Poem by: Maxine Logan-Clarke
*
Sommaren 2010
Juli
Kapitel 1: Familjen gör sig redo
Det soldränkta vardagsrummet på Solstigen 12 var ett lätt kaos av aktivitet.
Sjuåriga Isolde, med sitt rödblonda hår och sina blå ögon, packade minutiöst ner böcker, pennor och sin älskade Flingan, en vit plyschkatt.
Hennes tvillingbror Dorian, med lika rödblont hår och blå ögon, kämpade med att få med sin uppblåsbara krokodil Alfred i packningen. Det var en kamp som blev alltmer dramatisk.
”Mamma, Alfred får inte plats i bilen...! utbrast Dorian, och hans röst hade ett stänk av desperation över sig.
Jag log lite.
”Vi måste tömma honom på luft, älskling. Kom ihåg att vi måste få plats med allt.” svarade jag och förklarade tålmodigt logistiken bakom bilpackning för min ganska envisa sjuåring.
”Men Alfred måste få vara med oss!” protesterade Dorian. ”Han är min bästa vän!”
Okej, lite överdriv... men mina ungar kan vara lite dramatiska ibland.
”Oroa dig inte, Dorian,” sa Isolde, med en röst full av visdom som ibland överträffade hennes ålder. “Alfred kommer att bli som en riktig krokodil igen när vi kommer till mormor och morfar.”
Gullunge.
Isoldes ord verkade lugna Dorian, och han gick motvilligt med på att låta Alfred packas ihop inför resan.
Jennie och jag tömde luften ur Alfred ackompanjerade av små suckar från Dorian.
”Kokodill mos...!” sa Troy glatt.
”Ungar,” sa jag några minuter senare och tittade ut över packningen och familjen med ett trött men glatt leende. ”nu lastar vi in allt och ger oss iväg. Mormor och morfar väntar på oss!”
Kapitel 2: Ankomst till färjan
Luften var tjock av motorernas surrande och doften av hav. Färjeterminalen surrade av ett kalejdoskop av aktivitet: turister lastade med bagage, familjer som längtade efter sin semester och lokalbefolkningen som skyndade sig för att hinna med sin dagliga pendling.
Tvillingarna, med uppspärrade ögon, hoppade nästan av iver där de stod bredvid mig och barnvagnen, och deras skratt blandades med måsarnas skrik.
Troy drog i min T-shirt och pekade på den vita färjan som låg vid kajen.
”Kolla! Stooor båt!” skrek han.
”Vi ska åka på äventyr! utbrast Dorian och hans ögon gnistrade av förväntan.
Kapitel 3: Ankomst till ön
Färjans mjuka gungande hade vaggat Troy till sömns, och han föll till ro i mina armar när vi gick i land.
Ön var en oas av lugn och ro, en stark kontrast till stadens frenetiska energi. Luften var fylld av doften av tall och saltvatten, och solen värmde vår hud med en mild beröring.
”Vi är nästan framme...! förklarade Isolde och hennes ansikte lyste upp av glädje. ”Mormor och morfars hus!
Vi svängde runt ett hörn och där var det - en pittoresk stuga med rött tak som låg inbäddad bland tallarna och en svag bris prasslade i löven. En träskylt med texten ”Välkommen” hälsade oss välkomna vid ingången.
Kapitel 4: Första kvällen hos mormor och morfar
Mormor, med sina tindrande ögon och sitt silverfärgade hår, välkomnade oss med en varm kram.
Morfar, med sitt glada skratt och glimten i ögat, höll Troy i sina starka armar.
Huset, som doftade av varma kanelbullar och nybryggt kaffe, kändes som en kram i sig.
Efter en rejäl picknicklunch fick tvillingarna fritt utforska ön. Jag satte mig tillrätta i en bekväm fåtölj på verandan och såg dem skutta nerför stigen mot strandlinjen.
Och på kvällen avslutade vi en skön dag med att åter sitta på verandan.
Barnen var pyjamasklädda och mycket nöjda med tillvaron här på den lugna ön.
Vi såg solen dyka ner under horisonten och hur himlen målades i orange och rosa nyanser.
