Det som gör ont

(i den lilla människan)

De satte en lapp på hans rygg.
SLÅ TJOCKISEN!
Och barnen slog tjockisen.
De skrattade åt honom när han grät. De kallade honom lipsill.
När fröken gick förbi slutade de.

Men när hon var borta satte de igång igen.
Fröken skrattade de också åt, för hon var ganska stor.

Hon kallades för Semlan.
Det fanns spinkisar i skolan också.

De kallades ”vandrande pinnar” och ”benrangel”.
Pojken med hjärtfel och blåaktigt ansikte fick heta ”blåbärspajen”.
Två tjejer i klassen fnissade och viskade om honom.

En dag kom fröken till klassrummet och såg ledsen ut.
Pojken med hjärtfel var död.
De som retat honom fick dåligt samvete.

En alldeles osann luftballong-resa

(På slang)

Fem fula bröder
från Söder
åkte på en tur
En bror va’ sur
En annan trilla’ ur

Juldikt

Tomten är sur

hans renar strejkar

och det finns ingen snö, bara slask

Nä, säjer Tomten,

Jag går i ide till nästa jul

SkrivPuff: Utmaning 197 - 16 juli

Skriv om att tjata.

Thea tittade storögd på alla leksaker i favoritaffären.

Det var en stor leksaksaffär - här skulle hon kunna gå i timmar!
Spel, pussel, ritblock, kritor och pennor och gosedjur.
Hon gick till favoritavdelningen: dockor.
Thea strök med händerna över en av de stora kartongerna.
”Åh, denna är så fin. Vad söt!”
Hon såg längtande på innehållet. Tänk om den finge följa med hem!
Men det var för långt kvar till födelsedagen och dockan var för dyr för att kunna bli en vanlig sommarpresent.
Ögonen blev blanka av tårar vid tanken på att behöva lämna den bedårande babyn i affären.
Babydockan tittade tillbaka på Thea med porslinsblå ögon.
”Men morfar... jag säger inte att den är fin och så för att tjata, eller för att jag vill ha.”
Morfar bara log.
”Morfar… jag säger bara så för att jag kanske skulle vilja, kunna önska mig.”
Morfar kramade om henne.
”Jag vet den, tösen min. Nu går vi ner till mamma och mormor.”

Thea gick inte lottlös från leksaksaffären.
Till hennes stora lycka köpte morfar den söta rosa plast-termosen hon önskat sig till semestern.
Termosen var så fin. Den hade ett klistermärke på själva termosdelen, en avtagbar mugg med ”öron” att hålla i och det vita plastbandet gjorde att man kunde bära den lättare, eller till och med hänga den runt halsen.

Senare på eftermiddagen gick morfar ut igen. Han skulle till tobaksaffären och köpa dagens tidning.
När han kom hem igen ropade han ut Thea i hallen.
Thea skyndade sig ut.
På den långa blå hallmattan tvärstannade hon.

Ögonen blev stora som frisbees.
I famnen höll morfar ett inslaget paket.
Morfar lade ner paketet på mattan. Thea slog sig ner intill det.
Försiktigt avlägsnade hon omslagspappret som var blått med tecknade leksaker på.
När hon såg babydockan skrek hon till av glädje.
Hon dansade en glädjedans i vardagsrummet och visade mormor och mamma sin nyvunna älskling.
”Till min lilla tös som är så fin.” sa morfar.
”Det var den du vill ha, va?” frågade mormor.
”Åh, jaaa!” sa Thea lyckligt.
Sedan såg hon på morfar.
”Men jag fyller inte ens år!”
Morfar log kärleksfullt.
”Du förtjänar den här, du som alltid är så snäll och rar och aldrig tjatar.”

