingenstans."
"Näää... men han har varit bortrest i flera dagar ju..." flämtade Denny ivrigt.
Mamma gav honom en kram.
"Ja, jag vet att du har saknat din pappa."
Denny nickade.
Mitch Jackson uppenbarade sig i dörröppningen. Han log mot sin fru och sin yngsta son.
"Jag tyckte väl att jag hörde välbekanta röster här inne." sa han och log kärleksfullt.
Denny flög upp i pappas famn och Mitch höll om pojken hårt.
"Grattis på födelsdagen, min lilla kille. Förlåt att jag missade din födelsedag och ditt party."
Denny log.
"Äsch... det gör inget. Du är ju hemma nu!"
Sedan gav han sin far en finurlig blick.
"Har du några presenter med dig...?"
Dinah och Mitch skrattade.
"Ja, det kanske jag har." sa Mitch hemlighetsfullt. "Klä på dig först, så ska vi se om jag inte kan trolla fram några paket sedan."

Den ivriga lilla pojken sprang in på sitt rum och drog på sig mjukiskläder - fast bara byxorna, han var alldeles för ivrigt för att bry sig om att ta på sig en tröja också.
Sedan hoppade han upp i soffan där storebror Cameron och storasyster Cordelia redan satt.
Pappa lade upp några paket på soffbordet och det dröjde inte länge förrän Denny drog upp de färgglada snörena och jublade över alla coola saker som låg i askarna.
Överväldigad tackade han sin pappa för allt.
Sedan tackade han mamma, Cameron och Cordelia för alla presenter de givit honom - trots att han hade tackat dem flera gånger redan.
"Du är värd allt fint och coolt, Denny." sa Cordelia och kramade om sin lillebror.

Pappa slog sig också ner i soffan och satte Denny i sitt knä.
"Du ska få en sak till." sa han och gav Denny ett fotografi.
Denny såg länge på fotot. Hans ögon blev stora som tefat och snart började de glittra av ren glädje.
"Ska jag... ska jag få en gecko-ödla? Va, ska jag...?!"
Pojken var nu så överraskad och ivrig att han bara kunde flämta fram orden.
Pappa log ömt och nickade.
"Du och jag ska hämta honom i djuraffären på måndag." berättade han. "En ny liten gecko som längtar efter dig."
"En gecko! Yaaaaay!!!" jublade pojken. "Äntligen ett riktigt, levande husdjur!"
Storebror Cameron log och rufsade om lillebrors hår.
"Awesome va? Ett djur som du inte blir alldeles sjuk och allergisk av."
"Super-duper-awesome!" instämde en lycklig liten Denny.
Han hade alltid varit så himla arg på sin astma och sina allergier som hindrade honom från att få en hundvalp eller kattunge. Men nu skulle han alltså få en liten gecko-ödla, ett djur som han tyckte var super-coolt och sött.

Det var en mycket lycklig liten kille som stoppades i säng av mamma och pappa sent den kvällen.
"Jag har haft en så jäkla bra dag!" sa han.
Sedan gäspade han stort. Han hade fått stanna uppe mycket längre än vanligt, tack vare födelsedagsfirande och pappas hemkomst.
Mamma och pappa kramade och pussade lilleman god natt och stoppade om honom.
En stund senare somnade Denny, med ett stort leende i sitt söta ansikte.

”Piss-ungen”

*
En början: #844
Tack fina Anitha för din ”börja”! :) 

Någonstans i en liten svensk småstad. Juni 1975

Maria sparkade på cykeln och såg den ramla omkull med ett högt brak.
"Där fick du, dumma unge.” mumlade hon och sparkade till den en gång till.
"Det där var väl onödigt…” sa Petra och ställde upp cykeln.
”Näe.” sa Maria och såg att rastvakterna kom gående. "Skynda dig. Vi måste härifrån."
Flickorna sprang iväg och gömde sig bakom boden där skolans leksaker förvarades.
Rastvakterna tittade runt bland cykelställen och stod och diskuterade en lång stund innan de gick in på skolgården igen.
"Varför sparkade du på Tims cykel?” viskade Petra.
"Han är dum."
"Vad menar du med dum? Retas han, eller?"

Maria himlade med ögonen, så överdrivet mycket att Petra nästan trodde att ögongloberna skulle försvinna in i skallen på henne.
”Näe… han är dum i huvudet, det vet du väl.” förklarade Maria. ”Han fattar ju ingenting och det är hans fel att lektionerna tar så lång tid.”
Nu var det Petras tur att himla med ögonen och hon suckade djupt.
”Tim är inte dum i huvudet! Det är väl inte hans fel att han tycker att skolan är svår?”
Maria fnyste.
”Snälla nån… han är ju efterbliven. Och han luktar illa.”
Nu kokade Petra av ilska.
”Näe, vet du vad…!” fräste hon. ”Undrar just vem det är som är dum här…"
Petra tillade:
"Och du är så elak, så jag vill inte vara vän med dig mera!”

Maria verkade inte bry sig om kompisens arga ord. Hon hade nu fått syn på en mager liten gestalt i slitna kläder borta vid cykelställen.
Med ett stort flin i ansiktet och bestämda steg gick hon fram till pojken.
”Varför har du en sån där ful blå cykel, stinkis?” sa hon i riktigt försmädlig ton.
Pojken svarade inte. Han bara tog sin gamla cykel och ledde den medan han gick bort mot skolgrindarna.
”Ajöss piss-unge!” ropade Maria efter honom.
Tim skyndade sig bort från skolgården. Han ville inte att någon skulle se att han grät.

* * *

På bron över ån stannade Tim och såg ner i vattnet. Det ilade i magen och hans fingrar kramade broräcket.
Ingen kommer att sakna mig och min cykel om vi försvinner ner där… Jag är ju bara en piss-unge…
Han slängde ner cykeln först. Den lands med ett stort plask och sjönk.
Ännu en snyftning riste pojkens kropp.
Snart följer jag efter.
Men just som han samlade mod för att klättra över broräcket kände han en varm hand på sin.
”Tim, vill du gå och äta glass?” frågade flickan som nu stod intill honom.
”Jag… jag har inga pengar…” sa Tim skamset och såg ner i vattnet igen.
Petra tog milt tag om hans axlar och vred honom mot sig.
”Men det har jag.” sa hon och log sitt fina leende. ”Vill du ha glass så bjuder jag såklart.”
Tim snyftade till igen.
”Ingen har bjudit mig på glass förut. Ingen i skolan i alla fall.”
Petras ögon blev blanka och hon bet sig hårt i läppen. Tim undrade om hon också var på väg att börja gråta.
Men istället log hon igen.
”Då är det på tiden!” sa hon.
Och så slog hon armarna om Tim och kramade honom.

