SkrivPuff: Utmaning 178 - 27 juni

Skriv om att vara på uruselt humör.

4-årige Ryan McKenzies söndagsmorgon började dåligt.
Han var på uruselt humör.

Ingenting blev som han ville.

Det började i Rebeccas rum.
Han ville mata hennes fina fiskar.

Det gick inte hans äldre syster med på.

”Nej! Du är för liten. Du ger bara fiskarna för mycket mat!”

Ryan tittade lite på hennes skivor istället.

Tänk om han fick spela en?
Men inte ens det fick han göra.
”Rör inte skivorna, du har kladdiga fingrar!”

Rebecca bad mamma ta ut honom.
Mamma lyfte ut honom och bar honom till hans rum.

Sedan ville mamma ta på honom finkläder; obekväma, varma byxor och stel skjorta…!

Blä!

Ryan krånglade sig ur sin mammas famn och ålade sig in under sängen.
”Ryan David McKenzie! Nu kommer du genast fram därifrån!”
Mamma lät sträng nu.
Men Ryan låg kvar.
”Vi ska äta frukost och sedan ska vi åka till kyrkan med farmor.”
Ryan ville inte åka till kyrkan.

Pastor Hawk såg så farlig och arg ut.
”Jag vill ha Scrappy!” snyftade Ryan.
Så kom han på att plysch-hunden Scrappy låg hemma hos farmor, i hennes lagningskorg.

Tårar rann ner för hans kinder och droppade ner på golvet.
Plötsligt kände Ryan att han behövde sin napp - väldigt mycket.
Men den gula nappen, som kunde trösta så bra och smakade så gott, låg ju inte på kudden i sängen längre.

Eftersom Ryan snart fyllde fyra år, skulle han sluta med napp.
Kate lade undan nappen varje morgon.

Nu fick Ryan endast ha napp när han sov, när han var sjuk eller otröstligt ledsen.
Till jul skulle han vara helt nappfri.
Annars kommer inte Tomten, hade farmor sagt.

Nu låg Ryan under sin säng och kände sig som ett argt lejon.
Han bestämde sig för att ryta som ett lejon, så att de stora skulle veta hur arg han var på dem.
Han gav ifrån sig sitt allra bästa och högsta lejonvrål.
Kate drog fram honom, lyfte upp honom i famnen och bar ner honom i köket.

David såg på sin lille son.

Pojken som annars var så glad och sprallig, var nu alldeles pionröd av ilska och randig av tårar i ansiktet.

”Vill arga lejonet ha lite havregrynsgröt?” frågade David mjukt.
Ryan lejonröt lite till och skakade på hvudet.
Han gled ur sin mammas famn.
Kate suckade.
”Nej, nu går vi upp och klär på dig, Ryan.”
”Nä! Inte söndagskläder! Äckliga!”
”Du kan ju inte gå till kyrkan i pyjamas.” sa Rebecca,

som redan var påklädd och satt och åt frukost.

”Orättvist! Lejon har inte söndagskläder!” morrade Ryan.

Farmor uppenbarade sig i dörröppningen.
I famnen bar hon en brun och vit plysch-hund.
”Här kommer jag!” sa farmor.

Hon vände sig mot Ryan.

”Se här, Ryan, här är någon du har längtat efter: en nylagad Scrappy. Nu sitter öronen fast igen.”

”Scrappy!”

Ryan sprang fram till farmor, kramade henne och snappade åt sig sin hund.

Kate andades lättad ut.
”Du kom precis i rätt ögonblick.” sa Kate tacksamt till sin svärmor.

Hon såg på Ryan, sin älskade son.

Den lille pojken med ljusbrunt, rufsigt hår stod nu i trappan och tryckte sin älskade vovve intill sig.

Kate log mot honom.

Sedan såg hon på David.
”Tänk bara om vi kunde få tillbaka vår snälle, lille pojke.”
David log och nickade instämmande.

Plötsligt glittrade det till i Ryans blå-gröna ögon.
Han satte upp ett pekfinger i luften, visade att han hade fått en lysande idé.

Han log triumferande.
”Jag kan hämta honom!”
Och så sprang han upp för trapporna.