Kulturfyran: Sommarkultur

Kulturfyran: Sommarläsningen och sommarlyssningen
Från Kulturbloggen

1. Vad läser du just nu?
Det mörka tornet I: Revolvermannen av Stephen King



2. Vilken är nästa bok du ska läsa?

* [Young Bond] Silverfena av Charlie Higson

* [Young Bond] Blodsfeber av Charlie Higson

* Harry Potter och Halvblodsprinsen av J.K. Rowling

* Harry Potter och Dödsrelikerna av J.K. Rowling



3. Vilken låt lyssnar du mest på nu?
Låtar från musikalen Hairspray: 


* Good Morning Baltimore

* The Nicest Kids in Town

* Ladies’ Choice

* Without Love

* You Can’t Stop the Beat

4. Har du sett någon film i sommar?
Ja (DVD & TV) bland andra:
Bridge To Terabithia, Hairspray, Win A Date With Tad Hamilton, Transformers, El Orfanato och Disturbia

Kulturfyran om Astrid Lindgren



1. Vilken är din favoritbok av Astrid Lindgren?
Bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio, Madicken och Ronja Rövardotter

2. Vem är din favoritkaraktär i Astrid Lindgrens böcker?


(kan inte välja bara en...)

Skorpan, Madicken, Lisabet, Emil, Eva-Lotta, Pippi, Rasmus

3. Vilken karaktär är mest lik dig?

Skorpan, Lisabet & Skrållan

4. Vem tycker du borde få Astrid Lindgren-priset?

Viveca Lärn Sundvall

Kulturfyran

Straffet

”Och varför har inte lilla fröken Hamilton boken med sig idag?"

Mr. Pottsworths stränga ögon blev till smala springor när han såg på Emily.

"Hon har väl införskaffat boken som jag sagt att ni alla ska ha?”
Emily slog ner blicken.
”Sir, jag hade inte pengar till boken…” förklarade hon tyst.
Det var ju sant. Hon hade ju givit Benjamin, den fattige pojken, sina pengar igår.
”Hmmm... Du vet väl vad som händer när man inte lyder här i mitt klassrum...?”
”Ja, Mr. Pottsworth.” Emilys röst darrade.
Mr. Pottsworth var känd för att straffa sina elever hårt för minsta lilla förseelse.
Nu tog han fram en hård trälinjal, gick fram mot Emily och tog ett stadigt tag om hennes nacke.
Han tvingade henne att lägga fram fingrarna på katedern, höjde handen

med linjalen och slog.
Han slog och slog flickans händer blodiga.

Eleverna var knäpptysta, de vågade knappt andas.
Emily försökte andas lugnt. Hon rörde inte en min, hon visste att Mr. Pottsworth blev ännu argare om man grät.

Efter agan fick Emily ta sin lärare i hand, något som nu gjorde fruktansvärt ont, och så fick hon be om förlåtelse.

Sedan fick hon gå och ställa sig i skamvrån.

Där i hörnet grät hon tyst och stilla.
Hon ångrade inte en sekund att hon givit sina pengar till Benjamin, nej, hon skulle kunna göra om det tusen gånger till om så behövdes!

Men hon önskade hett och intensivt att Mr. Pottsworth en dag skulle få möta sitt öde - i form av hämnd.

Detta är fortsättningen på inlägget från 1/7

(SkrivPuff: Utmaning 182 - 1 juli: Skriv om att göra något meningsfullt)

Klicka här om du vill läsa mer om Emily

SkrivPuff: Utmaning 196 - 15 juli

Skriv 5 favoritord på E och en berättelse där minst två av dem är med.

• Efterdyning
• Egendomlig
• Emalj
• Eon
• Epos

Emilia F. Den Egendomliga

Emilia satt vid köksbordet och höll den gamla muggen av emalj med

båda händerna.

Efterdyningarna av gårdagens händelser gjorde fortfarande ont i magen.
Hon visste att hon var annorlunda, rent av egendomlig.
Varför fick hon inte vara annorlunda?

Varför störde det de andra så mycket?

I hennes klass var det nästintill förbjudet att:

vara smart, att frivilligt läsa mycket, att göra som lärarna sa.
Till råga på allt var de tvungna att göra sig lustiga över hennes efternamn!
Franksten… redan första dagen i mellanstadiet hade det blivit Frankenstein.