* * *

En stund senare gick två små 10-åringar hand i hand mot glasskiosken på torget.
Försommar-solen lyste varmt på barnen och luften var full av glädje.
Nu när Tim gick här med Petra mådde han bra. En känsla han inte var van vid.
Petra var så snäll, det hade hon alltid varit.
När Tim sedan tänkte på en djupa åns vatten ryste han.
”Tim…” sa Petra, eftertänksamt och allvarligt. ”Du får aldrig hoppa från bron. Lova det. Mitt hjärta kommer att gråta för alltid om du dör.”
En tår föll ner på Petras kind.
Tim såg på henne, alldeles storögd.
Åh Petra… fina Petra. Tänk att hon vill vara snäll mot mig - en liten piss-unge…!
Tim samlade mod och tog ett djupt andetag.
Sedan kramade han Petra.
”Jag vill inte att ditt hjärta ska gråta för alltid.” viskade han med en stor gråtklump i halsen.

Happy Birthday, Holly! 17/3 2015

Happy Birthday, Jordan! 3/3 2015

Skrivpuff - 1 Mars 2015

*
Ta en bok. 
Slå upp sidan 18.
Skriv en text baserad på fjärde meningen på sidan.

Oak Park, New York. Sommaren 1964

"Gör dina pappa nåt så att du får såna märken?"

"Va...?!"
Alessia "Allie" Salerno stirrade argt på skolsköterskan.
"Dina blåmärken, Alessia. Hur har du fått dom? Du kan berätta för mig om nån gör illa dig." frågade skolsköterskan och strök flickan över håret.
Allie drog undan huvudet och slet till sig sina kläder som låg intill henne. 
Hon hade ingen lust att sitta här i bara trosorna längre och lyssna till någon kärrings insinuationer.
Okej, skolsköterskan var snäll och så, men Allie önskade att hon kunde sluta lägga sig i så mycket.
Jodå, farsan kunde spöa henne ibland när han var arg och full - rätt så rejält också om han tyckte att hon förtjänade det, men det var inget hon tänkte sitta här på bristsen och gråta ut om.
"Det är inte min pappa som har gjort dom." svarade Allie.
Men mer än så sa hon inte, för hon ville inte prata om pervot Garvey heller, bensinmacks-killen som typ dreglade över henne och hade utsatt henne för ett våldtäktsförsök nere på stranden kvällen innan.

Allie gled ner från undersökningsbritsen och slog armarna över sin tunna, outvecklade flickkropp.
"Kan jag klä på mig nu?"
Skolsköterskan suckade.
"Ja, klä på dig du, lilla vän."
Allie suckade lättat och drog snabbt på sig sin klänning och sandalerna.
Flickan svor tyst över att mamma inte låtit henne ha jeansshorts och T-shirt idag, klädesplagg som hon brukade ha.
Men jeans och T-shirt dög inte när man var bortbjuden på middag, sa mamma.
Så fort Allie fått på sig kläderna skyndade hon ut ur sköterskans rum.
"Adjö, lilla Alessia." ropade skolsköterskan efter henne.
Flickan svarade inte, hon hade alltför bråttom att komma därifrån.

Bedrövad och oroad över vad hon sett på flickans magra kropp, slog sig skolsköterskan ner vid skrivbordet och öppnade en mapp innehållande flickans journal.
Hon tog ett nytt papper, skrev dagens datum och ett par anteckningar om dagens undersökning av flickan.
Under min rutinundersökning av Alessia Salerno, född 27 November, 1950, upptäckte jag flera blåmärken på flickans kropp: på ryggen, överarmarna (nära axlarna, och på insidan av låren.
Flickan vägrade att prata om hur blåmärkena uppstått, men jag misstänker stark att hon har blivit misshandlad.

När skolsköterskan skrivit klart i journalen gick hon bort till rektorsexpeditionen och lämnade en kopia av sina journalanteckningar till rektorns sekreterare.
Sedan ringde hon till Alessias hem och pratade med flickans mor om vad hon upptäckt idag.
Till sin stora förskräckelse fick skolsköterskan veta att den stackars tösen hade blivit överfallen kvällen innan.
Det arma lilla barnet... Om hon bara hade berättat för mig...

---

Skrivpuff - 28 Februari 2015

*
Rygg

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

På måndagen hade vi lite tid över i specialklassen, tid då vi inte behövde göra något särskilt.
Blake och Amy försjönk i varsin bok och Missy Anderson tittade i en fin bilderbok med foton av djur tillsammans med vår nya elev, lille Tiger.
Stämningen var bra och lugn och ungarna verkade trivas med "slötiden", som de kallade den.
Men Elle började bli rastlös, sådär som hon kunde bli om hon var understimulerad, så jag tog med mig henne på promenad genom skolan.
Den lilla flickan höll min hand och frågade nyfiket vad vi skulle göra.
"Jag tänkte att v kunde besöka Mrs. Rices matteklass, så du får se hur de jobbar i Kyle och Ashlees klass. Och så kanske Mrs. Rice har någon rolig matte-utmaning åt dig."
Jag blinkade med ena ögat åt henne.
"Jaaaa!" jublade Elle av lycka. 
Hon älskade Kyle och Ashlee och hon tyckte väldigt mycket om high school-elevernas mattelärare.
Elle skyndade mot mattesalen.
"Vänta lite." skrattade jag. "Vi kan inte bara storma in som insatsstyrkan..."
"Men Angel..." fnissade Elle. "du är ju polis - när du inte jobbar i vårans klass." sa flickan finurligt.
"Ja, det har du rätt i, men idag är jag inte polis, bara speciallärare."
Elle bara log.

Jag knackade på klassrumsdörren och vi väntade på att bli insläppta.
Mrs. Rice log när hon öppnade.
"Nämen hej, vilket finbesök vi har fått!" sa hon och log sitt alltid så vänliga leende.
Ashlee tittade upp. Hon log stort och vinkade glatt åt oss.
"Hej!" ropade hon.
Elle rusade fram och kramade henne.
Bredvid Ashlee satt Kyle, så djupt fokuserad på sina mattetal att han inte verkade märka världen omkring sig.
Mrs. Rice såg med nästan bekymrad blick på honom.
"Han har kämpat stenhårt i nästan två timmar nu." sa hon med tyst röst till mig.
Ashlee nickade.
"Han har inte ens tagit en paus..."
Jag lade lätt min hand på Kyles rygg och hälsade på honom.
Pojken ryckte till och såg upp.
När han såg att det var jag log han fåraktigt.
"Åh... hej Angel."
Han rodnade lite.
"Förlåt om jag skrämde dig, det var verkligen inte meningen." sa jag.
Kyle skakade på huvudet.
"Ingen fara. Jag gör så där ibland. Det är ju därför en del kallar mig spaz boy - för att jag rycker till."
Han suckade.
"Jag är ett freak."
"Det är du inte alls!" utbrast jag, arg och ledsen för att en del av hans skolkamrater intalade honom att han var ett missfoster.