Kapitel 5: Äventyr på ön
De närmaste dagarna var en virvelvind av äventyr.
Tvillingarna, med sin gränslösa energi, utforskade de steniga stränderna, byggde sandslott och tittade på vackra fjärilar.
Troy, som alltid var nyfiken, undersökte varje skrymsle och vrå i huset och hans små händer sträckte sig ut för att utforska världen omkring honom.
Morfar, som var en mästerlig historieberättare, berättade historier från sin ungdom för oss, medan mormor, som var en ivrig läsare, delade med sig av sin kärlek till litteraturen till tvillingarna och introducerade dem för fler av Astrid Lindgren och Roald Dahls verk än de redan fått höra.
Vi tillbringade lata eftermiddagar vid havet med vågornas skvalpande över fötterna och kvällarna med att berätta historier vid den sprakande brasan.
Kapitel 6: Augusti. Dags för kräftskiva
I augusti var det dags för kräftskiva.
Tvillingarna var förväntansfulla. Det verkade Troy också vara. När vi gick in i mataffären svepte hans ögon över kyldiskarna.
”Troy vill ha räkor.” förklarade han.
Isolde, som alltid är tålmodig med sin lillebror, rättade honom försiktigt.
”Du vill ha kräftor. Kan du säga kräftor?
Troy nickade lyckligt.
”Räkor! Troy måste ha räkor!
Vi skrattade och visste att Troy, trots sina uttalsmissar och bristande skaldjurskunskaper, skulle äta kräftor med stor behållning.
Kräftskivan blev en succé.
Luften surrade av skratt och samtal och doften av dill och kräftor fyllde luften.
När vi samlades runt bordet och njöt av festmåltiden tittade jag på mina tre fina barn, deras ansikten lyste av glädje, och jag kände en överväldigande tacksamhet för familjen och sommarens enkla, men underbara nöjen.
Det här var den typ av sommar som jag alltid skulle minnas, den typ av sommar som skulle lämna spår i mina barns hjärtan.
Sun City, California
Lördag, 8 December, 2001
1.
Det var ganska molnigt väder denna andra lördag i December.
Men 8-åriga Maxine Logan-Clarke lät sig inte nedslås av detta, även om hon föredrog de lite mer soliga dagarna. Idag skulle de ju åka iväg och köpa julgran! Och sedan skulle hela familjen hjälpa till att klä den.
Och så skulle de få dricka varm choklad och äta kakor till mellanmål, hade mamma och pappa lovat.
Så det var en lycklig och ivrig liten tjej som klev ur sängen den här morgonen.
Hon kastade en blick på klockan som hängde på väggen.
Nio. Då var det väl inte för tidigt att se om familjen var vaken…?
Nej, det tyckte inte Maxine. Så hon sprang på ivriga små fötter in i sin (foster)brors rum.
Alex, som var 8 år precis som Maxine, hade just vaknat och satt nu i sin säng och gnuggade sömnen ur ögonen.
”Alex! Vi ska köpa julgran idag!” jublade Maxine. ”Och äta kakor!”
Hennes bror gäspade och log brett.
Alex hade sett fram emot den här dagen lika mycket som Maxine.
Och skolveckan hade varit tuff, så pojken hade verkligen längtat efter en lugn helg med familjen.
Maxine tog Alex hand och drog ivrigt, men ändå försiktigt, honom ur sängen.
”Kom, så väcker vi mamma och pappa!”
”Och Janie.” påminde Alex.
Storasyster Janie, 10 år, hade redan vaknat. Nu stod hon i dörröppningen till Alex rum och log mot sina gulliga småsyskon.
”Vi ska väcka mamma och pappa så att vi kan åka till julgransodlingen.” sa Maxine glatt.
Syskonen smög in i mamma Joanne och pappa Martins sovrum och kröp upp i deras säng.
”God morgon!” sjöng barnen mjukt.
Joanne och Martin, som redan hade vaknat, log och kramade om sina älskade ungar.
”God morgon, gullungar.” sa Joanne. ”Har ni sovit gott?”
Barnen nickade.
”Jag sov tills nu.” sa Maxine, nästan stolt. ”Det var väl bra?”