Farmor klappade henne mjukt på kinden, torkade bort tårarna.
Hon påminde Emilia om att det nu bara var en vecka kvar till sommarlovet.
Sommarlovet skulle Emilia tillbringa med familjen i huset vid havet.
Längtan kröp i henne. Hon skulle slippa orden och handlingarna som rev sönder henne både utanpå och inuti.

Istället skulle hon få njuta, läsa sagolika epos, dansa till mammas gamla vinylskivor och ge sig ut på äventyr med Pontus.

Emilia Den Egendomliga önskade att sommarlovet skulle vara länge - i en hel eon!
*

Trolltyg & barnvagnar…

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #37

Visst är han världens finaste, sa hon. 


Jag sneglade ner i barnvagnen och tänkte att jag gör säkrast i att hålla tyst. 


Visst är han? sa hon igen, men den här gången var det en annan ton
i rösten. 


Hennes blick var vass och hon krävde ett svar.

Ja… vad skulle jag säga?
Ni vet de där 80- och 90-tals-filmerna om Gremlins...? Minns ni dem?
Ok. Tänk er de elaka, de där fula varelserna.
Ser ni dem framför er? Bra, då hajar ni.
Gremlinsarna framstår som riktiga snyggingar om man jämför dem med saken… förlåt… ungen... i barnvagnen.

(Ungen som hon påstod var världens finaste!)
”Jag vill se!” Melwin ställde sig på tå för att få en glimt av… ungen.
Jag föste min 5-årige lillebror framför mig.
”Vi ska gå hem nu, Melwin."

"Men Leni, jag vill titta!" gnällde Melwin.

"Nej, vi måste gå, mamma väntar.”

Vaddå...? Lite ansvar måste man faktiskt ta om man är storasyster.

Jag kan inte låta lille Melwin få mardrömmar för resten av

sitt liv, bara för att han vill kika ner i en barnvagn och titta på

en Gremlin...

En liten bekännelse...

”Hej Maureen, hej Sunny.” sa Ryan. Han log finurligt.
”Vad går du och flinar åt?” frågade Sunshine leende.
Ryans blå-gröna ögon glittrade busigt.
”Tror ni på kärlek vid första ögonkastet – eller ska jag gå förbi igen?”
Sunshine och Maureen skrattade.
”Han är så söt!” sa Sunshine.
”Ja, visst är han!” instämde Maureen. ”Kom Ryan, älskling, så får du en kram.”
Maureen kramade Ryan.
”Herregud, vad mager du är, Ryan!” utbrast hon. ”Man kan ju känna dina revben!”
”Gör inte så Maureen...” protesterade Ryan blygt. ”... det … kittlas...”
Han rodnade.

Bekännelsen hade bara slunkit ur honom.

Att erkänna att han var kittlig var bland det dummaste han kunde göra!
”Han är jättekittlig.” sa Rebecca, Ryans storasyster. ”Men det har han aldrig erkänt förut.”

Maureen såg ut som hon hade vunnit en miljon dollar.
”Just det! Du är ju kittlig, Ryan! Det hade jag glömt. Vad kul!”
Hon skrattade ett tillgjort, elakt skratt.

Ryan visste att han inte skulle få det lätt nu.
”Nej, Maureen, du får inte kittla mig!” sa Ryan.
”Det får jag visst! Kom hit gullunge!”
”Jag är väl inte galen heller…” fnissade Ryan.
”Nä, men det är jag…!” Maureen skrattade återigen ett tillgjort, elakt skratt.
Sedan tog hon tag i Ryan och började kittla honom.
”Var är du kittlig någonstans?” frågade Maureen.
”Överallt.” avslöjade Rebecca glatt.
Ryan försökte komma undan, men Maureen höll fast honom.