Kyle såg länge på mig, fundersamt.
"Ibland önskar jag att jag gick i din specialklass." sa han tyst.
"Jag med!" sa Ashlee, som även hon utsattes för skolkamraternas glåpord och mobbing.
Mrs. Rice och jag log mot varandra. Vi förstod att de två rara och känsliga 14-åringarna saknade allt lugn och acceptens som fanns i min lilla specialklass.
"Ashlee och Kyle, ni har jobbat så hårt idag, jag är stolt över er. Och det är bara femton minuter kvar, så ni kan packa ihop era saker och sluta för idag."
De två små tonårsungarna packade snabbt ner sina matteböcker och pennor i sina ryggsäckar.
"Tack Mrs. Rice!" sa Kyle.
"Ni är awesome!" inflikade Ashlee.
"Åh tack raring." log Mrs. Rice.

När Kyle satte på sig sin ryggsäck märkte jag att han grimaserade lite, som om han hade ont.
"Hur är det?" frågade jag.
"Eh... jag är okej." sa Kyle osäkert.
Men hans blick sa mig något helt annat...
En oro började gro i mig, samma sorts oro som jag känt för hans syster Coral i fredags, när hennes händer skakade så.
Det fanns så mycket igenkänning i deras tillbakadragna och oroliga beteende att jag började må illa...
Jag kände igen mig själv - otäckt väl - när jag var i Kyle och Corals ålder. 
Precis som så ofta jag kände igen mig i lilla Amys jagade själ och skakande händer.
10-åriga Amy, en av mina specialklass-ungar, var på flykt undan sin våldsamma pappa. Det var därför hon och hennes mamma bodde här i Blue Creek nu.
Men hur var det med Coral och Kyle...? Var det någon som skadade dem?
Jag var rädd för det... 
Tyst i mina tankar lovade jag Coral och Kyle att jag skulle göra allt som stod i min makt för att hjälpa och skydda dem.

En stund senare, när Ashlee och Elle gått på toaletten, stod jag ensam med Kyle ute i korridoren.
Jag lade försiktigt armen om hans axlar.
"Kyle, du vet att du kan komma till mig om du behöver hjälp med något, va?" sa jag. "Oavsett om det gäller skolarbete eller nåt annat. Okej?"
Kyle nickade.
"Tack Angel." sa han tyst, knappt hörbart.
Sedan log han lite och han såg ut att vilja krama mig. Men hans tonårs-blyghet fick honom att låta bli.
Jag log. Det var bedårande.
Försiktigt gav jag den magra pojken en liten kram.

Skrivpuff - 27 Februari 2015

*
Utsatt

Sun City, California. 1 Oktober 2001.

Joanne

En dag när barnen kom hem från skolan var Alex ovanligt tyst. Han ville inte säga vad som var fel och såg mig inte i ögonen när jag frågade vad som hänt.
"Du vet att du kan berätta vad som helst för mig." sa jag och strök den lilla pojken över håret.
Alex nickade bara och så följde han efter sina två systrar till köksvasken. Där tvättade de händerna under kranen och torkade händerna med pappershanddukar.
Jag log, stolt över att de alltid kom ihåg att sköta sin hygien utan att jag eller deras far behövde tjata på dem.
När barnen tvättat händerna slog de sig ner sig ner vid köksbordet.
Alex sneglade på kakburken och sedan på mig och frågade om han fick ta en kaka.
Jag gav barnen två kakor var ur kakburken och hällde upp mjölk åt dem i färglada plastmuggar.
10-åriga Janie och 8-åriga Maxine babblade på om deras skoldag och alla dess aktiviteter, men Alex satt tyst och tuggade lite på en kaka.

Nu kunde jag inte låta det vara längre... Jag drog fram en stol och satte mig intill pojken, sedan höll jag hans hand.
"Älskling, kan du inte berätta vad som har hänt...?"
Den nästan 8-åriga pojken skakade häftigt på huvudet igen.
Men så tittade han på mig, de stora blå ögonen blanka av tårar.
”Får jag ha dom nya jeansen imorgon?” frågade han. "Dom som ligger i min tvätthög."
Jag förstod att han menade de nytvättade jeansen.
"Ja, det är klart du får. Men jag trodde ju gillade dom du har nu?"
Jag klappade lite på hans tuffa, lite slitna jeans som han fått i somras.
Alex nickade.
"Jo, det gör jag..."
Sedan tittade han ner i bordet och teg igen.

Maxine slutade att mumsa på kakor och mjölk och tittade upp.
Hon hade fått en tjusig mjölk-mustasch, vilken hon nu torkade bort med baksidan av handen.
"Skitungarna är dumma igen." förklarade hon.
"Maxie..." sa jag förmanande. "Vad har vi sagt om det ordet...?"
Maxine suckade.
"Förlåt mamma Jo. Men dom är skitungar."
"Dom säger att jag stinker." mumlade Alex. "Och dom säger att mina kläder stinker."
Maxine nickade ivrigt och knöt sina små nävar.
"Dom är lögnare!" utbrast hon argt. "Min brorsa stinker inte!"
Jag satte ett finger över mina läppar för att tala om att hon inte behövde skrika.
Flickungen plutade med läpparna och gav ifrån sig ett fnysande ljud, men hon sa inget.
Jag log mot henne.
"Du har helt rätt, Maxie, din brorsa stinker verkligen inte. Det är bara elakt struntprat."
Maxine nickade bestämt.
"Skit-struntprat!" deklamerade hon.
Jag kunde inte låta bli att skratta lite nu. Lilla Maxine var så underbart beskyddande mot sina familjemedlemmar.