Mamma och och pappa skrattade mjukt.
”Ja, lilla älskling, det var bra.” sa Martin och rufsade om lillflickans lockiga hår. ”Och det var väl skönt med lite sovmorgon?”
Det tyckte Maxine.
Familjens yngsta medlem; Ricky, 19 månader, ropade uppfodrande från sitt rum, så syskonen skyndade in till lillebror och hjälpte honom att ta sig ur spjälsängen.
”Vi ska ska köpa julgran idag.” berättade Alex.
”Julgran!” ekade Ricky och klappade glatt i händerna.
2.
Pappa Martin bytte blöja på Ricky och därefter gick familjen ner i köket tillsammans.
”Ungar, vad äter man för frukost på en julgrans-köpar-dag då?” frågade Martin.
”Pannkakor!” sa Alex och Maxine unisont.
Martin log.
”Okej, då får det bli pannkakor. Vill nån hjälpa till?”
Det ville alla barnen, utom Ricky, som var för liten. Lillebror satte sig på golvet och lekte glatt med ett Fisher Price-garage.
Maxine, Alex och Janie plockade fram bunkar, vispar och ingredienser.
”Vi gör smeten, men du får steka.” sa Alex till pappa Martin.
”Okej, chefen.” skrattade Martin och rufsade ömt om pojkens hår.
Pannkakorna blev väldigt goda och barnen fick väldigt mycket beröm för dem.
”Vi är rätt bra på att laga mat, va…?” sa Alex.
Martin och Joanne log ömt mot den charmiga lilla pojken.
”Ni är väldigt bra på laga mat.” sa Joanne.
Alex log förnöjt och det var fint att se hur hans självförtroende växte av allt beröm.
3.
När familjen hade ätit och gjort sig iordning var det dags att åka till julgransodlingen som låg ett par mil från Sun City.
Barnen var glada och ivriga under hela bilresan, som tog nästan en timme. Och de blev om möjligt ännu ivrigare när de såg alla julgranar.
Till slut kom familjen överens om en lagom stor, men väldigt vacker, gran. Och mamma och pappa fick hjälp av en medarbetare på farmen att lägga upp granen på biltaket.
Barnen Clarke fick varsin julgransdekoration av den snälla damen som ägde julgransfarmen och de blev helt lyriska över sina fina gåvor.
”Dom här ska vi hänga i julgranen.” förklarade Maxine för Ricky.
Lillebror höll fram sin dekoration i form av ett rött lok och log brett mot sin syster.
”Tåg!” sa han förtjust. ”Tåg i granen!”
”Ja, precis så! Rickys tåg ska hänga i granen.” log Maxine.
4.
Efter en lång dag med matlagning, julgransäventyr och lek i en stor lekpark var barnen trötta - särskilt Maxine och Alex, som ibland kunde blir känsliga för mycket intryck.
Och efter middagen var Maxine grinig och nästan gråtfärdig av övertrötthet och Alex såg ut att kunna somna vilken sekund som helst.
Joanne tog med sig 8-åringarna upp till badrummet och stoppade dem i ett härligt skumbad.
Efter ett varmt bad och lite vattenlek kände sig de små lite bättre, men de var fortfarande väldigt trötta - och de vill bara gå och lägga sig.
Maxine och Alex orkade inte ens öppna sina paketkalendrar, något de alltid gjorde innan läggdags.
”Vill ni öppna era adventskalendrar imorgon istället? Då får ni två paket.” sa Janie glatt.
Hennes småsyskon sken upp och nickade glatt.
Janie kramade och pussade dem god natt och gick in på sitt rum för att läsa lite.
Joanne hjälpte Maxine och Alex på med pyjamas och stoppade om dem båda i Alex säng. De små raringarna hade bestämt att de ville sova tillsammans i natt, så det fick de.
Barnen hade knappt hunnit lägga huvudet på kudden innan de sov.
Joanne pussade dem, släckte lampan och stängde sovrumsdörren efter sig.
Sedan tittade hon till Ricky, som nattades av Martin. Babyn höll precis på att somna.
Till slut gick Joanne in till Janie och pratade lite om boken som flickan höll på att läsa.