Det ringde på ytterdörren.
”Ryan, öppnar du?” bad hans mamma. ”Det är Edna och Curtis.”
Edna var Davids moster och Curtis var Ednas man.
”Jag går hellre och gömmer mig.” sa Ryan.
”Ryan…” sa Kate förmanande. Men hon kunde inte låta bli att le.
Sunshine och Maureen fnissade. De visste allt om Ryans framfusiga släkting.
Ryan såg nu sin chans att slippa undan Maureens kittlingsattack och gick och öppnade ytterdörren.
Tant Edna bar en storblommig klänning och runt halsen fyra rader av oäkta pärlor.
Morbror Curtis klädsel var lite mer diskret; ljus kostym och vit skjorta.
”Ryan, älskling!”
Tant Edna gav Ryan en lång kram. Hon luktade starkt av parfym.
”Jösses, vad smal du är, Ryan!” sa tant Edna med sin släpiga röst. ”Har du gått ner i vikt, raring?”
”Nej.” sa Ryan.
”Kate, ger du inte pojken tillräckligt med mat?” sa moster Edna skojfriskt.
”Det går ingen nöd på någon i det här huset.” svarade Kate med ett leende.
Tant Edna tog tag om Ryans midja med båda händerna.

”Men pojken är ju smal som en sticka.”
Ryan drog sig kittligt bort från henne.
Tant Edna skrattade åt det.

”Ryan kan komma och bo hos mig en vecka eller två i sommar, det vore så roligt.” föreslog moster Edna när de satt vid middagsbordet.
Ryan, som precis hade tagit en klunk av sin läsk, satte i fel strupe.
”Ursäkta mig...” flämtade han när den värsta hostattacken lagt sig.
”Raring, är du okej…?” frågade moster Edna oroligt.
”Jag mår bra,” försäkrade Ryan och log ansträngt.
Han sneglade på Sunshine och Maureen.

Flickorna hade väldigt svårt att hålla sig för skratt.

SkrivPuff: Utmaning 195 - 14 juli

Dagens tema är förstås: FRANSKT

Revolutionens barn

Hon, den yngsta, stod högst upp på barrikaden och sjöng:


Allons! Enfants de la Patrie! 

Le jour de gloire est arrivé! 

Contre nous de la tyrannie

Längre än så hann hon inte.

Vid ordet Tyrannie dånade fiendens första skott. 


Med vidrig träffsäkerhet träffade soldatens gevärskula barnet i ryggen. 

Flickan föll ner från barrikaden. 

Det var ett otäckt fall, över två meter.
Ett tag stoppades fallet av föremål i barrikaden, men snart låg hon på marken, på fiendesidan.

Det blev alldeles tyst, så tyst det nu kan bli mitt under en brinnande revolution. 



Plötsligt höjdes en liten blodig näve, i triumf, högt upp i den krutrökiga luften.

Flickans röst, så tunn nu, men ändå stark:

Liberté
!
Sedan gav hennes livsandar upp.



Sorgen och ilskan var tätare än vapendimman, men de som stred skulle inte ge upp. 

De unga revolutionärerna var överens. I tyst samförstånd stod de enade.

Hämndens blod skulle flyta. 



När det första gryningsljuset spreds över Paris gator skulle det vara över.

~

♪ Lyssna på La Marseillaise ♪

I förhörsrummet

Den manlige polisen var nyrakad.
Han hade ett fånigt plåster på hakan. Klantarsle.
Jag fick lust att slita bort plåstret.
Han såg otrevlig ut, stöddig.
Den kvinnliga snuten såg inte heller så trevlig ut.
Kalla ögon. Stålblick.
Båda två hade gula tänder.
Fy fan.
Hade de inte hört talas om tandkräm och tandblekning…?

De ställde en massa frågor om mig; mitt liv, kompisar, familj.
JAG: Vad är jag anklagad för?

MANLIG POLIS: vi behöver information.
JAG: Vad för jävla information? Jag har inte gjort nå’t. Ni kan inte hålla mig kvar.

En otäck känsla slog sig ner i mig.
Tänk om de inte var riktiga poliser?
De var psykopater och nu skulle de döda mig.
Jag försökte slå bort obehaget.
Livlig fantasi. Inget annat än fantasi, intalade jag mig själv.
Det hjälpte inte.
Känslan etsade sig fast i mig.

Den kvinnliga polisen lämnade rummet.
Den manlige lutade sig nära mig.
Då såg jag en stor lös skinnflik vid hans högra kindben.
Panik växte i mig.
Jag tog tag i skinnfliken och drog.
Jag skrek när människomasken lossnade och ett vindunders ansikte blottades.
Det såg ut som skrumpet, torrt, grönt läder.
Andedräkten var värre än rutten fisk.
Varelsen grep tag om min arm.
Jag skrek att den skulle släppa, fast jag visste att det var lönlöst.