Jag rufsade Maxine i håret och sedan vände jag mig mot Alex igen.
"Men lilla älsklingen..." utbrast jag.
För nu rann några tårar nedför hans kinder.
Åh... det gjorde så ont i mitt mamma-hjärta varje gång våra barn blev utsatta för mobbning och andra elakheter…
"Jag stinker väl inte...?" sa han grötigt och såg osäkert på mig. "Men ungarna i skolan säger att jag gör det för att jag är fosterhems-unge och dom säger att min riktiga mamma är fattig."
Jag tog pojken i min famn.
"Men inget av det där är ju sant, Alex." sa jag. "Din mamma är ju inte fattig. Och inte stinker du heller, det gör du aldrig."
Alex skakade på huvudet.
"Nej... men det gör ont i själen ändå..." sa han och gnuggade tårarna ur sina stora blå ögon.
"Ja, det klart att det gör ont." sa jag.
Jag höll min fina lilla unge i famnen och kramade honom länge.
Både Alex och Maxine fick utstå mycket dumheter från folk - både barn och vuxna - för att de var fosterbarn. Det fanns inga gränser för en del människors fördomar och vilja att uttala sig elakt och korkat...

Storasyster Janie kom fram till oss och kramade om Alex.
"Lillebrorsan... du ska inte ska lyssna på så dumma, lögnaktiga kommentarer!"
Hon pussade Alex på kinden och rufsade honom i håret.
Maxine rusade också fram och kramade honom.
"Du stinker inte! Du luktar gott, så det så!" sa hon.
Nu log Alex stort.
Vår kärlek och uppmuntrande ord hade stärkt honom och nu var han övertygad om att han inte stank.
"Jag ska strunta i dumskallarna nu!" sa Alex kavat.
Maxine nickade.
"Och om dom bråkar med dig, eller mig, igen ska jag minsann bita dom i benen!"
"Maxie..." suckade jag förmanande.
Men Alex skrattade så att han höll på att kikna.
"Jaaaa...!" utbrast han lyckligt.
Janie log stort mot sina småsyskon.
"Dom är så söta att det är svårt att bli irriterad på dom, visst mamma?" sa hon.
Det höll jag med om.
Jag gav Alex en extra kram och frågade sedan vad han ville ha i födelsedagspresent.
På torsdagen, den 4 oktober, skulle han fylla 8 år.
Pojken slog lätt med pekfingret mot läpparna och funderade.
"Kanske en haj som man kan ha i badkaret..." svarade han. "Du vet en sån haj i gummi eller plast eller vad det nu är?"
Jag log.
"Jag vet precis vad du menar, lilla gubben. Jag tror materialet är vinyl."
Alex nickade.
"Aaaa... just det. En sån haj vill jag önska mig. Dom är coola."
"Nåt mer?" frågade jag.
Alex funderade igen. Sedan svarade han allvarligt:
"Att mamma Nora, Cassie och moster Vendela - och Denny - kommer hit och har födelse-kalas med oss."
Han nickade med eftertryck och log mot oss.
"Ja, det önskar jag mig."
Jag blev oerhört rörd. Det var så rart... allt denna lilla pojke önskade sig var en haj att bada i badkaret med och att hans biologiska familj och bästa kompisen från hemstaden Paradise skulle komma på kalas.
Och det bästa var ju att hans önskning skulle gå i uppfyllelse.
Jag visste att Alex mamma, hans lillasyster, mostern och bästisen Denny skulle komma hit och fira hans 8-årsdag med oss.
Men de skulle komma på fredag, så att det inte gjorde något om det blev en sen kväll för barnen.

"Mamma Jo," sa Maxine. "Alex ska väl få jätte-massor med paket när han fyller år, va?"
Hon hade själv fått många presenter när hon fyllde år i september, så det ville hon att hennes älskade bror också skulle få.
"Det är klart, Maxie." inflikade Janie leende. "Det får vi ju alltid när vi fyller år. Du vet ju hur mamma och pappa skämmer bort oss."
Maxine sken upp. Nöjd med storasysters försäkring om många presenter till lillebror också.
Alex sken också upp.
"Tårta!" utbrast han. "Tårta måste vi ha. Choklad."
Jag nickade och log mot ungarna.
"Det ska stå 'världens bästaste Alex på tårtan'!" tyckte Maxine.
Alex log blygt.
Sedan blev han plötsligt sitt livliga, glada jag igen. Han gled ner på golvet och hoppade nästan jämfota av iver.
"Och åtta ljus ska det vara. Glöm inte det."
Jag nickade igen. Det där med tårtljusen var viktigt för barnen.
"Det glömmer jag inte." lovade jag. "Åtta ljus för Alex. Och chokladtårta."
Alex gjorde tummen upp. Och nu började han faktiskt studsa i hyperaktiv glädje.
"Jag längtar till fredag." sa han. "Då blir det party - och ingen skola på lördag!"

Den lilla pojken slog armarna om mig.
"Och jag är inte stinkig - det vet jag nu! Det är bara dumma ungar som snackar skit-strunt!"
"Och dom ska man bita i benen!" inflikade Maxine.
Hon fnissade busigt.
"Grrrrr...!" tiger-morrade hon.
Även tösungen hade blivit uppspelt och hyper nu.
Ibland räcker det med två kakor för att få igång dessa två... tänkte jag.
Detta var verkligen Maxine och Alex i ett nötskal: skuttiga, ivriga, glada - och hyper.
Janie, som var betydligt lugnare än sina småsyskon, och jag satt vid köksbordet och såg kärleksfullt på de små hyper-ungarna. Och vi kunde inte låta bli att skratta.
"Dom sååå söta! Visst är dom, mamma?" sa Janie, som verkligen älskade sina bedårande fostersyskon.
Jag nickade instämmande.
"Kom hit, ungar." sa jag och sträckte ut mina armar mot dem.
Maxine och Alex skyndade in i min famn och jag höll fast dem i en kram.
Inte bara för att det var mysigt att krama dem, utan också för att jag måste lugna ner dem lite innan de blev alltför uppskruvade.
Jag tog även in Janie i min famn och så kramades vi allihop.
"Jätte-många kramar idag." påpekade Alex.
"För att ni är så underbara och för att jag tycker om er sååå mycket." sa jag och överöste pojken med små pussar.
Alex fnissade och skruvade kittligt på sig.
"Mamma Jo... du är knasig...! Dina pussar killas ju!" skrattade han pärlande.
Han log finurligt mot mig.
"Fast jag är bara pyttelite kittlig, faktiskt."
Maxine började fnissa.
"Det där är ljug, Alex!" sa hon glatt.
Alex flinade.
"Ja, lite ljug."
Sedan kröp Alex upp i mitt knä och gosade in sig i min famn.
"Men jag älskar dig fast du kittlas, mamma Jo." sa han ömt.
"Och jag älskar dig, sötnosen min." sa jag och pussade honom på håret.
Han såg allvarlig på mig.
"Och vet du, mamma Jo? Jag tycker om att vara fosterbarn i denna här familjen. Det är lyxigt att ha två familjer, som jag har."
"Ja, du har massor med familj som älskar dig!" sa lilla Maxine ömt.
Alex nickade.
"Ja...!" sa han hänfört. "Och det är väldans bra, tycker jag."