”Det var en fin dag.” sa Janie. ”Även om det kanske blev lite mycket för Alex och Maxie.”
Joanne nickade.
”Ja, vi har verkligen haft en fin dag. Och Alex och Maxie hade nog kul, men de har haft en tuff skolvecka, så det var nog mycket det som gjorde dem helt slut.”
Det trodde Janie också.
”Imorgon ska vi nog bara ta det lugnt.” tyckte hon. ”Det är nog bra för Alex och Maxie att inte få en massa intryck och äventyr imorgon också.”
Joanne log och kramade om flickan
”Du är den finaste storasystern som finns, Janie, du är alltid som omtänksam.”
Janie log stolt.
”Tack mamma. Men det är bara kul att vara storasyster till Maxine och Alex - det är ju så gulliga och underbara!”
”Ja, det är dom.” sa Joanne ömsint och så kramade hon Janie igen. ”Och det är du med.”
Sun City, California
5 December 2001
Det var en kylig och stjärnklar onsdagskväll i Sun City, en idyllisk liten stad vid havet.
Joanne och Martin Clarke höll på att natta sina små ungar; 10-åriga Janie, fosterbarnen Maxine och Alex, båda 8 år, och baby Ricky, 19 månader.
Nattningen gick smidigt, som den så ofta gjorde; det vill säga Joanne och Martin slapp gnäll om att någon ville stanna uppe längre, eller bedjan om fler sagor.
Efter sagoläsningen för alla barnen i ”stora sängen” (i mamma Jo och pappa Martins sovrum) somnade babyn glatt och storasyster Janie gick in på sitt rum för att läsa lite för sig själv.
Martin stoppade om lilla Maxine i hennes rum, medan Joanne tog hand om lille Alex.
”Tomten kommer inte ge mig några julklappar i år väl...?” sa Alex plötsligt.
Den lilla pojken satt i sin säng med ett gosedjur i famnen och såg allvarligt på Joanne med sina stora blå ögon.
”Varför säger du så, älskling?” undrade Joanne. ”Det är klart att Tomten kommer till er.”
Alex skakade på huvudet.
”Till Janie, Maxie och Ricky, ja. Inte till mig. Jag har nog inte varit tillräckligt snäll.”
Pojken snyftade till och gnuggade hastigt bort tårar ur ögonen.
Joanne satte sig på sängen och lyfte upp den upprörda lilla sötnosen i sitt knä och så höll hon om honom.
”Du är ju den snällaste ungen som finns, Alex...!” sa hon och kysste pojken på det sandblonda håret.
Alex tunna kropp skakade nu av gråt - och Joanne gissade att han inte bara var ledsen för ett uteblivet besök av Jultomten.
Lilla stackare... du har haft en tuff dag i skolan idag... tänkte hon och såg ömt på Alex.
En del ungar gillade att mobba honom, bland annat för att han var känslig och liten för sin ålder.
Och idag hade Alex hamnat i slagsmål med en av de värsta ungarna - igen.
”Mr. Vernon sa att vi var stygga - och att Tomten inte gillar stygga ungar som bråkar och slåss i skolan.”
Joanne suckade.
Mr. Vernon som var skolans assisterande rektor var inte direkt en stjärna på barnpsykologi. Och han hade inte mycket gott att säga om barnen Alex och Maxine, som ju var fosterbarn - och därmed olägenheter i den fyrkantiga mannens ögon.
Tidigare idag hade kloka lilla Maxine sagt:
”Varför jobbar Mr. Vernon med barn egentligen - han är ju elak och hatar barn... Gillar han typ att ha makt eller...?”
”Alex, Mr. Vernon har fel om dig.” sa Joanne. ”Du är inget av allt det elaka han säger om dig - det vet du, älskling.”
Alex såg storögd på sin fostermamma.
”Mmmm... men jag glömmer bort det ibland. Och då tror jag att det är fel på mig.”
Pojken började att gråta.
Och en lång stund klamrade han sig fast vid Joanne och skakade av gråt och indignation.
”Det är inget fel på dig, Alex.” sa Joanne mjukt och smekte pojken över ryggen. ”Du är så fin och snäll - och du är klokare än dom flesta.”