Den kvinnliga polisen kom tillbaka.
Hon hade också tagit av sig sin människomask.

SkrivPuff: Utmaning 194 - 13 juli

Skriv om att gå i mål.

Vinden rufsade om hans hår när han sprang.

Han hörde hur klasskamraterna hejade på honom.
Ryan vände sig om och såg till sin förvåning att han ledde loppet.
Det var inte långt kvar nu.
Maureen stod under målbanderollen, hon höll i guldmedaljen och trofén.
Hon hejade högre än alla andra, på det där lite galna Maureen-sättet.
Ryan sprang ännu fortare.
Men plötsligt vek sig högra fotleden.

Ryan snubblade framåt en bit innan han hårt föll till marken.
Han blev liggande i en liten eländig hög.
Någon ropade efter skolläkaren.
Tårar av smärta, förödmjukelse och ilska steg upp i Ryans ögon.
Varför skulle det här hända nu?
Han hade ju varit så nära! Bara några steg ifrån…
Kate och David sprang fram till sin son.
”Älskling, hur gick det?” Kate höll om honom.
David undersökte foten och fotleden, trots Ryans protester.
”Den är nog bruten.” sa David.
Maureen lade ifrån sig medaljen och trofén och satte sig intill Ryan.
Hon kramade om honom och kände hur en snyftning skakade Ryans magra kropp.

Ryan gömde ansiktet i händerna, han ville absolut inte visa att han grät.
Han ville bara vara i fred. Det här var en usel dag!
Brad Foley log försmädligt.
”Det är bara att inse Ryan; du är en ynklig liten nolla som aldrig kommer att vinna över mig!”
Brad plockade upp trofén och medaljen och höll dem triumferande högt över huvudet.
Hans vänner jublade.
”STOPP! Vänta lite!” ropade Sunshine plötsligt från publikläktaren.
Hon skyndade fram till mållinjen.
Allas blickar vändes nu mot henne.
”Foley, lägg ner trofén och medaljen!” uppmanande Sunshine, som om hon var en polis som sade åt en brottsling att släppa sitt vapen.

”Du har inte alls vunnit.”
”Va…?” Brad rynkde pannan.
De andra såg mot mållinjen.
Sedan spreds ett förvånat mummel i publiken.
”Helt otroligt!” utbrast någon.
”Titta!” Sunshine tog bort händerna från Ryans tårstrimmiga ansikte.
Ryan försökte protestera, men Sunshine vred hans huvud; tvingade honom milt att titta mot mållinjen.

Ryan torkade ansiktet med tröjärmen.
Sedan tittade han på den vita linjen på marken.
Han högra ben vilade över den.
På något sätt hade det hamnat så när han föll.
Ryan bara gapade.
”Baby, du har vunnit!” skrek Sunshine lyckligt.

Hennes sydstatsdialekt blev en aning tydligare än vanligt, som den alltid blev när hon var exalterad.
Hon kramade Ryan.
Ryan bara stirrade på sin fotled, som nu var svullen, och sedan på mållinjen.
”Men lilla gubben, fattar du inte...?!" skrek Maureen. "Din fot har vunnit!”

David hjälpte Ryan att ställa sig upp och stöttade honom, så att han inte skulle behöva stå på den skadade foten eller ramla.
Coach Henderson gick fram till mikrofonen.
Det var med stolthet han ropade ut till alla:
”Vinnare av 1970 års Race For Life är: Ryan McKenzie!”
Jubel.
”Har jag vunnit?” Ryan kunde knappt fatta att det var sant.
Sunshine tog medaljen - som Brad surmulet och mycket ovilligt hade tvingats lägga ifrån sig - och hängde den om Ryans hals.
Sunshine och Maureen kramade honom igen.
Ryan rodnade; han var inte van vid så här mycket offentlig uppmärksamhet.
Kate kysste sin son på kinden.
”Hur mår du älskling?”
Hur mådde han egentligen?
Han hade ramlat, gjort bort sig totalt.