© http://bella-here.tumblr.com/

Skrivpuff - 25 Februari 2015

*
Hafsverk

Paradise, California. Våren 2011.

Darryl höll på att laga garageporten och hans svordomar hördes ända in i huset. 
När han kom in igen var han varm och irriterad. 
"Det här hemmet är bara ett hafsverk."
Nora, som bott i huset med sina två barn långt innan hon och Darryl blev sambos, såg indignerat på honom.
"Det här hemmet duger bra åt oss, Darryl. Vi har ett ganska stort sovrum och ungarna har varsitt fint litet rum."
Darryl fnyste.
"Huset må vara fräscht och rent - men det är för litet och trångt, Nora."
"Ska vi inte flytta till Los Angeles ändå, och skaffa ett mycket finare hus?"
Mannen log brett, nöjd åt sina flyttplaner.
"Och vi kanske ska hitta ett hus med pool. Vad säger ni om det, ungar?"
Han såg entusiastiskt på tonåringarna som satt vid köksbordet.
17-åriga Alex blev alldeles torr i munnen och han stirrade på styvfadern.
"Vad snackar du om? Vi ska inte flytta till L.A."
Darryl såg lite häpet på pojken.
"Va? Vill ni inte bo i ett stort fint hus med pool?" sa han och rufsade om i pojkens hår. "Du gillar ju att simma, Alex."

Alex gjorde en liten grimas. Jo, visst älskade han att simma, men han ville inte bo i Los Angeles - särskilt inte i samma hus som Darryl.
"Vi har ju vår familj och våra vänner, både här och i Sun City." sa han.
Tanken på att flytta flera mil från sin älskade fosterfamilj i grannstaden Sun City och alla vännerna kändes som en mardröm.
Alex 13-åriga lillasyster Cassie nickade instämmande.
"Ja, och mormor och morfar i San Francisco." tillade hon.
Darryl suckade.
Han försökte övertala sin sambo och hennes ungar om hur bra de kunde få det i Los Angeles, men varken Nora, Alex eller Cassie ville flytta.

Deras ovilja verkade göra Darryl sur.
"Vad är det som är så jävla bra med det här lilla huset...?" fräste han.
"Vi har nära till allt." sa Nora, lite osäkert. "Havet, affärer, restauranger och sånt."
"Och pappa har bott här..." mumlade Cassie.
Det var inte meningen att Darryl skulle höra det, men det gjorde han.
"Du minns väl knappt din pappa..." fnyste han. "du var ju bara en liten baby när han dog."
Cassie bet sig underläppen och fick tårar i ögonen.
"Cassie minns visst pappa!" sa Alex trotsigt. "Och du ska inte prata om vår pappa!"
Alex lade armen om sin lillasyster.
Darryl gav pojken en blick som tydligt sa att det var bäst för honom om han höll tyst nu.
Och som för att straffa sin sambo och deras "snorungar" för att de vägrade göra som han sa gick Darryl ut och repade upp den lilla rabatten med vita och rosa rosor utanför huset. Han påstod att de ändå var jobbiga att sköta.

"Nej!" skrek Cassie förfärat.
Den förkrossade flickan föll i sin mammas famn och snyftade hjärtskärande.
Hur kunde Darryl vara så elak mot dem...? Hon kunde bara inte förstå det.
Alex grät inte, men han var vit i ansiktet av chock. Och han andades häftigt och såg ut att vilja strypa deras styvfar.
Nora höll om sina barn och försökte trösta dem, trots att hon själv var gråtfärdig.
Barnens far Neil hade planterat rosorna - Noras favoritblommor - när barnen föddes. Vita rosor för Alex och fyra år senare; rosa för Cassie. Så rabatten hade alltid betytt mycket för den lilla familjen.

*******

När Darryl hade lämnat huset, för att gå till puben, gick Alex ut till rabatten - det som var kvar av den.
"Låt den där röran vara, älskling!" ropade Nora efter honom. "Du kan göra dig illa på taggarna."
"Mmmm.." mumlade Alex bara.
Han plockade ihop en bukett av de rosor som klarat sig och han blev riktigt nöjd, för det blev en fin blandning av vita och rosa blommor.
Han gick in och visade sin mamma och syster vad han gjort.
"Jag kunde i alla fall rädda dom här." sa han när han höll fram buketten.
Cassie flämtade hänfört och kramade sin bror. 
Nora blev så rörd över den stora vackra buketten att hon brast i gråt.
"Åh, älskade unge! Vilken fin överraskning!"
Alex log lite blekt.
"Tja.. vi kan ju spara dom ett tag åtminstone..."
Nora kramade sin son och kysste honom lätt på kinden. 
Sedan ordnade hon fram en vas, hällde i vatten och satte i rosorna.

"Det blev jättefint." sa Cassie.
Alex nickade instämmande.
Han såg länge på rosorna som hans far en gång så kärleksfullt hade planterat åt dem.
"Om skithögen gör det allra minsta försök att förstöra våra rosor igen, slår jag vasen i skallen på honom."
Nora höll om honom hårt.
"Nej, min älskling, du ska inte alls göra nåt sånt. Du måste lära dig att dämpa dina arga känslor, särskilt inför Darryl."
Alex skakade argt på huvudet.
"Jo, Alex." sa Nora bestämt. "För din egen skull."
Pojken suckade tungt.
Han hade god lust att säga att Darryl gärna kunde få dra åt ett varmare ställe, men han teg.
Styvfadern var ju i alla fall inte hemma nu, så en stunds lugn och ro skulle de få.

Nora slog sig ner i soffan, med Alex och Cassie på varsin sida om sig, och hon höll ömt om sina älskade ungar.
"Snälla mamma, lämna honom..." sa Alex.
Men sedan suckade han, ty han visste att hans ord inte hade någon effekt, den här gången heller.
Alex suckade igen och lutade kinden mot sin mammas axel.
Nora strök honom ömt över håret.
"Tack igen för rosbuketten, min fina lilla älskling."