Alex kramade Joanne hårt och snart log pojken lite; lättad av att höra att han inte var en stygg och jobbig unge som inte skulle få julklappar.
Och till slut fnissade han faktiskt till lite, ett ljud som värmde Joannes mamma-hjärta.
”Jag tycker inte att Mr. Vernon förtjänar några julklappar...” sa Alex med fniss i rösten.
Joanne skrattade och kramade om pojken igen.
När Joanne stoppade om Alex berättade hon att på lördag skulle hela familjen åka till en julgransodling och köpa julgran.
Detta gjorde Alex glad och han sa att han såg fram emot lördag.
”Får jag vara med och klä den också...?” undrade han.
Joanne log.
”Så klart du får! Annars blir det ju ingen riktig julgran.”
Alex log också.
”Nä, jag tänkte väl det.” sa pojken med en gäspning.
Joanne var rörd och glad över att pojkens charmiga självförtroende hade återvänt.
Hon kysste pojken på kinden strök håret ur hans panna.
”God natt, min lilla skatt. Jag älskar dig, massor.”
”Och jag älskar dig massor, mamma Jo.” sa Alex ömt.
Sedan gäspade han igen, kröp ihop under täcket och somnade.
Joanne stod vid sängen en stund och såg på den sovande lilla sötnosen och kände hur hjärtat svällde av kärlek.
Hon var så lycklig och tacksam över att få vara fostermamma till den här underbara ungen.
Ocean Beach, Delphi, California,
4 December 1968
Sunshine ”Sunny” Robinson stod nere på stranden och såg ut över havet.
Flickan hade bott här i Ocean Beach i ett halvår nu, men ändå kunde hon inte sluta att fascineras av det mäktiga havet.
Kanske för att jag är så van vid Magnolias dammiga landsvägar och asfalt…
gissade hon.
Ja, den lilla staden i Alabama, där hon var uppvuxen, var verkligen olik den här lilla staden vid havet i California.
Sunny grävde ner tårna i den mjuka sanden och fortsatte att dagdrömma.
”Sunny! Vi ska äta tårta!”
Leende vände sig Sunny om mot personen som så ivrigt ropade på henne;
Ryan McKenzie, en av hennes bästa vänner, som också bodde här nere vid havet.
Intill den blonda lilla pojken gick en mörkhårig tjej. Det var Maureen Watson, Sunnys andra bästa vän, och granne, även hon.
”Vi ska äta tårta.” upprepade Ryan ivrigt. ”Och öppna presenter.”
Den lille killen fnissade till.
”Ja, inte vi då - men du ska öppna presenter.”
Idag var det Sunnys födelsedag - 13 år fyllde hon.
Ryan tog hennes hand och drog henne med sig.
”Kom nu, vi vill se vad du får.”
Sunny fnissade.
”Äh... du vill bara ha tårta - erkänn.” sa hon glatt och kittlade Ryan.
Pojken skruvade fnissande på sig.
”Nej, vi är nyfikna på dina presenter, faktiskt.” insisterade han.
Maureen skrattade och nickade instämmande.
”Det är vi, Sunny. Och vet du, du har fått ett stort paket från Alabama!”
Sunny stannade upp och såg storögd på sina vänner.
”Paket från morbror Roy och moster Ruth...? Neato*!” utbrast hon.
Och så började hon att springa hemåt.
Hemma på köksbordet hade familjen ställt upp vackert inslagna paket och den stora kartongen som kommit med flygplan ända från Alabama.
”Oh, wow...!” flämtade flickan. ”Är allt detta till mig...?”
Familjen och deras vänner skrattade ömt åt den lilla raringen.
Sunny var nu så ivrig att hon inte visste vilken present hon skulle öppna först.
Hennes storebror James kramade henne.
”Öppna det från morbror Roy och moster Ruth först, du.” log han och räckte sin lillasyster en sax som hon kunde klippa upp den bruna tejpen med.
Sunny fick ivrigt upp det stora paketet och gav ifrån sig ett lyckligt litet skrik när hon tittade ner i den bruna kartongen.