Han hade gråtit offentligt, något han avskydde att göra.
Fotleden värkte och det friska benet skakade av ansträngning.
Han borde må skit.
Men… här stod han infångad och trygg i sin pappas starka armar, han blev kramad av sina två bästa vänner - som dessutom var två fantastiska tjejer!
Och han hade vunnit årets viktigaste skoltävling.
Han hade vunnit - över Brad ”The Bully” Foley!
Han såg på sin mor och far, sedan på Sunshine och Maureen och log brett.
”Jag är superlycklig!”

Fyra ben bra, två ben dåligt

En dag när jag gick i 4:e klass kom jag hem och sade:

”Vi fick höra en jättebra bok i skolan idag!”
”Vad kul, vilken då?” frågade mamma.
Oh du milde… min ömma moder blev halvt chockad när jag sa:
”Djurfarmen.”

”Vad hette den sa du?” frågade hon.
”Djurfarmen.” svarade jag igen. ”Den var rolig!”

Magister N hade alltså läst George Orwell’s Djurfarmen för sina

små vilda 10-åringar…!

Vi hade ingen aning om Mr. O:s budskap i romanen, men kul tyckte vi

tydligen att grisen Napoleon, de dumma fåren och de andra djuren, var.

Jag gick ibland omkring och citerade fåren (jag tror vi gjorde det

i klassen också, om jag minns rätt):
Fyra ben bra, två ben dåligt!
Med litet larvig röst - såsom vår lärare läst för oss.

Danska wienerbröd

På hallspegeln satt en Post-it-lapp. En gul - då var det något viktigt.
Cecilie drog loss lappen och läste:

Godmorgen Cecilie!
Glem ikke bogen!
/ Marie

Klara, som också läste lappen, stirrade på Cecilie.
”Ursäkta mig, Ceci, men vad är det för bög du ska ha med dig?!”
Cecilie började gapskratta.
”Bög...?!”
”Vad är det för kul med det?” undrade Klara.
”Faster Marie skriver att jag inte ska glömma boken.” skrattade Cecilie.
Klara såg fortfarande oförstående ut.
”Bog är bok på danska.” förtydligade Cecilie.
Klara suckade.
”Alltså… Ceci, jag kommer aldrig förstå dig om du ska snacka danska hela tiden.”
”Mäh, Klara...! Det gör vi ju bara när släktingarna från Danmark kommer.”
Cecilie var halvdansk, men hemma pratade de nästan bara svenska.

Malte, en klasskamrat till Cecilie och Klara, gick förbi.
Han brukade tråka Cecilie för hennes danska påbrå.
Idag var inget undantag.
”Cecilie, har du nå’t danskt wienerbröd med chokolääääde åt mig?”
”Du Skumberg, ta en spade och gräv ner dig!” ropade Cecilie till svar.
Malte gick flinande vidare.

Anarki

En köttbulle kom flygande genom luften.
Den landade med ett
PLASK
i magister Blomkåls mjölkglas.
Mjölken stänkte upp i magisterns ansikte.
Magister Blomkål reste sig ilsket upp.
(Han hette egentligen Blomkvist, men eftersom han alltid
luktade gammal blomkål, var det ingen som kom ihåg att han
hette Blomkvist.)
”Vem kastar köttbullar...?!” röt Blomkål.
”Det gör jag.” erkände Max, skolans busigaste pojke.
”Varför gör du det?” krävde magister Blomkål att få veta.
”Jag skulle kasta potatis, men den var slut.” svarade Max.
Sedan tillade han:
”Köttbullar är förresten lättare att kasta.”

SkrivPuff: Utmaning 183 - 2 juli

Skriv om en skattkista full med minnen.

Silverstjärnan

Hon känner på den tunna kedjan, sedan på stjärnan, dess konturer.
Stjärnan har tillhört Leni.
Hon tänker på Leni, flickan hon är döpt efter.
Flickan som mirakulöst lyckades fly från Ondskans Dödsläger.