Skrivpuff - 24 Februari 2015

*
Muffins

Fortsättning från 22 Februari 2015

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

När det bara var en timme kvar av vår skoldag fick vår specialklass besök.
Coral och Darla, två 15-åriga tjejer som ungarna i vår lilla grupp tyckte väldigt mycket om, dök upp och undrade om vi ville äta lite mumsigt fredags-mellanmål med dem.
Och det ville vi ju.
Missy Anderson, barnens lärare, gick för att hämta apelsinjuice åt oss.
Tjejerna hade med sig en korg med chokladmuffins. De hade just haft hemkunskap.
"Mums!" utbrast lilla Elle. "Nu är det fest!"
Elle, Blake och Amy såg riktigt hungriga ut nu - och det förstår jag, de fina bakverken såg väldigt goda ut.
Tiger verkade dock inte lägga märke till godsakerna. Lillkillen satt alldeles stilla vid sin skolbänk och tittade nyfiket på Coral och Darla.
Jag presenterade vårt lilla nytillskott för tjejerna och sedan berättade jag för Tiger att det var Coral som fotograferat sköldpaddan och uttrarna som han fascinerats så av förut.

Tiger såg bort mot djurplanscherna på väggen och sedan på Coral.
"Du gör utter-mamma-bild och utter-baby-bild...!" nästan skrek han, beundrande. "Och... sköldpappa!"
Coral log mot den lilla pojken, som nu var så ivrig att han inte kunde stå still, och nickade.
Tiger for upp från sin stol och slog armarna om henne.
"Du har fått ett fan, Cor." log Darla.
Coral log också.
"Kul att du gillar mina bilder, Tiger." sa hon ömt.
Tiger nickade.
"Är dom dina djurar?"
Coral skakade på huvudet.
"Nej, det inte mina djur. Jag bara såg dom när jag ute i naturen. Och jag tyckte dom var så fina, så jag fotograferade dom."
Lilleman lyssnade andlöst och så nickade han.
"Jättefina djurar." sa han till slut.
Coral log igen.
"Vill du ha egna bilder på uttrarna och sköldpaddan? Jag kan skriva ut bilder åt dig?"
Tigers bruna ögon blev stora som tefat.
"Present? Till Tiger?"
"Ja, en liten present till Tiger." bekräftade Coral.
Hon fick ännu en kram av lilleman.

* * *

När vi satt och fikade på muffins och apelsinjuice en stund senare märkte jag att Corals händer skakade lite.
När hon märkte att jag såg det log hon lite generat och gnuggade händerna.
"Dom blir så här darriga när jag har haft migrän mycket." förklarade hon.
Jag nickade igenkännande.
"Jag brukar också bli skakig efter migrän." sa jag.
Eftersom jag inte ville genera Coral sa jag inget mer om skakningarna, just då. 
Men tankarna for runt i huvudet på mig och en liten orosboll började gro i magen.
Jag var orolig för att migrän kanske inte var den enda orsaken till skakningarna, utan något mycket värre...
Jag påminde mig om att ta upp saken med Corals klassföreståndare så fort som möjligt. 
Och det var kanske bra att prata med Coral själv också om mina misstankar, men just nu var ingen bra tidpunkt.
Kanske uppfattade Coral att jag blivit lite misstänksam, för hon log lite mot mig och sa:
"Oroa dig inte Angel, jag mår bra."
Lilla Amy, 10 år, lade sin ena hand över Corals.
"Ta hand om dig." sa hon med sin tysta mjuka röst.
Coral nickade och lade sina händer i knät.
"Tack Amy. Det ska jag göra." sa hon tyst.

Skrivpuff - 23 Februari 2015

*
Absolut

Sun City High School. 
Sun City, California. Våren 2011

Alex kände att han, eller rättare sagt hans humör, var redo att explodera.
För nu hade hans ärkefiende Philip Brower "råkat" (som Philip så försmädligt uttryckte det) slänga basketbollen i huvudet på honom för tredje gången under samma idrottslektion... 
Och nu hade Alex förlorat tålamodet.
Han höll bollen med båda händerna och stirrade ilsket på sin nemesis.
Den tunna 17-åringen kände sig ganska ambivalent där han stod mitt på gympasalsgolvet och andades häftigt.
Skulle han slänga tillbaka bollen på Brower, eller skulle han för en gångs skull ge idioten en rejäl "knogmacka"...?
Det var inte riktigt hans stil att slåss, men nu tyckte han faktiskt att Brower förtjänade en snyting.

Men Alex gjorde inget för att hämnas - det hann han nämligen aldrig, för Rodney, en av hans bästa vänner, rusade fram och stoppade honom.
Det var tur att Rodney var så snabbtänkt och vaksam, annars skulle Alex nog ha råkat väldigt illa ut.
Skolans rektor och lärare tog nämligen bråk mellan elever på stort allvar. 
Med all rätt, tyckte Rodney. 
Men han visste också att Alex som var fosterbarn kunde råka extra illa ut om han hamnade i gräl och slagsmål, för rektorn var tvungen att rapportera sådant till de sociala myndigheterna.
Dessutom var Rodney lite orolig för hur Alex skulle klara ett slagsmål med Philip.
Visst kunde hans kompis slåss, det var det ingen tvekan om, men Philip var längre och större än Alex - och han drog sig inte för att köra med fula knep i slagsmål, han var mer brutal.

Rodney satte handflatan mot Alex bröstkorg och föste undan honom.
"Kom igen, lärarna kan ju tro att du gillar att ha kvarsittning..." sa han lite skämtsamt.
Nu log Alex.
Han hade fått kvarsittning ett par gånger den senaste tiden - på grund av Philip Browers bråkiga natur - och han tänkte inte råka ut för det igen.
"Dessutom kanske du ska vara lite mer rädd om dina stygn..." föreslog Rodney och pekade på Alex bandagerade vänsterhand och handled.
"Mmmm..." muttrade Alex.

Holly kom fram till dem.
"Du är som en magnet för trubbel..." suckade hon.
Men sedan log hon och rufsade om Alex hår.
"Kan du nån gång lära dig att du ska vara liiite mera rädd om dig själv...?"
Alex log brett och nickade.
"Absolut!" svarade han.
Sedan studsade han basketbollen i golvet, fångade den och slängde upp den mot basketkorgen.
Bollen landade snyggt i korgen - ett perfekt mål.
Alex snurrade runt och mötte sina kompisars blickar, de jublade och applåderade åt honom.
"Du är awesome, sötnos!" ropade Mia.
Alex log glatt, men lite blygt.
"Jag vet!" skrattade han med låtsad kaxighet.
Philip bara fnyste och gick surmulen ut ur gympasalen.