”Det är flera paket häri...! Åh... morbror Roy, moster Ruth och Tina kan verkligen vara snälla!”
Flickan suckade, nästan drömskt.
”Tänk att dom älskar mig ändå...”
Sunny hade ofta känt sig missförstådd när hon bodde hos sina släktingar, men innerst inne anade hon att hennes morbror, hans fru och kusinen Tina trots allt älskade henne.
Maggie, Maureens mamma, fick tårar i ögonen och gav det lilla födelsebarnet en stor kram.
”Självklart älskar dom dig, min lilla gullunge. Men alla kan inte visa det så bra alltid.”
Sunny besvarade kramen. Sedan återgick hon till sina presenter.
Släktingarna i Alabama gav henne; ett fint födelsedagskort (där moster Ruth hade skrivit hur mycket de älskade henne och önskade henne en underbar födelsedag), en dagbok, pennor, brevpapper, godis, böcker, pärlhalsband (som Tina gjort åt henne), ett gosedjur i form av en West Indian Manatee* - vilket var staten Alabamas symbol-djur.
Sunny hade lyckotårar i ögonen, så lycklig var hon över de fina, kärleksfullt utvalda gåvorna.
Och hon blev inte mindre rörd när hon öppnade presenterna från sina föräldrar, James, Ryan, Maureen och Maggie.
”Ni är alldeles för generösa...!” flämtade Sunny och snyftade till.
”Inte då.” sa James och log.
Ryan instämde:
”Du är värd alla fina presenter som finns, Sunny!”
__
* Neato ≈ Awesome/fantastiskt
* West Indian Manatee ≈ Sjöko
2 December
Någonstans i Sverige, någongång på 1600-talet
Kylan bet i kinderna och i de vantlösa fingrarna på lilla Emelie Hasselgren där hon strosade gatan ner i staden.
Flickan stannade till vid tant Larssons hus och såg, med huvudet nyfiket på sned, hur den gamla damen hängde upp något i ett av fönstren.
Det var en vacker blå kula. En sådan hade Emelie aldrig sett förut och hon undrade vad det var för något och vad man hade den till.
När flickan satt vid tant Larssons köksbord några minuter senare och åt gröt, som både värmde och mättade hennes lilla kropp, frågade hon den gamla om kulan.
”Åh, du såg den.” sa tant Larsson. ”Det är en kula av färgat glas. Och visst är den vacker, som du säger. Men den är mest till för att skrämma bort häxor, förstår Emelie.”
Emelie såg storögd på den gamla.
”Häxor...? Varför vill man skrämma bort dom då...?”
Tant Larsson drog efter andan.
”Men det förstår hon väl. Häxor är farliga för både människor och djur med sin magi. Så därför måste dom skrämmas bort.”
Jo, detta förstod ju Emelie. Farliga varelser ville man inte ha i sin närhet.
”Emelie ska få en egen häxkula att ta med hem.” sa tant Larsson vänligt.
Hon gick fram till en låda och plockade fram en likadan vacker blå kula som hon hängt upp en stund tidigare.
”Åh, tack snälla tant Larsson!” utbrast lilla Emelie och tog hänförd emot gåvan.
Den gamla damen log.
”Du måste ju skydda dig själv, din mor och dina systrar mot ondskan.”
🌀
Det hade redan börjat skymma när Emelie kom hem till mors stuga vid skogsbrynet.
Men hon var inte rädd, hon hade ju beskydd i form av den blå häxkulan, som nu låg i tryggt förvar i kappfickan.
Och hon frös inte lika mycket som tidigare idag, för hon hade fått stickade vantar av gamla tant Larsson.
När Emelie nådde fram till stugan öppnades dörren och i ljuset där inifrån såg hon mor.
Barnet fylldes av lycka och kärlek och sprang in i mors öppna famn.
Anna Hasselgren log ömt och höll om sin yngsta telning.
”Är det min lilla hjälpreda som kommer?” sa hon stolt. ”Fick du tag på Apotekarros?”
Emelie nickade och plockade försiktigt upp tre rosa blommor ur ena kappfickan.
”Tant Lindblom gav mig dessa, hon ville inte ha betalning. Hon är snäll hon.”