Hon skänker även Jacob en tanke.
Lilla Jacob som var mormors lillebror.
De små skorna i kistan tillhörde Jacob.

Skorna, bruna handgjorda läderskor, var det enda

av Jacobs tillhörigheter som kunde räddas den där dagen.

Leni stoppade dem under koftan och sprang in baracken.
En av de grymmaste lägervakterna sprang efter henne.

Han fick tag i henne och straffade henne brutalt och blodigt.

De bruna skorna hade hon lyckats gömma under en lös golvbräda.

De andra fångarnas skor slängdes senare i en enda hög.

Mamma ropar.

Stunden är inne.
Röster hörs där nere; lågmälda, sorgsna.

Leni rycks ur minnenas värld.
Hon tar upp fotoalbumet och Jacobs skor ur kistan.
Hon slätar till sin svarta klänning, borstar bort lite vindsdamm.
Halskedjan med stjärnan, som varit älskade mormors, hänger hon

nu om sin egen hals och lämnar vinden.

Hjärtat är tungt när hon går ner till ceremonin.

När spärren släpper...

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #13


Solens strålar fick det att gnistra i lacken. 


Jag kunde inte låta bli att stryka handen över huven. 


Det brände till och någon ropade bakom mig: 


”Vad fan gör du?”

Jag ryckte till när jag hörde den arga rösten.
Min farbror Walter kunde verkligen tappa humöret fort.
Folk säger alltid att min pappa är så trevlig, hygglig och hjälpsam,

och det är han verkligen.

Men pappas bror är raka motsatsen.

Han är rå och oförskämd. Skriker åt folk för ingenting.
Ibland blir jag faktiskt rädd för farbror Walter.

Jag tog snabbt bort handen från hans bil.
”Vad fan gör du, frågade jag!” röt farbror Walter.
Han tog tag om mina överarmar och höll hårt i mig.
”Jag… jag tittade bara på bilen." stammade jag. "Jag gjorde ingenting…”
”Du ska ge fan i andras grejer! Är det förstått?”
Farbror Walter började skaka mig.

”Släpp honom!”
Pappa sprang mot oss och slet bort mig från farbror Walter.
”Han är för fan bara en grabb, han menade ingeting illa!” fräste pappa.
”Han ska ge fan i andras grejer!” muttrade farbror Walter.
Sedan satte han sig i sin kära bil och åkte iväg med en rivstart.

Pappa höll om mig.
”Är du okej, pojken min?” frågade han oroligt.
”Ja, jag är okej,” svarade jag.
Fast jag skakade okontrollerat.
Jag svalde gråten och sprang in i huset.
Pappa skyndade efter mig.
Han berättade för mamma vad som hade hänt.
När mamma drog upp ena ärmen på min T-shirt och undersökte armen,

hade farbror Walters avtryck redan börjat framträda; i form av ilskna, mörka blåmärken.
”Jag ska anmäla honom för misshandel!” skrek pappa.
Mamma försökte lugna honom.
”Tycker du inte att vi ska anmäla honom, Kate? Va?"

"Jo, det tycker jag, David. Lugna ner dig nu."

Mamma kramade om pappa och sedan mig.

När jag gick ut från köket, hörde jag pappa säga:

"Ryan är ju för fan bara ett barn - en fjortonårig grabb!”

SkrivPuff: Utmaning 182 - 1 juli

Skriv om att göra något meningsfullt.

En ung pojke, ett samhällets olycksbarn, med trasiga kläder och smutsigt ansikte, satt på trottoaren.

Hans ögon såg bedjande på de förbipasserande.
Han sträckte fram sin smutsiga hand.
”En slant till en hungrig, föräldralös pojke…?”
De förbipasserande männen bar kostym, paletå och hög hatt.

Kvinnorna bar pösiga klänningar med krinolin under.

De välbärgade London-borna såg på pojken som vore han den lägst stående varelsen på jorden - i deras ögon var han förmodligen det.