Holly lindade armarna om Alex midja.
"Är du okej?" frågade hon.
"Såklart!" svarade Alex glatt. "Jag gjorde ju ett perfekt mål, det såg du väl?"
Han flinade triumferande.
Holly skakade på huvudet och suckade överdrivet dramatiskt, som om Alex var helt omöjlig.
Men sedan log hon kramade om honom.
"Jo, lite omöjlig är du, Alex Spencer-Clarke... Men du är också det sötaste jag vet."
Alex log och försökte se cool ut, fast Holly visste att han var så generad nu att han inte visste vart han skulle ta vägen...
Han är för söt! tänkte Holly ömt.
Och så pussade hon honom på kinden. Hon kunde bara inte låta bli.

Skrivpuff - 22 Februari 2015

*
Morgon

Blue Creek School 
Blue Creek. Minnesota. Maj 2010.

Angel

En regnig fredagsmorgon fick Missy Andersons och min specialklass en nyinflyttad liten elev: en liten pojke som kallades Tiger.
Pojken, som var drygt 7 ½ år, hade ett redan fått ett rykte om sig på skolan om att vara bråkig och ickeverbal. Sin ilska visade han oftast genom att bitas med sina små mjölktänder.
Tigers före detta lärarinna, Mrs. Hoffman, var mer än glad över att slippa "bråkstaken". Det märkte jag på henne när hon lämpade över honom till mig.
"Hej då, Tiger." sa Mrs. Hoffman. "Var en snäll och duktig pojke nu."
Sedan vände kvinnan på klacken och stegade iväg.
Tiger stod still och såg storögt på mig.
"Hej Tiger." sa jag och log så snällt jag kunde. "Jag heter Angel och är din nya speciallärare. Vad kul att du ska börja i vår klass."
Pojken blinkande förvånat mot mig när jag sa så och det fick mitt hjärta att känna sig en aning sorgset.

Den här lilla ungen hade förmodligen aldrig, eller väldigt sällan, fått höra att någon tyckte det var kul att ha honom i sin klass.

Jag bestämde mig för att visa Tiger runt i klassrummet innan de andra barnen anlände.
Han gick med mig runt och tittade på allt jag visade honom.
Vid en av väggarna stannade han plötsligt till. Jag log när jag insåg vad som fångat hans uppmärksamhet.
Storögd såg han på de laminerade planscherna med natur och vilda djur, bland annat: björn, varg, tvättbjörn, kanin och örn.
"Visst är dom fina?" sa jag. "Det är djur man kan se här i Blue Creek."
Pojken började ivrigt att peka på alla djur och strök med ena handen över dem, som om han fantiserade om att han klappade dem.
"Gillar du djur?" frågade jag."
Han pekade glatt på en sköldpadda och sedan på en utter med sin utter-bebis..
"Ja, det är en sköldpappa och det där är uttrar." sa jag pedagogiskt. "Visst är dom fina?"
Tiger nickade stilla.
"Och vet du vad, en flicka här på skolan har tagit dom två bilderna."
Tigers ögon blev stora som tefat. Blev han imponerad över att en skolkamrat till honom hade fotograferat dessa djur?
Det blev han tydligen, för han pekade på sköldpaddan igen och strök med fingrarna över den.

Därefter tryckte han mjukt kinden mot utter-bilden.
"Dom är söta, va?" log jag.
Då stack Tiger sin lilla varma hand i min och log.
"Angel." sa han, med eftertryck. "Det heter du."
Jag log varmt och blev alldeles rörd.
"Ja, Angel heter jag. Och du heter Tiger."
Pojken kramade min hand, hårt.
"Min special-Angel." sa han.
Värmen i hans röst fick mig nästan att börja gråta, för jag hörde att han äntligen kände sig välkommen någonstans.
Nu anlände våra andra specialklass-ungar; Elle, Blake och Amy, tillsammans med deras lärare Missy.
Jag vinkade åt dem och hälsade god morgon.
Tiger tycktes inte märka de andra barnen, eller Missy Anderson. Hans blick var som fastnaglad på djurplanscherna.
Han stod alldeles stilla där framför väggen och hans lilla hand fortsatte att krama min.
Nu skulle Miss Hoffman se dig... tänkte jag. Hon som påstår att du inte kan hålla dig lugn i en sekund ens...

Lilla Elle, en liten livlig och begåvad tjej med busigt lockigt hår, kom fram till oss.
"Är detta här våran nya pojke?" frågade hon.
"Ja, det här är Tiger." svarade jag. "Han är 7 ½ år, precis som du."
Elle såg glad ut, som alltid.
"Vad kul!" utbrast hon ivrigt. "Får han ha bänken intill min?"
Jag log.
"Ja, det ska väl gå bra."
Elle sträckte ut handen mot Tiger.
"Kom, så ska jag visa var våra arbetsböcker finns."
Tiger släppte långsamt min hand och tog Elles utsträckta.
Missy Anderson och jag log stort när de två små lockhåriga ungarna gick fram till hyllan där arbetsböckerna låg.
En som log ännu större nu var Tiger. Han hade fått en splitterny arbetsbok som han tryckte mot sin bröstkorg.
Han sprang fram till mig och visade upp boken.
"Ja, den är bara din. Den ska du jobba med varje dag." förklarade jag. "Du ska få pennor, sudd och kritor också."
Tiger såg sig om i klassrummet och sedan på mig igen.
"Tigers klass?" frågade han.
Jag nickade och den lilla pojken kramade mig.

"Angel Mancini, vad har du gjort med honom...?" viskade Missy leende när alla barn satt vid sina bänkar och pluggade.
Jag såg frågande på henne.
"Vad? Jag har bara hälsat honom välkommen och så visade jag honom runt..."
Missy skakade på huvudet.
"Men detta verkar ju inte alls vara samma jobbiga tornado-unge som Miss Hoffman gnäller över jämt..."
Jag ryckte på axlarna.
"Jag vet inte... Men detta kanske bara är lugnet före stormen..." sa jag osäkert och sneglade på Tiger som satt på sin stol och bläddrade i sin arbetsbok.
Missy Anderson lade armen om mina axlar.
"Eller så har du fått ännu en specialklass-unge att känna sig välkommen, trygg och älskad - sådär som bara du kan göra."
*

En regnig höst-morgon

*
En början: #830 
Tack fina Anitha för din ”börja”! :)

"Vi tar på oss gummistövlar va, eftersom det regnar så mycket?” sa Vera och tog på Leo jackan och sträckte överdragsbyxorna till Jonas. "Du kan väl ta på honom de här? Jag hämtar Linn under tiden. Hon har säkert inte ens stigit upp."
"Det har jag visst det!” ropade Linn från trappan. "Har ni ätit frukost, eller?"
Jonas tittade på sin dotter och skrattade.
"Vad tror du? Klockan är tio och vi ska träffa farmor och farfar vid svampstället om en timme."
"Okej, jag struntar i frukosten då.” sa Linn trumpet och tog på sig en tunn jeansjacka.
"Åh nej, glöm det", sa Vera och tog tag i hennes arm. "Vad vill du ha? Jag kan fixa till O’boy och mackor på några sekunder."
Linn sken upp och tog av sig jackan. 
"Tack, mamma. Du är en ängel."

