*
Holly
Det var ett trött gäng som satt vid köksbordet och åt smörgåsar och drack varm choklad en stund senare.
Stackars Maxine hade värk och mådde inget bra. Hon hade ingen vidare aptit heller.
"Ska jag hjälpa dig i säng mitt hjärta?" frågade Martin.
Maxine nickade.
Martin tog upp henne i famnen och bar henne. När Maxine är så här dålig orkar hon nämligen inte gå i trapporna själv.
Hon vinkade matt till oss.
"Jag mår bättre i morgon, behöver bara sova lite." sa hon tappert. "Och du lillbrorsan, jag är så glad att du är hemma igen och att du mår bra."
Det är så kul att Maxine alltid kallar Alex för 'lillbrorsan' - hon är bara 9 dagar äldre än han. :)
Alex log.
"Tack syrran. Sov gott nu."
"Du med." sa Maxine och skickade iväg en slängkyss.
Alex höll faktiskt på att somna redan. Han vilade huvudet mot bordsskivan.
"Nej, nu jag orkar nog inte mer idag..." suckade han sömnigt. "Jag är lite slut faktiskt."
Joanne log och strök honom över ryggen.
"Jag förstår det lilla gubben, du brukar ju aldrig vara uppe så här dags. Nu går vi och sover."
Alex fick extra många god natt-kramar den här natten. Vi var ju så glada och lättade över att inget hade hänt honom.
Jag låg nära Alex i sängen och killade honom lite försiktigt på ryggen.
"Är det skönt?" frågade jag.
Alex log.
"Mmmm..." mumlade han sömnigt. "Sluta inte."
Min beröring fick honom att slappna av, så att han kunde slå sig till ro ordentligt.
"Det kittlas inte då?" frågade jag.
Han skakade på huvudet.
"Nej, ingen fara. Fortsätt nu." sa han blygt.
"Sötnos." log jag och pussade honom på kinden.
Sedan killade jag honom på ryggen tills han somnade.
Jag tittade länge på min fina Alex när han hade somnat. Han såg så rofylld och söt ut.
Tack alla skyddsänglar för att det inte hände honom något idag.
Leva utan Alex är helt otänkbart.
"Du måste vara mer rädd om dig..." viskade jag till Alex och strök honom över kinden.
Han rörde lite på sig, men han vaknade inte. Han bara kurade ihop sig ännu närmare mig.
Och på det sättet sov han hela natten.
Holly
Det var ett trött gäng som satt vid köksbordet och åt smörgåsar och drack varm choklad en stund senare.
Stackars Maxine hade värk och mådde inget bra. Hon hade ingen vidare aptit heller.
"Ska jag hjälpa dig i säng mitt hjärta?" frågade Martin.
Maxine nickade.
Martin tog upp henne i famnen och bar henne. När Maxine är så här dålig orkar hon nämligen inte gå i trapporna själv.
Hon vinkade matt till oss.
"Jag mår bättre i morgon, behöver bara sova lite." sa hon tappert. "Och du lillbrorsan, jag är så glad att du är hemma igen och att du mår bra."
Det är så kul att Maxine alltid kallar Alex för 'lillbrorsan' - hon är bara 9 dagar äldre än han. :)
Alex log.
"Tack syrran. Sov gott nu."
"Du med." sa Maxine och skickade iväg en slängkyss.
Alex höll faktiskt på att somna redan. Han vilade huvudet mot bordsskivan.
"Nej, nu jag orkar nog inte mer idag..." suckade han sömnigt. "Jag är lite slut faktiskt."
Joanne log och strök honom över ryggen.
"Jag förstår det lilla gubben, du brukar ju aldrig vara uppe så här dags. Nu går vi och sover."
Alex fick extra många god natt-kramar den här natten. Vi var ju så glada och lättade över att inget hade hänt honom.
Jag låg nära Alex i sängen och killade honom lite försiktigt på ryggen.
"Är det skönt?" frågade jag.
Alex log.
"Mmmm..." mumlade han sömnigt. "Sluta inte."
Min beröring fick honom att slappna av, så att han kunde slå sig till ro ordentligt.
"Det kittlas inte då?" frågade jag.
Han skakade på huvudet.
"Nej, ingen fara. Fortsätt nu." sa han blygt.
"Sötnos." log jag och pussade honom på kinden.
Sedan killade jag honom på ryggen tills han somnade.
Jag tittade länge på min fina Alex när han hade somnat. Han såg så rofylld och söt ut.
Tack alla skyddsänglar för att det inte hände honom något idag.
Leva utan Alex är helt otänkbart.
"Du måste vara mer rädd om dig..." viskade jag till Alex och strök honom över kinden.
Han rörde lite på sig, men han vaknade inte. Han bara kurade ihop sig ännu närmare mig.
Och på det sättet sov han hela natten.