En dyr man tappade en slant. Silverpengen landade intill pojken.
Kvickt lade pojken sin hand över pengen och skulle just ta upp den,

när mannen som tappat den trampade på pojkens hand.
Pojkens ansikte förvreds av smärta.
Mannen gjorde en gest, som om han vinkade till sig något.
”Ge tillbaka pengen - din miserabla lille tjuv.”
Tårögd, av ilska och förödmjukelse, gav pojken mannen pengen.
Mannen tog tillbaka pengen med ett pincettgrepp; han ville absolut inte

ta i den smutsige gatpojken.

En flicka i hans egen ålder kom gående på andra sidan gatan. Hennes kopparbruna hår var långt och lockigt. Hon var klädd i en nätt och söt klänning, vita strumpbyxor och svarta skor med slejf.
Pojken tyckte om hennes klädsel, den var fin, men ändå vanlig - inte så skrytsam som det dyra folkets.

Flickan kom fram till honom.
”Jag såg vad den där hemske mannen gjorde med dig.” sa hon.
Pojken lade märke till att hon hade Amerikansk accent.
”Gör den hemskt ont - handen?”
Pojken nickade.
”Emily, kom nu! Vi måste gå vidare!” ropade en äldre flicka som stod

utanför bokhandeln.
”Jag kommer strax, Elizabeth!” ropade Emily tillbaka.
”Emily. Vilket vackert namn.”
Pojken rodnade när han insåg att han uttalat tanken högt.
”Tack.” svarade Emily och log. ”Vad heter du då?”
”Benjamin.”
”Trevligt att råkas, Benjamin.”
Emily tog upp en peng ur sin lilla handväska, och tryckte sedeln i hans hand.
Benjamin stirrade på flickan, sedan på sedeln.
”Jag har ingen växel.” stammade han.
Emily log.
”Den är din, Benjamin."

"Det är alldeles för mycket..." protesterade Benjamin.

"Inte alls." sa Emily. "Gå till The Happy Salmon, de har god mat."

Emily visade åt vilket håll tavernan låg.

"Hälsa från mig, så får du rabatt och något att dricka av Bill och Flora.”
Benjamin reste sig, tog av sig sin skärmmössa och bugade.
”Tack! Hur ska jag någinsin kunna återgälda…”
”Tänk inte på det.” svarade Emily och log. ”Nu måste jag gå. Min syster väntar på mig.”
”Adjö, Emily.” sa Benjamin. ”Och tack!”
”Adjö Benjamin!”
Emily skyndade iväg till Elizabeth.

”Du är en god samarit, Em." sade Elizabeth stolt.

Sedan kom hon att tänka på en sak:

"Men nu har du inte råd att köpa den där boken.”
Emily ryckte på axlarna.
”Nej, men Benjamin har råd att bli mätt i kväll. Kanske i flera dagar.”
Elizabeth beundrade sin lillasysters godhet. Men hon var bekymrad.

”Em, vad ska Mr. Pottsworth säga i morgon, när du inte har boken med dig…?"

Elizabeth tog tag i Emily.

"Tänk om han straffar dig igen!”
Det högg till i Emilys mage när hon tänkte på sin lärares otäcka straff. Men så såg hon Benjamin vinka glatt till henne när han sprang till Bill och Flora på The Happy Salmon.

Emily glömde stränga lärare och hårda bestraffningar för ett tag.
Det fick bli som det ville i morgon. Hon kunde inte ändra på Mr. Pottsworths vilja, hur hårt hon än önskade att hon kunde det.

Men kunde hon göra något meningsfullt, som att göra tillvaron litet mer uthärdlig för en enda människa, skulle ingenting få stå i vägen för det.

Dikt med 5 utvalda ord

Dikt
med 5 utvalda ord

• Boll
• Galonbyxor
• Nattlampa
• Spöken
• Låtsaskompis

Ett spöke i galonbyxor

tänder en nattlampa

och spelar boll

med en låtsaskompis

Norra Polcirkeln

Norra Polcirkeln

Vi stannade och vilade

på Norra Polcirkeln

under vår resa

genom himlavalvet.

Det var mörkt och kallt,

så vi stannade inte länge.

Vi flög ett tag till.

Fick skjuts av Karlavagnen

mot nya äventyr.