Leo gömde sig i garderoben. Han tittade på familjen genom springan i dörrarna. 
De gjorde alltid så här och han var trött på det. 
Dumma Linn fick alltid som hon ville. Aldrig lyssnade de på honom. 
Han hade ingen lust att gå till någon dum skog och plocka svamp. Det enda som var roligt var att man kunde gömma sig i grottorna och klättra på stenar.
Jonas suckade och vände sig mot platsen där sonen stått nyss. 
"Men, vart tog han vägen nu då? Vera, såg du vart Leo stack? Jäkla unge. Alltid samma visa." 
Muttrande gick han in i huset och ropade på sonen.

***

Leo satt kvar inne i garderoben. Det var ganska varmt att sitta där iklädd gummistövlar, galonbyxor och regnjacka. Men om han stannade där kanske han skulle slippa åka till skogen.
När han hörde pappa ropade där utanför tryckte han sig närmare väggen och andades så tyst han kunde. Pappa lät inte glad.
Plötsligt slet garderobsdörren upp och Leo blinkade mot lampskenet och faderns gestalt.
"Du ska komma när jag ropar på dig!" röt pappa.
Leo darrade och kände hur mjukisbyxorna under galonisarna blev blöta.

***

Vera hörde hur Jonas skrek på deras son och hjärtat gjorde dubbla volter när hon sprang fram mot dem.

Jonas höll hårt om Leos överarmar och skakade 6-åringen våldsamt.

Pojken skrek och grät och försökte vrida sig loss.

"Jonas! Sluta!" vrålade Vera.

Men Jonas slutade inte, han blev istället alltmer våldsam mot sin lille son.

Linn stod alldeles stilla och stirrade på sin far och på sin lillebror. Hon bet febrilt på en fingernagel.

Inte förrän Leo såg bedjande på henne slets hon ur sin trans.

Med het beslutsamhet rusade den 14-åriga flickan ut i köket och slet åt sig den största kniv hon kunde hitta.

Jag kunde inte hindra honom från att röra mig... men han ska inte få skada min lillebror...!

Med ett skri av vrede rusade hon fram mot sin far och började hugga med kniven.

Hon hörde hur Leo skrek av skräck, men det hindrade henne inte.

Han ska inte skada nån av oss mer nu!

***

Trots sitt chocktillstånd lyckades Vera agera rationellt. Vad hon ansåg var rationellt, just då i alla fall.

Hon slet kniven ur dotterns hand, såg till att hennes egna fingeravtryck hamnade på den innan hon släppte den i golvet.

Sedan föste hon ut Linn och Leo i bilen och satte sig själv bakom ratten.

"Vi ska åka och hämta hjälp." flämtade hon och kastade en blick på sina två barn som satt i baksätet, tilltufsade, svettiga och alldeles förgråtna.

"Jag dödade pappa...!" sa Linn, som nu verkade helt chockad över vad hon gjort.

"Mamma, jag har kissat på mig..." sa Leo, tyst och skamset.

***

I huset rådde tystad och stillhet.
Jonas låg stilla på golvet, livlös och blodig.
Och alldeles ensam på fönsterbrädan inne i vardagsrummet satt en bortglömd liten krabat: familjens minsting, 2-årige Loke.
Den lille parveln, fortfarande klädd i pyjamas och blöja, tittade ut genom det stora fönstret.
Hans blick följde intresserat regndropparna som slingrade sig ner på glaset.
"Vatten!" sa han, till allt och ingen. "Jengnar!"
Ingen svarade honom, något som han annars var van vid.
Loke kravlade sig ner från fönsterbrädar och vidare ner på stolen han använt som klätter-hjälpmedel. Ta sig ner på golvet var lite svårare, men det gick bra det med.
"Maaaamma!" ropade Loke.
Fortfarande inget svar.
Lilleman tultade ut mot hallen. Hans gångstil var en aning ostadig.
För några månader sedan hade Loke opererats för en elak hjärntumör, vilken hade påverkat hans talförmåga och gång.

Ute i hallen fick Loke syn på pappa. Han låg på golvet.
Det var konstigt, tyckte Loke. Inte kunde man ligga på golvet och vila heller...
"Baba?"
När han inte fick något svar från pappa satte han sig på huk intill den livlösa kroppen.
"Baba sova?" undrade han.
Pojken skakade på huvudet.
"Inte sov!"
Nej, pappa skulle inte ligga här och sova - de skulle ju gå åka till skogen idag, det hade mamma sagt.

Ytterdörren gnällde och två människor klev in i hallen. Poliser.
Loke log som ett solsken, för dessa två kände han ju! Det var Johan och Camilla, kompisar till mamma.
Den lille pojken sträckte ivrigt sig mot Johan, som kom fram och lyfte upp honom.
"Hej Loke." sa Johan Simonsson ömt.
"Baba sova." förklarade Loke och pekade på sin pappas kropp.
Camilla slog handen för munnen och kämpade med både gråten och illamåendet.
Johan tryckte milt pojkens ansikte mot sitt bröst.
Hur mycket Loke förstod av allt som hänt visste inte Johan, men han ville inte att pojken skulle behöva se sin far i detta otäcka skick.
Loke lyfte på huvudet och såg på polismannen med nyfikna och lite undrade ögon.
”Ut?" frågade han. "'kogen?”
"En annan dag ska vi åka till skogen, lilla gubben." sa Johan mjukt. 
Han höll barnet tätt intill sig och smekte lugnande det trassliga, men mjuka rödbruna håret.
2-åringens hasselnöts-bruna ögon var stora och blanka.
Pojken tycktes fundera på vad som försiggick här.
Han stoppade tummen i munnen.

© auzgos / Flickr