Det höll mor med om.
Och mor blev glad över att äntligen få Apotekarrosor. De var inte bara vackra, utan var användningsbara för Annas läkekonst; mot magont och huvudvärk.
Idag har varit en bra dag, tänkte lilla Emelie när hon låg nerbäddad i sin säng den här kvällen. Jag har hjälpt mor att få sina medicinska blommor och jag har fått beskydd mot ondskan.
Den blå häxkulan hade flickan, mycket försiktigt, lagt på golvet nedanför sängen.
Men imorgon bitti skulle den hängas upp i fönstret.
Paris, 1 December 1831
Den föräldralösa lilla flickan Soleil skyndade över de snöpudrade kullerstensgatorna.
Hon huttrade. Kappan hon fått av snälla Madame Benard i höstas var visserligen fin, men den värmde inte särskilt bra i vinterkylan. Och de bruna kängorna tog in väta likt ett läckande skepp.
Den frusna flickan stannade till och tittade längtansfull in på Café Coeur Rouge.
Åh, tänk att få sitta där inne i värmen och få en kopp varm choklad, något gott bröd - eller kanske till och med en croissant med chokladfyllning - eller Josephines goda potatissoppa.
Soleils mage kurrade av blotta tanken på mat och bakverk.
Skulle hon våga gå in och be om något att äta... eller skulle det vara för fräckt...?
I nästa sekund hände något som fick Soleil att ta ett snabbt beslut.
Runt hörnet kom en man med ett stramt, avlångt ansikte, uniform och blanka stövlar.
Flickan flämtade till.
Inspecteur Belette...!
Den vessleliknande polisinspektören gick ofta omkring i området och letade efter gatubarn att haffa. Han ogillade ”smutsiga små trasungar”, som han kallade dem.
Soleil öppnade dörren till caféet och gled in så obemärkt hon kunde, så att ”inspektör Vessla” inte skulle lägga märke till henne.
Josephine Juneau, en ung kvinna i 20-årsåldern, serverade de unga vännerna Jules och François när den lilla flickan kom in på caféet.
”Soleil!” log Josephine när hon fick syn på henne. ”Välkommen. Vill du ha lite en nybakad croissant med chokladfyllning och något att dricka?”
Soleil sken upp och nickade ivrigt.
”Ja, tack. Jag är sååå hungrig.”
Josephine såg bekymrad på det lilla barnet.
”Har du inte fått något att äta alls idag...?”
Soleil skakade på huvudet.
Josephine gav henne en storasysterlig kram och ledde henne till ett av borden.
Och några minuter senare hade flickan en skål med rykande varm potatissoppa, ett fat med choklad-croissanter och en stor kopp varm choklad framför sig.
Soleil skulle just börja äta sin soppa när Inspecteur Belette klev in på caféet.
Flickan gled snabbt ner under bordet och hoppades av hela sitt hjärta att inspektör Vessla inte hade sett henne.
”Mademoiselle Juneau, ni har möjligtvis inte sett en liten trasunge smita in här?” frågade polisinspektören.
”Ursäkta...?” sa Josephine, som inte tyckte om polismannens sätt att prata om de stackars föräldralösa barnen.
Inspecteur Belette såg stint på henne.
”Jo, en av ungarna från barnhemmet har rymt igen.”
Polismannen såg sig om i lokalen.
”Men ni har alltså inte sett henne...?”
Josephine skakade på huvudet.
”Ni borde jaga förhärdade brottslingar istället för att ge er på småungar.” tyckte François, en av ynglingarna som Josephine hade serverat mat en stund tidigare.
Inspecteur Belette blängde surt på den uppstudsiga unge mannen och stövlade svärande ut från Café Coeur Rouge.
François skrattade.
”Han var inte glad idag, vesslan. Men du kan komma fram nu, Soleil. Faran är över.”
Soleil kröp fram från sitt gömställe och satte sig på sin stol igen.
Och så njöt hon av den goda maten och sällskapet av alla snälla människor som hon höll av så mycket.
*
For Little Fighters
Childhood Cancer Awareness
Paint September Gold
Haiku by: Alex & Maxine Clarke
#GoGold 🎗️
