Pistolskott
En text ur min kommande novellsamling ”Mörkret faller”
22 November 1963
Dallas, Texas
Det var en vacker dag. Solen sken från en azurblå himmel och värmen kändes len mot flickans ansikte.
En stor blå bil, en 1961 Lincoln Continental, kom åkande nedför gatan och människorna på vardera sidan om gatan jublade och vinkade.
Mae vinkade också.
Mannen i bilens baksäte log vänligt tillbaka.
Han höjde handen, som för att vinka, när en otäck knall bröt den lugna stämningen.
Mae först inte kunde identifiera smällen. Men när hon hörde en massa fasansfyllda skrik förstod hon vad det var. Ett pistolskott, eller gevärsskott.
”Han är skjuten!” skrek Mae. ”Gör nåt!”
Hon ville rusa fram till mannen för att se om han skulle klara sig.
Adrenalinet pumpade och hela flickans kropp var beredd på att ta ett språng bort mot bilen.
Hon tog ett kliv ned från trottoaren, men en kvinna lade armen om hennes axlar.
”Nej. Stå kvar här lilla vän, det är farligt där borta förstår du.” nästan viskade hon.
Mae stannade kvar och med tårfyllda ögon såg hon och alla andra hur ännu en man blev skjuten.
”Åh herregud…!” snyftade Mae.
”Oh sweet Jesus…” utbrast den snälla kvinnan som höll en arm om hennes axlar.
Ett tredje skott small av.
Återigen träffades den vänliga, leende mannen som satt i bilens baksäte.
Och den här gången fanns det inga tvivel om att han inte klarade sig.
Gevärskulan slet sönder hans huvud.
Allt Mae nu kunde fokusera på var blodet.
Otäckt rött blod, och alla dessa förfärade skrik.
Och så mannens fru, vars vackra rosa dräkt också blodades ner.
Själv var flickan nu alltför chockad för att kunna skrika.
”Åh herregud… dom har skjutit av hans huvud…” viskade hon istället, med gråt och illamående som trängdes i halsen.
Bara ett kort ögonblick senare skulle den mörkhåriga kvinnan i rosa dräkt
yttra exakt de orden.
En text ur min kommande novellsamling ”Mörkret faller”
22 November 1963
Dallas, Texas
Det var en vacker dag. Solen sken från en azurblå himmel och värmen kändes len mot flickans ansikte.
En stor blå bil, en 1961 Lincoln Continental, kom åkande nedför gatan och människorna på vardera sidan om gatan jublade och vinkade.
Mae vinkade också.
Mannen i bilens baksäte log vänligt tillbaka.
Han höjde handen, som för att vinka, när en otäck knall bröt den lugna stämningen.
Mae först inte kunde identifiera smällen. Men när hon hörde en massa fasansfyllda skrik förstod hon vad det var. Ett pistolskott, eller gevärsskott.
”Han är skjuten!” skrek Mae. ”Gör nåt!”
Hon ville rusa fram till mannen för att se om han skulle klara sig.
Adrenalinet pumpade och hela flickans kropp var beredd på att ta ett språng bort mot bilen.
Hon tog ett kliv ned från trottoaren, men en kvinna lade armen om hennes axlar.
”Nej. Stå kvar här lilla vän, det är farligt där borta förstår du.” nästan viskade hon.
Mae stannade kvar och med tårfyllda ögon såg hon och alla andra hur ännu en man blev skjuten.
”Åh herregud…!” snyftade Mae.
”Oh sweet Jesus…” utbrast den snälla kvinnan som höll en arm om hennes axlar.
Ett tredje skott small av.
Återigen träffades den vänliga, leende mannen som satt i bilens baksäte.
Och den här gången fanns det inga tvivel om att han inte klarade sig.
Gevärskulan slet sönder hans huvud.
***
Allt Mae nu kunde fokusera på var blodet.
Otäckt rött blod, och alla dessa förfärade skrik.
Och så mannens fru, vars vackra rosa dräkt också blodades ner.
Själv var flickan nu alltför chockad för att kunna skrika.
”Åh herregud… dom har skjutit av hans huvud…” viskade hon istället, med gråt och illamående som trängdes i halsen.
Bara ett kort ögonblick senare skulle den mörkhåriga kvinnan i rosa dräkt
yttra exakt de orden.
2 kommentarer:
Bra skrivet. Närvarokänsla. Kul att se dig igen. Puffade under eget namn, men bytte blogg förra sommaren. Pia
Tack så mycket Pia! :) <3
Skicka en kommentar